Vi har inget gemensamt (mer än att bilarna står på mig samt huset mm) Aldrig haft gemensam ekonomi just pga hans synsätt på pengar och hans skulder så det känns åtminstone bra i allt kaos
2 gillningar
OMG, jag är så glad att du delade länkarna ang covert narcissists. Har precis tittat på del 1 och kände igen mig i 99%. Läskigt men jag börjar äntligen på riktigt känna den väckarklocka jag behövde. Tack!!!
2 gillningar
Tack! Vi har varit tillsammans i ca 15 år, lite av och till i början men han har absolut tagit upp hela mitt vuxna liv. Han hatar samhället, och när allt är bra har vi väl byggt upp en “oss mot världen” attityd, men så fort jag visat minsta motstånd till någon av hans synpunkter så blir jag direkt en av “alla andra” och grovt förolämpad och förminskad. Allt jag är bra på är värdelösa talanger, alla mina tillgångar har jag bara fått av tur/en slump/privilegium. Osv.
Vill inte gå in på för mkt detaljer och distrahera från din historia, vill bara eka andra som sagt att du inte är ensam!
2 gillningar
Jag tror att du och dottern kommer att klara er fint! Absolut att uppbrottet är fruktansvärt jobbigt, och att det blir tufft en tid, men all den energi som du lagt på att hantera denna situation kommer du snart att kunna lägga på dig och ditt barn. Det kommer att räcka gott och väl! Det kommer att bli bra!
Tack! Jag försöker tänka så, att även om det kommer bli jättejobbigt ensam med bebis så är det trots allt ännu jobbigare som det är nu
Just nu är det kaos hemma, han är konstant arg och sur, attackerar mig direkt bara jag råkar sucka eller ens öppna munnen åt hans håll 
han tål verkligen ingenting
Igår skrek han på mig att jag minsann aldrig gör något, jag jobbar inte utan jag bara “latar mig på jobbet och ser Tv” (trots att han vet hur hårt jag jobbat hela året) jag gör inget hemma, jag är mer eller mindre totalt världelös verkar det som, allt jag gör är fel, även om han inte kan berätta varför
Har så svårt att inte ta åt mig och bli ledsen och arg, att inte ge mig in i skiten och försöka “få honom att förstå” för han vill ju inte förstå verkar det som, han vill få mig att må dåligt tror jag? Är nog inte bättre än så tyvärr
1 gillning
Du spelar honom rakt i händerna på det där sättet, för det är din reaktion han är ute efter, som han vill ha och som han behöver.
Så bli gärna arg, men fatta en gång för alla detta att OM du verkligen vill ge igen, då är du knäpptyst, ointresserad, sval, distanserad, obrydd, hummar med lite lätt och du ger A L D R I G svar på tal, eller ger dig in i diskussion för att få honom att “förstå”!!!
För han förstår redan, tro inte annat.… hade han inte gjort det hade han sorterat under LSS och det gör han ju inte. Han räknas som normal. Han behöver bara provocera dig, få dig ur balans och DÅ är han nöjd när han lyckas.
Så gör honom på villkors vis ALDRIG till viljes genom att lacka ur och tappa koncepterna själv…inse nu det, se till att inte låta dig provoceras och vänta bara så ska du få se på grejer 
PS: Med hjälp av ett samtalsstöd i form av en kurator, familjerådgivningen för dig själv etc. så får du hjälp med strategier för att kunna hantera din egen frustration. Beställ tid på din kommuns familjerådgivning redan idag, men enbart för dig själv
3 gillningar
Grey rock
3 gillningar
…åter igen.
Upplysningstidens förbannelse.
“Förklarar jag tydligt och logiskt vad jag känner lyssnar min partner, tar till sig det, förstår mina synpunkter och ändrar sig för min partner säger att han älskar mig och vill vara med mig…”
.
För vems skull? Psykopater, narcisssister och andra med dysfunktionella funktionsnedsättningar vad gäller relationer och ta in, bry sig om och ta hänsyn till vad andra känner?
