Vilken fin beskrivning av dina känslor som barn!
Jag önskar att alla föräldrar kunde se att det är bäst för barnen om man låter dem ha båda föräldrarna kvar, och inser att en ny vuxen i barnets liv kan vara väldigt positivt för barnet samtidigt som det på intet sätt minskar barnets kärlek till sina båda föräldrar!
Jag kan berätta en rätt gräslig historia här - om en kille som nu är över trettio och som har växt upp till en fantastisk man - men som många gånger som barn/tonåring/ung vuxen mådde gräsligt dåligt.
Mamma o pappa separerade när NN var ett år pga att mamma träffande en annan. Mamma o den nya gifte sig o fick i rask takt 2 barn. Pappa träffade en ny några år senare o de fick oxå 2 barn.
Mamma o den nye nr 1 skiljer sig 10 år senare.NN får inte åka med sina bröder till sin fd extrapappa för det är på hans pappahelger…o extrapappan träffar raskt en ny som inte är intresserad av att NN kommer för det är ju inte extrapappans biologiska son.
Pappa o hans nya skiljer sig i samma veva. Den extramamman försvinner helt ur bilden. Hon träffar en ny som inte är intresserad av att NN kommer för det är ju inte extramammans biologiska barn.
Mamma träffar en ny några år senare. Extrapappa nr 2 har 2 egna barn sen tidigare o mamma o extrapappa nr 2 får ett gemensamt barn.
Pappa träffar en ny. Extramamma nr 2 har inga barn sen innan o de skaffar inga heller…
Mamma o extrapappa nr 2 skiljer sig efter 10 år. Extrasyskonen försvinner ut bilden helt för de är ju inte släkt med NN alls.
O NN är inte ensam om att ha haft en liknande uppväxt…NN har aldrig haft en ”egen” familj. Vilket jag vet var hans högsta önskan i många år…
Idag mår NN bra. Vilket jag tycker är otroligt.
Sorry trådkapning här - insåg när jag skrivit klart att ts tråd handlade om julafton!
Vad tragiskt 
Det är just detta fenomen jag aldrig friviligt skulle utsätta mina barn för.
Stackars liten 
@Lavve, vilken bedrövlig uppväxt… det är ju i de här “familjekonstellationerna” som man direkt undrar vad det är som, på riktigt, är fel med föräldrarna 
Hej och hopp i galoppen, hals över huvud dödsförälskade upp på bananskalet och så in i nästa relation och lika snabbt nya barn överallt och sedan nästa och nästa… snacka om högt och lågt inombords 
Ja storyn är hemsk.
O de vuxna har ändå haft långa relationer (10 år lr mer) med de nya.
Det finns ytterligare förvecklingar på denna story som jag inte ens orkade dra med extrapappa 1 och 2s nya kvinnors barn…
Några av barnen i den här storyn knarkar. En sitter i fängelse. De flesta barnen har mått mycket dåligt.
Så inte fasen vet jag om man kan säja att deras uppväxt ”berikats” av deras föräldrars partners.
Jag är så glad att sonen hann bli vuxen innan x o jag skilde oss. Det räcker så bra att han har ”plastsystrar” han aldrig träffat. 
ush ryser och började plötsligt få ångest så här på morgonen över kaffet 
Håller med @Noomi helt. Detta är det jag fruktar mest utdragit till sin spets. Kan faktiskt helt ärligt inte förstå vuxna människor som lever livet så…helt obegripligt att sätta barnkull efter barnkull till världen. Och facit visar ju sig, bara barn av blod som betyder nått i slutändan - som man älskar förbehållslöst och aldrig överger.
Mycket bra och värdefullt inlägg @Hej_och_h Det kommer hjälpa mig att bena ut lite saker.
Precis. Även om de här hoppjerkorna till “stjärnföräldrar” ju tyvärr inte ens förmår att hålla fast vid sina egna redan skapade blods-barnkullar, utan hellre ger sig hän och skapar ytterligare nya barn… eller varför inte bara kastar sig över stundens “love-of-my-life” och dennes blodsbarn med hull och hår och utan eftertanke lämnar sina egna på efterkälken.
