Jag skulle vilja sätta en etikett på din man, och den etiketten är “narcissist”. Nu spelar det egentligen ingen roll om han är en tvättäkta störd person, eftersom han beter sig som en. Det räcker att konstatera det. Jag ska ge dig några länkar där du kan lära dig mer: http://www.varningstecken.n.nu/ där du kan läsa en lista över tecken på psykisk misshandel. I många fall går den över i fysisk misshandel så småningom, men inte alltid. I mitt fall höll han sig till psykisk misshandel i 30 års tid. The narcissist's lack of empathy (30 DAYS OF NARCISSISM) - Dr. Ramani Durvasula - YouTube 30 korta avsnitt på engelska om alla mindre trevliga egenskaper som narcissister visar upp. COVERT Narcissists: Everything you need to know (Part 1/3) - YouTube om den typ av person din man verkar vara
Det finns naturligtvis en massa information även på svenska, men jag har inte hittat någon som förklarar lika bra som Dr Ramani. Det läskiga är att de här männen (och kvinnorna!) är kopior av varandra. De beter sig likadant, följer samma mönster och använder samma knep för att bryta ner sina offer.
Jag ska ge ett exempel. Tänk dig att jag ville ta upp det där med sömn. Jag sade till min man “Jag är så himla trött, för lillan vaknar så ofta på nätterna. Kan inte du kliva upp med henne på lördag- eller söndagsmorgon när jag ammat henne, så får jag sova en timme extra?”.
Då svarade han “Jaha, så jag, som jobbar 40 timmar i veckan och kliver upp kl 6 varje morgon, ska alltså inte få sova ut ens på helgen? Men du, som är hemma och vilar upp dig på dagarna, du tycker att du förtjänar extra sömn mer än jag?”
Då försökte jag förstås försvara mig och förklara hur jag tänkte, men jag hann inte långt innan han fortsatte “Det verkar ju som om du aldrig gör annat än vilar dig på dagarna, för när jag kommer hem ser det för jävligt ut här. Du har ju inte ens diskat och knappt lagat mat ens!”
Innan jag fattat vad som hände, så handlade diskussionen om varför jag inte hann göra mer än jag gjorde medan han var på jobbet, och varför jag var så lat och ineffektiv. Han gick till attack och jag försvarade och förklarade. När jag till slut gav upp, så var jag alltid lika förvirrad. Jag ville ju bara få en liten liten sovmorgon en dag i veckan, så hur kunde vi hamna i en diskussion om disk och städning? Och varför hade jag skuldkänslor över att jag missunnade min man att få vila ut på helgerna?
När du genomskådar din man och på riktigt förstår hur illa han behandlar dig, då tror jag det blir lättare för dig att hantera situationen. Du kan sluta försöka få honom att förstå, för han vill inte förstå. Han vill inte se saker ur din synvinkel, för han bryr sig inte om hur du mår eller hur du har det. Han bryr sig bara om att han själv ska ha det bekvämt, enkelt och bra.
Tack för ditt svar! Jag har tittat på alla tre delar av hennes videos nu, och ja (tyvärr) du har helt rätt i att det är så han är, passade perfekt in på beskrivningen hon målade upp.
Vet inte om jag läst om ditt förhållande här, men hur avslutade ni det? Vad hände efter och under separationen? Hur betedde han sig mot dig?
Precis så jag känt en längre tid! Och även tagit upp med honom att jag känner mig utnyttjad, som att han är med mig endast för att livet blir lättare och han får mer livskvalitet (han har dålig lön o massa lån) så om jag lämnar står han mest troligtvis upp till halsen i skit rent ekonomiskt
Jag betalar i stort sett allt i huset just nu, så blir lättare utan honom och hans 2 barn att betala för.
Han har ignorerat mig exakt hela dagen, trots att han igårkväll sa att han ville prata mer idag och “försöka lösa det” jag känner mig nästan… Äcklig? Oerhört billig och oviktigt iaf, han kunde verkligen inte bry sig mindre om hur jag mår i det här. Jag frågade om han inte ville prata om det som han sa, då tittade han inte ens på mig utan gick bara ut ur rummet
Fick tyvärr inte lägenheten, så nu har jag lite panik över hur länge jag blir fast här…
Jag tog hemskt mycket skit under hela vårt äktenskap, helt enkelt för att jag trodde att det inte var hans fel att han var så svår och jobbig. Inte hans fel att han alltid missförstod mig, utan kanske jag var dålig på att förklara eller kanske han bara inte var så smart (och så skämdes jag över att jag ens tänkte så om honom).
Inte hans fel att han alltid var på dåligt humör, för han hade det tungt på jobbet, magen krånglade i bland, vi hade ont om pengar och så kanske han fick för lite sömn. Och så hade han haft en taskig barndom.
Inte hans fel att han alltid sade fel saker och uttryckte sig klumpigt. Han hade nog inte fått så bra uppfostran och så var han inte så känslig för andras känslor.
Allt det där skulle nog ordna sig med tiden, och jag försökte vara ett gott exempel. “Behandla andra som du själv vill bli behandlad” levde jag efter och försökte vara extra snäll och omtänksam alltid.
