Vad gäller vänner har han mest sett till att ge mig skuldkänslor när jag träffar dem. Han gillar dem inte, så vi bjuder aldrig hem mina vänner (bara hans eller våra gemensamma).
Det senaste året har jag ofta sett till att träffa mina kompisar på vägen hem från jobbet och inte säga något om det. Då slipper jag ta diskussionerna. Antar att det säger något…
1 gillning
Ja, jag har läst en hel del om narcissism, och visst är det mycket som stämmer där. Samtidigt vill jag verkligen inte sätta någon stämpel på honom, det är ju min man det handlar om.
Det här är faktiskt en av mina största svårigheter: om han ÄR narcissist bör man ju hantera det på ett visst sätt, t ex genom att inte gå in i diskussioner, inte lockas att lita på vissa saker han säger osv. Å andra sidan, om han inte är narcissist, då bör man istället göra tvärtom: lita på honom, diskutera och försöka förstå honom.
Vet inte vilket förhållningssätt som är rätt…
Tror det här är en alltför svår väg att gå. Du kommer aldrig komma fram till att han ÄR narcissist eller om han INTE ÄR det. Det kan bara en utredande/behandlande psykolog/psykiatriker göra - och narcissister söker sällan sk själslig vård (för de tror att de är fullkomliga, och de ser ned på folk som söker vård för psykisk ohälsa). Det är däremot anhöriga, kollegor och andra runt narcissisten som söker vård. Läs för all del på om narcissim om du tycker det hjälper dig att navigera i relationen till din man, men undvik att grubbla över om han är eller inte är. Visar han beteenden som är föknippade med det sättet att fungera så räcker det, för även om han inte är diagnostiserbar narcissist så är han ett rövhål och han behandlar dig illa.
Det du behöver ta fasta på är din egen upplevelse. Om du känner att du inte kan lita på honom, så är det en 100% giltig känsla. Från vad du beskriver så tycker jag inte att det är alls konstigt om du är känslomässigt reserverad i kontakten med honom, utan snarare är det något man kan förvänta sig när en person man lever med och har barn med behandlar en illa.
3 gillningar
Nej, det stämmer ju inte. Glöm termen “narcissist” en stund. Vad är han då? En översittare och skitstövel. Han har varit det i åratal. Nu säger han att han ska bli en bättre människa, och det är förstås jättefint. Kanske han menar det? Kanske han verkligen försöker? I så fall kommer du en dag att lita på honom, men det kommer att ta lång tid. Att tvinga dig själv att lita på en lögnare, översittare och skitstövel innan han bevisat en gång för alla att han förtjänar det, det är ju bara korkat och naivt.
Att diskutera och försöka förstå honom kan du göra, om han diskuterar på ett civiliserat sätt. Ingen härskarteknik, inget dumförklarande, inga lögner. En respektfull diskussion mellan 2 personer som älskar varandra, det är inte fel. Är era diskussioner respektfulla från båda sidor? Annars bör du undvika även diskussioner och försök att sätta dig in i hans syn på saken.
Nu tänker jag blotta mig själv här men jag hoppas det kan hjälpa dig i dina tankar. Din mans beteende, så har jag betett mig mot min man i perioder. Dock har jag genom terapi fått insikt i varför. Till saken hör också att jag uppvuxen med en faktisk narcissist så det är ju den typen av beteende som sitter i ryggmärgen när jag inte mår bra, men jag vet nu också att jag absolut inte är narcissist själv även om alla människor har ett visst mått av narcissistiska drag inombords.
Det som legat bakom det i mitt fall (tog som sagt flera vändor av terapi att nysta fram allt) var en serie händelser där min man svek mig rejält känslomässigt och dödade vår kommunikation med ett (det räckte med ett enda) våldsam utbrott där han bokstavligen skrämde skiten ur mig. Det tog många år för mig att begripa att mitt beteende mot honom var ett resultat av min frustration över vara kuvad och att jag därefter helt tappat respekten för honom. Det intressanta här är att frågar du maken så skulle han svara att det var han som var kuvad, vilket jag länge trodde på och därför tog det sån tid för mig att förstå. Så bilden är ofta väldigt komplex och därför behövs terapi för att nysta i de bakomliggande processerna. Vi har pratat om detta i familjeterapi men den största anledningen till att jag nu skiljer mig är hans oförmåga (i allt, stort som smått) att ta ansvar för sina handlingar (och brist på handlings) inklusive dessa händelser som han helt bagatelliserar. I många år lät jag honom få mig att tvivla på mina upplevelser men när barnen nu drabbats, när barnen kommer och berättar om allt han kallar dem och gör (och mycket slickat själv bevittnat) så vet jag att det är på riktigt och det är helt oacceptabelt beteende från hans sida.
