Jag har inte läst alla svar pga jag har legat med migrän i två dygn:( men jag har läst ditt inlägg. Jag ser så mycket manligt tänk i det du skriver, utan att lägga någon värdering i det! Jag lovar. Ni behöver prata med någon!! Bara sitta ner och prata utan att tänka på vad som är fel och vad som är rätt, hur du ska ändra dig och hur hon ska återhämta sig. Om hon har haft en förlossningsdepression och känner att hon inte har energi till att både jobba, vara mamma och partner, så är det nog så. Hon försöker nog orientera sig i en ny tillvaro där hon inte känner igen sig själv, och känner sig vilse. Och att pröva olika sätt att hålla som människa. Och då drar hon sig undan. Det måste vara svårt för dig, när hon inte längre vill leva med dig. Men kanske kan du se det ur hennes perspektiv? Att vara gravid och föda barn, det förändrar ju allt för en kvinna. Och hon fick dessutom en förlossningsdepression. Tänk dig in i det, så gott du kan. Att förlora sig själv, sin person i en depression och samtidigt ha två barn. Vad ska hon göra? Vad ska hon prioritera? Det betyder ju inte att hon har ansvar men hon har kanske inte förmågan att vara den du vill ha? Rent generellt skulle jag önska att fler par skulle kämpa för sin relation! Inte ha bråttom att dejta utan ge en separation ett år och försöka vara vänner som bryr sig om varandra. Reda ut det som gått fel, be om hjälp och jobba på att hitta lösningar! Och för barnens skull, samarbeta. Jag vet att det är svårt, men omöjligt är det inte.
Du har så rätt i det du skriver. Visst har jag förstått allt detta, att det blir för mycket för henne i och med att hon har sin depression. Jag önskar bara att hon hade gett en ärlig sista chans. Att hon hade sagt till mig “Nu är det illa, på riktigt. Jag mår jättedåligt och orkar inte hålla igång allt detta. Du måste ändra på dig och ta mycket mer ansvar annars är jag tvungen att lämna dig. Jag har en lägenhet som jag kan tacka ja till idag om jag vill, men jag vill att du ska förstå. Jag föreslår parterapi/familjerådgivning för oss för nu är det allvar”.
Jag vet nämligen att jag varit väldigt lat och seg att få igång så det tar jag på mig. Har varit väldigt oromantisk också, näst intill obefintlig. Jag har dock alltid kliat henne på ryggen och i håret när hon velat och väldigt ofta tagit initiativ till det för jag tycker det själv är mysigt att ge. Men aja, jag vet inte längre. Man ser bakåt så himla mycket att man stannar upp. Det är väl dags att se framåt nu.
Ja det kan jag tänka mig att det är. Det är lätt att tänka på hur det skulle kunna vara. Du är definitivt inte ensam om att känna så. Men det är ju inte nån tröst:(
Och hon vill inte gå och prata med någon? För att kunna förstå varandra bättre?
Nej jag tror att i detta skedet går det inte. Kanske längre fram. Fyfan för denna ångest och sorg…
Ja fyfan så jävla dum man är egentligen. Hur lätt är det inte att se till att det inte händer? Ikväll mår jag bara piss. Ligger och grubblar fast jag inte bör. Jävla skit är allt.
Har du någonsin varit deprimerad eller mått dåligt psykiskt?
Det är extremt svårt att be om hjälp i den situationen. Ibland fattar man inte vad som händer, det kan vara skrämmande.
Är man som du, lite lat, så kan det vara extra svårt. Jag vill inte försvara din frus agerande på något vis. Vill man ha hjälp måste man vid någon punkt be om den. Men det är som sagt väldigt svårt.
Detta är första gången jag känner och mår så här. Jag har skickat meddelande till vårdcentralen om läget. Antar att de ringer mig för att boka en tid. Jag tar inte illa vid mid det minsta. Det är bra att folk är ärliga och säger vad de tycker.
Jag tycker att det är strongt av dig att vara så ärlig om hur du är som person.
Det man delar med sig av på ett forum är en bråkdel av verkligheten, dels för att man väljer vad man delar med sig av och dels för att läsningen aldrig hade tagit slut om man skulle skriva allt. Men att du väljer att ta upp dina brister är ett gott tecken, i mina ögon i all fall. Var lika ärlig när du får ditt samtalsstöd för det kommer att gagna dig i det långa loppet väldigt mycket.
