Usch, det är så jobbigt! Jag vet ju att han borde åka ut!
Dagens terapeut menade i alla fall att det finns alla chanser att hitta tillbaka bara maken bestämmer sig för att det är det han vill. Efter det kan jag inte slänga ut honom. Det är ju det jag vill! Vår familj är värd ett försök!
Hej Chockad! Har nästan en helt liknande situation som du och den är vidrig. Han har velat och vill hitta sig själv innan han tar beslut och draget till den nya har varit stark och han har inte kunnat avsluta det. Jag har hoppats och hoppats att han skulle ta sitt förnuft till fånga och många gånger har det låtit så men så har han dragits till henne igen.
Utsätt dig INTE för den situationen då den är otroligt krävande och slitsam. Mitt råd är att låt han flytta och ha sparsam kontakt och försök hitta dig själv istället. Jag vet hur svårt det är och att hoppet är det sista som dör men tro mig du gör dig själv en otjänst om han får bo kvar. Har också tyckt att vår familj är värd ett försök och har tydligt visat det men det räcker inte med att den andra personen bara vill litegrann… eller ibland mycket och ibland inte…
Jag sa igår till min man att nu får det vara nog. Jag pallar inte längre av att han velar och inte vet hur han vill ha det. Nu har han flyttat och tagit alla sina kläder och skor. Känns skit rent ut sagt… Men hade det varit meningen att det skulle varit vi då hade han vetat det redan nu!!
I mitt fall är det samma som ditt en yngre och snygg människa som invaderat hans patetiska hjärna… Det är inte bra för självkänslan och är det vad han vill ha så får det väl bli så då…
Känner mig bitter och trött idag så lessen om jag inte ser positivt på er situation men den liknar för mycket min egen som nu pågått i flera månader…
KRAM till dig!
Inte en tår! Exakt som jag hade det i huset med honom tidigare… och jag höll ut länge för han lovade och lovade att det var jag och barnen men det var inte sant. Han gick ändå och jädrar vad man faller ännu hårdare om man håller i så länge. Jag önskar nu efteråt att jag hade sparkat ut honom med en väska långt tidigare. Att “sitta still i båten” som Papabear brukar säga och bara vänta det gör att man går sönder. Riktigt sönder 
Dragningen till den nya är stark, den är oerhört stark. Förälskelsen är en drog och förnuft och sans har gått ut genom dörren för länge sen. Vi kan inte påverka det och de står själva inte emot, det verkar ju inte så. De är i någon annans händer känns det som och där och då så är inte vi och barnen speciellt viktiga. Tyvärr! Och jag tror att många kommer att landa hårt när den förälskelsen med den nya är borta men det är inget som märks idag förstås…
Så jag håller med dig och ditt råd till Chockad. Nej och åter nej, det är så förgörande. Bättre att rädda sig själv och kommer han tillbaka så gör han och då får man ta det där och då. Men inte sitta och vänta på att han ska ta ett beslut för det beslutet blir inte ofta till vår fördel. Tyvärr!
Starkt gjort Inte en tår! Jag kan tänka mot att det pågår en hel del motstridiga känslor inom dig men det låter verkligen som du har tagit rätt beslut! En kram till dig som äntligen fattat det svåra beslutet! Jag önskar att jag klarade av att göra detsamma. Mitt förnuft försöker verkligen få mig att lyssna på er, ni har ju så rätt båda två! Samtidigt vill den känslomässiga, irrationella delen bara höra det terapeuten så igår, att det finns verktyg som fått många att hitta tillbaka. Jag klarar ännu inte att vara rationell.
