Nu har det gått ett tag och jag känner att jag måste få ventilera mina tankar och känslor lite.
Det är nu snart två månader sedan hon flyttade ut. Barnen har tagit det relativt bra, utåt sett. Det har varit tårar och frågor och ibland ilska över att mamma lämnat, men jag gör mitt bästa för att de ska se det som något spännande och att de kommer träffa oss båda lika mycket och vi älskar dem oavsett. Känner att de tar till sig det och anpassar sig. Det är otroligt skönt.
Jag känner att jag anpassar mig också, men jag gillar inte det. När barnen är hos henne blir saknaden av min familj så explosiv och enorm. Det är mest påtagligt när jag kommer hem från jobbet. Jag vankar av och an, kan inte vara still för då överöses jag med känslor. Måste vara igång för att inte falla till marken och gråta. Eller ringa någon, då lugnar det sig också. Jag vet att man ska hantera sin ångest och inte vara rädd för den, men jag tycker det är jobbigt när den kommer så starkt.
I lördags hade vi barnkalas ihop, som vi kommit överens om att vi skulle, men jag har roddat i allt denna gången (och det blev väldigt lyckat får jag faktiskt stolt säga) och jag tror hon kände det. Innan har alltid hon tagit den rollen. Men på fredagar har vi myskväll med pizza och godis till en barnfilm. Förra helgen undrade hon om jag ville vara med på deras myskväll och det ville jag och var. Inget konstigt, det var trevligt och underbart. Lite stelt givetvis men ingen som vantrivdes. Nu frågade jag henne om hon ville vara med på myskväll i fredags (hon skulle ändå hämta barnen över helgen) och hon ville vara med. Vi satt och åt, hade trevligt sen satt vi i köket och skrattade och pratade. Vi satt väldigt nära intill varandra, på var sin stol.
Jag vet inte hur vi kom in på det men vi sa att istället för att hon ska köra barnen hem till sig och sedan iväg med dem, och hämta mig, på kalaset dagen efter, så skulle hon sova hos mig. Mer praktiskt, då vi skulle ha kalas i en lokal närmare mig.
Jag hade under dagen visat att jag åtrådde henne och tjivade med henne på lite busigt sätt om sex. Vi blev fnittriga som barn och det var som om man vore tonåring igen haha. Men hon sa hela tiden att nej vi ska inte, det är inte bra! Men hon sa det på ett sätt som att hon inte menade det, om ni förstår. Som ett “nej” som egentligen betyder “ja”
Hon sa att hon kan sova på soffan. Jag tjivade och sa att jag hittar ut till soffan i natt och hon skratta och sa ‘nej vi ska inte’. Men när vi stod där och tittade på den sa jag att ‘den är inte särskilt skön att ligga i’ och hon höll med. Så vi delade säng (dubbelsäng). Jag erbjöd henne massage som hon tackade ja till och hon tolkade detta som en sexinvit (väldigt vanligt under vårt förhållande).Jag blev lite seriös nu och sa till henne att om hon verkligen inte vill tänker jag inte tvinga henne till någonting. Hon kan få massage utan något extra, jag vill bara hon ska ha det skönt.
Jag masserar och gör mig redo att lägga mig på min sida när jag är färdig, men då drar Hon igång sexet istället. Så, där håller vi på och nuppar… i 5 minuter. Haha det var ett tag sedan! Men efter 5 minuter var jag på gröten igen och vi hade sex i nästan två timmar. Kan vara bästa sexet som jag haft i alla fall. Nåja vi somnar nöjda. Jag vaknar vid 8. Barnen har hittat till tvn som vanligt så man får ligga och dra sig. Hon vaknar ett par minuter efter och säger det vi båda tänker. Ska vi köra igen? Så det gör vi!
Sen bär det av till barnkalas och vi roddar med tårta och fika och aktiviteter. Däremellan går vi och slänger trånande blickar på varandra hela tiden och fnissar.
Efter kalaset är det tänkt att hon ska åka med barnen hem till sig, men brorsan och hans flickvän undrar om vi ska käka pizza hos mig. Jag frågar om hon också vill så vi äter alla 4 hos mig. Sen lyckas jag övertala henne att stanna en natt till. Så det blev sex då också, även där i ca en timme.
Dagen efter behövde hon verkligen hem och komma ikapp med studierna så jag hade barnen under dagen. På kvällen kör jag dem till henne och lyckas även då sälja in att jag ska sova hos henne. Så, ja, sex! Dagen efter, måndag, har jag jobb så det är upp tidigt för att hinna med tåget. Hon vaknar samtidigt. Vi pratar lite, sen blir hon allvarlig och säger ‘förlåt, det är inte meningen att jag låter oss göra såhär. Det kändes som vi var tillbaka lite grann där till det gamla. Jag vill inte ge dig några förhoppningar’.
‘Nej’, säger jag. ‘Det gör du inte. Jag förstår att bara för att vi har sex kommer det inte bli något’. Sen tittade vi länge på varandra. Hon försökte läsa mig. Hon säger att jag brukar prata jättemycket om mina känslor, men nu är jag så tyst. Jag säger att jag har många tankar och frågor i huvudet som flyger runt men jag vågar och vill inte ta fram dem. Jag tror inte det lämpar sig. Vi tittar länge på varandra i ögonen och jag säger ‘Du är så jävla fin’ och hon skrattar och skakar lite på huvudet som att “du är hopplös”. Men hon tog det bra.
Sen tar jag tåget hem, jobbar och sliter, kommer hem till ett tomt hem och har ångest ett par timmar.
För min del hade ett särboförhållande varit intressant att testa. Man får liksom gå och vänta på varandra och bygga upp en passion och åtrå som man sedan har en liten tid på sig att uttrycka. Det är spännande och jag får en känsla av nyförälskelse. Givetvis aktar jag mig för att ta känslorna seröst, jag vill inte bli sårad. Jag håller känslorna på avstånd, men njuter ändå av dem.
Jag känner att jag inte kan lägga fram mina känslor för henne. Det är för tidigt. Vi har inte varit ifrån varandra så värst länge.
Idag undrade hon om hon kunde hämta ett bord som stått i garaget nåt år, så jag packade ihop det till henne tills hon kom och hämtade det. Hon slängde blickar på mig och log som att “Din stygge, jag vet vad du tänker på” eller liknande.
Det känns pirrigt! Samtidigt är vi skilda så det är även vemodigt. Hon menar att vi saknar närhet, och att det är det vi vill ha när vi ligger. Men det är Hennes närhet jag saknar (det vågade jag inte säga av rädsla för att skjuta ifrån henne).
Jag mår givetvis bra av det vi har gjort, men jag är fullt införstådd med att det inte behöver spela någon som helst roll i att hon ska hitta tillbaka. Men kanske, bara det minsta lilla kanske, ser hon att det kan ändå funka att vara särbo. Jag har ytterst lite hopp för det, men jäklar vad jag hade satsat! Det ska gudarna veta!
Jösses med text. Klarade du dig igenom allt detta ska du ha en eloge! Någon som har konkreta tankar kring detta?