Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Få terapi online | Artiklar

Känner mig vilsen

Jag har varit ihop med min sambo i lite mer än 2 år, men vi flyttade ihop först i februari i år.

Jag blev oplanerat gravid i november-19 och vi fick bråttom att flytta ihop, sambon var överlycklig och jag var lite mer försiktigt optimistisk i början. Men sen vi flyttade ihop och vår dotter kom verkar allt ha kraschat :frowning:

Jag har aldrig mött en människa som missförstår mig lika mycket som han gör, det går liksom inte att prata med honom, oftast slutar det med att han blir upprörd om jag säger något, vi bråkar och jag känner mig så förvirrad och vilsen varje gång, har en känsla av att jag inte “får” vara arg eller på dåligt humör, då blir han också det, han kan aldrig på normalt vis fråga varför jag är ledsen/off, utan istället blir han själv arg och tyst och ignorera mig, det känns som att han straffar mig? Men jag vet inte länge vad jag ska tro. Det känns också som att han inte har någon logik alls bakom sina uttalanden, som att allt som kommer ut när han är arg bara är svammel, så jag måste gång på gång fråga vad han menar och trots detta förstår jag ändå inte, och för varje gång jag frågar blir han bara mer arg och frustrerad

Han är ofta på dåligt humör och det krävs inte mycket innan han stänger av och försvinner bort, oftast förstår jag inte orsaken till hans beteende och det gör mig så himla förtvivlad

Jag har fördökt att ta upp hur jag känner, att det känns som att han försöker byta ämne/få det till att det är jag som gör illa honom varje gång vi diskuterar något som är jobbigt, men han påstår VARJE gång att det är lögn/aldrig hänt/inte stämmer, utan att jag överdriver, och att det alltid är jag som är felet känns det som

Jag kom på honom med att vara påverkad (ej helt fullt) när han var ensam hemma med barnen när vår dotter bara var 3 veckor (Jag hade åkt på kalas för min mamma några timmar på kvällen) jag blev så otroligt arg och försökte prata med honom om hur jag absolut inte accepterar det beteendet, men han blev otroligt arg och skrek att jag var elak och tryckte ned honom, allt för att jag bad honom att sluta höja rösten/skrika åt mig så inte barnen skulle höra (han har två äldre också)

Jag börjar förstå att jag borde lämna honom men då kommer rädslan att vårt barn ska vara ensam hos honom i framtiden och jag får panik, jag vet inte hur jag ska tänka längre, eller om jag har rätt

Ursäkta för ett svamligt inlägg, jag inser att det är lite kaos, men mitt huvud är en enda röra just nu

2 gillningar

Du verkar ha hittad en något labil och ev omogen man. Jag tycker att ni redan nu ska ta en kontakt för familjerådgivning, prata ansvar, konfliktlösning osv. Det tär säkerligen på er båda som det är nu.

Läste lite mer, Låter som han har passiva aggressioner, även viss narcissism, vilket (ofta?) hänger ihop. Alltid ditt fel, du t ex provocerade honom eller hur? Och din version, så var det inte, det var som han säger och självklart ditt fel.

Kanske bör du söka samtalsstöd för dig för att få hjälpa att reda ut det du upplever och som någon skrev här, om det går att ändra eller om han är ”dum på riktigt”? :slightly_smiling_face:

Tyst och ignorera är både härskarteknik och flyktbeteende. Ev lider han också av dåligt självförtroende så att ditt ev dåliga humör blir lite hotfullt för honom eller så kan han bara inte möta dig idet.

I både terapi och samtalsstöd så kan du få hjälp att bena ut vad du upplever. Googla gärna lite av ovanstående.

Kan inte heller låta bli att fundera hur det var innan ni fick barn?

Hej! Jag tycker faktiskt inte alls att det låter bra. Du har redan insett att han kör med en hel del maktbeteenden där du har skulden till allt. Det finns en risk att om detta får fortgå, så sänks ditt självförtroende, din inre kompass för vad som är rätt och riktigt blir alldeles snurrig, och det går ut över ditt mående.

