Kämpa eller ge upp

Allmänna diskussioner
1

Min fru ville plötsligt prata strax efter nyår, hon sa att att hon funderat på att vi ska gå skilda vägar vilket kom väldigt plötsligt. Vi har varit tillsammans 25 år och har 3 barn, 16, 14, 10. jag är 55, hon fyller nu 50.
Vi har aldrig höjt rösten mot varandra, alltid behandlat varandra med respekt, kort sagt aldrig grälat även om vi inte haft samma åsikt om allt.

Hon säger att hon ska gå samtals terapi för att reda ut saker och ting.
Efter första sessionen säger hon till mig att hon vill absolut inte skiljas men att visa förändringar måste till. Projekt ihop, göra saker tillsammans osv.
Hon sätter upp vilka regler som gäller och vad som skall göras, jag går med på allt då detta är exakt vad jag försökte ta upp med henne i början av 2019, då var hon helt oförstående.
I början av 2019 mådde jag väldigt dåligt, var sjukskriven 2-3 månader, det var under den perioden jag tog upp dessa saker.
Vi börjar så smått att jobba på förhållandet, vi kommunicerar med varandra vilket jag försökt innan, hon sätter upp ett projekt vi ska göra, vi ser till att äta middag ute som en dejt så allt flyter på.
Efter session 2 i Februari hos terapeuten så säger hon att hon inte ska gå mer utan hon har fått verktygen hon behöver, jag känner att det var lite tidigt men, ok. När jag frågar henne i slutet av Februari säger hon att det går bar och vi fixar detta.
Allt går bra men i mitten Mars exploderar allt. vi ska inte ha ngt jävla projekt säger hon, och när vi varit och tittat på saker till detta projekt var hon positiv men nu fick jag skit för att jag dragit med henne en Lördag för det så skäller hon på och säger att det var skittråkigt men hon sa inget under tiden.
Det svänger väldigt fort från att vara bra till dåligt och sen bra igen, jag hänger inte riktigt med i svängarna men kämpar vidare.
April fungerar bra igen, vi gör en del roliga saker, pratar en del, det är alltid jag som börjar.
Vi har till och med haft sex några ggr i denna period vilket har varit bra enligt henne.
Plötsligt första helgen i Maj smäller det igen, hon avvisade mig på kvällen innan vilket inte är ovanligt, förr kunde jag bli lite sur men det var flera år sen, brukar ha problem med att sova, då lägger jag mig alltid på soffan kollar tv för att lättare somna.
Varje gång jag gör detta anklagar hon mig för att vara sur när jag inte är det men spelar ingen roll vd jag säger så på söndagen skulle vi prata igen, rakt ut säger hon att vi ska skiljas, sen sitter hon och spyr galla över mig i dagar, saken är att hon har svårt att prata om saker vilket jag inte har, hon är konflikträdd, hennes lösning har alltid varit att låtsas om som ingenting så går det över, typ sopa under mattan. Sagt till henne flera ggr att det inte håller utan till slut så kommer det svämma över.

Nu får jag skulden för att jag inte stöttat henne i hennes yrkeskarriär, jag har till och med bytt tjänster till och med jobb för hennes skull, vi har alltid delat på sysslor hemma och när hon bytte jobb 2012 så pratade vi om det länge, hon klagade på att det kommer bli långa dagar osv, jag sa till henne att ta det, det är en bra jobb och möjlighet, i 8 år tog jag hand om det mesta dagliga, hämtade ungar. handlade lagade mat, visste aldrig när hon skulle komma hem på kvällen eller om hon skulle jobba helgen.
Känner att hon lägger all skuld på mig och ena dagen säger hon att allt inte är dåligt medans nästa dag finns inget positivt med mig

Just nu vet jag inte vad som väntar, hon har sagt att vi ska gå i parterapi, mitt förslag, samtidigt säger hon att hon inte vill skiljas samtidigt som det hela tiden låter som hon inte vill försöka.
Vi kan sitta och mysa i soffan på kvällarna och hon söker även kontakt på natten via en hand på mig eller bara lite beröring. Till och med kramat mig när hon gått iväg på dan för att på kvällen vara iskall.
Jag har svårt att förstå hur det kan svänga från att gå framåt i 4 mån för att bara på en helg gå till katastrof.
Känner att min energi sakta men säkert tar slut. Jag är beredd att göra allt för att rädda detta men vet inte om jag orkar.
Snälla har ni några idéer om vad jag kan göra. Är desperat.
Mojjen

