Jag har läst massor på detta forumet och försökt ta till mig av alla goda råd och följa dom.
Jag vet inte annars vad jag ska göra, nu ger jag henne tid till att landa som hon säger.
Funderat en hel del på varför hon inget sagt innan, just nu är hon som en helt annan person, lite som Dr Jekyll & Mr Hyde.
Försöker hålla mig lugn och sansad men det är svårt när hennes ögon plötsligt kan bli kolsvarta, hon fräser ett svar tillbaka på en vardaglig fråga, ibland märker jag att hon tolkat frågan som ett påstående, i dom lägena kan jag inte låta bli och fundera på om det jag sa kunde misstolkas, ja, om man vänder och vrider på det ordentligt så kanske.
Hon är väldigt snabb på att tala om för mig att jag inte alls tycker si och så om vissa saker när jag säger det, spelar ingen roll om jag förklarat i flera fall så har hon bestämt hur jag mår och vad jag tycker, det är skitjobbigt att bli angripen på det sättet.
Som jag skrev i ett tidigare inlägg så verkar hon totalt personlighetsförändrad och jag hänger inte med i svängarna.
Är totalt rådlös.
Det finns ju en liten möjlighet att hon drabbats av hjärntumör eller psykisk sjukdom som förändrar henne. I annat fall så har det här funnits i henne hela tiden.
Vi hade vår första parterapi I dag.
Den gav väl inte så mycket, jag tog upp hustruns antagen som många ggr är felaktiga som tyvärr märker man ligger till grunden för mycket.
Terapeuten frågade hustrun varför hon inte lyssnar på mig men det kunde hon inte förklara.
Hon sa bara att hon inte bestämt än vilken väg hon vill gå men det lutar åt att vi skills.
Jag erkände att vi bägge gjort fel men vem gör inte det.
Men som hustrun sa till Terapeuten att är det ngt problem så låtsas man som inget så går det över eller man sopar det under mattan så blir det bra, dessa saker har jag tagit upp ett antal ggr genom åren att hon måste säga ifrån om det är ngt som stör henne, det erkände hon att hon inte gjort.
Terapeuten sa då att gör man inte det så sårar man inte bara sig själv, utan även sin partner som då fortsätter göra fel som retar dig.
Till slut går det så långt att man kan inte hantera det.
När jag sa att vi under nära 25 år aldrig höjt rösten åt varandra, aldrig svurit eller kallat varann dumma saker blev Terapeuten förvånad och sa att det är nog där problemet ligger, vi har aldrig rensat luften.
Jag sa att jag många ggr knutit näven I fickan och tänkt att jaja, det går över, men dom saker som jag tyckt varit viktiga genom åren har jag försökt prata med hustrun om men jag har ju märkt att hon backat och känt sig sårad i stället för att säga vad hon vill, förrän nu vill säga.
Fortsättning följer, jag tyckte det var bra med en utomstående som kunde förklara för oss bägge vad vi borde gjort istället.
Terapeuten reagerade när jag förklarade hennes humörsvängningar, vet ej vad hon tänkte.
Nu ska vi ha enskild sittning med Terapeuten så får vi se.
Hade min egna sittning med parterapueten idag.
Det var skönt att häva ur sig allt man gått och burit på.
Tyvärr så verkar min fru fortfarande vackla åt vilket håll hon vill gå.
Idag är jag extraorolig för vad som kommer i kväll.
Det har inte bådat gott dom andra gångerna.
Hon har idag varit hos sin psykolog, när jag pratade lite snabbt med henne sa hon att det varit jobbigt att komma till insikt, har dock inte sagt vad än men hon uttryckte sig på ett sätt som gör mig orolig.
Hon sa ngt om att hon själv antagligen är lite trög eller dum som inte fattat något och så fick jag en konstig blick.
Vet att jag målar fan på väggen men jag älskar henne och vill ha henne I mitt liv.