Klart att det är ett jäkla dilemma hur det ska bli för ditt barn. Men det finns flera trådar här i forumet som handlar just om att lämna partners som inte mår bra, eller inte beter sig bra. Om du lämnar så kommer ditt hem och pappans hem bli väldigt olika, tror jag. Därmed ger du barnet en chans att se att det finns alternativ. Om du är kvar så kanske pappans sätt bli norm: vad man pratar om vid köksbordet, hur man hanterar konflikter, hur man ställer tillrätta igen om man gjort ngt dumt - all sån där vanlig uppfostran som du säkert tänkt ge ditt barn.

Det är inte heller säkert att ditt barn kommer att vara halva sin tid med pappan. Hur har han hanterat relationer tidigare, till både familj och vänner?

2 gillningar

Ditt huvud kommer att bli rörigare för varje vecka du stannar. Jag känner igen typen av man du beskriver. Vi är några här på sajten, som har råkat ut för en kopia av din man.

Kontakta familjerådgivare och familjerätten, och där tar du upp att pappan var påverkad när han hade ansvaret för er baby. Berätta om din oro, så de noterar den.

Jo jag funderar på att lägga fram familjeterapi som enda vägen fram oavsett om vi ska hålla ihop eller inte, men jag är lite osäker på om han följer med (han gick med sitt ex och ansåg att det var menlöst)

Jo tyvärr är han lite för lik min exman, som min psykolog kallade “en klassisk narcissist” så jag är rädd att jag gått i samma fälla igen, trots att jag verkligen försökte undvika det, suck :frowning:

Min magkänsla säger mig att det är bortom räddning, det är på tok för mycket som skulle behöva ändras, att jag bara borde rädda mig sj och dottern och låta honom ta sin skit själv, men samtidigt får jag så dåligt samvete både för hans del, vårt barn men också för att hans äldre barn inte mår bra heller (han är likadan mot dem)

Förstå året tillsammans var det nog, om jag ser tillbaka, en hel del röda flaggor, men inte alls på samma sätt, så det har eskalerat rejält sedan vi flyttade ihop och barnet föddes, tyvärr

Jag känner redan hur jag blivit så förvirrad, kan som inte tänka klart längre, känner mig mest bara arg och orolig hela tiden, jag orkar verkligen inte må såhär länge till, jag tror jag kommer krascha totalt då

Jo jag känner varje dag att jag är livrädd att vårt barn ska tro att detta är “normalt”. Då hans äldre barn tyvärr redan tror det trots att jag försökt vända det, jag vägrar uppfostra henne i det här, jag hade själv en liknande uppväxt och kommer aldrig tillåta det. Vi är varandras raka motsatser när det kommer till barnuppfostran, insåg jag på tok för sent

Han är inte särskilt bra på relationer, han har inga gamla vänner kvar så vitt jag vet, och familjen har han ingen kontakt med (bara hans syskon som lever) men han bryr sig inte alls om att kontakta dem heller. Så fort de inte tycker exakt som honom eller något blir jobbigt så verkar han ge upp och inte vilja kämpa

Kan jag göra det utan att något händer på en gång? (Typ att det blir en orosanmälan direkt) Tänker så att jag inte skapar något som jag inte riktigt är redo att hantera ännu

Du kan ringa ditt lokala soc kontor anonymt och fråga om det hade blivit en anmälan. Familjerätten består av socialsekreterare och de har anmälningsplikt. Skulle något du säger där visa att barnet far illa så måste de agera. Då är det bättre att ta reda på det i förväg

1 gillning

Hoppsan, har du råkat ärva mitt ex? Skoja bara, men utifrån det: han kommer troligen inte heller att kämpa för relationen till dig eller relationen till sitt barn för tid och evighet. Bli arg, absolut. Men göra uppoffringar, ställa om sitt liv och anpassa sig? Jag tror inte att ert barn kommer att bo 50/50 under sin uppväxt, om ni går skilda vägar. Försök bara att det inte blir prestige i att minsann ”ha” barnet, från hans sida.