det är så Chockad, det var likadant för mig och Inte en tår förstås… det tar ett tag att komma dit. Det där med att hitta tillbaka som terapeuten säger, det är nog så här att om BÅDA VILL så kan man åstadkomma underverk. Det går att hitta tillbaka i det läget. Problemet är när bara en vill, det är då det blir dödläge och det går bara åt fel håll. Terapeuten säger att ni är välkomna när han har bestämt sig vad han vill. Och det är det som är det svåra för han kan säkert inte bestämma sig, det är ju där skon klämmer. Han vill ha båda världarna precis som våra. De vill någonstans ha kvar sin familj men kan inte låta bli det nya spännande livet med en annan kvinna och i det läget så finns det inget annat att göra än att backa. Sen kan det hända andra saker längre fram, det finns en hel del som ångrar sig och vill tillbaka men inte i detta skede där han är nu för nu är han säkert hjärntvättad och det går inte att nå honom. Så har det varit för mig och många fler vet jag…
Men det är som du säger, ord och åter ord. Det går inte att vara rationell när man har nerver och känslor utanpå kroppen.
Huvudet på spiken GG. Alla nerver och känslor ligger utanpå. Jag förstår inte hur jag ska lyckas samla kraft till att avsluta. Inte just nu. Känns som jag behöver dra loss ett gigantiskt plåster men vågar inte för det kommer göra så ont. Sitter nu och funderar på om han verkligen är på jobbet som han säger. Bara att jag tänker så säger ju en del.
En anledning till att jag inte vågar avsluta innan han har bestämt sig är att de inte varit fysiska ännu. Skulle jag slänga ut honom är det ju dit han skulle åka och det klarar jag inte.
Jag väntade på maken i 3 veckor tills han bestämde sig. Under tiden hade han ingen kontakt med den andra tjejen.
Det var jobbiga veckor och i bland trodde jag att jag skulle gå sönder.
Bland oss på forumet så är det bara DU som känner din man. Det är bara DU som kan bestämma hur länge du vill vänta men mitt råd är att [I]om[/I] han [I]inte[/I] har kontakt med henne, om du [I]vet[/I] att han [I]verkligen[/I] funderar över er situation och att han beter sig schysst mot dig medan han funderar så försöker jag peppa dig oavsett vad du bestämmer dig för. För till syvende och sist så är det [I]bara du[/I] som kan bestämma dig för hur länge du orkar vänta.
Medan du väntar på hans besked så tror jag att det allra bästa är att försöka fortsätta ditt liv, visa att du inte är en desperat nickedocka som tar emot vilken skit som helst. Gå ut och promenera, shoppa, träffa vänner osv medan [I]han[/I] får vara hemma med barnen. Låt honom se vad det är han kan förlora. Bit ihop och plocka fram den starkaste fasad du kan uppbåda och visa honom att du “lever”.
Om du försöker agera och träffa vänner så kommer du också att - om han lämnar “er” relation - att vara ett steg före än vad du skulle vara om du enbart passivt väntar på honom. Försök att inte vara en gråtande, vädjande och desperat partner? Jo, jag [I]vet[/I] att det är skitsvårt…
Men vid första tecken (inte din egen osäkerhet) på att han skulle ha fortsatt sin kontakt eller att han är dum mot dig så skulle jag råda dig att agera…för det står väl inte “dörrmatta” i pannan på oss? 
Den största och varmaste av alla kramar!
// AII
Hur var det nu? Du hade läst något och där stod det att de inte hade gjort något men att de ville? Var det på fb? Var det nya meddelanden el?
Förstår hur du tänker och visst kan det bli så. Men det blir det ändå om båda vill. Tyvärr det är det som är så hemskt, man kan inte stoppa det
Bra råd AII 
Eller så här, jag kunde inte stoppa min man och henne, det kanske någon kan men då handlar det nog mer om att personen i fråga själv vill stoppa bollen som är i rullning…
— Begin quote from Gissegisse;32916
Bra råd AII
— End quote
Tack!
[QUOTE=Gissegisse;32915]Hur var det nu? Du hade läst något och där stod det att de inte hade gjort något men att de ville? Var det på fb? Var det nya meddelanden el?
