Jag vet inte vad jag ska göra eller förhålla mig

Hej.
Min berättelse är väl som de flestas, men verkar skilja sig åt på några punkter, men jag hoppas ändå kunna få bolla eller få feedback på nåt sätt.

Jag är man och har levt tillsammans med en kvinna i 9 år, varar 3 år som gifta. Vi har två barn på 7 och snart 6år. Vi har bott tillsammans i stort sett hela förhållandet. Allting har funkat bra, vi har aldrig haft några direkta bråk. Blir vi sura på varandra så går vi åt olika håll en stund tills det har lugnat sig och vi kan prata rarionellt om vad som fick oss sura och så är vi sams igen. Vi är väldigt öppensinniga och förstående.

Sedan hon blev gravid med barn nr 2 fick hon en förlossningsdepression. Det tog runt 6 månader innan hon eller läkare insåg det och fick hjälp. Det innebar att hennes energi tömdes oerhört fort. Hon har det jobbigt när man hälsar på folk för det kräver mycket av henne att vara social, så pass att hon är helt slut dagen efter.
Jag har försökt vara stöttande med att låta henne få sova nån timme mitt på dagen ibland och komma ut med vänner på fest eller bara fika med folk som inte tar hennes energi. Hon har varit väldigt tacksam över det.
Vi har haft väldigt svårt att få barnpassning. Dels hennes sida bor så långt ifrån att det lönar sig inte om man ska hinna något, och min sida har fullt upp med andra barnbarn plus andra anledningar till att det är svårt. Vi hade möte med soc och familjemedlemmar från min sida om hur dåligt min fru mår och att vi behöver hjälp främst med barnen. Alla kunde tänka sig att passa dem då och då, och det bestämdes att jag skulle sköta “bokningarna” av barnpassning för min fru tyckte det var jobbigt och pinsamt att be om hjälp.
Det gör jag också, därför blev det lite katastrof. Varje gång jag skulle be om barnpassning var det inte alltid någon kunde passa (givetvis) och inte sällan var jag dålig på att fråga, utan jag sköt på det någon dag. Ibland slutade det med att hon tröttnade och frågade själv och då kändes det riktigt dumt av mig.
Hon går ner i dippar i sin depression, där hon är svårare att få igång och få kontakt med. Ibland är humöret dåligt och hon kan snäsas, men jag har alltid vetat vad det beror på så det har aldrig blivit någon grej av det.

Spola fram tiden tills för lite över en månad sedan. Jag tror hon är i en dipp. Hon stöter ifrån sig mina närmanden och villinte vara lika fysisk längre. Efter ett tag frågar jag henne när vi gått och lagt oss en massa frågor, däribland om hon vill skiljas. Svaret är ja. Jag bryter ihop totalt och gråter och gråter. Hon förklarar att hon inte orkar vara känslomässigt engagerad i vårt förhållande, för hon mår inte bra. Hon fick ett brev strax innan att hon blev antagen till universitet och det sa hon att det fick henne att känna ännu mer börda på sina axlar. Hon jobbar oregelbundna tider och jag har 7-16 jobb. Det har blivit naturligt att hon roddar med barnen med läkartider och skolmlten osv och gör oftast middag. Nu känner hon att hon inte orkar, ska hon bli bra måste hon vara själv. Hon menar att hon inte kan vara i ett förhållande för hon måste läka sig själv och inte ha någon annan, än barnen, att tänka på.

Utöver det har hon sagt förra sommarn att läget inte är bra, att om vi inte kan få tid för oss själva så vet hon inte vad hon gör, kanske lämnar. Sedan sa hon det runt jul och nyår igen. Dumme fan som man är tog man väl inte in det ordentligt. Visst försökte jag ordna det men det är inte alltid folk kan passa barnen och ibland skämdes jag för att fråga. Sedan har jag varit seg på morgonen, kan sova till 10-11 på förmiddagen utan problem, men då har hon varit uppe ett par timmar och känt sig ensam. Jag har även varit riktigt dålig på att vara romantisk. Hon lämnar lappar, köper mitt favoritgodis då och då m.m. men jag har inte gjort särskilt mycket. Jag kliar henne mycket i håret och på ryggen dock.
Hon poängterar att det inte bara är mitt “fel” att det blivit skilsmässa utan hon mår faktiskt dåligt.
Hon har stått i bostadskö sedan vi blev tillsammans, jag också men har glömt logga in så mina poäng försvann, så hon kunde få lägenhet väldigt fort. Hon bodde kvar hos mig i 3 veckor. Under de 3 veckorna fanns det mycket bra dagar där vi skrattade mycket och brottades både med varandra och med barnen. Vi har till och med sex, som är fantastisk.