Är jättenervös och orolig, snälla håll tummarna för mig att det inte är något negativt besked.
Nu har det gått en tid sen jag skrev senast.
Trots att hon sagt att hon ska flytta och jag bett henne göra det bor hon kvar.
Vi skulle inte fira midsommar eller semester ihop enligt henne, vi firade midsommar ihop på lantstället och precis kommit hem från en utlandssemester som var på hennes förslag. Hon har även tagit initiativ till vuxenmys 1 ggn trots att hon påstod 1 mån innan att hon inga känslor har kvar för mig, underligt tycker jag, efteråt sa hon att detta var oväntat men bra, vet ej vad hon menade med det.
Senast vi var på parterapin sa hon att I hennes fall lutar det åt att vi ska skiljas, som hon sa har hon inga som helst känslor för mig, anklagade mig för att vara översexuell, är det onormalt att man vill ha sex 1-2 ggr på 14 dagar, hon kallar mig onormal och att hon är normal, hon har även sagt att hon minsann klarar sig utan sex resten av livet. Mitt i allt detta går hon här hemma och planerar saker vi ska göra framåt, såsom göra om sovrummet, köpa nya sängar och möbler.
Äldsta barnets rum tycker hon också vi ska göra om.
Hon säger även att vi ska sätta undan mer pengar till att byta vår ena bil om ca 1 - 1,5 år.
För ett par veckor sedan bad hon om ursäkt för allt hon utsatt mig för under detta år men hon har inte sagt ngt om att hon ändrat sig, kan ngn förklara detta beteende för mig vore jag tacksam.
Tyvärr har allt hon sagt och gjort under dom senaste 8-9 månaderna satt djupa spår i mig, känns som att hon bit för bit slitit hjärtat i bitar och jag vet inte själv vad jag vill längre.
Det har sårat mig så hårt även om mycket det hon gapat om varit helt felaktigt och det har jag även kunnat påvisa för henne så vet jag inte om jag orkar mer.
Om hon vill att vi ska fortsätta som gifta är det en hel del som jag vill förändra, hon måste sluta med sina antaganden, inte anklaga mig för saker utan grund, visa kärlek och att man är omtyckt och behövd.
Jag har stöttat och supportat henne i allt alla år vi varit ett par men jag inser nu att hon sällan gjort det för mig nånsin.
Jag har börjat inse mer och mer att hon dom senaste ca 20 åren inte varit intresserad av ngt jag gör, mina syskon och mor har gett flera exempel på detta, tyvärr har jag inte lyssnat på dom under åren utan tänkt att dom har fel.
Om jag berättar ngt om min ungdom klipper hon ibland av med att jag kan säga vad som helst, det går ändå inte att bevisa eller motbevisa, tråkigt när man vill dela med sig av sina minnen.
Jag har alltid haft ett hyfsat självförtroende men efter allt hon sagt och gjort är det nästan nere på noll, vilket gör att man blir mer och mer osäker på vad man själv gör och vill göra.
Om det är sant, hennes uppfattning och allt hon sagt senaste tiden får tyvärr alla våra 25 år tillsammans att framstå som en enda stor lögn.
Men det där får hon ju lägga av med. Hon kan ju inte hålla på och kläcka ur sig framtidsplaner på det sättet om hon inte gett dig besked om hur det blir. Det får hon väl knipa igen om tills hon bestämt sig och meddelat ett besked åtminstone. Och du ska inte vara med på något planerande eller renoverande förrän ni kommit till något beslut.
Man kan ju tycka det.
Det enda hon gjort var för ca 3 veckor sedan, hon kramade om mig och bad om ursäkt för allt hon utsatt mig för och var glad för att jag var kvar.
För mig betyder inte det att hon vill vara kvar och jobba på förhållandet, mer att hon är glad att jag inte bett henne dra förrän hon bestämt sig.
Hon har inte sagt ett ord förutom det.