Förstår hur du tänker och visst kan det bli så. Men det blir det ändå om båda vill. Tyvärr det är det som är så hemskt, man kan inte stoppa det :([/QUOTE]
— Begin quote from Gissegisse;32917
Eller så här, jag kunde inte stoppa min man och henne, det kanske någon kan men då handlar det nog mer om att personen i fråga själv vill stoppa bollen som är i rullning…
— End quote
Skulle precis kommentera det första men såg att du förtydligat dig.
Jag tycker inte att man ska dra “alla” otrogna svin & kossor över en och samma kam.
(För enkelhetens skull så kallar jag det otrohet oavsett om sex förekommit eller ej eftersom det är ett så stort svek…).
Chockads man [I]kan[/I] ju trots allt vara en man som vaknat och snart får den berömda kokosbollen i huvudet. Kanske inser han hur-i-helvete dum han varit och ett jobbigt (för det är [U]inte[/U] lätt) arbete med att återfå tillit och trygghet får påbörjas.
Precis och jag tycker nog inte alla är svin heller… De som stoppar sig själva och faktiskt får den där kokosnöten i huvudet tidigt klarar sig ju säkert och då tycker inte jag att den personen är “samma svin” som t ex min man som gick bakom min rygg i över 2 år. Eller hur? Tycker inte ni det är skillnad på det?
Mitt x och jag hade kunnat rädda oss om bara han hade velat men han valde henne istället då han gått och trånat efter henne i flera år på jobbet. Hon skiljde sig först och även om han inte vågade ta steget så drog han ju ändå till slut. Men vi hade nog ändå så pass mycket känslor för varandra, vill inte tro något annat, så vi hade kunnat lappa ihop oss själva. Och även om det hade varit tungt så hade det nog gått om jag hade känt att han valde mig före henne…
Det här har vi pratat om tidigare, att tidsaspekten spelar en stor roll. Jag tycker inte heller att man är lika mycket svin om man t ex faktiskt ännu inte varit fysiskt otrogen eller om man varit det vid ett eller möjligen ett par tillfällen, mot att man hållit på med det under en lång tid (2 år t ex). Det betyder inte att jag på något sätt förringar att det även är en sorts otrohet ändå, i Chockads fall har de ju t o m diskuterat att vara tillsammans t ex.
Ja, det är bara du själv Chockad som sätter dina egna gränser, visst kan det vara värt att få tillfälle att ta en ordentlig funderare, för att stanna i relationen innebär också det mycket jobb och tufft för er. Eller så är det bättre med en time-out där man funderar på var sitt håll, isär. Men om han då går till henne så är det ju ingen time-out utan då har han ju valt tycker jag.
Chockad, jag vet inte om jag tagit det rätta beslutet… Känns mer som att jag tagit beslutet åt honom eftersom han är för feg för att göra det. Jag tycker själv att jag varit storsint i detta som t o m varit villig att försöka igen och gå vidare trots svek och lögner. Det som gör mig ledsen är att han inte verkar förstå vad det innebär av mig att faktiskt ge honom en chans till. Hans kompis hade sagt, är hon så dum att hon tänker ge dig en chans till då springer du dit fortare än du kan… och det tycker jag inte att han gör. Han har sagt att det är med mig som han vill ha sin framtid men visar inte det fullt ut. Kanske blev han lättad, tyckte mig nästan se det… och så blev han förstås så himla praktisk, typ jag vill hjälpa dig med det och det och hur gör vi med barnen, bilen osv osv Men det var inte världens bästa stämning i huset i morse när grejerna packades.
Jag förstår att allt är upp och ner hos dig… Hoppas han gör pinan kort och tar sitt beslut så snart som möjligt och att han kan stå för det, jag håller tummarna!
