Tänk om min ex kunde resonera som du.
Det gäller 1 dag.
1 gillning
Var det nära inpå separationen? Eller hade ni varit isär ett tag då? Hur gjorde ni första julen?
Om den nya partnern och den ”gamla” föräldern skaffar barn, då uppstår en ny kärnfamilj som oxå vill fira jul med ”gamla ” föräldern ju. Det är den gamla föräldern som då står där med två kärnfamiljer, av äldre och nyare datum , som båda vill fira jul med hen
1 gillning
För mig är det en bonusfamilj med barn från olika föräldrar. Inget fel i det men inget som jac är bekväm med.
Vi kommer att hålla varannat år, så har man julafton så har den andra nyårsafton. Oavsett vems vecka det är enligt normalfördelningen. Bytet blir på annandagen så att det inte blir för stressigt.
Vi gick isär förr hösten, hon flyttade ut första november. Så enbart haft en jul som separarerade och nu skilda. Jag har absolut ingen avsikt att fira med mitt X, då hon nu träffat en ny. Tror heller inte att det hade fungerat så bra.
Sonen verkade tycka att det var okej då han såg fördelen med två julaftnar.
2 gillningar
Försöker bara klargöra @Restenavlivet ’ s poäng
För just dej finns såklart bara 1 kärnfamilj, såvida du inte själv bildat ny kärnfamilj med ny kvinnlig förmåga
Fast ur de första barnens perspektiv finns det ju bara EN kärnfamilj?
En ny ”kärnfamilj” för en vuxen innebär ju ur barnens perspektiv mamma/pappa, mammas/pappas nya, plastsyskon o halvsyskon…
1 gillning
Varför jag hatade jul pga mina föräldrars skilsmässa @Magdalena
Det handlade väl egentligen inte om julen generellt. Det handlade väl mer om att min mamma aldrig klarade att släppa min pappa och gå vidare. Och det handlade om att hon ville styra honom genom att bestämma alla spelregler. Det handlade om att hon ville lägga sig i hur han skulle leva sitt liv och vem som fick och inte fick ingå i vårt liv när vi träffade honom. Det handlade om en pappa som var en rätt feg krake som inte riktigt tog sitt ansvar. Det handlade också om föräldrar med väldigt mycket förväntningar på jul som vi skulle infria. Och så fick man fira jul i massa omgångar på olika ställen…hade väl varit ok om man hade fått komma till tals på något sätt.
2 gillningar
Detta problem står ännu framför mig och jag bävar!
Jag är rädd för att fastna i samma fälla 
Men jag har inte och kan inte påverka detta även om jag så gärna ville.
Menar du @Hej_och_h att du skulle ha varit helt okej från första dagen att fira julafton med tex nyfamilj?
Julafton har alltid varit så helig/viktig för mig. Familjen 
Önskar att X kunde ha prio ett för endast barnen på julafton för all evighet, men har på känn att han ska ha sin nya konstellation att gälla oavsett…
Vi har varannan jul. Så i år får jag inte ha yngsta sonen på julafton 
Ja hur blev första julen? Jo ex ville träffa sonen på dagen för att fika o ge julklappar. Vad händer några dagar innan? Ex känner att efter han haft tid med sonen så ska han då sitta o "uggla i lägenheten??
Nä det tycker han inte är ok. Så han åker utan att vi vet om det upp till den nya o firar jul. På denna tid hade vi ett schema som ex själv varit med om att bestämma. Som väldigt få gånger fungerat. Så det var ju tur att jag ordnade med nyårsafton för mig o sonen för inte hörde ex av sig då han skulle haft honom.
Sonen ringer på nyår för att säga "gott nytt… Men ex svarar inte. Alla dessa besvikelser min son haft o alla tårar. Är väl inte konstigt att min son har känt från dag 1 att den nya är viktigare än honom.
1 gillning
Nej det kommer inte hända - så nöjd med de barn jag har. OCH ja jag framför min åsikt och mina känslor i frågan, det har jag varit noga med att påpeka 
Jo men det finns ju oxå de ”nya” barnens perspektiv. Och för dom finns oxå bara 1 kärnfamilj
Men det är inte så viktigt för mej just detta, lägger ner denna biten av diskutionen 
Vet inte om just barnen tänker så mycket kärnfamilj. Min man har två barn sedan tidigare och de är en del av vår familj också. De är ju barnen halvsyskon, men de säger bara syskon.
Jag tänker nog rätt strikt vad gäller begreppet kärnfamilj dvs innan eventuella “stjärn” konstellationer bildas. Vi är en familj och det räcker gott behöver inte sätta fler etiketter.
Mina föräldrar skildes när jag var 7. Pappa flyttade direkt hem till min dagisfröken och hennes familj, hennes äldsta dotter var min bästa kompis. Att vi skulle fira som i Tomten är far till alla barnen och mamma skulle sitta och hålla god min är uteslutet.
Innan skilsmässan firade vi alltid julafton hemma hos min farmor och juldagen hos min mormor.
Efter skilsmässan firade vi barn alltid jul hemma hos mamma. Pappa kom på snabbt besök på max 30 min. Då höll mamma sig upptagen med något annat. Pappa lämnade lite presenter som vi öppnade. Han hade alltid lite bråttom då han skulle ta sin nya och hennes barn hem till min farmor och fira jul som vanligt. Jag och mina två syskon fick inte plats längre, vare sig i bilen eller hemma hos min farmor, blev “för mycket folk”. Känslan ett bli ersätt som barn suger.
