Kan det bli bra?

Min historia
1

Har varit så mycket fram och tillbaka den senaste tiden att jag känner mig helt snurrig. Hoppas att ni kan hjälpa mig att få lite perspektiv. Det här är, i korta drag, vad som har hänt:

För 12 år sedan gifte jag mig med min man. Vi har fått tre fina barn och på ytan ser allt väldigt bra ut. Dock märkte jag att jag inte mådde bra i relationen, och för ca ett år sedan bestämde jag mig för att ta reda på varför. Läste på om psykisk misshandel och insåg att jag kunde bocka av:
Skuldbeläggande (allt dåligt som hände var mitt fel, han bad aldrig om ursäkt för något)
Extremt mycket kritik (jag fick höra dagligen om saker jag glömt / missat / kunde gjort bättre)
Ignorerande (när jag började prata med honom var det vanligt att han reagerade med att vända sig till något av barnen och börja prata om något annat)
Förminskande (jag fick aldrig ett peppande ord, hade jag presterat bra på jobbet fick jag enbart tips på vad jag kunde göra bättre)
Nedvärderande (han pratade till mig och om mig på ett nedvärderande sätt, till och med löst bekanta reagerade på det och sa att det var otrevligt)

Han höll på med allt det här och jag bestämde mig för att sluta ta det. Började stoppa honom varje gång, och i ett halvår var det mer eller mindre ständig konflikt. Fruktansvärt jobbigt. Jag insåg att jag var nära min gräns för vad jag kunde ta i en relation.

Efter sommaren berättade jag för min man att jag var beredd att skiljas om vi inte löste det här. Vi fick ett bra samtal, ensamma på skogspromenad. Jag hade varit så nervös att jag skakade innan jag sa det.

Dagarna som följde var mycket turbulenta. Han bestämde sig snabbt för att han ville hålla ihop. Han förändrades över natt och blev plötsligt inte bara fri från sitt kränkande beteende, utan till och med glad, snäll och positiv. Mer avslappnad.

I mitt huvud var det kaos. Så tvära kast. Jag gick fån att ena dagen längta till det där radhuset där det gick att andas, till att börja tro att han och jag skulle kunna hålla ihop länge till, ja, kanske till och med resten av livet.

Efter en knapp vecka var jag säker på att någon skilsmässa skulle det inte bli inom överskådlig framtid. Jag var så avslappnad! Märkte hur skönt det är att kunna vara på jobbet en hel dag och bara tänka på det, vara närvarande. Hemma slutade jag grubbla och sörja. Fantastiskt!

Dagarna gick, sedan veckorna. Jag märkte att även om allt var bra nu, så kom jag liksom inte hela vägen tillbaka. Jag kände kärlek till min man, men något var annorlunda. Även om jag nu berättade saker för honom igen så vågade jag ändå inte berätta allt. Det viktigaste, innersta, fortsatte jag att hålla för mig själv. Jag förstod att tilliten var skadad och att den inte var en enkel sak att reparera.

Nu står jag här, lite mer än en månad senare. Jag har en hyfsad, kanske till och med bra vardag hemma, men jag längtar aldrig hem. Jag hämtar min kraft och glädje på andra ställen, bland andra människor. Ibland anstränger jag mig för min man, men inte så ofta. Jag längtar aldrig efter att prata med honom eller ta ett glas vin ihop på fredagkvällen. Jag uppskattar vår närhet och har ibland tänkt att det vore perfekt om vi kunde samarbeta kring familjen, gosa och ha sex, och i övrigt leva våra egna liv…

Jag har funderat mycket på sistone, kring vad en familj kan och bör vara. Vad kan man önska sig egentligen? Nu tar jag inte skada längre, då borde jag väl bara vara glad, eller? Försöka stänga av känslan av att jag hellre vill vara någon annanstans…

Den sista veckan har han börjat falla tillbaka en aning i gamla mönster. Saker som jag kanske inte hade tänkt på för några år sedan, men som nu får mig att stänga in mig i mig själv, bli tyst och gå undan. Det kan vara hans tonfall när vi ses på kvällen. Hur han vänder från att ha varit trevlig i telefon till att plötsligt bli hård och anklagade. Hur han säger till mig att ”det var korkat att tänka så”. Jag triggar direkt: stänger av och längtar bort.

