Hej jag är en ung man 24 år och har blivit lämnad av min flickvän. Vi var tillsammans i flera år.
Jag känner en del sorg, ångest och depression. Ibland vet jag inte om det är sorg eller depression.
Känslorna blir så starka ibland att det känns outhärdligt.
Det har gått två-tre veckor sedan vi separerade.
Hur kände ni er vid de första veckorna- månaderna av er separation. Är det bara jag som mår så extremt dåligt över det hela, att det ibland gör så ont att man inte tror att man kan uthärda det man känner. Som sagt vet jag inte om det är sorg eller depression, eller både och. Sover dåligt och har dålig apetit, men lyckas att ta mig ner till gymmet och äta regelbundet.
Är jag ensam i dessa känslor och överreagerar? Eller har ni ävent känt att känslorna är outhärdliga ibland och att glädjen försvinner.
Hur har ni gjort för att komma vidare och acceptera det som har hänt?
Hur har ni gjort för att förbättra sömnen, jag tar melatonin, men dessa hjälper knappt.
Hej, det räcker med att du läser några trådar här så förstår du att det du känner och går igenom är helt normalt och att du inte är ensam.
Det du beskriver är helt normal reaktion vid en kris. Läs på om krisens faser inte för att det tar bort dem men ger en bild av att det du känner inte är konstigt.
Får du starka tankar under en längre period att livet inte är värt att leva alls så kan det handla om en begynnande depression och då bör du ta kontakt med din vårdcentral och få hjälp.
Kris och sorg däremot går aldrig att medicinera för att bli bättre, de måste man ta sig igenom ändå.
Men det blir bättre. Det tar tid men blir bättre. Om ett halvår kommer du inte må som du gör nu.
Det råd som kan upplevas svårt att göra men som har absolut bäst effekt. Skapa distans. Kapa all kontakt med ditt x, släng numret, ta bort från sociala medier. Allt. Ta bort allt.
Sen sömnen den är knöligare, vid en kris sover man ofta dåligt. Bara att veta det kan ibland lätta pressen på att sova. Håller sömnproblemen i sig finns det såklart olika mediciner. Men ta det från en som haft grava sömnproblem hela livet, medicinera inte i onödan. De grejer som hjälper bäst blir med tiden mindre effektiva samtidigt som de är svåra att fasa ut. Så det är verkligen sista utvägen.
Hej.
Tråkigt att du mår dåligt men bra att du hittat hit.
Ja man kan må helvetiskt dåligt, ångest, oro, sorg, sömnlöshet och ingen aptit. Men försök se till att du får dessa tillgodosedda ändå. Annars kan du må sämre. Ät och träna! Jättebra! Sömnen är viktig, jag fick lugnande som jag tog inför natten den allra första tiden när det var som värst.
Det lättar med tiden, det kommer inte kännas såhär för evigt. Men du måste hjälpa dig själv.
Skriv av dig här!
Jag har verkligen kapat all kontakt och kämpar nu med känslorna och acceptans, som i stunden ibland känns omöjligt. När det är som värst, börjar jag få tankar om att jag är deprimerad, och det är svårt att urskilja mellan den känslan och sorgen. Innan allt detta hände, älskade jag livet, nu känns det bara outhärdligt vissa stunder.
Jag har även haft sömnsvårigheter hela livet, och som tur är jag van med att sova dåligt. Jag har tagit kontakt med vårdcentralen och ska påbörja en behandling för att ta tag i allt detta och sakta men säkert ta mig igenom krisen.
Det är verkligen en kris, det känns verkligen när man behöver tänka om på hela sitt liv och framtid. Alla planer man hade, allting är borta, och nu behöver man fylla upp dagarna med annat….
Ibland när man hamnar i sina känslor så är de så svårt och urskilja på om det är sorg, depression eller ångest. Ibland känns det som allt. Jag har knappt gråtit en enda gång sen det hände, det är det som är de konstiga också, det känns som att jag inte vill gråta utan bara vara extremt nedstämd och ledsen.