Varför berättar jag då det här för dig. Jo, för att berätta att ibland finns det förklarande omständigheter bakom sådant beteende som personen kanske själv inte ens inser utan hjälp, kanske har du svikit din man (utifrån hans perspektiv) utan att ens inse det. Om din man inte alltid betett sig så här så kan det absolut vara så och då kan enskild och familjeterapi hjälpa er.
Men om han alltid betett sig så (efter första 6 förälskelsemånaderna), då finns det ingenting att rädda! Diagnos eller inte, ni har aldrig haft en bra grund att stå på så det är ytterst osannolikt att ni då skulle kunna skapa en på nytt givet era erfarenheter av varandra.
Tyvärr tror jag inte att du kan förvänta dig att din man kommer att ändra sig, isåfall endast temporärt. Det är ju också det som är så nedbrytande i den här sortens relationer. Din man svänger mellan kyla/värme, fungerar kanske jämställt i vardagen men… nej lyssna på din inre känsla, det du hör och det du ser!
Jag har erfarenhet av ett 12 år långt förhållande som var mycket nedbrytande just p g a dessa svängningar, löften om förbättring, ursäkter och kärleksbetygelser. Det blev värre för varje år som gick. Vredesutbrotten som kom ur ingenting, knuffar, fula ord, obefogad svartsjuka, tjat om sex (trots att han dagen innan knuffat in mig i väggen… etc.
Jag skulle inte säga att han var psykopat eller narcissistisk, men hade helt klart någon personlighetsstörning åt det hållet.
Han hade bra jobb, vi hade bra ekonomi och vi har rest och upplevt mycket. Så ingen misär som gjorde att han hade anledning att må dåligt på det viset. Han gick i terapi för sitt beteende i 2 år. Det blev bättre en period, sen upprepades allt igen…
Vi båda hade ganska stora barn när vi träffades och var i flera år särbo. När vi flyttade ihop och alla barn var utflugna blev det ännu värre (då det inte fanns några som såg och hörde längre…)
Jag är så tacksam att jag kom ur detta förhållande till sist, det hade kunnat sluta precis hur tragiskt som helst.
Jag vill tipsa dig om en bok som beskriver den här sortens misshandel (både psykisk och fysisk) den finns som ljudbok/ bok och är skriven av Karin Nordlander och Linda Newham och heter: You go girl - att våga lämna kränkande relationer. Läs den!*****
Våga tro på att Du klarar att lämna! Du räddar både dig själv och dina barn! Barn behöver en mamma som mår bra och det gör du inte i en kränkande relation. Barn ser och hör mer än vad man tror och de får även dåliga förebilder som de tyvärr kanske tar med sig i sina egna framtida relationer.
Jag håller tummarna för att du ska våga och orka!
Kram❤️
6 gillningar
Tack så oerhört mycket för era kloka ord! Jag grubblar och grubblar och det hjälper väldigt mycket att höra era tankar och erfarenheter.
Vi har aldrig haft någon jämlik, respektfull relation, det kan jag inse i efterhand. I början fick jag aldrig välja TV-serier, han släckte inte lampan bara för att jag behövde sova, han ville aldrig fira högtider med min familj eller åka med på semester (det var alltid med hans), det har aldrig hängt några av mina tavlor på väggarna. Han har helt enkelt aldrig varit beredd att ändra på något som han ville ha på ett visst sätt, bara för min skull. Då kanske det är så som du skrev, @Slasken20, att det inte finns någonting att rädda.
2 gillningar
Det här liknar förälder-barn relation. Och det barnen gör är att när de vuxit upp så flyttar de hemifrån. På samma vis kan insikten komma när man levt i en ojämlik relation. Jag tror inte det finns något att gå tillbaka till.