2 gillningar
2

Min första spontana tanke är hormoner.
Tänker på mig själv hur saker kan vara superbra och sedan pang - livet är värdelöst.
Jag har lärt mig mönstret som alltid sammanfaller med mens. Så var det inte förr utan har kommit på senare år.
Och då tänker jag att kan det vara något sånt och klimakteriet för din fru?
Bara en tanke då det verkar väldigt fram och tillbaka.

1 gillning
3

Tog upp det i början av Mars med tanke på hennes irrationella tankarna som sprutade åt alla håll.
sa att det kunde bero på klimakteriet och att hjälp finns för att hon kanske lättare ska reda ut sina tankar.
Hon blev först förbannad och sa att det är inte bara att ta ett piller så blir allt bra.
Nu har hon dock bokat tid för kontroll så vi får se vad som händer.

1 gillning
4

Det låter ändå bra!
Då är det ju värt att ha gott om tålamod tills det är utrett och klart.
Om ni har fler fina stunder än dåliga är det ju värt att kämpa för.

5

Låter som det går att lappa ihop och som att ni har en kärleksfull relation. Många andra trådstartare här så inser man ganska så snabbt att det här kan aldrig bli bra igen, men jag känner hopp när jag läser din historia.

Jag håller tummarna och du verkar väldigt lyhörd så jag tror du har goda möjligheter att sy ihop relationen igen!

1 gillning
6

Jag försöker vara lyhörd men tydligen har jag totalt missat massor förstår jag nu.
Är bara så oerhört besviken på henne att hon inte tagit upp detta tidigare, visst, allt har inte varit bra men i långa perioder har jag inte märkt ngt.
Har svårt att förstå hur man kan släppa skiljsmässobomben rätt ut utan att vara helt säker på det, vi hade framsteg början av året och allt såg bra ut tills BOOOOM, så verkar det som alla framsteg var som bortblåsta och aldrig hänt.
Hon påstår att jag inte tyckte det gick framåt, jag har inte varit så glad på länge som jag var dom första månaderna i år men får nu skulden.
Sen bomben släpptes har det varit konstigt, hon säger nu hela tiden att hon inte vet vad hon vill.
Jag kanske är dum i skallen men jag tar det som att det finns hopp.
Samtidigt mår man som skit, vad har jag gjort för fel, säkert massor, ingen är perfekt.
På 3 veckor har jag rasat i vikt, klarar knappt äta, mår illa efter 2 tuggor, får snart köpa nya kläder.
Klarar inte av att sova utan tabletter, har försökt men funkar inte, hon däremot sover som om inget hänt. Jag börjar bli så trött, ständigt går man med en klump i magen, hjärnan går konstant på varvstoppet, stresspåslaget är enormt, var på läkarundersökning förra veckan för min rygg, dom kollade mitt blodtryck och sa att jag måste kontakta vårdcentralen för det ligger alldeles för högt, har inte gjort det än, orkar inte mer.
Verkar som hon genomgått total personlighetsförändring, ena stunden kan hon titta på mig och le som förr och säga ngt för att några minuter senare se iskall ut med svarta ögon.
Hon verkar inte vilja prata om oss alls innan vi varit på parterapin, fasar för vad som ska komma.
För en vecka sen sa hon att hon var inte säker på om hon ville bo kvar, nästa dag sa jag till henne att flytta men det var hon inte beredd att göra, så vi går här hemma som om inget hänt men inget är som vanligt.
Fått rådet att säga ofta att jag älskar henne och vill ha henne i mitt liv i fall det är hormoner som spökar eller en livskris, visa att jag uppskattar henne och håller om henne när det blåser.
Samtidigt möts man ofta av kyla och att allt är fel.
Fy fan vad dåligt man mår just nu.

