Okej här kommer min historia. Det är en lång men jag ska försöka att hålla mig kort.
Vi var tillsammans i över fyra år. Vet inte hur relevant denna händelse är, men berättar ändå om det för en mer rättvis bild. När jag var 21 eller 22, hade vi ett stort bråk/gräl och det slutade med att jag som en idiot gick ut och drack mig själv full och kysste någon annan. Det var allt som hände, en kyss på en klubb. Jag har haft en svår uppväxt och har haft väldigt svårt att kommunicera, så när vi hade ett stort gräl så antog jag att relationen var slut. Jag berättade självmant sanningen nästa dag. Lång historia kort, det tog mig kanske ett år av ett helvete att jobba mig tillbaka från det misstaget och “reparera” skadan. Jag vet inte om detta påverkade hennes beslut, som sagt var detta två år sedan och jag kämpade verkligen som i helvete för att återuppbygga tilliten. Jag gjorde allt mellan himmel och gjord kan man säga. Detta kan man säga är mitt enda verkliga misstaget. Jag vet att det var ett hemskt misstag, men som sagt har jag verkligen gjort mer än vad som kan krävas för att få en förlåtelse.
Spola fram två år, och saker går ändå bra. Vi har ett väldigt hektiskt liv eftersom vi både heltids studerar, arbetar och har en hund. Det hela började i sommaren 2023, när någon väldigt nära till mig i familjen börjar att må riktigt dåligt. Denna person är den närmaste personen för mig i hela livet. Den personen hamnar i en psykos, och jag spenderar så mycket tid och energi att försöka få personen den hjälp den behöver i akutpsykiatrin, utan att behöva ringa polisen som ska tvångvårda den personen. Det går flera dagar, veckor, varar hela sommaren, den här personen blir bara sämre och sämre, och börjar få vanföreställningar. Jag känner inte igen personen längre, och varje dag som går lider den här personen oerhört mycket. Under denna tid arbetar jag heltid, tar hand om hunden, har mitt examensarbete, försöker spendera tid med exet, och hinna med någon typ av socialt umgånge, som verkade omöjligt under den tiden. Allt eftersom dagarna går börjar jag må sämre och sämre. Till slut lyckas vi få den här personen till akutpsykatrin, som tvångsvårdar denna person. Jag kan inte beskriva känslorna, av att se din närmaste person i det skicket, så mycket medicin pumpas i denna person att de inte längre är ens medvetna.
Den här personen blir sedan friskriven efter några veckor. Hela händelsen var traumatiserande för mig. Nu måste personen ta oerhört stark medicin. Under de kommande månaderna måste jag ständigt hålla samma konversation med den här personen, som fortfarande är i vanföreställningar, och inte vill ta medicin. Jag måste nästan varje dag umgås med den här personen, för att hjälpa den, så att vi inte förlorar personen. Jag får samtal varje dag, den här personen vill alltid umgås, och jag känner att jag börjar bli sjuk av att spendera så mycket tid med en person som är så här sjuk. Under de här flera månaderna, börjar jag må otroligt dåligt, av att jobba heltid, deltid, examensarebte, ta hand om hunden konstant, och samtidigt med detta alltid umgås och prata och hjälpa till denna sjuka person. Jag behövde alltid byta boende, en dag hos exet, en dag hos familjen, och så fram och tillbaka.
Jag hade inte en enda minut av ro under flera månader kändes det som. Jag led nog av ångest, utmattning, och depression under denna tid. När det var som värst hade jag inte sovit en enda dag på två månader. Ja tänk er att inte sova en enda dag på två månader, för att du är uppe så hög varv.
Sedan kommer diagnosen från läkaren om den här personen. Diagnosen är det värsta man någonsin kan tänka sig. Världen blir svart. Jag får dödsångest över den här personen när jag får höra diagnosen. Det här gör att jag tar beslutet att jag måste åka hem en hel månad för att hjälpa den här personen, så att vi inte förlorar den personen helt. Jag fruktar att nästa steg är självmord, och därför behöver jag spendera mer tid i hemmet.
Under den här tiden trodde jag att exet var förstående över min situation som hade varat kanske 3-4 månader. Hon började dock att bli påverkad. Under den här tiden hade jag inte tid, eller var kapabel till att ge henne en kram, eller en kyss, eller trösta henne när hon grät på kvällarna, utan jag gick iväg och sov i soffan i stället när hon ville prata om vad hon behöver. Jag kunde bara inte, jag mådde så dåligt och hade så mycket på gång, och var uppe i högvarv av att inte sova på två månader. Förutom att inte kunna visa henne närhet, skulle jag säga att jag skötte mig bra ändå.