Åh, det här är kämpigt! Jag vet varken ut eller in längre. Nu är det ju jag och mina känslor som är problemet, ingen annan.

Kan det här bli bra? Finns det hopp? Hur vet man när det är dags att sluta kämpa?

1 gillning
2

Jag tänker att det kanske inte går att få tillbaka känslorna, att det kanske har hänt tillräckligt många saker för att ta kål på dem för gott.

Dessutom känner jag igen mig i en problematik som jag till viss del också har. Okej, vissa saker i hur det varit mellan er är inte så dåliga som de var tidigare. Men räcker det för att vara lycklig? Det kom ut någon artikel jag bara såg rubriken på för några dagar sen, som handlade om att även snälla killar tjänar på att somliga misshandlar kvinnor, eftersom det leder till att många kvinnor känner att de får vara nöjda och glada om de inte blir slagna, att man får lågt ställda förväntningar och förhoppningar. Nu har ju inte din man slagit dig och inte min mig heller, men visst finns det en risk när man har haft det ganska dåligt ihop, och till viss del fått ordning på det, så känner man att man borde vara nöjd, glad och tacksam över att relationen inte är kass längre. Men är det gott nog och allt man behöver att ens relation inte är direkt kränkande längre? Duger verkligen “inte så värst dåligt” för att man ska nöja sig?

2 gillningar
3

Jeez! Nu ska inte jag komma här som en bitter anti-Cupido. Men den här sortens tankar, som kanske är mer inpräntade i oss än vad vill tro, gör mig ännu mer upprymd över att vi lever i ett land där det är förhållandevis enkelt att vara singel!

1 gillning
4

Ser du vad jag ser? Jag ser att han har behandlat dig illa i åratal. När du nämner ordet skilsmässa, så lovar han att bli en bättre människa. Han beter sig exemplariskt i 3-4 veckor (av 12? år) och du får dåligt samvete över att du inte genast litar på honom till hundra procent. Nu börjar han bli mer så där normalt otrevlig igen, och det låter nästan som att du tror att det delvis är ditt fel.

Jag gissar att han följer ett vanligt mönster för den här sortens besvärliga människor; han trakasserar dig tills du når din gräns och vill lämna honom, då spelar han den perfekta maken tills du förlåter honom och då är det dags att bli otrevlig igen.

7 gillningar
5

Så länge man har hopp och tro och ork, så kämpar man på för sin relation. Då är det som om det inte spelar ngn roll vad som händer, vilka signaler omgivningen skickar, att magkänslan pockar på, ändock inte tillräckligt tydligt och starkt. Men när väl hopp och tro och ork inte längre finns kvar, då tror jag man kommit till en punkt att faktiskt det är precis som @Nimue skriver. Det har hänt så mycket saker, att känslorna är borta. Det är slut. Det här är inte vad jag varken vill ha eller behöver. I en sådan här relation vill jag inte leva i längre. Men den punkten behöver man ju komma till själv, man behöver få den insikten själv, för att få styrka att tro på sig själv, stå upp för sig själv. Innan dess spelar det på ngt vis ingen roll vad andra säger till en.
Mina nära höjer nu på ögonbrynen när jag berättar om saker som hänt i vår relation, hur jag har mått, och undrar hur jag kunde orka vara kvar. Men så länge jag trodde på det, kämpade jag på. Jag behövde få den insikten själv helt enkelt. Lyssna på de signaler din kropp sänder till dig.

1 gillning
6

Du och dina känslor är inget problem, det är tvärtom något du inte ska stänga inne, utan ta till vara, ta dem på allvar. Förstår hur du menar, man önskar man slapp ha dem ibland, men de är viktiga för dig! Försök istället att lyssna på dem, vad säger de till dig? Min erfarenhet är att jag borde lyssnat på mina egna känslor, mina egna signaler långt innan, tagit dem på allvar, och lagt borden, måsten, normer åt sidan. Men jag var inte redo för det förrän först i våras, när jag fick en viktig insikt om min och min blivande exmans relation. Först i våras vågade jag ställa vissa jobbiga frågor till mig själv om mig och vår relation, för först då vågade jag ta hand om svaren. Det har varit en smärtsam och jobbig process, men jag tror den viktigaste i mitt liv.