1 gillning
7

Nu har hustrun varit hos läkaren angående klimakteriet för att få hjälp mot hennes humörsvängningar och ilskan som plötsligt kan blossa upp.
Svaret var inte det väntade, ja, du är i den åldern nu osv sa läkaren, det är bara att bita ihop och parterapi är bra när man går igenom den perioden. Hormontabletter slutade man med för 20 år sedan för att det kunde orsaka cancer, så det ger man inte längre var svaret.
Undrar hur uppdaterad denna läkare var, inte alls verkar det som, jag vet många som har fått hjälp med hormontabletter eller liknande.
Gynekologer i detta land säger ju att har man sådana besvär skall man definitivt få hjälp, man ska inte behöva lida igenom det.
I samband med hormon tabletter får man ju även gulkroppshormoner, så enligt gynekologer och läkare finns det inte ngn cancerrisk, däremot kan man gå upp lite i vikt, få viss svullnad över brösten.
Det känns ju som ett bättre alternativ än att plötsligt bli arg över skitsaker och humörsvängningar 360 grader inom några minuter och ev en splittrad familj till följd av irrationella tankar och personlighetsförändring.
Kanske det även kan hjälpa att hon inte avslutar meningar mitt i med, jag vet inte, jag vill inte.
Kommer antagligen att få en del kommentarer om detta, jag har full förståelse för dom kvinnor som får dessa besvär och jag lider verkligen med dom, men man får inte glömma att fler än dom själva kan drabbas, familjen.

8

Men det är bara hon som riskerar att få cancer…

2 gillningar
9

Enligt experterna finns den risken inte längre, det skrev jag i inlägget.
Finns mycket att läsa på nätet om det samt intervjuer från nyhetsmorgon på Youtube.
Tips till alla som lider och inte blir tagna på allvar, titta på dom

2 gillningar
10

Fast det där stämmer ju inte.
https://vardgivare.skane.se/kompetens-utveckling/nyheter/nyheter/lakemedelsradet-informerar49/

11

Ny info för mig.
Verkar som att I vissa fall finns det risk men inte i alla fall, givetvis ska man vara försiktig som alltid vad det gäller medicin och behandling.
Man kan fråga sig varför andra i min närhet och i närtid fått hjälp. Dom mår bra och livet fungerar bättre, man ska inte ta dessa preparat för länge och dom har fått höra att dom har extremt liten risk att få cancer.
Har också hört från vissa att B6 hjälper om man har lindriga besvär

12

Håller med, känns konstigt att det inte skulle finnas hjälp att få.
Men är ju ett kvinnoproblem så kanske inte ska bli förvånad.
Var hon nöjd med svaret?
Att bita ihop är väl typ sämsta svaret när man mår dåligt.

13

Hon verkade lite nedstämd, men samtidigt lite “jag skiter i vilket”.
Det måste ju vara jobbigt, det kommer ju plötsligt, ena sekunden får man ett leende för att I nästa så är det som det är någon annan som står framför mig.
Hon verkar ha lugnat sig en del, är inte lika tätt nu men jag ser på henne att hon ibland håller tillbaka.
Bit ihop och håll ihop tänker jag.
Det är inte lätt dock med en partner som växlar mellan ytterligheter, ena dagen skiljas nästa inte, vill inte bo kvar för att vilja bo kvar.
Totalt förvirrande.

1 gillning
14

Nedstämdhet hjälper dock inte klimakteriehormoner mot.

15

Tog bort inlägget.

16

Hon var nedstämd för att hon inte fick hjälp.

