Låter som det går att lappa ihop och som att ni har en kärleksfull relation. Många andra trådstartare här så inser man ganska så snabbt att det här kan aldrig bli bra igen, men jag känner hopp när jag läser din historia.
Jag håller tummarna och du verkar väldigt lyhörd så jag tror du har goda möjligheter att sy ihop relationen igen!
Jag försöker vara lyhörd men tydligen har jag totalt missat massor förstår jag nu.
Är bara så oerhört besviken på henne att hon inte tagit upp detta tidigare, visst, allt har inte varit bra men i långa perioder har jag inte märkt ngt.
Har svårt att förstå hur man kan släppa skiljsmässobomben rätt ut utan att vara helt säker på det, vi hade framsteg början av året och allt såg bra ut tills BOOOOM, så verkar det som alla framsteg var som bortblåsta och aldrig hänt.
Hon påstår att jag inte tyckte det gick framåt, jag har inte varit så glad på länge som jag var dom första månaderna i år men får nu skulden.
Sen bomben släpptes har det varit konstigt, hon säger nu hela tiden att hon inte vet vad hon vill.
Jag kanske är dum i skallen men jag tar det som att det finns hopp.
Samtidigt mår man som skit, vad har jag gjort för fel, säkert massor, ingen är perfekt.
På 3 veckor har jag rasat i vikt, klarar knappt äta, mår illa efter 2 tuggor, får snart köpa nya kläder.
Klarar inte av att sova utan tabletter, har försökt men funkar inte, hon däremot sover som om inget hänt. Jag börjar bli så trött, ständigt går man med en klump i magen, hjärnan går konstant på varvstoppet, stresspåslaget är enormt, var på läkarundersökning förra veckan för min rygg, dom kollade mitt blodtryck och sa att jag måste kontakta vårdcentralen för det ligger alldeles för högt, har inte gjort det än, orkar inte mer.
Verkar som hon genomgått total personlighetsförändring, ena stunden kan hon titta på mig och le som förr och säga ngt för att några minuter senare se iskall ut med svarta ögon.
Hon verkar inte vilja prata om oss alls innan vi varit på parterapin, fasar för vad som ska komma.
För en vecka sen sa hon att hon var inte säker på om hon ville bo kvar, nästa dag sa jag till henne att flytta men det var hon inte beredd att göra, så vi går här hemma som om inget hänt men inget är som vanligt.
Fått rådet att säga ofta att jag älskar henne och vill ha henne i mitt liv i fall det är hormoner som spökar eller en livskris, visa att jag uppskattar henne och håller om henne när det blåser.
Samtidigt möts man ofta av kyla och att allt är fel.
Fy fan vad dåligt man mår just nu.
Nu har hustrun varit hos läkaren angående klimakteriet för att få hjälp mot hennes humörsvängningar och ilskan som plötsligt kan blossa upp.
Svaret var inte det väntade, ja, du är i den åldern nu osv sa läkaren, det är bara att bita ihop och parterapi är bra när man går igenom den perioden. Hormontabletter slutade man med för 20 år sedan för att det kunde orsaka cancer, så det ger man inte längre var svaret.
Undrar hur uppdaterad denna läkare var, inte alls verkar det som, jag vet många som har fått hjälp med hormontabletter eller liknande.
Gynekologer i detta land säger ju att har man sådana besvär skall man definitivt få hjälp, man ska inte behöva lida igenom det.
I samband med hormon tabletter får man ju även gulkroppshormoner, så enligt gynekologer och läkare finns det inte ngn cancerrisk, däremot kan man gå upp lite i vikt, få viss svullnad över brösten.
Det känns ju som ett bättre alternativ än att plötsligt bli arg över skitsaker och humörsvängningar 360 grader inom några minuter och ev en splittrad familj till följd av irrationella tankar och personlighetsförändring.
Kanske det även kan hjälpa att hon inte avslutar meningar mitt i med, jag vet inte, jag vill inte.
Kommer antagligen att få en del kommentarer om detta, jag har full förståelse för dom kvinnor som får dessa besvär och jag lider verkligen med dom, men man får inte glömma att fler än dom själva kan drabbas, familjen.
Men det är bara hon som riskerar att få cancer…
Enligt experterna finns den risken inte längre, det skrev jag i inlägget.
Finns mycket att läsa på nätet om det samt intervjuer från nyhetsmorgon på Youtube.
Tips till alla som lider och inte blir tagna på allvar, titta på dom
Fast det där stämmer ju inte.
https://vardgivare.skane.se/kompetens-utveckling/nyheter/nyheter/lakemedelsradet-informerar49/
Ny info för mig.
Verkar som att I vissa fall finns det risk men inte i alla fall, givetvis ska man vara försiktig som alltid vad det gäller medicin och behandling.
Man kan fråga sig varför andra i min närhet och i närtid fått hjälp. Dom mår bra och livet fungerar bättre, man ska inte ta dessa preparat för länge och dom har fått höra att dom har extremt liten risk att få cancer.
