Hej.
Jag har följt den här platsen och tagit del av många resor. Jag har svarat på några historier, men aldrig delat min egen.
Jag känner mig redo nu, och det kan nog bli både långt hoppigt.
Min familj var min numera exman och vår dotter snart 19 år.
Vi var tillsammans 26 år varav 23 år som gifta. När vi 1997 möttes en natt på en krog i Stockholm (det är ju en storstad så jag känner inte att jag har anledning att inte berätta det), så var det under en tjejträff, med högstadievänner, och som vi gjort ett antal år, som en tradition. Vi var alla 30+, och jag var alltid den ”ordentliga”, hade alltid haft koll på allas välmående och att ingen spårade ur, alltså ända sen alla år när vi var tonåringar.
Jag var vid tillfället i mitt första äktenskap med en man jag hade träffat vid 17 års ålder, men var i en skilsmässoprocess. Jag hade ingen som annan helst ambition att gå in i ny relation, men blev totalt däckad av killen på krogen. Det var givetvis inte ok mot mannen jag skulle skiljas från!
Som tillägg vi hade inga barn, men av hänsyn till honom delade jag ändå räntekostnaderna på vårt hus som var hans livsverk (hantverkare som med hjälp av sin tillika hantverkare pappa) där han satte mest varenda spik, i tre år. Överenskommelsen var att när han evt träffade en annan, så skulle jag kliva ur det ekonomiska ansvaret. Vi hade inte ens gjort en bodelning, så allt utom mina personliga tillhörigheter, var kvar. Sen fick jag så småningom klart för mig, efter ett ändrat beteende från honom att jag hade betalat över ett år, när hans nya hade flyttat in med 2 barn.
Blixtnedslaget på krogen och jag fortsatte samtidigt under de åren vår relation. Efter 6 månader (hade ett tillfälligt boende fram tills då) började vi leva ihop i gemensam bostad. Det var inte helt okomplicerat för mig. Jag visste att han haft ett längre förhållande, sen efter det en omogen festprisse som hade haft många tjejer, one night stands, några lite längre. Han var ärlig med det. 1996, året innan vi träffades, hade han en relation med en gift kvinna från USA, som jobbade på ett företag in Stockholm en kort period. Han sade att han var i samma läge som mig, nej in ny djupare relation var han inte mogen för. Han sade att passar det här förhållande inte mig, så är dörren där. Jag inser idag att jag redan då började krypa, bara sög i mig minsta lilla bekräftelse. 26 år sen…
Han var och är väldigt dedikerad till båtliv i Stockholms skärgård. Jag hade när vi träffades ingen erfarenhet av det, men fann det väldigt trivsamt och härligt, lärde mig släppa ankar, lägga till, knopar.
Vi köpte hus, och då hade jag fortfarande inte bodelat med min exman, betalade fortfarande. Min blixt (som i nutid nu blivit ex) respekterade min inställning men tyckte att mitt, då, ex var en skit, parasit, oärlig, svikare.
Lång bakgrund jag tror är viktig i sammanhanget. Blixtens förhållande ett år tidigare med amerikanska kvinnan präglade mig mycket. Hon skickade regelbundna kärleksbrev, benämnde mig som hans förströelse tills de skulle återförenas. Blixten dolde inte, jag fick läsa. Men han försäkrade aldrig mig att det inte fanns en möjlighet att de skulle just återförenas, Det gav mig mardrömmar, jag grät i sömnen i åratal. Han väckte mig för att bryta mardrömmen, jag slingrade mig om honom, han lovade om och om igen vid dessa tillfällen att jag kunde släppa dessa hjärnspöken, han skulle aldrig någonsin lämna mig.
Vi ville ha barn. Några år gick och vi blev eniga om att vi behöver gå igenom en infertilitetsundersökning. Jag var 36 och han 3 år yngre. Innan vi hann få tid i kön blev jag gravid, men det slutade dramatiskt med utomkved, där det bedömdes som att det var nära att det skulle slutat illa om vi kommit in senare. Han var en klippa, vilket han även varit i många andra situationer, bland annat när min yngre bror dog.
Vi påbörjade IVF. Han behövde sitta på en toa med bägare och prestera utlösning. Jag fick ta sprutor på egen hand, hormoner som rusar i hela kroppen, jag blev helt personlighetsförändrad. Vi led men han vek inte från ”vår sida”. Det ledde till några graviditeter, vi var gravida några gånger, men de slutade varje gång med att fostret dog tidigt.
Men till sist… Efter massor med kontroller på vägen var vi framme i v 20. Vården sade att nu! kan vi räkna hem det! Men plötsligt kände jag att något var fel. Så var det. Då gav vi upp får jag sade att jag gör det inte igen.
Jag föreslog adoption. Efter många diskussioner, resonemang, landade vi i att vi jobbar för att det ska bli vår väg. Efter många samtal, socialnämndsbeslut, godkännande från landet vi valde fick vi till slut vår juvel, vår högst prioriterade alla kategorier. Det var för 18 år sen, 2005. Vi ville även få ett syskon, men omständigheter satte krokben.
Jag berättar det här för att jag vill ge vår bakgrund.
Och nu sitter jag i en bostadsrättslägenhet. Han bor kvar i vårt hus. Det finns så många saker jag skulle kunna berätta om varför det blev så, som jag skulle kunna uppröra om.
Han har under 2 års tid velat skiljas. Han krävde att jag skulle skriva över huset på honom, som enskild egendom, då januari 2022. Det handlade om avgångsvederlag som tog slut så det blev a-kassa. Han ville säkra upp att få ta över lånen innan a-kassa blev hans inkomst. Han lovade 1000% att han skulle gå i familjerådgivning, vi skulle lösa det här! Jag skulle ha skuldebrev på min andel. Han fick huset. Jag skrek, gapade, bönade , bad (finns inspelade samtal) om mitt skuldebrev, vilket han vägrade skriva på, och som jag också insåg måste bli enskild egendom, alternativt att skuldebrevet måste vara på dubbla beloppet, annars blir ju hälften iaf hans giftorätt.
Jag har flyttat, sen mitten på september, han har givetvis en ny, som han påstår att han träffat på nätet efter att jag flyttade (under skilsmässan innan att betänketiden och han begärt att skilsmässan gått igenom).
Han har blockat mig överallt, den enda kommunikationskanalen är mail, bodelningen är så infekterad, han kramar pengar. 37:50 kr för ett grenuttag ska han ha kvitto på.
Nu har jag skrivit en lååång bakgrund och vill idag avsluta med att jag känner mig så dumpad, övergiven, oförstående, vilse, kränkt att jag har ingen som helst ork för hur jag ska ta mig vidare. Jag har många fina vänner som funnits här, men nu tycker de att jag får ta mig i kragen. HUR gör jag det?
