Tiden går och i mitt huvud snurrar det fortfarande. Varenda dag…
Vi har nu en höst med parterapi bakom oss. Maken vill hålla ihop till varje pris och gör allt han kan för att bli bättre. Han har helt slutat kalla mig korkad och trög och det är bara när han själv är ur balans som han anklagar och kritiserar.
Samtidigt har jag märkt att det här inte räcker för mig. Det är enormt långt kvar till att jag skulle våga lita på honom igen. Jag vet inte hur det skulle gå till.
Vi har en vardag som fungerar nu, oftast rätt harmoniskt. Samtidigt, när det blir gräl är de inte trevliga. Det är en skör fred vi upprätthåller.
Jag vill fortfarande inte samtala med min man, inte öppna mig igen. Undrar om jag någonsin skulle kunna vilja det? Om inte, hur länge kan man leva så här?
Han anstränger sig så mycket och jag känner mig som världens monster, som ändå inte lyckas backa, som fortfarande längtar bort…
Hej. Det gör ont att läsa dina inlägg. Din situation påminner mycket om min egen historia, så det kan vara därför.
Han har helt slutat kalla mig korkad och trög och det är bara när han själv är ur balans som han anklagar och kritiserar.
Jag reagerar rätt starkt när jag läste detta. Att han helt slutat kalla dig trög och korkad är inget han ska ha någon extra eloge för, det är lite det intrycket jag får när jag läser. Du skriver att han anstränger sig mycket…för vad undrar jag? För att inte bete sig som ett rövhål? Alltså om det krävs så mycket ansträngning från hans sida för att bete sig som en anständig människa så säger det en hel del om honom och inte om dig, att du skulle vara ett monster eller hur du nu uttrycker det. Att han anklagar och kritiserar för att han själv är ur balans är ingen ursäkt, och det är fullt förståeligt att du känner att du inte kan lita på honom.
Kan det vara så att de 12 du levt med honom gjort att du tappat referensramarna för vad du kan förvänta dig av en livspartner? Jag hoppas att detta inte uppfattas som okänsligt från min sida, det är inte min avsikt, men jag får vibbar av att detta är en misshandelsrelation. Jag vill råda dig att kontakta en kvinnojour för att få stöd i att bena upp vad det här handlar om. Oavsett så har du fullständigt rätt i att känna det du känner. Du bär inte ansvar för hans agerande eller känslor. Kram
Ja, så här funderar jag också. Jag tänker att det nog finns en point of no return där man har sabbat en relation för mycket med sitt beteende och det inte går att göra den skada som redan gjorts ogjord. Man ser den ju inte själv som den som håller på att ledsna, inte förrän den redan passerats. Hur ska man veta när det är nog förrän den punkten när det var nog redan passerats liksom.
Ja, när jag tittar i backspegeln, och vet det jag vet idag, så kan jag säga säkert att det här är en misshandelsrelation.
Försöker med all min kraft att ta reda på om det går att vända en sådan relation. Just nu misstänker jag att det nog inte går för mig. Även om han bättrar sig, så tror jag att tilliten är alltför skadad.
Det är bara ett så sjukt högt pris att betala, att splittra en familj och skilja sig på halvtid från sina barn.
Jag förstår att du känner så, att tilliten är så pass skadad att det är svårt att komma tillbaka. Jag har själv varit där, och för min del så var loppet kört så att säga. Det gick inte att reparera. När jag väl kommit fram till det så släppte mycket av ångesten. Tyckte velandet och ältandet var mycket värre. Men ja, det är bittert att förlora sina barn halva tiden och allt annat som en skilsmässa innebär. Men alternativet (för min del alltså) var att låta min dotter växa upp i ett hem där hennes pappa konstant tryckte ned hennes mamma. Sådant sätter spår i barn, och då kände jag att det mest ansvarsfulla var att vara en förebild för henne genom att gå. Men det är min historia, hur det ser ut för dig och vilka möjligheter du har att lämna vet jag inte. Men jag är övertygad om att du kommer klara det, om du väljer att gå. För det gör man.
Hej,
Jag känner igen mig i så mycket och undrar om du googlat på narcissist?
Mitt ex var likadan och när jag nu berättar efteråt för folk hur jag hade det och vad jag tyckte var normalt då så får jag stora ögon tillbaka. Precis som du fick jag aldrig credit för något, fick höra att jag var korkad, allt var mitt fel och aldrig någonsin hans, skulle jobba hårdare, gå upp tidigare, göra mer och mer… och slet förstås för att få hans godkännande och glada humör! Att bli avbruten hela tiden och nonchalerad i en konversation var vardag.