Jag har själv gjort en liknande resa. Både med föräldrar som beter sig gränslöst och med en partner som tagit dem rollen. Det är tufft men när du väl insett ditt värde och allt du har inom dig, det är också en helt fantastisk resa! Jag har klättrar upp i karriärstegen, blivit en mycket bättre chef samtidigt som mina flickor ser mkt mer upp till mig nu när jag både står upp för mig själv och för dem.
Ta fram din inte styrka 
vilket superbra år det kommer att bli 
3 gillningar
Du har gjort en otrolig resa @Buenita efter allt du gått igenom, och jag kan bara instämma att den här insikten om att du @Snurrar nu inser ditt egna värde är superviktig. Den ger dig så mycket styrka som gör att du klarar mer än du tror, och något du kan luta dig emot extra svåra dagar.
Jag har min historia på annan tråd (Skiljas från någon som inte mår bra), men känner igen mig mycket i det du skriver. Lämnade in ansökan i augusti och flyttade från honom i september. Har en resa kvar, men också kommit en bra bit på väg. Har lite bråttom just nu, men ska försöka skriva mer igen på din tråd.
Ta hand om dig, våga lyssna på det ditt inre säger.
2 gillningar
Här fortsätter tiden att gå, och jag fortsätter att grubbla. Min man vill verkligen få ordning på vår relation och anstränger sig mycket. Han lyckas på många områden. Då borde jag ju vara glad och tro på det hela, eller hur?
Det som börjar bli tydligt för mig nu är att jag mer och mer släpper honom. Jag anstränger mig inte alls för att bekräfta honom, jag har ingen motivation. Vill helst inte umgås över huvud taget.
Inser att jag är kvar i den här relationen enbart för andras skull. För att inte splittra en familj. Och för att jag tycker att mannen ska få en ärlig chans. Samtidigt ger jag honom egentligen inte det, innerst inne har jag redan bestämt mig. Känner mig så oschysst…
1 gillning
Så hände äntligen det jag väntade på, det bubblade upp ett svar från den inre rösten: nu vill jag faktiskt inte längre. Jag är helt säker på det.
Nu börjar den galna resan att splittra en familj, krascha ekonomin, leta bostäder och välja vilka dagar man inte kommer få träffa sina barn. Ändå känner jag mig mest lättad.
Funderar över en sak och tar gärna emot några kloka råd. Sedan ungefär ett halvår tillbaka har jag ganska starka känslor för en annan man. Vi har en jättefin vänskapsrelation, men vi har aldrig petat på varandra och jag har inte sagt ett ord om hur jag känner. Misstänker att om jag skulle agera på känslorna så skulle jag förstöra saker i min nuvarande relation (även om den nu spricker på egna meriter).
Samtidigt håller jag periodvis på att bli helt knäpp av det här. Det är så jobbigt att stänga inne vad jag känner.
Hur ska man tänka? Var går gränserna? Vet väl egentligen, men behöver få höra det av andra också…
2 gillningar
Jag är väldigt glad att du har bestämt dig för att lämna en destruktiv relation.
Men jag hoppas att det inte är känslorna för den nya som varit det avgörande?
Det bästa för alla är nog att avsluta det gamla i lugn och ro i första hand. Det blir nog bäst för dig med, för får han anledning att tro att du har varit otrogen kan det hållas emot dig under hela den här processen.
Jag tror heller inte att det blir bra för ett nytt förhållande ifall det påbörjas under en turbulent skilsmässa.
1 gillning
Tack för ditt svar, @onedaymore!
Jag har själv varit orolig för det, att mina känslor för en annan spelar roll för mina beslut angående äktenskapet. Är nu ändå helt säker på att det inte är så. Det blir tydligt under de längre perioder då jag umgåtts med bara familjen (t ex julledigheten), att jag verkligen har svårt för min man.
Sen hör det till saken att jag och den andre aldrig skulle kunna bli ett par oavsett, så det finns inget sådant att längta till. Det är inte en möjlighet, så som livet ser ut…
Varför skulle ni inte kunna bli ett par?
Massor av skäl, men framförallt har jag en stark känsla av att det inte är det som är meningen. Jag tror att han har dykt upp i mitt liv för att stötta och få mig att inse vilken typ av relation jag skulle kunna ha.