2 gillningar
7

Tack för era svar! Det var som jag trodde, det hjälper jättemycket att få läsa hur andra, utomstående ser på det.
Ja, jag hade nog faktiskt känt att det lite grann var mitt fel att hans gamla kränkande beteenden kom tillbaka, typ ”jag borde inte ha sagt ifrån om den där småsaken”, men det är ju inte sunt egentligen. Man ska kunna säga ifrån.

Har insett att när jag tittar på min man ser jag två saker samtidigt:
• En man jag känner kärlek och attraktion till
• Den människa som gjort mig mest illa av alla i världen

Det går inte att få ihop…

3 gillningar
8

Just medan man är inne i förhållandet, så blir man “blind” för vad som är normalt.
När min man ringde hem under arbetsveckan (han jobbade borta), så frågade han alltid om det hänt något nytt. Om jag då glömde berätta t ex att grannen köpt en ny bil eller att jag handlat billig köttfärs, så kunde hela helgen bli förstörd. Han blev så sårad och upprörd, pratade om hur hemskt det var att han inte kunde lita på att jag berättade om det hände något speciellt här hemma. Både jag och barnen fick lida för det hela helgen, och varje gång tänkte jag att det var jag som gjort fel. Varför hade jag glömt att berätta det där? Hur kunde jag? Det var mitt fel att helgen blev förstörd.

Aldrig tänkte jag tanken att det var honom det var fel på …

2 gillningar
9

Jag känner igen ditt tankesätt. För mig var mitt ex en fantastisk och kärleksfull bonuspappa men en hemsk och elak person mot mig. Det gick inte heller ihop.

Mitt tips är att skapa tidsramar. Sätt en tid, t ex Lucia. Känner du likadant då? Har ngt förändrats? Vill du? Orkar du? Jag gjorde så och flyttade tidsram efter tidsram tills jag inte längre kunde motivera mig till att stanna kvar. En period är en period och det orkar alla men när det är tufft år efter år, det är inte längre ett liv värt att leva. Jag fick också cancer besked mitt i allt och det fick mig att vakna upp, hur vill jag leva egentligen? Hur ska mina barn ha det?

Fundera över och sätt en tidsram! All styrka :muscle::heart:

2 gillningar
10

Precis så är det verkligen. Jag är så tacksam att vänner och bekanta gjort mig uppmärksam på hur konstig min relation blivit, just för att annars hade det varit lätt att jag bara hade köpt hans version.
Har du lämnat ett sånt här förhållande? Vill du berätta hur det gick?

1 gillning
11

Det låter som ett bra sätt att tänka. Jag vill ju verkligen inte fatta några snabba beslut som jag ångrar sen.
Vill du berätta hur det var att avsluta relationen? Blev det bra, eller blev det stökigt? Jag är lite orolig, iom att han inte direkt briljerar inom området empati…

3 gillningar
12

Ja, men det tog många år. Det tog runt 20 år bara att fatta att något var fel med hans beteende, och sedan tvekade jag i flera år efter det. Så en dag upptäckte jag att han hade en kvinna till, och det hade han haft länge. Ändå tvekade jag om vad som var bäst för barnen. Jag hade någon naiv tanke om att det alltid var bäst för dem att ha ett gott förhållande till sin pappa, och det var också några andra frågetecken jag hade.
När jag till slut accepterade att min man inte brydde sig ett dugg om hur jag eller barnen hade det, då släppte jag bomben och bad honom flytta.

Efter separationen försökte han först vända barnen mot mig, men de var tillräckligt gamla för att tänka själva. Hans förtal av mig gjorde dem så arga att de klippte kontakten helt med honom. Nästa steg var att försöka få familjeterapeuten och familjerätten på sin sida. Det kanske hade gått om jag inte varit tyst och låtit honom prata in sig i ett hörn. Deras intryck var nog att jag var lugn och sansad medan han bara snackade skit om mig och barnen.
Han har pratat med skolan och klagat över hur jag försummat barnens skolarbete och han har lämnat in en orosanmälan till socialen bland mycket annat.

1 gillning
13

Vi hade gått i parterapi så det var ingen chock men han blev ändå förvånad och bad om tid. Jag gav honom en månad men redan efter drygt en vecka så fortsatte han behandla mig precis som innan dvs inget hade förändrats (trots hand brandtal om att han ser hela livet annorlunda och äntligen kan se vad som är viktigt blablabla). Sedan växlade hans humör mellan sorg och ilska. Från ingenstans laddar han ner Tinder trots att han själv varit oerhört svartsjuk under hela vår tid ihop. Med andra ord så många märkliga händelser och reaktioner. Ju mer tid det gick desto mer tydligare blev det att det var helt rätt beslut!!