Har också hört från vissa att B6 hjälper om man har lindriga besvär
Håller med, känns konstigt att det inte skulle finnas hjälp att få.
Men är ju ett kvinnoproblem så kanske inte ska bli förvånad.
Var hon nöjd med svaret?
Att bita ihop är väl typ sämsta svaret när man mår dåligt.
Hon verkade lite nedstämd, men samtidigt lite “jag skiter i vilket”.
Det måste ju vara jobbigt, det kommer ju plötsligt, ena sekunden får man ett leende för att I nästa så är det som det är någon annan som står framför mig.
Hon verkar ha lugnat sig en del, är inte lika tätt nu men jag ser på henne att hon ibland håller tillbaka.
Bit ihop och håll ihop tänker jag.
Det är inte lätt dock med en partner som växlar mellan ytterligheter, ena dagen skiljas nästa inte, vill inte bo kvar för att vilja bo kvar.
Totalt förvirrande.
Nedstämdhet hjälper dock inte klimakteriehormoner mot.
Tog bort inlägget.
Hon var nedstämd för att hon inte fick hjälp.
Är det någon som har tips på hur man får sin partner att öppna sig och prata om saker o ting.
Så fort jag tar upp något och vill prata så lyssnar hon inte, bara häver ur sig med mord i blicken alla fel man har.
Allt är mitt fel, jag har lyssnat och tagit in vad hon sagt men allt kan ju inte bara vara mitt fel säger jag, hon själv har ju aldrig sagt ngt om saker som jag velat ta upp.
Hennes svar under våra 25 år har alltid varit detsamma, jag förstår inte problemet.
Hon har alltid varit innesluten och inte sagt mycket till någon, som hennes kompis sen många år säger, hon är svår att lära känna riktigt då hon aldrig säger så mycket.
Nu plötsligt så exploderar hon för minsta grej, verkar inte bry sig om barnen lika mycket.
När jag tagit upp något den sista tiden angående nått av våra barn, rycker hon bara lite på axlarna och säger att hen kommer växa upp och bli bra.
Ett av våra barn 14 år gammal sitter konstant isoleras på sitt rum, kommer knappt ut för att äta, detta går hustrun helt förbi verkar det som.
Nu är det bara fokus på henne själv och vad hon ska göra hela tiden, ser inte vad som pågår runt omkring.
Det enda hon säger är jag vet inte, jag vill inte, jag måste landa. Det bränslet tar snart slut, jag gör vad som helst för henne men det känns som om jag inte finns.
I förrgår tog hon upp ett projekt vi hade planer på, från början hennes idé, hon kom med massa idéer hur man kunde göra osv.
Detta var gång nr 3 hon tog upp det för att någon dag senare säga att vi ska inte ha något jävla projekt.
På Lördag morgon frågade jag henne om vi skulle göra som hon sagt dagen innan, svaret var, jag vet inte, jag vill inte.
Jag spyr ur mig alla tankar jag har här på forumet för jag kan inte ventilera dom hemma, för då blir hon bara arg.
Vet inte vad jag ska göra, älskar henne och vill ha henne i mitt liv men hon tycker det är jobbigt när jag säger det, jag har förklarat att jag inte tänker sluta.
Jag är verkligen ingen expert, men här är mina tankar.
Eftersom hon verkar vara en typ som inte gärna pratar om djupa saker, så är det ju uppenbart att hon har mycket svårt för det. Det kan också vara så att hon inte ens för det samtalet med sig själv. Hon kanske inte ens formulerar för sig själv vad det är som skaver och vad hon verkligen vill. Då tror jag att det är orimligt att försöka få henne att prata, det blir bara en omöjlig press som ev ger henne ångest.
Om du önskar tillbaka till ett bra äktenskap så tror jag den mest framkomliga vägen är att du släpper fokus på henne, låter henne vara ifred och istället fokuserar på dig själv. Vad kan göra dig till en bättre människa? Börja träna. Gå i terapi? Ta tag i gamla drömmar. Nästan vad som helst som leder till att du mår varaktigt bättre men samtidigt inte lägger press på henne. Jag tror att minsta lilla press trycker henne mer bort från dig. Vet du vad hon har varit missnöjd med avseende dig och ert liv? Fundera på om det är saker som du tycker är rimliga att ändra. Om det är så, försök att ändra. Om det är orimliga krav, inse att ni nog helt enkelt inte passar ihop.
Jag förstår att det här kan upplevas som svåra råd då det är nära motsatsen till de önskningar om handlingskraftighet som du önskar dig.
Hej Restenavlivet.
Jag har senaste tiden gjort precis som du skriver, lämnat henne i fred. Nu gör jag dom saker jag tycker om.
Saken är den att det svänger så förbannat, ena dagen kan hon prata om saker som ligger i framtiden där vi båda verkar vara med, vissa planer hon kommer med för att nästa dag säga , jag vet inte.
Humöret svänger 180 grader på en sekund om det är ngt hon retar upp sig på eller ngt jag säger.