Alla har nog en gräns som inte får överstigas, och min gräns nådde han när han inledde ett förhållande med en annan kvinna. När jag upptäckte det, hade han delat sin tid och sin kropp mellan henne och mig i ett halvår. Ändå tog det ett halvår till innan jag krävde att vi skulle separera. För dig var det kolik och förlossningsdepression som sköt upp avgörandet och för mig var det främst att jag blivit kroniskt sjuk.
Jag talade om för honom att han skulle flytta, och han protesterade inte mot det. Däremot hade han en massa mindre utbrott som gällde hur jag fått reda på alltihop. Det var som att han tyckte det var jag som gjort fel och inte han. Men inga stora utbrott, som sagt var. Han ville bara så smidigt som möjligt börja med sitt nya liv. Därför lämnade han alla sina vänner, sina barn och nästan alla sina saker här. Han tog bara det han verkligen behövde. Necessären, underkläder, arbetskläder och bilen.
Han installerade sig i sitt nya hem och sedan ville han inte just ha med familjen att göra. Han kom förbi en gång i veckan ungefär för att hämta saker. Pratade med banken och försökte sno åt sig alla pengar vi haft på kontona, men det gick inte. Han krävde att jag skulle lösa ut honom ur huset för en fantasisumma och talade om rent ut att han struntade i om jag och barnen fick bo på gatan och leva på socialbidrag. Huvudsaken var att han fick alla pengar och allt som var värt något.
Jag fick chock efter chock, för jag trodde ju fortfarande att han bara var missförstådd och hade otur när han tänkte. Den här nya elakheten han visade upp, måste bero på en hjärntumör kanske. Eller hade han slagit huvudet? För jag var helt säker på att han alltid älskat mig och barnen djupt och skulle ha gjort allt för oss. Om jag inte trott det i alla år, skulle jag ju inte stannat kvar hos honom så länge.
Helgen var kaosartad på många vis, alkohol, brutna löften och respektlöshet, trots hans löften. Så igår tackade jag ja till en lägenhet jag blivit erbjuden! Jag vet inte 100% att jag fått den ännu, skulle tro att det blir på måndag. Och nu är jag 50/50 glad och livrädd, glad över att jag kanske får något eget, att jag faktiskt, efter 3 år, vågar bryta mig loss och vara “egoistisk” i det här (hans ord)
Men samtidigt livrädd, för hur jag ska klara det praktiska, orken, hur kroppen ska orka, och för hur jag ska berätta för honom att jag tackat ja till en lägenhet. Jag kan bara ana att han kommer flippa när jag säger det, åtminstone delvis
Kan du inte ha med en vän när du berättar?
Du kommer klara det och livet kommer ljusna, inte i morgon eller övermorgon men en dag så gör det det.
Vissa dagar är det bara att stå ut och ta sig igenom men sakta sakta, förbannat sakta så lossnar det.
Håller tummarna att det löser sig med lägenheten.
Vi bor så pass långt utanför stan så blir knepigt att få med någon hem tyvärr
Han blir ju inte fysisk på något vis, men kan vara rejält läskig när han gormar och svär, han kan liksom hittta på saker i sitt eget huvud om varför vi går isär, allt är ju mitt fel såklart, men det är ibland som att han inte riktigt är stabil/inbillar sig saker, han lägger ofta ord i min mun och vägrar även erkänna det efteråt. Men jag måste ju ta tag i det, jag kan inte vänta längre (speciellt inte om jag får lägenheten, då måste huset säljas omgående = han blir tvungen hitta eget också )
Åh det där kändes igen lite för mkt här också…
Låter helt förfärligt när jag läser om det, hur känns det idag? Hur längesen är det sen nu gick isär nu?
Just det där med att man tror att de är sjuka/hjärnskador liknande känns igen, och verkar (tyvärr) extremt vanligt också
Det är 7 år sedan. Husfrågan är fortfarande inte löst, utan han äger halva huset. Han lämnade också kvar de flesta av sina saker, och dem har jag gjort mig av med. Allt personligt, alltså. Verktyg och sådant är ju bra att ha kvar.
De första åren blev jag alldeles kallsvettig bara jag fick ett SMS från honom. Ännu värre när han kom förbi huset i något ärende. Jag hade ångest och depression om vartannat. Sedan lärde jag mig en massa nyttigt; bl a om något som kallas “Grey Rock”, och den metoden har jag använt mig av sedan dess.
Grey Rock går ut på att när jag har med exet att göra, så ska jag vara lika tråkig som en grå sten. Jag är artig och stel, visar inga känslor, pratar inte om något personligt, säger så lite som möjligt, frågar inget. Tråkar ut honom. Hur han än försöker få någon reaktion från mig, så kommer det ingen. Det fungerade som det var tänkt. Jag tråkade ut honom och han slutade försöka kontakta mig.