Hur jag önskar att det hade varit, ja som många gör idag dvs ha separata firande med att man har Julafton vart annat år. Den som inte har julafton firar "lilla julafton.
Vi var med undantag för ett tillfälle även hos mamma varje nyår. Födelsedagar firades också bara hos mamma, aldrig att pappa gjorde något speciellt och bjöd in vår farmor, faster eller farbror de gånger vi var där.
Ledsen för att din far verkade överge dig och dina syskon. Jag skriver “verkade” för det är inte alltid tydligt vad som pågår mellan föräldrarna.
Förhoppningsvis går det åt rätt håll där barnen mår bättre.
När jag svarar på den frågan behöver jag hålla isär det jag kände och tyckte som bedragen fru och det jag kände och tyckte som ett drygt nioårigt barn och senare tonåring.
När jag var barn och min mamma mådde fruktansvärt dåligt efter skiljsmässan så yttrade det sig på många sätt. Hon ville styra och kontrollera för att få bukt med sitt liv. Hon grät nästan jämt i långt över ett år. Och hon var oerhört bitter mot min pappa där hon jämförde sig med pappas nya som hon hatade.
Jag som var barn förstod långt långt innan mamma att mammas och pappas förhållande var kört nästan på en gång efter separationen. Jag landade ganska snabbt i den nya situationen. Den jag riktade besvikelse mot var min mamma. Den jag dess värre idealiserade var min pappa, mycket pga mammas reaktion.
Som barn hade jag velat få träffa min pappa på mina och hans villkor ganska snart efter separationen. Jag gillade den kvinnan som min pappa hade träffat! Jag hade velat få tycka om henne utan skuldkänslor. Jag hade helst velat att mamma och pappa hade kunnat turas om att träffa mig och mina syskon och att det hade kunnat få ske utan att den ene la sig i den andres liv.
Som sviken på ett liknande sätt som pappa svek måste jag tyvärr säga att jag föll i vissa av min mammas fällor…till en början. Inte så att jag inte tyckte att mina barn skulle få träffa sin pappa, men jag (precis som de flesta som lämnas på det sättet och som också inges i ett hopp). Däremot fixade jag inte att mina barn skulle få träffa hans nya. Det tog iofs mitt ex en viss hänsyn till, även om han då och då kunde hota med att de skulle åka och bo med henne för att få igenom sin vilja i olika lägen. Det dröjde dock några månader (vad jag vet) när allt kom omkring. Att jag försökte verka cool, trots panikångest över tanken gjorde att han slutade hota med det då det ändå inte funkade.
När tiden hann gå lite kom man också ikapp med sig själv och alla känslor. Jag accepterade henne inte under lång tid, men höll skenet uppe inför barnen. Och jag tycker nog än idag att hon är lite korkad faktiskt. Men nu har jag svårt att känna hat eller att jag ens tycker illa om henne. Bara mina barn känner att hon är ok. Hon är bra på ett sätt! Hon försöker ändå bygga någon slags relation…men hon är chanslös mot mig!
Det är komplicerat att svara rakt av! Jag tror det är omöjligt att göra helt ” rätt” (vad det nu är), men min mamma borde ha gjort mer rätt. Och min pappa borde ha tagit strid istället för att fegt svika.
3 gillningar
Det är denna punkt jag har så svårt att leva med om jag är ärlig. Hur kan mitt barn så lättvindigt bara vara okej med att pappa har en ny flickvän!? Som han lämnade vår familj för!!
Hade dina föräldrar ett dåligt äktenskap som du också reagerade på som barn innan skilsmässan?
Som lämnad och sviken fattar jag precis vad du känner och menar.
Men som barn HAAAAAATDE jag när mamma sa att pappa hade lämnat oss. Att pappa hade lämnat familjen.
I mina ögon hade han lämnat mamma. Inte mig! Och min upplevelse var att mammas beteende gjorde att jag inte fick tillgång till min pappa som jag fortfarande upplevde ville ha mig.
Att mamma arbetade emot vår möjlighet att få vara med pappa gjorde tyvärr att jag inte hade en realistisk bild av pappa. Han stred ju faktiskt inte mot mammas krav och önskningar. (Hon såg till att få ensam vårdnad. På den tiden kunde man ju få det utan anledning. Och sedan detaljstyrde hon över allt umgänge i alla år.)
Jag har inte pratat om att pappan lämnat oss, enstaka gånger förklarat för minstingen att pappa inte bor kvar längre.
Märker på den äldre att hon skulle vilja vara oftare med sin pappa än de är, men vecka/vecka fungerar inte, vilket JAG är själaglad över. Även om det gör mig till en dålig människa
Jag tror hon på nåt plan skyller detta på mig även om det är pappas jobb som sätter käppar i hjulet.
Du är ingen dålig människa! Du reagerar och känner på ett helt naturligt sätt i din situation.
Du har också möjlighet att på lång sikt arbeta med dig själv, så att du slipper sätta dig i en situation som min mamma gjorde! Det var inte sunt, men de flesta kommer ur sin kris och kan känna och handla mer och mer klokt.
Det är jobbigt att behöva bära skulden för sådant man inte kan rå för. Även om du är glad över att barnen inte kan vara så mycket hos sin pappa just nu betyder ju inte att det är ditt val. Det kommer visa sig! Och när känslorna har lagt sig (det gör de) så kommer du till och ned önska att dina barn fick träffa sin pappa mer, för deras skull.
Man måste inte ta sig till slutet med alla sina känslor i ett steg! Ta det pö om pö!
1 gillning