Det värsta är att när jag känner så här, så känns det som att det är något fel på mig och att jag inte borde överreagera så här.
När visste du att du behövda börja med lugnande, när vet man när det har gått överstyr och att man inte längre är i kontroll?
Det här kommer ju låta som en tant som klappar dig på huvudet. Förlåt. Men din ålder har du ju för dig minst sagt. Du har ju verkligen a l l t framför dig. Vet att du inte ville ha det såhär men ta hand om dig själv ett tag, gör sånt du tycker är roligt så kommer det kännas bättre redan när vårsolen kikar fram på riktigt.
Sen det här med depression, har du varit deprimerad innan så du vet hur ett sådant skov känns?
Det du beskriver är sorg skulle jag säga och inte en depression, för en depression är liksom inget man faller in i en dag och ur nästa. Den greppar liksom tag om allt, stryper och förmörkar hela verklighetsuppfattningen. Även på dagar när solen skiner.
Så jag tror du är i sorg, du har fått ditt hjärta krossat. Det gör ont, det känns hopplöst.
Det blir bättre.
Jag var rätt chockad och hade ångest i början av separationen (vi hade varit ett par i nästan 24 år) så jag kontaktade vårdcentralen ganska snabbt i början och fick tabletter. Jag är försiktig av mig och tog en halv inför natten när jag mådde som sämst i början. Men om du haft sömnproblem hela livet behöver du kanske annan hjälp. Kontakta vårdcentral.
Hej o välkommen hit !! Du är absolut inte ensam jag är flera månader längre i min sorg än du men känner igen mej i det du skriver vissa dagar käns det som jag inte kommit en millemeter framot det har jag men känslorna är som en storm som ofta vänder riktningar
Mit råd är ta all hjälp du kan få ! Det är tufft även med hjälp men i det närmaste omöjligt själv !! Jag försökte själv o det var ingen bra ide !! Ta hand om dej
Hej tack för dessa fina ord. Jag har aldrig direkt varit deprimerad innan, utan har alltid älskat livet. Dessa dagar är jag dock i stor sorg över det som känns som en stor förlust. Jag kan inte sätta ord på vilken sorg som kag känner.
Jag vet att jag är ung, och på något sätt är det tröstande och samtidigt är sorgen fortfarande densamma. Men jag försöker förstå att det är vad livet är, man kan inte alltid få det man vill, och man kommer definitivt uppleva sorg igen.
Jag vet dock inte hur jag ska göra, ibland vill jag gråta, men det känns som att om jag låter mig själv gråta kommer jag sen aldrig kunna stoppa det. Jag vet inte vad jag ska göra. När jag väl skulle börja gråta känns det som att det jag skulle gräva mig själv i en djup grov av sorg och inte kunna ta mig upp sen.
Ved hemskt att höra. Jag hoppas att det har blivit bättre för dig, och att det ständigt blir bättre.
Jag ska inleda en psykologisk behandling och förhoppningsvis kan jag även då få hjälp med sömnen. Jagvhar aldrig vetat hur jag ska fixa sömnen, så det kan bli skönt med lite verktyg kring det hela.
Jodå, man mår bättre med tiden! I början är sorgen övermäktig. Jag fick samma tröstande ord i början, att det blir lättare. Och det blir det. Sakta sakta.
Ta hand om dig själv på alla sätt så du inte fastnar i sorgen! Jag har hjälp av psykolog och mina nära. Forumet här är fantastiskt!
Där. Där har du själv definierat det som du känner.
Sorg över en förlust av någon som var viktig för dig. Akut sorg är en intensiv och läskig känsla, men helt normal. Det du upplever är helt normalt. Du är inte sjuk och du överreagerar inte. Du upplever antagligen en av dina första livskriser och dom känns, dom gör ont. Det ska dom göra och det är normalt.
Det är en av mina första livskriser. Det har inneburit en förändring i allting känns det som. Det värsta är att jag känner att jag har tappat min bästa vän, vi gjorde allting tillsammans.