Om det skulle ta tid innan vårdcentralen hör av sig så vill jag bara tipsa om Svenska kyrkan. De har samtalsstöd också. Man behöver inte vara medlem i svenska kyrkan för att kunna få hjälp. Det var den vägen jag valde att gå och det var helt klart det bästa valet jag kunnat göra.
Nu har vi bott ifrån varandra i ungefär en månad. Jag hade våra två barn i 3 veckor så hon kunde komma iordning i sin nya lägenhet. Jag har även hjälpt henne lite i sin lägenhet så hon ska kunna komma iordning snabbare och kunna få hem barnen snabbare. Det var blandade känslor inom mig när jag hjälpte henne. Saker som “Vad håller jag på med?” for runt i mitt huvud medans jag höll på. Men jag gör det för barnens skull mest. Hennes lägenhet var katastrof och hon ville inte ha barnen i den röran, och där är jag enig med henne. Dessutom ger röran henne stress och utmattning, samtidigt som hon har en massa studier och inlämningar.
Jag vill ju att hon ska må bra. Jag vill att hon ska läka. I en stökig lägenhet med lådor och kartonger överallt är det svårt att komma till ro. Så jag hjälper henne, utan några förhoppningar i baktanke.
Hon berättade att hon har det jobbigt och att läget “är som det är”. Jag frågade om hon hade någon att prata med, och hon har en person, men hade behövt mer. Hon har många ytliga kontakter kom hon underfund med. Jag tycker synd om henne. Även om hon gjort ett aktivt val att skiljas så han hon inte valt att må så dåligt som hon gör. Hennes mamma och pappa har inte pratat med henne sedan hon meddelade att vi ska separera.
För två dagar sedan hade jag en väldigt deppig dag. Hälsade på min pappa och umgicks. När jag kommer hem återfann sig ångesten och saknaden. Hon ringde facetime så jag kunde säga godnatt till barnen och det syntes att jag var ledsen. Hon skickar sen, i all välmening, och frågar varför jag såg ledsen ut. “Varför tror du?” Tänkte jag för mig själv. “Vad fan tror du att jag är ledsen för?”
Jag blev arg av frågan och ångesten övergick till ilska.
Hon frågar hur jag mår, och om hon kan ringa. Jag förstår att hon blev orolig för mig, men jag ville inte veta av henne. Svarade att jag var ok, sen var det inte mer med det.
Nu har jag mer känslan och inställningen att jag är besviken på henne. Jag tycker att allra sista utvägen innan skilsmässa bör vara att få professionell hjälp. Men den chansen fick jag inte. Det känns inte rättvist. Om det sedan är det eller inte vet jag inte, jag vet inte heller ifall professionell hjälp hade kunnat avvärja en skilsmässa, men jag hade gärna tagit reda på det. Nu fick jag inte ens den chansen.
Jag har varit sjysst och ställt upp och hjälpt henne mycket. Hon hade troligen gjort samma för mig. Men nu känns det som att hon får klara sig själv. Hon har ju trots allt valt denna vägen själv. Jag har varit en trygghet för henne, som hon har varit för mig, men nu har hon aktivt valt bort mig och satt sig i denna situationen. Jag tänker absolut vara trevlig och jag blir ju glad av att höra av henne. Men nu är fokus på mig och barnen.
Hej @Kronix
Förstår att du vill hjälpa henne att få ordning osv…
Men vete fan om du inte band ris på ryggen din.
Det uttrycket har jag inte hört innan. Vill du utveckla dig lite?
Hon vill inte gärna ha min hjälp för hon vill inte utnyttja mig. Samtidigt vill jag att barnen ska kunna trivas när de är hos henne. Jag vill ju inte att de ska komma hem och säga att de inte vill dit igen. Hon har inte riktigt någon annan att vända sig till. Det krävs övertalning om jag ska hjälpa henne. Och jag är medveten om att jag inte har något att förvänta mig av henne i gengäld.
Att binda ris å ryggen, dvs: man hjälper nån men får inget tillbaka.