Fullkomligt obegripligt, faktiskt… och mest obegripligt är ju hur någon vid sunda vätskor öht vill skaffa nya barn med en partner/förälder som behandlar sina redan existerande barn på det viset *skakar på huvudet
@Lavve, förstår dig till fullo.
Spontant så slås man ju direkt av funderingen på vad som egentligen är hönan och vad som är ägget i dessa märkliga historier 
Känns nästan som om folk skaffar barn för att visa på seriositeten av sin nya relation och för att visa på att man är en ny riktig familj. Nähh…får bli en särbo under småbarnsåren här, om jag lyckas träffa någon som jag gillar (och som gillar mig) 
Eller vem som är tuppen, eller för den delen räven 
Inte meningen att sabba fikat för dej 
Exakt så
Min pappas nya var alltid snäll mot oss. Jag hade dåligt samvete för att jag tyckte att hon var ok. Mamma hatade ju henne.
Precis därför jag aldrig skulle berätta för mina barn att jag hatar honom eller har något emot att de träffar honom - trots att jag har det.
Hon sa aldrig det rakt ut men det var ju så.
ok vi pratar aldrig om det så jag vet inte hur det skulle gå till om de inte kan läsa tankar. Eller menar du att man inte kan vara tyst i frågan - ska man vara positivt inställd och ljuga?
Släpp hatet, säger jag. Inse att ert x var färdig med er men klarade inte av att avsluta snyggt. Den nye är tämligen oskyldig i den meningen att de nästan aldrig är den egentliga orsaken. Hade det inte blivit den personen så hade det blivit en annan.
Att visa för barnen att man hatar någon kan man göra på mängder med subtila och mindre subtila sätt. Vägra att träffa, prata med, öppna dörren för eller ens se på till exempel.
Andra sätt är att om barnet säger något om vederbörande, inte följa med i barnets diskussion utan antingen byta samtalsämne eller bli tyst. Sk. stelt läge. Min bonusdotter kan t.ex. inte säga något om vad hon gör hos oss, ännu mindre om sin pappa eller mig. Mamman blir jättekonstig så hon undviker det. Inte ens när vi hade varit på en kort semester kunde hon prata om det hos sin mamma. Och då var det ändå mamman som initierade deras skilsmässa och ingen otrohet eller annat (vi träffades ett år senare). Så barnen kan absolut “läsa tankar” om man inte döljer dem tillräckligt noga…
Lättare sagt än gjort. Oskyldig vet jag inte - som jag ser det har man inte ihop det med en gift kvinna, vars familj men blivit inbjuden till helt enkelt. Och nej, jag kommer inte att träffa honom, prata med honom eller se på honom framöver om jag kan styra över det (de bor inte ihop).
Försöker dock att hålla god min i elakt spel gentemot barnen. Om de märker det och skadas av det - ligger den skulden på X. Hon hade kunnat avsluta den relationen när allt gick åt helvete och vänta in oss andra - ingen relation är viktigare än barnen. Hjälpt till att få till en så bra skilsmässa som möjligt - om hon sedan träffat en stabil kille som matchar henne och gör henne lycklig hade jag varit glad för henne.
Förstår att du tänker att jag är precis som din mamma i detta. För mig handlar det dock om rätt och fel, att bete sig anständigt mot andra människor och att alla val får konsekvenser. Allt detta börjar bli en bristvara i dagens samhälle.
Dock drabbar ditt beteende endast barnen, och i viss mån dig själv. (Var avsett som svar till @Johan40)
Ja, båda gjorde fel, men det är högst sannolikt att det endast var en tidsfråga innan hon hade lämbat dig på ett eller annat sätt. Därför är det inte rimligt att handla som om den nye “stulit” en oskyldig kvinna…