När jag frågar henne om hon har några känslor kvar eller dom är döda säger hon att hon inte orkar känna, men hon vet att det finns och hon tycker om mig annars hade hon inte busat och brottats. Hon menar åter igen att hon måste göra det här för att försöka hitta sig själv. Jag verkligen ber henne att använda de här 6 månadernas betänketid till att hitta sig själv, må bra, fokusera på sina studier men glöm för guds skull inte bort oss. Försök inte komma över mig. Hon svarade ‘okej men jag kan inte lova någonting, jag vill inte ge falska förhoppningar’ vilket väl är rimligt.

Hon flyttade ut för 2 veckor sedan och livet har varit en riktig berg och dalbana. Ångest blandat med sorg, ja ni vet själva hur illa det blir. Fyfan.
Jag har hjälpt henne lite med flytten. Bodelningen har varit smidig. Just nu har hon sådan röra att hon inte riktigt kan ha barnen ännu. Jag har erbjudit mig att hjälpa henne att röja undan så hon snabbare kommer på plats och det fick jag lov. Ska dit nu i helgen med barnen och hjälpa till. Vi har träffats ett par gånger dessa två veckor och även hon verkar vara i sorg.

Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag vill INGET ANNAT än att ha henne tillbaka, men jag vill ju att hon ska må bra! Annars tror jag inte det kommer funka. Hon har fått mediciner och samtalat med många psykologer och kbt genom åren så hon får hjälp.

Ska jag låta henne vara helt och hållet? Ska jag ändå hålla bra kontakt med henne? Jag är förvirrad och vill ju inte göra fel. Känns som att gå runt på ett minfält. Hon är väldigt mån om att jag ska må bra i detta också.
Jag älskar henne till döds! Jag har gjort en riktig ansträngning nu för att ändras. Jag har varit uppe innan kl 8 varenda dag. Jag lagar ordentlig mat. Jag fixar allt med kalaset som ska vara om någon vecka. Jag är piggare och vill hitta på saker. Jag känner mig som en ny människa.

Vad hade ni gjort i min sits? Hur vinner man tillbaka ett hjärta? För jag tror att hon älskar mig där innerst inne, att hon bara vill försvara sig och sitt psyke.
Borde jag prata med henne om det i helgen när jag och barnen ska dit? Borde jag skaffa barnpassning? Min hjärna funkar inte att tänka med riktigt.
Tack för att ni läst hela romanen.

1 gillning

Ja vi har varit där många av oss. Alla materiella ansträngningar nu är egentligen inte så viktiga just nu. Det är bra med dem för att inte skada mera. Men jag tror attraktion och kärlek kommer av annat.

Att hon är deppig stämmer säkert, men att hon vill skiljas beror troligen inte på det.

Problemet med att hitta tillbaka är ju också att ju mer du påpekar att du vill det. Desto mer kommer hon försöka bevisa för dig och sig själv att det är fel. Hon har ju kommit fram till att hon vill göra detta. Hon vill inte leka med dina känslor.

Men det kan gå om du utvecklar dig själv både fysiskt och främst mentalt. Bli mer trygghetsskapande i kommunikationen och mer lyssnande. Men finns inga garantier och det är rätt få som lyckas. Detta eftersom din fru nog kämpat med dessa tankar länge.

2 gillningar

Det träffar rätt det du säger. Hon erkänner att hon är starkt attraherad av mig, vilket märks tydligt, så till den grad att hon bestämt sagt att “nu blir det inget mer snuskande, för det är inte bra för dig, och det känns konstigt och taskigt för mig”. Jag tror på henne när hon säger att hon är “avdankad”, alltså känslolös i allmänhet. Hon säger att hon känt så under nån månads tid och det är så hon gör för att orka med allt. Jag vet inte, men jag tror ju att hon har känslor kvar. Jag får blickar ibland som säger det. Jag tror väl mest att hon känner att hon måste göra detta. Jag är så ledsen över att hon inte vill göra det tillsammans med mig, som särbo. Men det skulle inte funka, för enligt henne skulle hon bara ha mig i tankarna och checka med mig så jag sköter mig och barnen.
Jag har bett henne vara brutalt ärlig, och det känner jag att hon varit, det har hon inte haft problem med innan. Men jag kan ju inte vara 100% på att hon är det.
Men som du säger, ju mer jag gör närmande ju mer kommer hon bevisa för mig och sig själv att hon klarar sig ensam. Enda chansen jag ser är att tiden får gå och att hon får sakna mig. Risken är ju att hon kommer över mig. Vetskapen om det är så fruktansvärd så jag vet inte vad jag ska göra.