Vad hon sagt tidigare är att hon inte kan sätta sitt liv på paus bara för att vi har det som det nu, men jag ska tydligen det.
Så att hon nu håller på och ändrar om här hemma kan man ju undra om det är för oss eller om det är för hur hon vill ha det om vi skiljer oss.
Blir inte klok på henne, frågar man så tystnar hon innan hon svarat klart.
Risken finns ju helt klart att hon försöker få med dig på projekt som hon ska ha glädje av efter skilsmässa, om hon nu kan bo kvar eller för att få bättre pris vid försäljning. Så jag tycker inte du ska bidra med någonting till sådana projekt, vare sig ekonomiskt eller jobb, förrän ett beslut är taget. Jag förmodar att ni redan har ett fungerande hem och att inget akut behöver fixas.
Precis min tanke.
Det finns en del att förbättra på men absolut inget akut.
Jag kommer aldrig släppa huset då jag lagt ner otroligt mycket tid och arbete på att få det som det är nu.
Om det blir aktuellt att gå isär så har jag vissa hållhaker på henne som jag kommer använda mot henne och det kommer i så fall stå henne dyrt.
Aningen grymt kanske, men med tanke på hur hon hållit på så tvekar jag inte sekund.
Det verkar som att du redan bestämt dig för att ni ska gå isär (och det förstår jag verkligen att du vill). I så fall är det väl bättre att vara supertydlig med det och varje gång hon pratar om framtidsplaner. Annars får du för dig själv lista vad hon behöver göra för att du ska förlåta henne och ge henne en chans till. Slösa inte din tid på något som ändå inte skall bli verklighet.
Jag har inte bestämt mig för att vi ska gå isär, hon har startat detta, inte jag. Däremot förbereder jag mig på om vi går isär, vilket jag inte vill.
Jag har listan klar i mitt huvud vad hon behöver ändra för att jag ska förlåta det hon utsatt mig för, har även lyssnat på vad hon sagt och listat vad jag skall tänka på.
Just för tillfället verkar det bli bättre och bättre, små steg, frågan är vad som händer när hösten och vintern kommer, allt är ju så mycket enklare på sommaren.
Kommer hon i december bli som hon varit senaste vintern kommer jag be henne flytta, orkar inte med det igen. Vi får se vad som händer framåt, dagsformen avgör.
Ni som läst min tråd, är detta beteende vanligt som min hustru har när det börjar gå snett, finns inte vad jag vet ngn otrohet. Jag bara undrar, tycker det är märkligt.
Igår var vi på familjerådgivning igen.
Frun säger att allt är bättre och vi är på rätt väg. Känslorna är på väg tillbaka säger hon.
Har Dock lite svårt att glömma vad hon sa när vi var där sista veckan i Juni, då sa hon att hon inte älskar mig, hade inga känslor för mig, att hon inte brydde sig om mig och att hon tyckte vi skulle gå isär.
Förstår inte att det kan svänga så.
Allt hon gjort och det hon sagt i år har fått mig att tvivla
på om jag fortfarande vill ha henne, detta är svårt.
Hon har trots allt inte sagt ngt om att hon börjar ändra sin ståndpunkt som hon hade i Juni.
Vi bestämde ny tid om en månad, får se vad som händer fram till dess.
Och jag tänker, som ni kanske redan gör, att vid dessa samtal hos familjerådgivningen, ta upp alla dessa bitar som gnager i dig, som får dig att undra, tveka, farhågor, saker som skaver. Berätta hur du känner och upplever hela situationen, och be henne bemöta det. Och vice versa. Upp med alla kort på bordet, så att ni öppet kan prata om dem tillsammans, med hjälp av tredje part, som kan hjälpa er att föra samtalet konstruktivt framåt, så får ni se vart det leder. Det ska ju vara erfarna personer som håller i dessa samtal, och bör veta hur man gör detta på ett bra sätt.