Ålderstecken förmodligen att inse att inte alla förstår/känner igen vad vi anser som vanliga vedertagna associationer/talesätt 
Är fullt medveten om att inte få något tillbaka. Jag gör det inte för min skull. Det är för att underlätta hennes återhämtning och för att barnen ska trivas. Det känns som det rätta att göra, även om det är ganska olustigt inombords samtidigt.
Den senaste tiden har jag fått höra många äldre uttryck. Morsan slängde sig med bråcka/brocka, hur det nu stavas. Tydligen är det samma som att hosta 
Tjaaaa… det låter mer dialektalt än ett mer random talesätt likt “binda ris åt egen rygg”…
Det har du rätt i. Det är det antagligen.
Snyggt av dig. Du gör rätt men sen får du backa och ta hand om dig själv.
Tack! Känns som att alla är emot det jag gör. Men jag vill inte vara ett rövhål och bara låta allt flyga vind för våg. Samtidigt jobbar jag mycket med mig själv. Jag känner att jag utvecklas och jobbar bort de sidor jag inte är nöjd med. Vissa saker har jag redan hunnit anpassa mig till medans andra jobbas det på. Känns skönt att veta att man inte är perfekt, att ma. Kan utveckla sig till något annat som känns bättre, både för mig och andra. Sedan kommer det dippar om dagarna då man får ta det lite lugnare, men det går framåt.
Nu har det gått ett tag och jag känner att jag måste få ventilera mina tankar och känslor lite.
Det är nu snart två månader sedan hon flyttade ut. Barnen har tagit det relativt bra, utåt sett. Det har varit tårar och frågor och ibland ilska över att mamma lämnat, men jag gör mitt bästa för att de ska se det som något spännande och att de kommer träffa oss båda lika mycket och vi älskar dem oavsett. Känner att de tar till sig det och anpassar sig. Det är otroligt skönt.
Jag känner att jag anpassar mig också, men jag gillar inte det. När barnen är hos henne blir saknaden av min familj så explosiv och enorm. Det är mest påtagligt när jag kommer hem från jobbet. Jag vankar av och an, kan inte vara still för då överöses jag med känslor. Måste vara igång för att inte falla till marken och gråta. Eller ringa någon, då lugnar det sig också. Jag vet att man ska hantera sin ångest och inte vara rädd för den, men jag tycker det är jobbigt när den kommer så starkt.
I lördags hade vi barnkalas ihop, som vi kommit överens om att vi skulle, men jag har roddat i allt denna gången (och det blev väldigt lyckat får jag faktiskt stolt säga) och jag tror hon kände det. Innan har alltid hon tagit den rollen. Men på fredagar har vi myskväll med pizza och godis till en barnfilm. Förra helgen undrade hon om jag ville vara med på deras myskväll och det ville jag och var. Inget konstigt, det var trevligt och underbart. Lite stelt givetvis men ingen som vantrivdes. Nu frågade jag henne om hon ville vara med på myskväll i fredags (hon skulle ändå hämta barnen över helgen) och hon ville vara med. Vi satt och åt, hade trevligt sen satt vi i köket och skrattade och pratade. Vi satt väldigt nära intill varandra, på var sin stol.
Jag vet inte hur vi kom in på det men vi sa att istället för att hon ska köra barnen hem till sig och sedan iväg med dem, och hämta mig, på kalaset dagen efter, så skulle hon sova hos mig. Mer praktiskt, då vi skulle ha kalas i en lokal närmare mig.
Jag hade under dagen visat att jag åtrådde henne och tjivade med henne på lite busigt sätt om sex. Vi blev fnittriga som barn och det var som om man vore tonåring igen haha. Men hon sa hela tiden att nej vi ska inte, det är inte bra! Men hon sa det på ett sätt som att hon inte menade det, om ni förstår. Som ett “nej” som egentligen betyder “ja”
Hon sa att hon kan sova på soffan. Jag tjivade och sa att jag hittar ut till soffan i natt och hon skratta och sa ‘nej vi ska inte’. Men när vi stod där och tittade på den sa jag att ‘den är inte särskilt skön att ligga i’ och hon höll med. Så vi delade säng (dubbelsäng). Jag erbjöd henne massage som hon tackade ja till och hon tolkade detta som en sexinvit (väldigt vanligt under vårt förhållande).Jag blev lite seriös nu och sa till henne att om hon verkligen inte vill tänker jag inte tvinga henne till någonting. Hon kan få massage utan något extra, jag vill bara hon ska ha det skönt.