Har han stängt ute dina vänner och talat om för dig att de är inte bra för dig, de tycker ändå inte om dig? Ska ni bara umgås i familjen och möjligen med hans (få, är det oftast) vänner?
Min fick mig till o med att sluta umgås med min syster efter att mina föräldrar gått bort. Det går ut på att isoleras och hjärntvättas…
Bryt dig lös, är mitt råd. Han har ”skött sig” nu ett tag för att få dig lugn men som du själv märker, nu börjas det igen.
Han kommer aldrig att ändras och tyvärr, det blir nog inget vackert uppbrott… förbered dig, ta kontroll över ekonomin och prata med ett proffs och med vänner, du kommer att behöva stöd. Vår bodelning är inte klar efter 3 år då han vägrar ge mig det han måste enligt lag, han ser ingen anledning till att jag ska ha något av ”hans”, tidigare våra gemensamma, tillgångar…, suck…
Kram!
Vad gäller vänner har han mest sett till att ge mig skuldkänslor när jag träffar dem. Han gillar dem inte, så vi bjuder aldrig hem mina vänner (bara hans eller våra gemensamma).
Det senaste året har jag ofta sett till att träffa mina kompisar på vägen hem från jobbet och inte säga något om det. Då slipper jag ta diskussionerna. Antar att det säger något…
Ja, jag har läst en hel del om narcissism, och visst är det mycket som stämmer där. Samtidigt vill jag verkligen inte sätta någon stämpel på honom, det är ju min man det handlar om.
Det här är faktiskt en av mina största svårigheter: om han ÄR narcissist bör man ju hantera det på ett visst sätt, t ex genom att inte gå in i diskussioner, inte lockas att lita på vissa saker han säger osv. Å andra sidan, om han inte är narcissist, då bör man istället göra tvärtom: lita på honom, diskutera och försöka förstå honom.
Vet inte vilket förhållningssätt som är rätt…
Tror det här är en alltför svår väg att gå. Du kommer aldrig komma fram till att han ÄR narcissist eller om han INTE ÄR det. Det kan bara en utredande/behandlande psykolog/psykiatriker göra - och narcissister söker sällan sk själslig vård (för de tror att de är fullkomliga, och de ser ned på folk som söker vård för psykisk ohälsa). Det är däremot anhöriga, kollegor och andra runt narcissisten som söker vård. Läs för all del på om narcissim om du tycker det hjälper dig att navigera i relationen till din man, men undvik att grubbla över om han är eller inte är. Visar han beteenden som är föknippade med det sättet att fungera så räcker det, för även om han inte är diagnostiserbar narcissist så är han ett rövhål och han behandlar dig illa.
Det du behöver ta fasta på är din egen upplevelse. Om du känner att du inte kan lita på honom, så är det en 100% giltig känsla. Från vad du beskriver så tycker jag inte att det är alls konstigt om du är känslomässigt reserverad i kontakten med honom, utan snarare är det något man kan förvänta sig när en person man lever med och har barn med behandlar en illa.
Nej, det stämmer ju inte. Glöm termen “narcissist” en stund. Vad är han då? En översittare och skitstövel. Han har varit det i åratal. Nu säger han att han ska bli en bättre människa, och det är förstås jättefint. Kanske han menar det? Kanske han verkligen försöker? I så fall kommer du en dag att lita på honom, men det kommer att ta lång tid. Att tvinga dig själv att lita på en lögnare, översittare och skitstövel innan han bevisat en gång för alla att han förtjänar det, det är ju bara korkat och naivt.
Att diskutera och försöka förstå honom kan du göra, om han diskuterar på ett civiliserat sätt. Ingen härskarteknik, inget dumförklarande, inga lögner. En respektfull diskussion mellan 2 personer som älskar varandra, det är inte fel. Är era diskussioner respektfulla från båda sidor? Annars bör du undvika även diskussioner och försök att sätta dig in i hans syn på saken.
Nu tänker jag blotta mig själv här men jag hoppas det kan hjälpa dig i dina tankar. Din mans beteende, så har jag betett mig mot min man i perioder. Dock har jag genom terapi fått insikt i varför. Till saken hör också att jag uppvuxen med en faktisk narcissist så det är ju den typen av beteende som sitter i ryggmärgen när jag inte mår bra, men jag vet nu också att jag absolut inte är narcissist själv även om alla människor har ett visst mått av narcissistiska drag inombords.