Han kanske förstår eller så vill han inte eller så kan han inte eller så vet han vilka knappar han ska trycka på för att han ska flyta ovanpå, styra och ställa och du ska veta din plats.
Och du tror att din kärlek, din omsorg, din omtanke ska få honom att ändra sig? Det finns genuint elaka människor som njuter av att ha makt över och förtrycka andra utan att de ser något fel i det.
Makt, styrka, möjlighet är de rättesnören och ledstjärnor de lever efter. Så ta in det här, läs mina läppar
Du kommer inte att få honom att ändra sig.
2 gillningar
Jag “lärde mig” (men hade gruvjävla svårt att applicera) en gång för relativt länge sedan att;
- Det är absolut ingen som helst konst för en dysfunktionell att styra, manövrera och manipulera/lura en normalfunktionell människa…
Helt enkelt för att för en normal(fungerande) person så ingår det inte ens i sinnevärlden hur knepigt, konstigt och manipulativt en, av olika orsaker, dysfunktionell person faktiskt tänker och resonerar. Så man är alltid flera steg efter och vill på ett normalfungerande vis tro att med lite till av ditten och datten så måste hen väl till sist ändå förstå…
6 gillningar
Jag ska försöka!
Jag förstår ju rent krasst att det är så, men så blir det väl nån slags reaktion i mig att jag ändå vill kunna “förstå” honom, men det gör jag ju inte. För jag skulle aldrig behandla honom som han behandlar mig.
Jag blir arg oftast nu mer, men då bemöts jag oftast av att han blir ännu mer arg, så nu försöker jag bara ignorera honom. Men är så svårt med barnen hemma, vill inte att de ska drabbas mer än vad de redan gör, han är inte trevlig mot någon just nu tyvärr, så blir väl att jag försöker släta över saker i hopp om att det ska bli lite lugnare, suck
Jag går hos en psykoterapeut men vet inte riktigt om det ger så mkt, men skönt att prata med någon iaf 
Tack!
Jag har väl börjat inse det, eller nej, jag har redan insett det, men känns så jävla menlöst alltihopa
Att förstöra ett helt liv för både oss och barnen, bara för att man vägrar söka hjälp/ändra sig till det bättre. Känna så hemskt, men han vill ju inte ändras, det vet jag redan
Försöker ha det som mantra “Jag kan inte ta ansvar för andra, jag kan bara ta ansvar för mig själv och mitt liv” och mitt nya liv börjar i januari tack och lov
Han kanske saknar förmågan?
Kan du göra en varg till vegetarian?
Kan du lära en pingvin att flyga?
Det kan vara så att det är själva förmågan som saknas.
Sedan kan både varg och pingvin påstå att de vill kunna ändra på sig fast de inte kan eller så säger de det utan att mena det.
Frågan är om förusättningarna för ett familjeliv fanns där från början ö h t även om du eller ni båda trodde det.
2 gillningar
Nä jag är rädd att de aldrig ens fanns där från början, jag ville nog verkligen att de skulle göra det däremot. Och han ljög/framställde sig som en heeeelt annan människa rätt länge i början
Han påstår sig vilja ändras, men tar inte tag i det alls, han bryter löften och blir närmast vata värre för varje år som gått. Jag har egentligen inga tvivel om att flytten är bäst för mig, jag sörjer nog mest bara den potential jag ändå såg i vår familj
Han är idag den han alltid har varit, inom sig. Alla människor orkar hålla upp garden och spela spelet som normalfungerande ett tag, till dess de sitter mer säkert i båten.
Men förr eller senare så tar ork och vilja slut, fasaden krackelerar och den den rätta mörkare sidan börjar sippra fram.
