Det där med att sälja biljetterna har gått sådär. Jag fick respons på både Blocket och min facebook-profil.
Jag var lite klantig som lade annons innan jag visste vad namnbytet skulle kosta. Försökte få pris av agenten för namnbyte men det var väldigt svårt att få svar på kostnaden, höll på med samtal och mail i över en vecka. Till slut fick jag svar men när det jag skulle kunna få tillbaka var 700 kr och vääääldigt mycket administration valde jag att avstå. Det är inte värt allt meck så jag tog bort annonsen.
Häromdagen smsade hennes pappa om jag ville dela på en dyr födelsedagspresent. Jag tackade nej, och givetvis började klander. “Vad tråkigt att du inte vill dela på det hon önskar sig allra mest”. Jag svarade, att jag vill överlämna en present personligen. En delad present när jag inte ens är tillfrågad (i sanningens namn vill jag inte ens vara med för det skulle innebära att jag måste vara i samma rum som Rövhatten) eller ännu mindre välkommen (dotterns val), när presenten överräcks så avstår jag.
Inte min ”uppfostran” kan jag säga! Hon stampar på mig, för ens barn gör inte som man säger utan hur man gör. Det här är vad hennes pappa har gjort, behandlar mig med förakt.
Jag är jag, och går inte längre med på att hon behandlar mig så här.
I backspegeln har hon gjort det längre än nu. Det är föraktet som eskalerat.
De senaste åren när hon och jag haft ”normala” konflikter för en tonåring har han mer eller mindre ställt sig på hennes sida och underminerat mig.
Om de haft konflikter har han pekat med hela handen mot henne. Hotat henne att han blir sur/arg om hon fortsätter och därmed dödat diskussionen.
Som han gjort med mig.
Jag har vikt mig för att han inte ska bli arg.
Han gör det fortfarande, med bodelningen. Sätter alla villkor, verkar vilja mig illa, istället för att mötas. Fast enligt honom är det jag som inte samarbetar, trots att jag strukit både saker och pengar.
Vi har “försökt”, avsiktligt inom citationstecken, få klart bodelningen.
Han sitter och håller på, tagit som gisslan, saker som är mina, pengar jag ska ha och dikterar alla villkor. Minsta lilla motvillkor gör att han sätter sig på tvären (märk väl, det är han som är lämnare).
Jag sitter efter 6 månader i min nya bostad med ångest. Ångest för att vänta på när han behagar svara, men också ångest när han svarar för det är så sjukt alltihop.
Dottern har tydligt deklarerat att jag får inte ringa, smsa (om det inte är väldigt viktigt), maila henne.
Jag förstår verkligen ingenting, liksom många av mina fina vänner inte gör.
Inför hennes födelsedag har jag, hennes morfar, min syster (som också är hennes gudmor) med familj, där hennes kusin som hon har varit väldigt tajt med ingår, meddelat henne att jag och alla i konstellationen vill uppvakta. Vi har bett henne berätta när det passar. Ingen respons till någon av oss.
Precis som jag är hennes morfar förtvivlad, 85 år, vill inget hellre än krama henne.
Jag ältar inte min före dettas sjujävliga beteende som jag gjorde tidigare, han är en Rövhatt!
Dock är det fullkomligt obegripligt hur man efter 26 år i en väldigt tajt relation, tills för kanske 2 år sen, behandlar mig.
Det enda jag vet just nu är att jag är är så ledsen, en spillra av mig själv. Jag har alltid tidigare varit stark, företagsam med gott självförtroende, erkänt duktig på jobbet, ofta fått beröm för att jag lagar fantastiskt god mat, stickat med komplicerade mönster, älskat korsord, läst böcker på löpande band, (nu kan jag inte ens koncentrera mig på en ljudbok), pysslat i trädgården och hemma inomhus, älskat att pyntat till högtider.
Konflikten med min unga vuxna dotter tär.
“Alla” säger jag måste bli en glad mamma som trivs med mig själv.
Jag vet inte hur? Jag har fastnat!
Jag babblar loss för mig själv för att skriva av mig.
1 gillning
Jag tycker du gör helt rätt.
Stäng inga dörrar för din dotter, var (över)tydlig med att du finns för henne alltid och ständigt och att du älskar henne oavsett allt, men tillåt dig aldrig att behandlas illa och respektlöst för hon vinner inget på att få med sig att det finns överseende med sådant uruselt beteende.
Var vänlig och respektfull mot henne även när du blir arg och förtvivlad över skitbeteende från hennes sida och lackar hon ur helt så avsluta direkt med några korta ord om att hon är så välkommen att återkomma när ni (dvs hon) kan tala civiliserat med varandra. Låt dig aldrig (eller iaf helst så absolut sällan som möjligt #beentheredonethat) triggas in i hörnet och gå in i konflikt med henne för sannolikt är det vad hon söker då hon vill mäta sig med/vinna över dig.
Det sistnämnda är så oäääääääändligt mycket enklare sagt än gjort och ingen mamma (för det är nästan alltid mamma dessa tjejer mäter sig med/mot) som inte har genomlevt en starkt “konfliktsökande” och extremt viljestark tonårsdotter kan ens föreställa sig vidden 
4 gillningar