Jag hade önskat att jag kunnat lämna honom tidigare. Att jag lyssnat på mina vänner och framförallt vågat ställa jobbiga frågor till mig själv. Mina flickor och jag mår oerhört mycket bättre! Min cancer försvann, jag fick nytt jobb och har kommit i mitt livs form!! Kollegor och vänner säger att jag blommat ut och det känner jag också :grinning:

3 gillningar
14

Det låter tufft! Vad starkt av dig att ta dig ur det!
Tycker det är en svår fråga: när är en relation så dålig att en skilsmässa faktiskt är ett bättre alternativ för barnen? Mina barn skulle ju absolut inte bli några skilsmässobarn…

15

Wow, det här är ju riktigt hoppfullt att höra! Vad starkt av dig att ta dig ur relationen!
Låter riktigt tufft att få cancer mitt i allt. Hur reagerade din man på det? Jag har ibland tänkt att jag vill vara gift med honom för att han ska kunna ta hand om mig om jag skulle bli sjuk, men historien visar faktiskt på att han mest blir irriterad när jag mår dåligt eller behöver stöd.
Tack för att du delar med dig!

1 gillning
16

Det enkla svaret är nej, mitt ex kunde inte hantera min cancer. Hans egna issues och problem var alltid i fokus, jag skulle lyssna och förstå. Han tyckte alltid att allt var mitt fel, när jag bara bad om att han ska hålla om mig och inte prata om statistiska möjligheter för mig att överleva, då tyckte han jag hanterade det felaktigt. Jag hade inte kraften att göra slut då men tro mig, det ville jag! Svåra perioder och kriser antingen får oss att uppskatta partnern eller inte. För mig var hans val tydligt och då valde jag mig själv och livet :grinning:

1 gillning
17

För min del var det nog inte just att min och min mans relation var dålig. Det var mer att han inte alls var snäll mot barnen och inte tog något ansvar för dem. Jag tänkte ju att om det verkligen gällde, då skulle han kliva in och vara en ansvarsfull pappa. I stället smet han undan när jag var livshotande sjuk och hade 3 minderåriga barn ensamma hemma. Han tyckte att utflyttade storasyster kunde ta ledigt från jobbet och komma för att ta hand om småsyskonen.

Om man lägger till att han aldrig pratade med barnen utan bara talade till dem och klagade på dem och retade, trakasserade och ljög för dem, då insåg jag till slut att jag måste ta ut skilsmässa.

1 gillning
18

“Nu står jag här, lite mer än en månad senare. Jag har en hyfsad, kanske till och med bra vardag hemma, men jag längtar aldrig hem. Jag hämtar min kraft och glädje på andra ställen, bland andra människor. Ibland anstränger jag mig för min man, men inte så ofta. Jag längtar aldrig efter att prata med honom eller ta ett glas vin ihop på fredagkvällen.”

Tänker på det du skriver ovan. Jag har inte riktigt samma erfarenhet som du men jag känner igen mig i detta. Dvs. att vardagen rullar på hyfsat bra. Men att jag aldrig längtar efter min partner. Att det alltid är med en tung känsla i kroppen som jag kommer hem. Att jag drar mig för att umgås med henne för att det inte är kul. Att min kraft och energi hämtas på annat håll och att det är väldigt viktigt för mig för med henne blir jag bara dränerad. Jag tror att när det gått för långt så funkar det inte längre att laga. Till slut upptäcker man att känslorna har försvunnit för gott. Man kan inte lappa och laga hur många gånger som helst.

19

Så har det varit för mig med, att det har varit helt nödvändigt för mig att spendera tid med andra vuxna för att orka med. Väldigt problematiskt att min man helst vill göra allting ”som familj”. Det låter så fint, men till exempel under semestern kändes det som att jag höll på att kvävas.
Sen brukar han ofta klaga och ge mig dåligt samvete när jag ”lämnar familjen ”…

1 gillning
20

Har nu varit på flera träffar med parterapeuten och min man har förstått att det finns saker han gör som jag inte orkar med längre. Han vill VERKLIGEN laga det här. Tycker så synd om honom.
Själv vet jag inte om jag tror han kan klara det, att förändras…