Det är sådan extremt stor skillnad mellan honom och min man, jag slappnar av i hans närhet på ett sätt jag inte trodde var möjligt.
Jag inser ju på ett logiskt plan att jag aldrig bör göra någonting åt hur jag känner. Bara det att det är väldigt tungt vissa dagar.
Jag känner så igen mig. Framförallt i dina tankar och dina grubblerier. Hur du upplever det att inte vilja umgås med din man osv.
Jag märker att det är en del mellan våra män som skiljer sig åt, men dina och mina tankar och känslor kring det som sker är väldigt lika varandra. Precis som du uppmärksammade i min tråd.
Jag har nyligen läst någonstans att om man funderar på om ens partner är den rätte, så är den förmodligen inte det. Särskilt inte om funderingarna funnits länge. Nu ska jag bara ta till mig dem orden och göra slag i saken… Lättare sagt än gjort!
2 gillningar
Min man svek mig med en gammal ungdomskärlek, otrohet och smussel förstås och julen -17 berättade han.
Jag var sönderbruten men målinriktad, fixade boende, skötte jobb och liv, åt inte, tränade massor, drack sjöar av vin för att sova och, hoppsan, efter typ 2 månader fick jag känslor för en ”bekant”, som jag alltid tyckt bra om men helt plötsligt var det pirr i magen och massor med känslor.
Denne man tvingade mig att ta det lugnt, att andas och landa men visade också att när jag funnit lite ro fanns han där om jag ff ville ha honom.
Nu, tre år senare har vi ett härligt förhållande men jag har mitt krypin, han sitt, träffas och gör roliga saker, sover några gånger i veckan, reser ofta, härligt sex, han är min bästa vän men han har barn halvtid och jag vill inte börja om med bonusbarn så vips, vi får det bästa bägge två. Egna liv men underbar tid ihop när vi bägge vill.
Mitt råd är att berätta så småningom, du har inget att förlora men värna om ditt och skapa en egen framtid med dig själv. Vem vet, han kan vara den du blir gammal med, men ta er tid.
Jag tänkte som du, det är för tidigt, hur ska det kunna gå men det kan det visst och har någon annan åsikter om vad du känner, lyssna inte. Du kan från och med nu göra precis vad du vill!!
Kram!
5 gillningar
Åh, vilken fin historia! Det låter som en drömbild för mig. Vad glad jag är för din skull 
Det har gått ytterligare lite tid och jag landar mer och mer i allt. Är nu helt säker, bortom allt tvivel, på att jag behöver skilja mig. Samtidigt är jag orolig för hur min man ska reagera. Han har redan börjat försöka vända barnen emot mig och lura mig på pengar, och då är vi fortfarande gifta! Dessutom verkar ett av barnen vara i en känslig period och jag vill inte göra det värre.
Vet inte riktigt hur, men jag måste försöka vara smart här…
Vad gäller den andre mannen så är han min bästa vän och den som ger mig ork att gå upp på morgonen. Det räcker väldigt långt. Det absolut viktigaste nu är att inte förstöra det. Sen får framtiden utvisa resten.
1 gillning
Hej Snurrar, hur går det för dig? Nu var det länge sedan?
Hej,
Ja, det var ett tag sedan.
Vi skilde oss. Han tröttnade på det där vacuumet vi levde i och sa en dag att han ville skiljas, och göra det på ett bra och rättvist sätt. Det lät jättebra och jag tänkte att det är bara att åka med.
Vi skickade in ansökan och gjorde en snabb och schysst bodelning. Han fick huset.
Någon vecka senare tyckte han jag ”var jobbig” och påpekade att han ju kunde vräka mig på dagen med stöd i det där bodelningsavtalet. Ytterligare någon vecka senare gjorde han också det.
Nu bor jag hos mina föräldrar och träffar barnen sporadiskt. Situationen är rätt knäpp, men jag märker faktiskt att jag redan mår bättre inuti. Det är en skön känsla att komma hem till föräldrarna och jag får en klump i magen när jag besöker min gamla familj.
Är djupt förälskad i den andre mannen, men vi har fortfarande inte inlett någon kärlekshistoria.
Det här blir bättre sen.
3 gillningar