Hej.
Min berättelse är väl som de flestas, men verkar skilja sig åt på några punkter, men jag hoppas ändå kunna få bolla eller få feedback på nåt sätt.
Jag är man och har levt tillsammans med en kvinna i 9 år, varar 3 år som gifta. Vi har två barn på 7 och snart 6år. Vi har bott tillsammans i stort sett hela förhållandet. Allting har funkat bra, vi har aldrig haft några direkta bråk. Blir vi sura på varandra så går vi åt olika håll en stund tills det har lugnat sig och vi kan prata rarionellt om vad som fick oss sura och så är vi sams igen. Vi är väldigt öppensinniga och förstående.
Sedan hon blev gravid med barn nr 2 fick hon en förlossningsdepression. Det tog runt 6 månader innan hon eller läkare insåg det och fick hjälp. Det innebar att hennes energi tömdes oerhört fort. Hon har det jobbigt när man hälsar på folk för det kräver mycket av henne att vara social, så pass att hon är helt slut dagen efter.
Jag har försökt vara stöttande med att låta henne få sova nån timme mitt på dagen ibland och komma ut med vänner på fest eller bara fika med folk som inte tar hennes energi. Hon har varit väldigt tacksam över det.
Vi har haft väldigt svårt att få barnpassning. Dels hennes sida bor så långt ifrån att det lönar sig inte om man ska hinna något, och min sida har fullt upp med andra barnbarn plus andra anledningar till att det är svårt. Vi hade möte med soc och familjemedlemmar från min sida om hur dåligt min fru mår och att vi behöver hjälp främst med barnen. Alla kunde tänka sig att passa dem då och då, och det bestämdes att jag skulle sköta “bokningarna” av barnpassning för min fru tyckte det var jobbigt och pinsamt att be om hjälp.
Det gör jag också, därför blev det lite katastrof. Varje gång jag skulle be om barnpassning var det inte alltid någon kunde passa (givetvis) och inte sällan var jag dålig på att fråga, utan jag sköt på det någon dag. Ibland slutade det med att hon tröttnade och frågade själv och då kändes det riktigt dumt av mig.
Hon går ner i dippar i sin depression, där hon är svårare att få igång och få kontakt med. Ibland är humöret dåligt och hon kan snäsas, men jag har alltid vetat vad det beror på så det har aldrig blivit någon grej av det.
Spola fram tiden tills för lite över en månad sedan. Jag tror hon är i en dipp. Hon stöter ifrån sig mina närmanden och villinte vara lika fysisk längre. Efter ett tag frågar jag henne när vi gått och lagt oss en massa frågor, däribland om hon vill skiljas. Svaret är ja. Jag bryter ihop totalt och gråter och gråter. Hon förklarar att hon inte orkar vara känslomässigt engagerad i vårt förhållande, för hon mår inte bra. Hon fick ett brev strax innan att hon blev antagen till universitet och det sa hon att det fick henne att känna ännu mer börda på sina axlar. Hon jobbar oregelbundna tider och jag har 7-16 jobb. Det har blivit naturligt att hon roddar med barnen med läkartider och skolmlten osv och gör oftast middag. Nu känner hon att hon inte orkar, ska hon bli bra måste hon vara själv. Hon menar att hon inte kan vara i ett förhållande för hon måste läka sig själv och inte ha någon annan, än barnen, att tänka på.
Utöver det har hon sagt förra sommarn att läget inte är bra, att om vi inte kan få tid för oss själva så vet hon inte vad hon gör, kanske lämnar. Sedan sa hon det runt jul och nyår igen. Dumme fan som man är tog man väl inte in det ordentligt. Visst försökte jag ordna det men det är inte alltid folk kan passa barnen och ibland skämdes jag för att fråga. Sedan har jag varit seg på morgonen, kan sova till 10-11 på förmiddagen utan problem, men då har hon varit uppe ett par timmar och känt sig ensam. Jag har även varit riktigt dålig på att vara romantisk. Hon lämnar lappar, köper mitt favoritgodis då och då m.m. men jag har inte gjort särskilt mycket. Jag kliar henne mycket i håret och på ryggen dock.
Hon poängterar att det inte bara är mitt “fel” att det blivit skilsmässa utan hon mår faktiskt dåligt.
Hon har stått i bostadskö sedan vi blev tillsammans, jag också men har glömt logga in så mina poäng försvann, så hon kunde få lägenhet väldigt fort. Hon bodde kvar hos mig i 3 veckor. Under de 3 veckorna fanns det mycket bra dagar där vi skrattade mycket och brottades både med varandra och med barnen. Vi har till och med sex, som är fantastisk.
När jag frågar henne om hon har några känslor kvar eller dom är döda säger hon att hon inte orkar känna, men hon vet att det finns och hon tycker om mig annars hade hon inte busat och brottats. Hon menar åter igen att hon måste göra det här för att försöka hitta sig själv. Jag verkligen ber henne att använda de här 6 månadernas betänketid till att hitta sig själv, må bra, fokusera på sina studier men glöm för guds skull inte bort oss. Försök inte komma över mig. Hon svarade ‘okej men jag kan inte lova någonting, jag vill inte ge falska förhoppningar’ vilket väl är rimligt.
Hon flyttade ut för 2 veckor sedan och livet har varit en riktig berg och dalbana. Ångest blandat med sorg, ja ni vet själva hur illa det blir. Fyfan.
Jag har hjälpt henne lite med flytten. Bodelningen har varit smidig. Just nu har hon sådan röra att hon inte riktigt kan ha barnen ännu. Jag har erbjudit mig att hjälpa henne att röja undan så hon snabbare kommer på plats och det fick jag lov. Ska dit nu i helgen med barnen och hjälpa till. Vi har träffats ett par gånger dessa två veckor och även hon verkar vara i sorg.
Jag vet inte hur jag ska gå tillväga. Jag vill INGET ANNAT än att ha henne tillbaka, men jag vill ju att hon ska må bra! Annars tror jag inte det kommer funka. Hon har fått mediciner och samtalat med många psykologer och kbt genom åren så hon får hjälp.
Ska jag låta henne vara helt och hållet? Ska jag ändå hålla bra kontakt med henne? Jag är förvirrad och vill ju inte göra fel. Känns som att gå runt på ett minfält. Hon är väldigt mån om att jag ska må bra i detta också.
Jag älskar henne till döds! Jag har gjort en riktig ansträngning nu för att ändras. Jag har varit uppe innan kl 8 varenda dag. Jag lagar ordentlig mat. Jag fixar allt med kalaset som ska vara om någon vecka. Jag är piggare och vill hitta på saker. Jag känner mig som en ny människa.
Vad hade ni gjort i min sits? Hur vinner man tillbaka ett hjärta? För jag tror att hon älskar mig där innerst inne, att hon bara vill försvara sig och sitt psyke.
Borde jag prata med henne om det i helgen när jag och barnen ska dit? Borde jag skaffa barnpassning? Min hjärna funkar inte att tänka med riktigt.
Tack för att ni läst hela romanen.