Jag masserar och gör mig redo att lägga mig på min sida när jag är färdig, men då drar Hon igång sexet istället. Så, där håller vi på och nuppar… i 5 minuter. Haha det var ett tag sedan! Men efter 5 minuter var jag på gröten igen och vi hade sex i nästan två timmar. Kan vara bästa sexet som jag haft i alla fall. Nåja vi somnar nöjda. Jag vaknar vid 8. Barnen har hittat till tvn som vanligt så man får ligga och dra sig. Hon vaknar ett par minuter efter och säger det vi båda tänker. Ska vi köra igen? Så det gör vi!
Sen bär det av till barnkalas och vi roddar med tårta och fika och aktiviteter. Däremellan går vi och slänger trånande blickar på varandra hela tiden och fnissar.
Efter kalaset är det tänkt att hon ska åka med barnen hem till sig, men brorsan och hans flickvän undrar om vi ska käka pizza hos mig. Jag frågar om hon också vill så vi äter alla 4 hos mig. Sen lyckas jag övertala henne att stanna en natt till. Så det blev sex då också, även där i ca en timme.
Dagen efter behövde hon verkligen hem och komma ikapp med studierna så jag hade barnen under dagen. På kvällen kör jag dem till henne och lyckas även då sälja in att jag ska sova hos henne. Så, ja, sex! Dagen efter, måndag, har jag jobb så det är upp tidigt för att hinna med tåget. Hon vaknar samtidigt. Vi pratar lite, sen blir hon allvarlig och säger ‘förlåt, det är inte meningen att jag låter oss göra såhär. Det kändes som vi var tillbaka lite grann där till det gamla. Jag vill inte ge dig några förhoppningar’.
‘Nej’, säger jag. ‘Det gör du inte. Jag förstår att bara för att vi har sex kommer det inte bli något’. Sen tittade vi länge på varandra. Hon försökte läsa mig. Hon säger att jag brukar prata jättemycket om mina känslor, men nu är jag så tyst. Jag säger att jag har många tankar och frågor i huvudet som flyger runt men jag vågar och vill inte ta fram dem. Jag tror inte det lämpar sig. Vi tittar länge på varandra i ögonen och jag säger ‘Du är så jävla fin’ och hon skrattar och skakar lite på huvudet som att “du är hopplös”. Men hon tog det bra.
Sen tar jag tåget hem, jobbar och sliter, kommer hem till ett tomt hem och har ångest ett par timmar.
För min del hade ett särboförhållande varit intressant att testa. Man får liksom gå och vänta på varandra och bygga upp en passion och åtrå som man sedan har en liten tid på sig att uttrycka. Det är spännande och jag får en känsla av nyförälskelse. Givetvis aktar jag mig för att ta känslorna seröst, jag vill inte bli sårad. Jag håller känslorna på avstånd, men njuter ändå av dem.
Jag känner att jag inte kan lägga fram mina känslor för henne. Det är för tidigt. Vi har inte varit ifrån varandra så värst länge.
Idag undrade hon om hon kunde hämta ett bord som stått i garaget nåt år, så jag packade ihop det till henne tills hon kom och hämtade det. Hon slängde blickar på mig och log som att “Din stygge, jag vet vad du tänker på” eller liknande.
Det känns pirrigt! Samtidigt är vi skilda så det är även vemodigt. Hon menar att vi saknar närhet, och att det är det vi vill ha när vi ligger. Men det är Hennes närhet jag saknar (det vågade jag inte säga av rädsla för att skjuta ifrån henne).
Jag mår givetvis bra av det vi har gjort, men jag är fullt införstådd med att det inte behöver spela någon som helst roll i att hon ska hitta tillbaka. Men kanske, bara det minsta lilla kanske, ser hon att det kan ändå funka att vara särbo. Jag har ytterst lite hopp för det, men jäklar vad jag hade satsat! Det ska gudarna veta!
Jösses med text. Klarade du dig igenom allt detta ska du ha en eloge! Någon som har konkreta tankar kring detta?