1 gillning

Jag pratade en del med sambon efter mitt inlägg här och efter att jag läst era svar, och tyckte det blev bättre några dagar efter det.

Men plötsligt hände något i början av december och nu är det värre än någonsin (!) Vi har haft minst 4-5 större gräl/tjafs, dvs minst 1 i veckan. Och jag känner det som att jag håller på att gå sönder och bli galen på samma gång. Han är konstant arg, sur och på dåligt humör, söker gräl och hugger på ALLT jag säger, även saker jag försöker göra för att vara snäll? Han erkände det själv imorse och han säger att han vet om det men inte kan hjälpa det…

Ett exempel från igår: jag hade storstädat köket och var så nöjd, går ut på en promenad med en vän och kommer hem till att det är smulor fulla golvet och rester fulla diskbänken (han hade gjort mat) jag blir irriterad och städar undan medan han sitter i soffan, jag går till honom märkbart irriterad och han frågar, jag svarar som det är, att jag blir irriterad när han inte ens kan städa undan efter sig själv, när jag lagt ned tid på att städa knappt en timme tidigare (dvs ingen stor grej men jag tycker man plockar undan efter sig som vuxen) Och han flippar ur totalt, halvskriker åt mig att jag “pissar” på honom, hånar honom och är elak, att allt jag gör är att se ned på honom och att jag har fel, han gör allt för mig, han gör allt hemma (lögn) och att jag kunde tagit upp det bättre, men hur frågade jag? Det kunde han inte svara på.

Såhär har det slutat varje gång jag varit upprörd/tagit upp något/nämnt något han inte gillat den senaste tiden, han skriker att jag är elak, att jag trycker ned honom, hånar honom, är “vidrig” och att jag ljuger ihop historier, hittar på och överdriver i allt. Jag vågar inte ta upp något längre pga det och det leder tyvärr till att jag ibland exploderat och blivit för arg på små saker, det erkänner jag, men jag kan ju inte prata med honom?

Han har ibland bett om “ursäkt” dvs han säger först att han anser jag har fel, att jag missförstår eller bara ser det fel, men ber sedan om ursäkt “om det han sagt/gjort fick mig ledsen” för att direkt efteråt påpeka att han dock anser att det är jag som har fel. Vilket jag får höra varje gång vi tjafsar, oavsett vad det handlar om.

Jag har inte kunnat sova i veckan för jag mår så dåligt över det, och jag kan inte längre se om han har rätt eller om han försöker trycka ned mig? Varför isf?

Som jag ser det finns det två utgångar:

  1. Jag är så hemsk/elak/vidrig som han säger (jag kan låta hård och vara rätt rakt på ibland det vet jag) och han mår dåligt av det på riktigt. Men varför ska vi då vara ihop ens?

  2. Han försöker trycka ned mig, spegla över sitt beteende på mig? Försöka komma undan med sitt dåliga beteende?

Jag känner mig helt vilsen och har sån ångest över det hela, allt jag vet är att jag snart inte orkar mer. Jag är konstant arg, ledsen, upprörd och stressad känns det som :frowning:

Men snälla lämna.
Han är ett svin och kommer inte att bli bättre.

Jag uppskattar ärligheten, drog faktiskt på munnen för första gången idag :slight_smile:

Jag vet det ju rent krasst, att jag förtjänar bättre dvs. Men med en bebis med kolik som skriker 12 av dygnets timmar, och galen bostadsbrist så känns det som jag sitter fast ett tag framöver

Kontakta sociala.

1 gillning

Hur gick det sedan?

Jag är fortfarande kvar, fick en rejäl förlossningsdepression och har mått otroligt dåligt, har helt enkelt inte haft ork att stå på egna ben mitt i det hela :frowning:

Det har varit upp och ned, en del saker han har bättrat sig på, andra har blivit värre (han dricker plötsligt varje dag) så jag har väl egentligen redan bestämt mig för att lämna, men måste orka ta hand om mitt barn (och mig själv) innan jag ställer mig på egna ben, och jag är tyvärr inte där ännu

1 gillning

Har du inga vänner / familj som kan stötta dig?