Det som legat bakom det i mitt fall (tog som sagt flera vändor av terapi att nysta fram allt) var en serie händelser där min man svek mig rejält känslomässigt och dödade vår kommunikation med ett (det räckte med ett enda) våldsam utbrott där han bokstavligen skrämde skiten ur mig. Det tog många år för mig att begripa att mitt beteende mot honom var ett resultat av min frustration över vara kuvad och att jag därefter helt tappat respekten för honom. Det intressanta här är att frågar du maken så skulle han svara att det var han som var kuvad, vilket jag länge trodde på och därför tog det sån tid för mig att förstå. Så bilden är ofta väldigt komplex och därför behövs terapi för att nysta i de bakomliggande processerna. Vi har pratat om detta i familjeterapi men den största anledningen till att jag nu skiljer mig är hans oförmåga (i allt, stort som smått) att ta ansvar för sina handlingar (och brist på handlings) inklusive dessa händelser som han helt bagatelliserar. I många år lät jag honom få mig att tvivla på mina upplevelser men när barnen nu drabbats, när barnen kommer och berättar om allt han kallar dem och gör (och mycket slickat själv bevittnat) så vet jag att det är på riktigt och det är helt oacceptabelt beteende från hans sida.
Varför berättar jag då det här för dig. Jo, för att berätta att ibland finns det förklarande omständigheter bakom sådant beteende som personen kanske själv inte ens inser utan hjälp, kanske har du svikit din man (utifrån hans perspektiv) utan att ens inse det. Om din man inte alltid betett sig så här så kan det absolut vara så och då kan enskild och familjeterapi hjälpa er.
Men om han alltid betett sig så (efter första 6 förälskelsemånaderna), då finns det ingenting att rädda! Diagnos eller inte, ni har aldrig haft en bra grund att stå på så det är ytterst osannolikt att ni då skulle kunna skapa en på nytt givet era erfarenheter av varandra.
Tyvärr tror jag inte att du kan förvänta dig att din man kommer att ändra sig, isåfall endast temporärt. Det är ju också det som är så nedbrytande i den här sortens relationer. Din man svänger mellan kyla/värme, fungerar kanske jämställt i vardagen men… nej lyssna på din inre känsla, det du hör och det du ser!
Jag har erfarenhet av ett 12 år långt förhållande som var mycket nedbrytande just p g a dessa svängningar, löften om förbättring, ursäkter och kärleksbetygelser. Det blev värre för varje år som gick. Vredesutbrotten som kom ur ingenting, knuffar, fula ord, obefogad svartsjuka, tjat om sex (trots att han dagen innan knuffat in mig i väggen… etc.
Jag skulle inte säga att han var psykopat eller narcissistisk, men hade helt klart någon personlighetsstörning åt det hållet.
Han hade bra jobb, vi hade bra ekonomi och vi har rest och upplevt mycket. Så ingen misär som gjorde att han hade anledning att må dåligt på det viset. Han gick i terapi för sitt beteende i 2 år. Det blev bättre en period, sen upprepades allt igen…
Vi båda hade ganska stora barn när vi träffades och var i flera år särbo. När vi flyttade ihop och alla barn var utflugna blev det ännu värre (då det inte fanns några som såg och hörde längre…)
Jag är så tacksam att jag kom ur detta förhållande till sist, det hade kunnat sluta precis hur tragiskt som helst.
Jag vill tipsa dig om en bok som beskriver den här sortens misshandel (både psykisk och fysisk) den finns som ljudbok/ bok och är skriven av Karin Nordlander och Linda Newham och heter: You go girl - att våga lämna kränkande relationer. Läs den!*****
Våga tro på att Du klarar att lämna! Du räddar både dig själv och dina barn! Barn behöver en mamma som mår bra och det gör du inte i en kränkande relation. Barn ser och hör mer än vad man tror och de får även dåliga förebilder som de tyvärr kanske tar med sig i sina egna framtida relationer.
Jag håller tummarna för att du ska våga och orka!
Kram❤️
Tack så oerhört mycket för era kloka ord! Jag grubblar och grubblar och det hjälper väldigt mycket att höra era tankar och erfarenheter.