Misstaget du och sååå många med dig gör är att tro att “något” (inte sällan både lägga skulden på sig själv och få den kastad över sig) har fått honom att förändras när han egentligen inte alls har förändrats ett smack. Han kan, orkar eller ville/iddes inte längre försöka förställa sig och visa sig bättre, utan successivt så visade han istället sitt rätta jag, dvs när han kände sig tillräckligt säker på att han visste var han hade dig 
1 gillning
Det känns som att dagarna sniglar sig fram, inflytt 15/1 och det känns som en evighet kvar samtidigt som jag inte alls är redo att bli ensam med allt vad det innebär med heltidsjobb och litet (mkt krävande) barn på heltid
Men jag känner hur fruktansvärt arg jag är! Är konstant irriterad och skulle helst av allt vilja slå honom i ansiktet (nej jag ska inte det) men det är som att mina ögon öppnats och nu kan jag inte blunda för skiten, och jag blir så fruktansvärt arg och ledsen av hans beteende, det är helt galet hur han beter sig, rent av elakt och vidrigt både mot mig och hans barn, hur har jag kunnat blunda för det här? 
Hur ska jag överleva 2 månader? 
2 gillningar
Börja med att hälsa på din mamma en vecka. Ta barnet och en väska, och så “hälsar du på” henne. När du kommit dit, så hör dig för med dina vänner om du kan hälsa på någon annan ett par dagar. Planera för att fira jul någon annanstans! Följer din sambo efter, så finns det i alla fall folk omkring er. Kanske det blir lättare så.
2 gillningar
Hade mer än gärna flytt fältet ett tag, men har ingen möjlighet, dels pga jobbet (vår stressigaste period just nu) Sen är min mamma tyvärr inget stöd i det här, hon tycker milt sagt att jag är korkad som lämnar honom, vi har ingen vidare kontakt
Sen har vi bara en bil (han körde sönder den ena och vägrar laga den) så isf blir han och barnen fast hemma, vilket såklart inte går (tänker mest på barnen där) jag känner mig som att jag är fast
1 gillning
Det är så intressant för mig att läsa dina ursäkter för varför du är fast där du är…jag är likadan själv och förstår 110%, men när man läser det från någon annan så är det så mkt lättare att tänka på alternativ.
Måste din mamma vara ett stöd i det hela för att du ska kunna åka och hälsa på henne? Skulle du inte bara kunna säga att du behöver komma bort en stund och få hjälp med barnet t.ex? Kanske säga att det är så mycket på jobbet, och din man har tillräckligt med dom andra barnen? Det är ju bara för att köpa dig lite tid inför flytten.
Och måste du ha bil för att ta dig till mamma? Jag antar att du inte behöver den för jobbet om du nu säger att du inte kan bara ta den enda ni har? Kan du åka kommunalt, eller få skjuts dit av en vän? Du kanske redan har sagt att ni bor långt ifrån varandra, och isf förstår jag förstås att det vore svårt, men om möjligheten finns tycker jag du ska tänka över det igen. Som sagt, du har ett datum då flytten blir permanent. De steg du tar nu är bara för att fördriva tiden fram till 15/1.
1 gillning
@ALifeLost haha jo jag förstår att det på många sätt är ursäkter, men sen tror jag det känns övermäktigt också, 50/50 typ.
Jag tror tyvärr inte jag skulle vara välkommen där faktiskt vår relation är oerhört komplicerad och jag bröt nästan helt med henne när jag flyttade hemifrån. Vi ses ibland och firar jul ihop m släkten, men det är nog mer som en halvkass vänskap än förälder-barnrelation
Vi samåker till jobbet så funkar helt ok så, behöver tyvärr bil till jobbet (bor 4 mil utanför stan)
Vi bor en bra bit ifrån varandra, ca 35 mil, så kommunalt blir knepigt då det inte går buss ut till henne, men mest är det väl att hon jobbar och inte “orkar” hjälpa till (hennes ordval)
Men jo något hade jag behövt göra, om så i bara små mängder för att få andas. Tyvärr gör han allt för att hindra mig, vägrar “vara hemma med barnen” om jag vill iväg, vägrar planera och ge mig svar osv, så blir nästan omöjligt då han helt gett sig fan på att jag inte ska få leva något eget liv
2 gillningar