Nej AII man kan absolut inte dra alla över en kam. Ålders/livskriser kan ju ställa till det och man kan ju säkert med hjälp hitta sig själv och kanske bli en bättre partner om man är villig att jobba på det. Tror definitivt att det finns hopp om ett bättre förhållande efter otrohet om man kan hitta tillit och nya vägar för ett bättre och starkare förhållande. Chansen att lyckas ökar nog betydligt om man får hjälp (teurapuet).
Maxima och Gissegisse, att dölja en otrohet i flera år är bedrövligt… Då hinner man skaffa sig så många minnen med älskarinnan och minnena med frun blir “fula” då det funnits en annan i bilden… förstår du vad jag menar? Därför tycker jag det är mer vidrigt när det pågått så länge. Lögnerna och tillfällen de träffats blir fler och därmed ytterligare ett snäpp större svek i det annars så stora sveket. Tycker också att har man stoppat innan fysisk otrohet så känns det mindre svinigt men om det var så att man kom på det själv (genom snokande) så hade det antagligen hänt även fysiskt med lögner inblandade…
Tack för att ni tar er tid att komma med era kloka råd. Jag borde verkligen backa undan, åtminstone mentalt. Just nu är det mycket vädjan från mig. Jag försöker att inte fråga så mycket om henne (eller tala om vad jag tycker om henne) och vad som har hänt dem emellan. Däremot så känner jag hela tiden ett behov av att “hjälpa” honom att fundera åt rätt håll. Jag är rädd att han trots allt ser henne som den enklaste vägen ut och han väljer oftast den enklaste vägen… Det skulle innebära mer arbete att försöka lappa ihop vårt förhållande. Försöker få honom att se att den som beter sig så här illa inte är han. Han är i grunden en god människa, det gäller bara att plocka fram det.
Tack för att ni ger mig lite olika perspektiv. Jag klarar som sagt ändå inte att slänga ut honom just nu så jag får jobba på att hitta en strategi för att klara mig så bra som möjligt ändå den här tiden. Jag sätter en första mental gräns vid dina tre veckor AII. Klarade du dig så längre så borde jag också kunna göra det. Det känns viktigt för mig att veta hur länge jag ska bita ihop. Det har snart gått en vecka sen jag fick höra talas om henne. Två veckor till kan jag nog klara.
GG: du kommer ihåg rätt. Meddelandena var från innan han påbörjade processen med mig. Hon tog upp det först och han svarade att han gärna skulle ha sex med henne.
Inte en tår: Jag känner precis likadant vad gäller att vara storsint. Han borde ju tacksamt komma springande! Jag ger honom ju chansen att trots otrohet (för jag ser det också som det trots att de inte hunnit vara fysiska) få behålla sin familj! Jag är väldigt rädd för att jag precis som du kommer få fatta beslutet åt honom och då känner jag ibland att ju förr desto bättre. Varför göra pinan längre?
Vi pratade ikväll om hur han hade tänkt sig framtiden rent praktiskt men det hade han inte tänkt på. Hur kan det vara så? Mina tankar pendlar hela tiden mellan det som har hänt, hur jag ska få honom att vilja fortsätta och hur vi ska göra rent praktiskt om han inte vill det. Och han som ligger långt före mig mentalt i denna process har inte haft en tanke på det praktiska! Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Eftersom jag griper efter minsta halmstrå så vill jag gärna tro att han inte kommit så långt som jag trott utan mest agerat på stunden (även om stunden varat ett tag nu).
Jag hoppas för hans skull att han tänker efter noga nu. Du är som jag, du tänker, du ger chanser, du är tålmodig… Fattar han det? Som IET skriver, så känner jag också, att S i mitt fall inte riktigt fattar vilken superjävla dunderchans jag gett honom - ännu en gång! Jag kan faktiskt helt ärligt på ett sätt önska att jag hade sparkat ut honom där och då när allt kom fram. Då hade han kanske fattat bättre hur fruktansvärd illa han betett sig. Nu verkar han ju tyvärr tro att det inte var så farligt, beroende på att han själv inte “menade nåt illa”, att det inte egentligen “betydde något”. Men jag valde ju att vara så här lugn och sansad och ansvarstagande för att vi inte skulle sabba hela vår relation eftersom vi har 3 barn och inte kan bara helt sonika göra slut och aldrig mer ses. Ibland känner jag för att spy på alltihop att jag ska vara den som tänker hela tiden. Nu när du skriver att han inte tänkt på er framtid så väcks allt detta upp igen i mig. S anser dessutom själv att han har hög IQ vilket numera enbart får mig att asgarva (eller gråta).