17

Är det någon som har tips på hur man får sin partner att öppna sig och prata om saker o ting.
Så fort jag tar upp något och vill prata så lyssnar hon inte, bara häver ur sig med mord i blicken alla fel man har.
Allt är mitt fel, jag har lyssnat och tagit in vad hon sagt men allt kan ju inte bara vara mitt fel säger jag, hon själv har ju aldrig sagt ngt om saker som jag velat ta upp.
Hennes svar under våra 25 år har alltid varit detsamma, jag förstår inte problemet.
Hon har alltid varit innesluten och inte sagt mycket till någon, som hennes kompis sen många år säger, hon är svår att lära känna riktigt då hon aldrig säger så mycket.
Nu plötsligt så exploderar hon för minsta grej, verkar inte bry sig om barnen lika mycket.
När jag tagit upp något den sista tiden angående nått av våra barn, rycker hon bara lite på axlarna och säger att hen kommer växa upp och bli bra.
Ett av våra barn 14 år gammal sitter konstant isoleras på sitt rum, kommer knappt ut för att äta, detta går hustrun helt förbi verkar det som.
Nu är det bara fokus på henne själv och vad hon ska göra hela tiden, ser inte vad som pågår runt omkring.
Det enda hon säger är jag vet inte, jag vill inte, jag måste landa. Det bränslet tar snart slut, jag gör vad som helst för henne men det känns som om jag inte finns.
I förrgår tog hon upp ett projekt vi hade planer på, från början hennes idé, hon kom med massa idéer hur man kunde göra osv.
Detta var gång nr 3 hon tog upp det för att någon dag senare säga att vi ska inte ha något jävla projekt.
På Lördag morgon frågade jag henne om vi skulle göra som hon sagt dagen innan, svaret var, jag vet inte, jag vill inte.
Jag spyr ur mig alla tankar jag har här på forumet för jag kan inte ventilera dom hemma, för då blir hon bara arg.
Vet inte vad jag ska göra, älskar henne och vill ha henne i mitt liv men hon tycker det är jobbigt när jag säger det, jag har förklarat att jag inte tänker sluta.

3 gillningar
18

Jag är verkligen ingen expert, men här är mina tankar.

Eftersom hon verkar vara en typ som inte gärna pratar om djupa saker, så är det ju uppenbart att hon har mycket svårt för det. Det kan också vara så att hon inte ens för det samtalet med sig själv. Hon kanske inte ens formulerar för sig själv vad det är som skaver och vad hon verkligen vill. Då tror jag att det är orimligt att försöka få henne att prata, det blir bara en omöjlig press som ev ger henne ångest.

Om du önskar tillbaka till ett bra äktenskap så tror jag den mest framkomliga vägen är att du släpper fokus på henne, låter henne vara ifred och istället fokuserar på dig själv. Vad kan göra dig till en bättre människa? Börja träna. Gå i terapi? Ta tag i gamla drömmar. Nästan vad som helst som leder till att du mår varaktigt bättre men samtidigt inte lägger press på henne. Jag tror att minsta lilla press trycker henne mer bort från dig. Vet du vad hon har varit missnöjd med avseende dig och ert liv? Fundera på om det är saker som du tycker är rimliga att ändra. Om det är så, försök att ändra. Om det är orimliga krav, inse att ni nog helt enkelt inte passar ihop.

Jag förstår att det här kan upplevas som svåra råd då det är nära motsatsen till de önskningar om handlingskraftighet som du önskar dig.

19

Hej Restenavlivet.

Jag har senaste tiden gjort precis som du skriver, lämnat henne i fred. Nu gör jag dom saker jag tycker om.
Saken är den att det svänger så förbannat, ena dagen kan hon prata om saker som ligger i framtiden där vi båda verkar vara med, vissa planer hon kommer med för att nästa dag säga , jag vet inte.
Humöret svänger 180 grader på en sekund om det är ngt hon retar upp sig på eller ngt jag säger.
Hon retar sig på som hon själv säger, skitsaker.
Försöker verkligen att inte lägga press på henne men när hon häver ur sig saker som inte är sanna, som hon ngn dag senare tar tillbaka undrar man vad som pågår där uppe. Än så länge har jag i stort sett bara lyssnat och tagit till mig vad hon sagt utan att gå i clinch med henne.
Hon säger att hon måste landa i allting först.
I morgon ska vi gå på familjerådgivning första gången så jag hoppas verkligen att vi får hjälp.
Vet ej exakt vad hon är missnöjd med, men hon frågar i bland, är det så här livet ska vara, är detta allt
Några krav eller saker hon vill ändra på har hon inte kommit med än, mer än skitsakerna, dom sakerna gör jag inte sen 4 veckor tillbaka.
Antar att hon kommer med det i morgon.
Vi har ju trots allt 25 år tillsammans och 3 barn, så det känns lite konstigt att allt vänds upp och ner plötsligt.

1 gillning
20

Det låter som om du redan gör det du borde göra. Ibland behövs bara tid. Bra med familjerådgivning!