1 gillning

Uppdatering! Nästan ett år senare, nu känner jag mig redo att ta steget och lämna, jag har (ev) fått tag i en liiiten (40kvm) lägenhet åt mig och bebis men har sådan brutalt ångest :frowning: Ena dagen känner jag mig lycklig, lugn och stolt över mitt beslut, för att plötsligt rasa och tänka “det är väl inte så farligt ändå, kanske överdriver jag?” och tänka att bästa vore nog att vänta lite till ändå.

Men jag mår så otroligt dåligt, hans alkoholintag ökade kraftigt under sommaren, han ljög, gömde sprit och drack direkt jag lämnade huset.

Han drar ibland även" “skämt” på min bekostnad, ex “skämtade” han om att jag minsann pratar med så många på messenger, nog kunde väl nån av dem få mig nöjd annars? När jag blev arg över piken om otrohet så snappade han och skrek på mig att jag aldrig förstår honom, det var ett skämt, var bara jag som aldrig förstår hans humor, det hela urartade med att han bad mig dra åt helvetet och aldrig komma hem igen (var hos en vän över kvällen) visade sig senare att han var påverkad då, trots att han var hemma med barnen, igen. Löften verkar kunna brytas hur lätt som helst, men bara från hans sida såklart.

Jag har 0 förtroende kvar för honom, och han erkänner själv att han vetat om att han fortsätter stöta bort mig med sitt beteende, men ändå slutar han inte, jag känner mig så fruktansvärt oälskad och oviktig, ibland även äcklig och misslyckad, det gör fysiskt ont i hjärtat ibland när tänker på det hela…

Jag har varit så fruktansvärt arg och irriterad senaste månaderna, han fräser mest att jag “ju är rolig att leva med” som alltid är sur, och ja, han har ju rätt. Men han verkar inte så intresserad av VARFÖR jag plötslig blivit sån. Mina vänner känner inte igen mig och det känns som att jag drunknar. Men jag är livrädd för att bli ensam med dottern på heltid, hon utreds för sömnstörningar och vi går på tomgång som det är, trots att vi är två. Hur ska jag klara mig ensam liksom? Jag antar att jag tänker galet om jag vill stanna ett tag till för att det trots allt är “bekvämt” att vara två? (han är en bra pappa till dottern i övrigt och avlastar hela tiden)

Inget är ditt fel. Han är alkoholist och det påverkar hela hans beteende. Du gör helt rätt som bryter upp, inte minst med tanke på att du har ett litet barn som behöver trygghet och åtminstone en fungerande förälder.

Ja det kanske är så pass ändå, att han har akolhokproblem är glasklart, sen hur långt gånga de är vågar jag inte uttala mig om

Idag tackade jag ja till lägenheten, men får veta först på måndag om jag får. Ångesten är totalt just nu, men jag måste försöka peppa mig själv att våga, annars blir jag nog kvar för evigt :frowning:

2 gillningar

Hans barn var hos sin mamma igår, och jag passade på att berätta för honom då att jag tackat ja till en lägenhet, och hela helvetet bröt ut…

Han halvskrek åt mig hur jävla manipulativ jag är, hur vidrig jag är, att jag förstörde våra liv och att det här enbart var mitt fel. Jag frågade honom om han tyckte att han varit schysst mot mig sista åren, om jag fått känna mig trygg, älskad och hörd? Om han bättrat sig på någon punkt alls?

Då sa han “jag behöver för i helvete inte svara på dina frågor” sen följde en halv dag av att han ömsom ville prata, ömsom sa att han inte bryr sig, skiter i mig, inte tänkt bemöda sig att ens prata med mig, för att sedan fråga om jag inte kunde tänka mig parterapi ändå och hur jag “ville ha det egentligen” när jag svarade att min åsikt står fast, så började allt om igen

Jag känner mig som att jag håller på att bli galen, vet inte vad som är upp och ned längre :frowning:

Sån ångest för hur det ska gå att bo ihop de här sista månaderna om han tänkt bete sig såhär

Vad gör jag för att orka stå på mig?

2 gillningar