Inflyttning är sista januari och det känns helt galet. Jag har berättat för sambon, som väl tog det helt ok, han blev “tyst-arg” dvs sa inget men utsöndrar missnöje och ilska, han sa att han inte löst något boende själv (inte konstigt med tanke på att han inte ens börjat) och jag sa att då är det nog dags. Sedan åkte han iväg utan ett ord, nåja
Jag är så orolig att han ska kräva att få dottern på heltid eller nåt, jag ska ringa familjerätten imorgon och höra, jag är så nervös över hans alkoholvanor och hur de ska påverka både bebis och honom själv när han är ensam med barnen utan mig Jag vågar faktiskt inte lämna henne med honom över natten/helgen som det känns just nu, jag vet inte vart hans gräns går…
Kan jag tvinga honom att ta tag i det? Eller måste jag lämna mitt barn till en man som mest troligtvis är alkoholist? Ångesten är total
Min mamma peppade mig genom att tillägga “Jag tror aldrig du klarar det ensam, du är inte nog stabil, ska du verkligen gå, är det inte bättre att stanna ändå?” Nu har jag total panik över att jag gör fel, tänk om jag faktiskt inte klarar av det ensam ?
Han vill lösa husfrågan, men han ställer orimliga krav. Han vill att jag ska lösa ut honom för mycket mer än vad huset är värt och mycket mer än jag kan betala. Om jag inte kan göra det, så vill han att jag ska sälja huset (inte vi utan jag). Fixa mäklare, betala alla omkostnader, ha visningar och sedan flytta någonstans med barnen. Vart vi flyttar bryr han sig inte om, bara han får pengarna för huset utan att ha något besvär med försäljning eller flytt. Naturligtvis ska jag då också ansvara för att flytta de ägodelar han själv har kvar i huset.
Nej, han har inte ringt till mig sedan före jul i fjol, tror jag. Han har varit förbi här 3(?) gånger efter det, men det enda han pratade med mig om var att underhållet skulle bli ett par dagar sent.
Grey Rock kan låta komplicerat, men det svåraste är egentligen att låta bli att nappa på kroken när han försöker få en reaktion. När min pappa t ex fick en hjärtinfarkt, då ringde exet och beklagade det. Sedan kom det “Ja, tänk om han hade gjort som jag sade och tagit influensavaccinet. Då hade det inte gått så här illa!”. Mitt gamla jag hade börjat gräla med honom och försökt få honom att förstå, att hjärtinfarkten inte berodde på att pappa hoppat över influensavaccinet. Mitt nya jag svarade i stället “Jaså, du tänker så?” med ett väldigt ointresserat tonfall. Diskussionen bara dog där. Sedan hade jag ett raseriutbrott efter telefonsamtalet i stället.
När du pratar med familjerätten, så säg som det är utan att ursäkta dig. Säg att din man sällan är nykter och att du tror han är alkoholist. Berätta att du är oroar dig för barnens säkerhet när han är ensam med dem. Se till att aldrig i något sammanhang smutskasta din man, för då lyssnar ingen. Lägg bara fram fakta om hans alkoholvanor och prata om vad som är bäst för barnen.
Jag verkar ha stött på nya problem
Sambon (snart ex) letar inte eget boende? Jag vill säga upp lägenheten då jag ju flyttar i januari, ingen av oss har råd att bo kvar ensam, speciellt inte han, jag har skickat länkar, har gjort inlägg och letar högt och lågt efter boende åt honom.
Bara för att han ska få ett vettigt boende så dottern åtmsintone kan vara där ibland
Men han gör ju inget?? Han “vägrar” låta mig säga upp kontraktet, men jag vägrar låta honom bo kvar i mitt namn då han missköter räkningar hela tiden. Vad fan (ursäkta) gör jag? Kan jag säga upp den utan hans OK?
Är endast jag som står på kontraktet
Att säga upp kontraktet och låta honom ta konsekvenserna är ”tough love”, något som brukar rekommenderas t ex när man har en närstående som missbrukar. Man kan inte hjälpa andra om de inte i första hand tänker hjälpa sig själva. Det blir även missriktat att ”leta år honom”, även om det är för barnets skull. Det liknar mycket det som beskrivs som medberoende i missbruks-sammanhang. Ta hand om dig själv och barnet och låt honom, en vuxen man, ta hand om sig själv.
EXAKT!! Så säg upp lägenheten och meddela din man att XX datum ska du vara ute.
Om han inte är ute ur lägenheten blir det väl hyresvärdens problem som kommer tillkalla polis
Sluta serva honom så att han kan fortsätta att bete sig som en störd barnunge (skulle inte vara det minsta förvånande om han har någon/några diagnoser med det beteendet han visat hela tiden)… säg upp lägenheten så det passar det datum då du får din nya, så ska du se att det blir fart på honom. Om inte annat får han väl flytta tbx till sin riktiga morsa
Du ska INTE på villkors vis låta honom bo kvar i ditt namn, för det är du som står för kontraktet och när (inte om) han missköter hyra och skötsel (mkt troligt bara för att straffa dig) så blir det du som blir svartlistad och ersättningsskyldig, inte han.
Jo mina vänner säger samma sak, att jag ska skita i honom och bara gå, men får så dåligt samvete iom vårt barn (och hans barn) som hamnar i kläm pga honom och hans beteende
Blir så svårt att backa och inte styra upp skiten