Jag får väl ligga lågt med att kontakta henne, och när vi ses kanske slå på charmen lite diskret (inga uppenbara grejer som att flirta) så det kanske pirrar till lite smått i hjärtat på henne. Hålla känslorna lite grann vid liv. Hon tycker om när jag jäklas med henne (som män ofta gör) så sådant kan man ju göra. Men inte för mycket. Känns som att gå på en knivegg.
Jag försöker ta hand om kropp och själ nu, för min skull. Ska börja träna och jobba med det jag brister i. Det känns jäkligt bra, synd bara det skulle sånt här till för att man ska fatta.

1 gillning

Din fru har haft en sent upptäckt förlossningsdepression och lider kanske av sviterna efter det fortfarande, men får professionell hjälp vilket är bra. Hon upplever förmodligen att det hon i nuet behöver är varannan vecka bara för sig själv och skulle jag gissa så är det den önskan/behovet som är vad som övertrumfar det allra mesta i nuläget. Vilket då betyder att det inte ens behöver säga så särskilt mycket om hennes känslor för varken dig eller ert förhållande som sådant.

Mitt råd är att du hjälper henne med det hon vill ha hjälp med och ligger nu lågt med all press som sex, flirtande och inte minst alla samtal om kommande framtid redan nu innan hon ens har hunnit komma tillrätta med sitt nuvarande boende.

Ge henne nu lite tid och en paus, men visa samtidigt att du är stadig och finns där framöver inom rimlig närtid. Vilket såklart inte innebär att jag menar att du ska vänta in henne för resten av ditt liv :+1:

4 gillningar

Ja det är som du säger. Men tror du har bäst chanser om du fokuserar på ditt. Agera som lyckligt skild. Att bara låta tid gå och få henne sakna dig kommer nog inte fungera. Men om du utvecklar dig själv. Försöker hitta ditt syfte här på jorden och tar hand om dig fysiskt och mentalt så är det en bra start. Det bästa med det är också att du aldrig kan förlora på att göra så. Du bygger dig själv.

Om du är något sånär lik mig och många andra män som hamnar med kvinnor som kommer på detta så är storyn lite såhär. Du har fokuserat på att få familjen att fungera så väl du förmår, men samtidigt försökt sköta ditt jobb. Samtidigt har du kanske dragit ner på saker du gjort förut som givit dig glädje? Sen har ni kanske haft en eller flera samtalsämnen som går lite i låsning?

Ofta blir slutsatsen för kvinnan att hon är olycklig och förtvivlad. Kanske säger saker som att hon älskar dig, men inte på det viset och vill att du ska vara lycklig med nån annan. Kanske säger hon att det är henne det är fel på och inte dig? Det stämmer delvis, men bistra sanningen är ju att hon tror att lyckan finns med någon annan.

Är ju många komponenter i en relation, men en viktig sten är ju att man vågar diskutera alla viktiga frågor i relationen utan att det tas emot med försvar eller tystnad. Utan att man är beredd att ställa frågor och agera lugnt på svaren man får och inte argumentera emot eller försöka lösa problemen hela tiden.

Jag tror nog att man måste våga skojja och ha banter när du börjar känna att saker går åt rätt håll. Om ni har sex. Se då till att verkligen anstränga dig att vara lyhörd och att det blir fint om emotionellt nära. Om hon inte klarar av att ha den närheten så är det nog bra att backa lite så hon inte känner att sex är nåt hon måste ge för din skull… det tar er bara åt fel håll.

Jag känner inte igen mig helt i din beskrivning där. Jag är en ganska ensam kille som inte har hobbys utanför hemmet. Jag gillar att umgås med familjen och har inget emot att vara hemma istället för en tur till puben. Vi kunde prata om allt, verkligen. Vi kunde gå in på detaljer i våra förra förhållanden och engångsligg och tyckte det bara var roligt. Ingen svartsjuka eller något alls. Jag tror att vardagen har nött ut henne så pass att hon blivit apatisk. Hennes försvarsmekanism säger till henne att fly och sluta illa fäkta.
Jag påtalade att har vi sex så är jag vuxen nog att fatta att det inte kommer få henne tillbaka, utan det blir för att spralla av oss. Lite kul får man ha i misären menade jag. Det funkade, vi hade sex några gånger men sen ville hon inte mer för hon tyckte det var för konstigt och var rädd hur jag skulle ta skada av det. Kan ju ha varit så att hon fick känslor och blev rädd för dem också, men det känns lite långsökt.