Hon retar sig på som hon själv säger, skitsaker.
Försöker verkligen att inte lägga press på henne men när hon häver ur sig saker som inte är sanna, som hon ngn dag senare tar tillbaka undrar man vad som pågår där uppe. Än så länge har jag i stort sett bara lyssnat och tagit till mig vad hon sagt utan att gå i clinch med henne.
Hon säger att hon måste landa i allting först.
I morgon ska vi gå på familjerådgivning första gången så jag hoppas verkligen att vi får hjälp.
Vet ej exakt vad hon är missnöjd med, men hon frågar i bland, är det så här livet ska vara, är detta allt
Några krav eller saker hon vill ändra på har hon inte kommit med än, mer än skitsakerna, dom sakerna gör jag inte sen 4 veckor tillbaka.
Antar att hon kommer med det i morgon.
Vi har ju trots allt 25 år tillsammans och 3 barn, så det känns lite konstigt att allt vänds upp och ner plötsligt.
Det låter som om du redan gör det du borde göra. Ibland behövs bara tid. Bra med familjerådgivning!
Jag har läst massor på detta forumet och försökt ta till mig av alla goda råd och följa dom.
Jag vet inte annars vad jag ska göra, nu ger jag henne tid till att landa som hon säger.
Funderat en hel del på varför hon inget sagt innan, just nu är hon som en helt annan person, lite som Dr Jekyll & Mr Hyde.
Försöker hålla mig lugn och sansad men det är svårt när hennes ögon plötsligt kan bli kolsvarta, hon fräser ett svar tillbaka på en vardaglig fråga, ibland märker jag att hon tolkat frågan som ett påstående, i dom lägena kan jag inte låta bli och fundera på om det jag sa kunde misstolkas, ja, om man vänder och vrider på det ordentligt så kanske.
Hon är väldigt snabb på att tala om för mig att jag inte alls tycker si och så om vissa saker när jag säger det, spelar ingen roll om jag förklarat i flera fall så har hon bestämt hur jag mår och vad jag tycker, det är skitjobbigt att bli angripen på det sättet.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så verkar hon totalt personlighetsförändrad och jag hänger inte med i svängarna.
Är totalt rådlös.
Det finns ju en liten möjlighet att hon drabbats av hjärntumör eller psykisk sjukdom som förändrar henne. I annat fall så har det här funnits i henne hela tiden.
Vi hade vår första parterapi I dag.
Den gav väl inte så mycket, jag tog upp hustruns antagen som många ggr är felaktiga som tyvärr märker man ligger till grunden för mycket.
Terapeuten frågade hustrun varför hon inte lyssnar på mig men det kunde hon inte förklara.
Hon sa bara att hon inte bestämt än vilken väg hon vill gå men det lutar åt att vi skills.
Jag erkände att vi bägge gjort fel men vem gör inte det.
Men som hustrun sa till Terapeuten att är det ngt problem så låtsas man som inget så går det över eller man sopar det under mattan så blir det bra, dessa saker har jag tagit upp ett antal ggr genom åren att hon måste säga ifrån om det är ngt som stör henne, det erkände hon att hon inte gjort.
Terapeuten sa då att gör man inte det så sårar man inte bara sig själv, utan även sin partner som då fortsätter göra fel som retar dig.
Till slut går det så långt att man kan inte hantera det.
När jag sa att vi under nära 25 år aldrig höjt rösten åt varandra, aldrig svurit eller kallat varann dumma saker blev Terapeuten förvånad och sa att det är nog där problemet ligger, vi har aldrig rensat luften.
Jag sa att jag många ggr knutit näven I fickan och tänkt att jaja, det går över, men dom saker som jag tyckt varit viktiga genom åren har jag försökt prata med hustrun om men jag har ju märkt att hon backat och känt sig sårad i stället för att säga vad hon vill, förrän nu vill säga.
Fortsättning följer, jag tyckte det var bra med en utomstående som kunde förklara för oss bägge vad vi borde gjort istället.
Terapeuten reagerade när jag förklarade hennes humörsvängningar, vet ej vad hon tänkte.
Nu ska vi ha enskild sittning med Terapeuten så får vi se.
Hade min egna sittning med parterapueten idag.
Det var skönt att häva ur sig allt man gått och burit på.
Tyvärr så verkar min fru fortfarande vackla åt vilket håll hon vill gå.
Idag är jag extraorolig för vad som kommer i kväll.
Det har inte bådat gott dom andra gångerna.
Hon har idag varit hos sin psykolog, när jag pratade lite snabbt med henne sa hon att det varit jobbigt att komma till insikt, har dock inte sagt vad än men hon uttryckte sig på ett sätt som gör mig orolig.
Hon sa ngt om att hon själv antagligen är lite trög eller dum som inte fattat något och så fick jag en konstig blick.
Vet att jag målar fan på väggen men jag älskar henne och vill ha henne I mitt liv.
Är jättenervös och orolig, snälla håll tummarna för mig att det inte är något negativt besked.