Chockad det här är intressant… Många av dessa går bara på känslor. Nyaskor, hur var det nu med just det? Tror inte de har förmåga att planera ens en vecka i förväg. Jag har frågat mitt x flera gånger hur han nu har tänkt sig framtiden men han ser ut som en fiollåda i ansiktet “framtid? Vad? Jag vet ingenting” jag tror inte de planerar så mycket el så ljuger de även där för att inte slå ner så hårt på oss…
Eller så är det så här, att dom är helt enkelt så vana vid att någon annan (läs [B][U]vi[/U][/B] som tänker) alltid har planerat och ordnat med allt, så dom är faktiskt helt inkapabla att tänka på framtiden. Dom vet inte hur man gör, det är någon annan som gör. “Det ordnar sig”, säger dom alltid. Kanske har man curlat dom? Men jag tror att jag gjort det för att han aldrig har tagit tag i saker och ting. Och då har jag gjort det bara, i början lite surt, men sen var det normen i relationen. Kort sagt, tror inte heller att de planerar.
Jag tror precis som ni att det är lite typiskt. Jag har med all säkerhet curlat honom vad gäller planering. Vi gjorde nyligen en deal att han ansvarar för planeringen kring bilarna (även min bil) vad gäller service, försäkring, besiktning m.m för att jag ska slippa en sak åtminstone. Jag kan naturligtvis köra bilen till besiktningen om han ber mig men han ska stå för planeringen. Detta resulterade i att min bil fick körförbud för en månad sen… Eftersom vi hade den dealen fick jag ta hans bil och han vara utan men det är bara så typiskt. Om inte jag var med skulle hans släkt (eller våra barn) få några presenter eller vi få någon semester. Eller vettiga middagar för den delen.
Maxima, jag är jätterädd att han ska tro att det inte är så allvarligt eftersom jag håller mig ändå relativt lugn. Jag var till vårdcentralen igår då jag måste få sova. Jag fick både insomningstabletter, ångestdämpande och remiss till psykolog. jag sov åtta timmar i natt utan att behöva ta något. Jag tror blotta tanken på att de finns där om jag behöver hjälper mig. (Sen hjälpte det samtal vi hade igår också.) Men det var lite skönt att visa honom att doktorn inte bara ville ge mig insomningstabletter som maken visste att jag behöver utan även såg att jag behövde mer, så allvarligt är det! Att jag sen är sån som inte ens gillar att ta Alvedon gör ju att han vet att jag aldrig skulle ta dessa om det inte var absolut nödvändigt.
Jag jobbade igår. Jag har världens bästa chef som har full förståelse. Hon sa bland annat att jag kan kompa lite som jag vill men ändå skriva upp hela dagar. Jag såg till att främst hålla på med rent praktiska saker och det gick bra. Mot slutet av dagen var jag dock helt slut och vågade nästan inte ta bilen hem. Men jag orkade nästan en hel dag! Det var skönt att få lite annat att tänka på emellanåt.
Bra att det gick in lite vad han ställt till med, att det faktiskt inte bara handlar om honom och att han ska bestämma sig eller vad han nu tänker. Utan att det handlar om dig och om din både psykiska och fysiska hälsa pga det han har satt igång!
Det är bra att jobba och tänka på annat, jättebra chef du verkar ha. Men en del dagar går det bara inte att gå till jobbet, då är det bra att chefen vet vad man går igenom och förstår.
Kram!