1 gillning

Tack! Här känner jag mig lite mer i fas med vad du säger. Jag vill absolut inte pressa henne för hon är redan under stor press. Jag hade funderingar på att fråga lite om hennes känslor men inser nu att det inte är läge för det innan hon kommit iordning och kan samla sina tankar. Jag vill också vara ett stöd och visa att jag är en trygghet, snarare än en last som jag delvis har varit innan. Det kommer inte göras några försök till att flirta men det kan väl bli ett och annat kasst skämt som hon alltid himlade ögonen åt. Hon sa alltid att hon fick ett “bubblande hat” inom sig när jag jäklades. Bubblet var kärlek och hatet för att jag har så kass humor. Jag kommer inte alls tränga mig på och överösa med humor och sånt, det måste ju vara naturligt.

1 gillning

Ja jag kanske var lite otydlig. Men det faktum som du beskriver att du har mest fokus i hemmet o är ganska ensam gör att hon o du kan få problem med att vara separata individer. Då blir attraktion svårt.

Även hennes beundran för dig minskar när du visar att du inte går hem så bra socialt. Speciellt om hon gör det.

Sen säger du att ni pratar om allt. Ja det kanske upplevs så. Historien är ju inga problem. Men saker ni står inför nu då? Kan hon utrycka sina känslor och få dig att lyssna utan att analysera o lösa?
Kan du ställa följdfrågor om sånt som hon nu sagt o behålla lugnet?

Kan absolut vara en depression hos henne. Men det är nog också något i er dynamik. Du gör nog rätt i att inte jaga hennes uppmärksamhet och ge henne space. Men var inte helt passiv i ditt liv utan försök engagera dig i ditt uppdrag. Kanske som pappa på egen hand mera? Osv.

1 gillning

Alltså, vad pratar du om, varför skulle hennes ”beundran” sjunka för honom för att han inte ”går hem socialt”. Jag tycker att vi kommenterar på det som skrivs, inte på egna spekulationer. Jag tycker också att du drar för många generella växlar på vad som brukar gälla för män respektive kvinnor. Den här beskrivningen påminner inte alls om det du beskrivit om din egen historia faktiskt.

Då är jag med på vad du menar.
Vi har pratat en hel del om känslor. Jag lyssnar mycket. Mina känslor har varit stabila så har inte behövt prata om dem särskilt ofta. Jag säger till henne, när hon pratat om sin depression, att jag lyssnar och vill hjälpa om jag kan, men att jag inte förstår känslan hon bär på och att den måste vara hemsk. Hon har alltid sagt att jag gjort rätt, att jag bara lyssnar och kramar. Jag försöker inte lösa det åt henne för det är något en professionell får handskas med som vet hur man kan gå tillväga.

Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag ställer frågor som jag är rädd att få svar på. Jag skulle inte brusa upp, utan snarare bli nedslagen. Under tiden som hon fortfarande bodde här har hon inte uttryckt sina känslor mer än att hon är avdankad och inte känner något.

En kväll kysste hon mig lite intimt några sekunder. Jag blev paff och tittade på henne som ett frågetecken. Hon bad om ursäkt och sa att hon tycker ju om mig, men hon måste göra detta.

Jag förstår hur han menar. Inget ont taget. Jag tror att det är mer attraktivt om man är social av sig. Jag ÄR social, kan prata massor med folk vilket jag gör i mitt yrke, men inte så social att jag drar ut på krogen eller klubb. Jag är lugn av mig.

4 gillningar

Nej jag kan hålla med dig där.

Social status är bara nåt som påverkar attraktion så fundamentalt enligt många. När man går in i familje kokonger så kan denna bit bli lidande.

Det handlar inte om krogliv alls. Utan mer i form av umgängeskrets, vänner mm. Dvs flera som kan intyga att personen är attraktiv. Det låter såklart ytligt men har en faktor som många relationsexperter nämner. Partnern är aldrig så attraktiv som när hen pratar med andra människor som är intresserade att prata på en fest eller sammankomst är nåt som återkommer i berättelserna. Ofta blir vi män i svenska modellen lite familjekuvade o mindre sociala. Så ter sig män utanför som inte gör så på tjänsteresa eller konferens kanske otroligt mkt mer spännande.

