Massor av skäl, men framförallt har jag en stark känsla av att det inte är det som är meningen. Jag tror att han har dykt upp i mitt liv för att stötta och få mig att inse vilken typ av relation jag skulle kunna ha.
Det är sådan extremt stor skillnad mellan honom och min man, jag slappnar av i hans närhet på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Jag inser ju på ett logiskt plan att jag aldrig bör göra någonting åt hur jag känner. Bara det att det är väldigt tungt vissa dagar.
Jag känner så igen mig. Framförallt i dina tankar och dina grubblerier. Hur du upplever det att inte vilja umgås med din man osv.
Jag märker att det är en del mellan våra män som skiljer sig åt, men dina och mina tankar och känslor kring det som sker är väldigt lika varandra. Precis som du uppmärksammade i min tråd.
Jag har nyligen läst någonstans att om man funderar på om ens partner är den rätte, så är den förmodligen inte det. Särskilt inte om funderingarna funnits länge. Nu ska jag bara ta till mig dem orden och göra slag i saken… Lättare sagt än gjort!
2 gillningar
Min man svek mig med en gammal ungdomskärlek, otrohet och smussel förstås och julen -17 berättade han.
Jag var sönderbruten men målinriktad, fixade boende, skötte jobb och liv, åt inte, tränade massor, drack sjöar av vin för att sova och, hoppsan, efter typ 2 månader fick jag känslor för en ”bekant”, som jag alltid tyckt bra om men helt plötsligt var det pirr i magen och massor med känslor.
Denne man tvingade mig att ta det lugnt, att andas och landa men visade också att när jag funnit lite ro fanns han där om jag ff ville ha honom.
Nu, tre år senare har vi ett härligt förhållande men jag har mitt krypin, han sitt, träffas och gör roliga saker, sover några gånger i veckan, reser ofta, härligt sex, han är min bästa vän men han har barn halvtid och jag vill inte börja om med bonusbarn så vips, vi får det bästa bägge två. Egna liv men underbar tid ihop när vi bägge vill.
Mitt råd är att berätta så småningom, du har inget att förlora men värna om ditt och skapa en egen framtid med dig själv. Vem vet, han kan vara den du blir gammal med, men ta er tid.
Jag tänkte som du, det är för tidigt, hur ska det kunna gå men det kan det visst och har någon annan åsikter om vad du känner, lyssna inte. Du kan från och med nu göra precis vad du vill!!
Kram!
5 gillningar
Åh, vilken fin historia! Det låter som en drömbild för mig. Vad glad jag är för din skull 
Det har gått ytterligare lite tid och jag landar mer och mer i allt. Är nu helt säker, bortom allt tvivel, på att jag behöver skilja mig. Samtidigt är jag orolig för hur min man ska reagera. Han har redan börjat försöka vända barnen emot mig och lura mig på pengar, och då är vi fortfarande gifta! Dessutom verkar ett av barnen vara i en känslig period och jag vill inte göra det värre.
Vet inte riktigt hur, men jag måste försöka vara smart här…
Vad gäller den andre mannen så är han min bästa vän och den som ger mig ork att gå upp på morgonen. Det räcker väldigt långt. Det absolut viktigaste nu är att inte förstöra det. Sen får framtiden utvisa resten.
1 gillning
Hej Snurrar, hur går det för dig? Nu var det länge sedan?
Hej,
Ja, det var ett tag sedan.
Vi skilde oss. Han tröttnade på det där vacuumet vi levde i och sa en dag att han ville skiljas, och göra det på ett bra och rättvist sätt. Det lät jättebra och jag tänkte att det är bara att åka med.
Vi skickade in ansökan och gjorde en snabb och schysst bodelning. Han fick huset.
Någon vecka senare tyckte han jag ”var jobbig” och påpekade att han ju kunde vräka mig på dagen med stöd i det där bodelningsavtalet. Ytterligare någon vecka senare gjorde han också det.
Nu bor jag hos mina föräldrar och träffar barnen sporadiskt. Situationen är rätt knäpp, men jag märker faktiskt att jag redan mår bättre inuti. Det är en skön känsla att komma hem till föräldrarna och jag får en klump i magen när jag besöker min gamla familj.
Är djupt förälskad i den andre mannen, men vi har fortfarande inte inlett någon kärlekshistoria.
Det här blir bättre sen.
3 gillningar
Hej igen,
Månaderna går och saker förändras.
Bor fortfarande hos föräldrarna, och här får jag inte ha mina barn boende. Nu dröjer det i alla fall bara veckor innan jag har egen bostad.
Relationen mellan mig och X blir bara mer och mer frostig. Sist jag var där skrek han skällsord efter mig när jag skyndade därifrån. Numera hotar han rätt ofta med vårdnadstvist, och även om allt vad jag läst pekar på att han inte kan ta ifrån mig mina barn, så får jag ändå en klump i magen.
Hur ska jag navigera i det här? Finns det fallgropar och verkliga risker, eller är det så att om man är så bra och schysst man kan så kommer allt gå bra?
Tacksam för stöd…
1 gillning