Hur var det för dig de första veckorna-månader. Var känslorna outhärdliga? De senaste dagarna har ibland varit för mig outhärdligt, jag gjorde psykologens test och det visade måttlig ångest och depression, dessa är ofta förekommande symtom av en sorg. Har du ävent känt som jag, i vissa tider att ångesten eller depressionen, jag vet inte vad jag känner exakt, men att den är konstant och outhärdliga vissa dagar? Det verkar som att jag har en vad psykologerna kallar komplicerad sorg?
Tack för din omtanke! Hur var de första veckorna för dig. Kände du att du hade måttlig eller svår ångest och depression? De senaste dagarna har varit väldigt svåra för mig. Jag har ibland konstant i flera timmar känt svår ångest och depression, som då är symtom på sorg. Det känns som att jag har fått en komplicerad sorg som psykologerna kallar det, eller är det för tidigt att säga? Jag är tre veckor in i separationen.
Jag är nog 5 månader in i min men mår fortfarande dåligt ! Riktigt dåligt är som o va levande död första veckan ef att jag blivit lämnad är bara svart för mej! Jag var dum nog o tro att jag skulle fixa det själv det sluttade med att jag försökte avsluta mit liv ! O jag har aldrig ens tänkt den tanken tidigare i mitt liv . Men blev hittad i sista min o då fick jag verkligen profs stöttning från fler holl o den hjälpen är ovärderlig !! Så ta all hjälp du kan få o vi är alla olika . Men det är en lång resa som verkligen inte går rakt fram! En bra sak är att du hittat hit till forumet kontakt med andra som har varit med om den här resan är så viktig ! Visa dagar tror man att andra fixar det ! Det är bara jag som inte gör det men när man läser här så inser man snart att vi är många som inte mår bra ta hand om dej
Jag har upplevt sorg som gjort att det varit ett konstant tryck i bröstet, som gjort att jag inte kunnat äta och inte sova. För att sedan gå över till att jag inte velat annat än just sova, som har övermannat mig och kramat ur oändliga mängder tårar. Attacktårar som utlösts av något obetydligt som en rad i en låtext eller bara att passera en plats där det fanns ett minne. En verklighet av att vandra på äggskal.
Det är läskigt när kroppen reagerar okontrollerat och jag förstår helt ditt behov av att definiera det du känner, det är psykets sätt att försöka skapa kontroll över en situation du inte önskat eller kan kontrollera.
Men det hör till livet, det är helt normalt och med största sannolikhet kommer du ur det här som en något mer nyanserad människa än du var innan och därmed mer intressant. Vet man hur verklig sorg känns har man lättare att förstå och bemöta den hos andra. Det du får nu är empati och det kommer du vara tacksam för sen.
Det går inte att medicinera bort sorg, jag skriver det igen för jag känner igen letandet hos dig som jag själv haft. Det gör så inihelvetes ont och man vill bara att det ska försvinna. Man letar efter tecken på att det är något värre för man kan inte riktigt acceptera att det kan göra så ont utan att det är onormalt. Man blir rädd.
Och det tar tid, det tar tid.
Ställ in dig på ett år när mycket kommer kännas tungt och ovant. Men jag fick en liknelse en gång som hjälpt mig. Och den är att tänka på året som ett stort rutnät där du varje dag fyller i dagen med en färg. I början är det bara svarta dagar, men sen kommer det kanske en som är mer grå, sen två sådana och så fortsätter det till det blir fler dagar som är ljusa men fortfarande en svart här och där.
Sorg kommer man inte över, men man lär sig leva med den. Och igen, om ett halvår kommer du inte må som du gör nu. Lovar:-)
Tack för att du delar med dig av din upplevelse. Vad hemskt att höra att det gick så långt, ingen förtjänar att må så dåligt. Otroligt glad för din skull, dina vänner och din familj att du fortfarande står stadigt och kämpar dig framåt.
Det låter som att du har blivit mycket klokare av hela din upplevelse och vet mycket bättre nu vad det är du behöver för att läka.
Ta hand om dig och fortsätt att ta hjälp från andra. Jag önskar dig all lycka till, det här klarar du. Det vet jag.