När hon gör slut med mig säger hon att hon känner sig bortprioriterad, och att vår relation har blivit vänskapligt på den senaste tiden. Jag har inte kramat henne tillräckligt, gett henne stöd, eller visat henne kärlek, jag har helt enkelt bortprioriterat henne. Hon förtjänar inte det här säger hon, att hon vill ha kärlek, och de små sakerna, såsom kramar, och allt det lilla. Sen börjar hon säga en del andra saker som jag gjort fel, som jag inte ens får möjlighet att försvara för. Jag blir ju självklart ledsen över att höra det här, och förbluffad eftersom jag alltid har kunnat visa henne kärlek på det sättet hon påstår, jag har ju efter allt gjort det alla år vi varit tillsammans. När jag säger detta till henne, att jag har ju gjort det alla dessa åren, så säger hon att det inte spelar någon roll, det är så hon känner nu, hon älskar mig inte längre. Hon säger att jag har sårat henne så mycket att det inte finns något kvar.
Vad har jag ens gjort som har sårat henne så mycket? Jag har tagit hand om min sjuka anhöriga på bekostnad av mitt mående, samtidigt som jag jobbar, studerar, tar hand om hunden, och allt möjligt. Jag har gjort allt detta utan en enda dag av sömn, med ångest och allt möjligt.
Problemet är enligt henne att jag inte lyssnar, när hon försöker prata med mig om vad hon behöver och vad hon vill ha. Tänk er att jag kämpar med alla de här sakerna som jag har pågång, och mår så sjukt dåligt över det och mitt ex försöker konstant under de här månaderna att prata med mig samtidigt om vad hon behöver, och vad hon vill ha. Inte en enda gång, har hon frågat mig vad jag behöver, eller gett mig utrymme eller tid att hantera hela situationen. Inte en enda gång har hon försökt att samtala med mig om vad hon kan göra för att hjälpa mig, eller om jag just nu inte är mottaglig för hjälp att ge mig lite utrymme.
Då blir man sedan lämnad, eftersom man har sårat den personen så mycket…När jag frågar mina vänner, och psykolog, som beskriver hennes uttalanden som “narcissistiska”. Inte en enda gång, försökte hon prata med mig om vad jag behöver när jag mådde som skit, utan alltid om vad hon behövde. Det är ju jag som mår skit och hanterar det ohanterbara, varför är det jag som ska trösta dig?
Här är man sedan lämnad, när man redan har så mycket skit på gång. Din närmaste person slutar att älska dig, för att du har blivit tvingad in i en hemsk situation i ditt liv, som du inte bad om, och tog ditt ansvar och gjorde utöver ditt bästa för att hjälpa till. Tänk er om den närmaste personen till er blir oerhört sjuk, och du är den enda personen som kan hjälpa de att bli bättre, och du väljer att göra det under några månader, och det slutar med att din partner, som älskade dig och du har spenderat flera år med denna, och byggt upp framtidsplander och allt möjligt, säger att de känner sig bortprioriterade och oälskade, och att du har sårat de.
Med det här sagt har jag gjort allt för den personen, under vårt förhållande, bokstavligen allt. Jag visade mer än bara kärlek. Även som student, hade jag sparat upp mot 100 000 kr för att spendera på den här personens examens firande, eftersom jag älskade den personen så mycket. Jag har gjort allt, och hade gjort allt för den här personen, men ändå blir man lämnad på detta vis.
Jag får konstant höra från alla jag pratar med, att det var bättre att jag fick se hennes riktiga sida nu än senare. Förr eller senare hade något tufft i livet hänt, och någon av oss hade kunnat vara den som blir sjuk eller har det svårt, hade hon då reagera på samma sätt? Hur kan det första och enda alternativet, vara att göra slut när man har det tufft? Hur kan en person be om så mycket uppmärksamhet från dig, när du hanterar bland det värsta som kan hända i livet mot en person som står dig närmast.
Historien kanske inte blev kort, det är ändå mer än bara en sak jag håller på att hantera just nu. Så mycket sorg på flera håll… Det känns ändå skönt att få skriva ut
… så se det lite som “tough love” från en “Pappa”!