Ts fru är deprimerad. Det kan såklart vara medicinsk depression eller så är det pga hennes förtvivlan i livssituationen. Hon vill ha familjen men känner inte att relationen är rätt. Det är svårt att veta utifrån.

1 gillning

Mkt bra förslag :v:

TS bör nyttja all tid och situation till att göra exakt allt han kan för att bygga och gödsla en egen självständig och nära pappa-relation till sina barn som inte är alltför små :family_man_boy_boy: :clap:

2 gillningar

Jag har konstant ångest och sorg dagarna i ända, men jag känner trots allt en gnutta hopp om att det kan lösa sig för oss. Därför har jag inte slagit i botten av avgrunden. Jag tror det ger ett bra tillfälle att rannsaka mig själv och bygga upp mig fysiskt och psykiskt. Det kan ju vara som ni säger att det är attraktivt och kan hjälpa till att få tillbaka henne.

Ja jag vettefan egentligen men vad har jag egentligen för val? Dessutom gillar jag att jag tar tag i mig själv.

2 gillningar

Jag har inte läst alla svar pga jag har legat med migrän i två dygn:( men jag har läst ditt inlägg. Jag ser så mycket manligt tänk i det du skriver, utan att lägga någon värdering i det! Jag lovar. Ni behöver prata med någon!! Bara sitta ner och prata utan att tänka på vad som är fel och vad som är rätt, hur du ska ändra dig och hur hon ska återhämta sig. Om hon har haft en förlossningsdepression och känner att hon inte har energi till att både jobba, vara mamma och partner, så är det nog så. Hon försöker nog orientera sig i en ny tillvaro där hon inte känner igen sig själv, och känner sig vilse. Och att pröva olika sätt att hålla som människa. Och då drar hon sig undan. Det måste vara svårt för dig, när hon inte längre vill leva med dig. Men kanske kan du se det ur hennes perspektiv? Att vara gravid och föda barn, det förändrar ju allt för en kvinna. Och hon fick dessutom en förlossningsdepression. Tänk dig in i det, så gott du kan. Att förlora sig själv, sin person i en depression och samtidigt ha två barn. Vad ska hon göra? Vad ska hon prioritera? Det betyder ju inte att hon har ansvar men hon har kanske inte förmågan att vara den du vill ha? Rent generellt skulle jag önska att fler par skulle kämpa för sin relation! Inte ha bråttom att dejta utan ge en separation ett år och försöka vara vänner som bryr sig om varandra. Reda ut det som gått fel, be om hjälp och jobba på att hitta lösningar! Och för barnens skull, samarbeta. Jag vet att det är svårt, men omöjligt är det inte.

3 gillningar

Du har så rätt i det du skriver. Visst har jag förstått allt detta, att det blir för mycket för henne i och med att hon har sin depression. Jag önskar bara att hon hade gett en ärlig sista chans. Att hon hade sagt till mig “Nu är det illa, på riktigt. Jag mår jättedåligt och orkar inte hålla igång allt detta. Du måste ändra på dig och ta mycket mer ansvar annars är jag tvungen att lämna dig. Jag har en lägenhet som jag kan tacka ja till idag om jag vill, men jag vill att du ska förstå. Jag föreslår parterapi/familjerådgivning för oss för nu är det allvar”.
Jag vet nämligen att jag varit väldigt lat och seg att få igång så det tar jag på mig. Har varit väldigt oromantisk också, näst intill obefintlig. Jag har dock alltid kliat henne på ryggen och i håret när hon velat och väldigt ofta tagit initiativ till det för jag tycker det själv är mysigt att ge. Men aja, jag vet inte längre. Man ser bakåt så himla mycket att man stannar upp. Det är väl dags att se framåt nu.

2 gillningar

Ja det kan jag tänka mig att det är. Det är lätt att tänka på hur det skulle kunna vara. Du är definitivt inte ensam om att känna så. Men det är ju inte nån tröst:(
Och hon vill inte gå och prata med någon? För att kunna förstå varandra bättre?

Ja en till klassisk separation. Prickar i alla boxar.

I usa kallas det lite cyniskt. ”Walk away wife syndrome” eller ”neglected wife syndrome”

Google

1 gillning

Nej jag tror att i detta skedet går det inte. Kanske längre fram. Fyfan för denna ångest och sorg…

Ja fyfan så jävla dum man är egentligen. Hur lätt är det inte att se till att det inte händer? Ikväll mår jag bara piss. Ligger och grubblar fast jag inte bör. Jävla skit är allt.