Vi har aldrig haft någon jämlik, respektfull relation, det kan jag inse i efterhand. I början fick jag aldrig välja TV-serier, han släckte inte lampan bara för att jag behövde sova, han ville aldrig fira högtider med min familj eller åka med på semester (det var alltid med hans), det har aldrig hängt några av mina tavlor på väggarna. Han har helt enkelt aldrig varit beredd att ändra på något som han ville ha på ett visst sätt, bara för min skull. Då kanske det är så som du skrev, @Slasken20, att det inte finns någonting att rädda.
Det här liknar förälder-barn relation. Och det barnen gör är att när de vuxit upp så flyttar de hemifrån. På samma vis kan insikten komma när man levt i en ojämlik relation. Jag tror inte det finns något att gå tillbaka till.
Jag har själv gjort en liknande resa. Både med föräldrar som beter sig gränslöst och med en partner som tagit dem rollen. Det är tufft men när du väl insett ditt värde och allt du har inom dig, det är också en helt fantastisk resa! Jag har klättrar upp i karriärstegen, blivit en mycket bättre chef samtidigt som mina flickor ser mkt mer upp till mig nu när jag både står upp för mig själv och för dem.
Ta fram din inte styrka vilket superbra år det kommer att bli
Du har gjort en otrolig resa @Buenita efter allt du gått igenom, och jag kan bara instämma att den här insikten om att du @Snurrar nu inser ditt egna värde är superviktig. Den ger dig så mycket styrka som gör att du klarar mer än du tror, och något du kan luta dig emot extra svåra dagar.
Jag har min historia på annan tråd (Skiljas från någon som inte mår bra), men känner igen mig mycket i det du skriver. Lämnade in ansökan i augusti och flyttade från honom i september. Har en resa kvar, men också kommit en bra bit på väg. Har lite bråttom just nu, men ska försöka skriva mer igen på din tråd.
Ta hand om dig, våga lyssna på det ditt inre säger.
Här fortsätter tiden att gå, och jag fortsätter att grubbla. Min man vill verkligen få ordning på vår relation och anstränger sig mycket. Han lyckas på många områden. Då borde jag ju vara glad och tro på det hela, eller hur?
Det som börjar bli tydligt för mig nu är att jag mer och mer släpper honom. Jag anstränger mig inte alls för att bekräfta honom, jag har ingen motivation. Vill helst inte umgås över huvud taget.
Inser att jag är kvar i den här relationen enbart för andras skull. För att inte splittra en familj. Och för att jag tycker att mannen ska få en ärlig chans. Samtidigt ger jag honom egentligen inte det, innerst inne har jag redan bestämt mig. Känner mig så oschysst…
Så hände äntligen det jag väntade på, det bubblade upp ett svar från den inre rösten: nu vill jag faktiskt inte längre. Jag är helt säker på det.
Nu börjar den galna resan att splittra en familj, krascha ekonomin, leta bostäder och välja vilka dagar man inte kommer få träffa sina barn. Ändå känner jag mig mest lättad.
Funderar över en sak och tar gärna emot några kloka råd. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har jag ganska starka känslor för en annan man. Vi har en jättefin vänskapsrelation, men vi har aldrig petat på varandra och jag har inte sagt ett ord om hur jag känner. Misstänker att om jag skulle agera på känslorna så skulle jag förstöra saker i min nuvarande relation (även om den nu spricker på egna meriter).
Samtidigt håller jag periodvis på att bli helt knäpp av det här. Det är så jobbigt att stänga inne vad jag känner.
Hur ska man tänka? Var går gränserna? Vet väl egentligen, men behöver få höra det av andra också…
Jag är väldigt glad att du har bestämt dig för att lämna en destruktiv relation.
Men jag hoppas att det inte är känslorna för den nya som varit det avgörande?
Det bästa för alla är nog att avsluta det gamla i lugn och ro i första hand. Det blir nog bäst för dig med, för får han anledning att tro att du har varit otrogen kan det hållas emot dig under hela den här processen.
Jag tror heller inte att det blir bra för ett nytt förhållande ifall det påbörjas under en turbulent skilsmässa.
Tack för ditt svar, @onedaymore!
Jag har själv varit orolig för det, att mina känslor för en annan spelar roll för mina beslut angående äktenskapet. Är nu ändå helt säker på att det inte är så. Det blir tydligt under de längre perioder då jag umgåtts med bara familjen (t ex julledigheten), att jag verkligen har svårt för min man.
Sen hör det till saken att jag och den andre aldrig skulle kunna bli ett par oavsett, så det finns inget sådant att längta till. Det är inte en möjlighet, så som livet ser ut…
vilket superbra år det kommer att bli 
