Tack Lurken! Jag håller med, vi är alla värda 100%! Det är också det jag begär av honom även om jag är rädd att det antingen blir 0 eller att han inte är ärlig i sina 100%. Jag önskar att jag får chansen att göra ett försök, precis som du borde ha fått. Det försöket ska syfta till att uppnå 100% och inget mindre!
Jag är ganska bra på att hålla mig upprätt när jag aktiverar mig och gör saker. Hemma är det mycket jobbigare. Jag var hemma sjuk i fredags men nu vet jag inte hur jag ska göra imorgon. Hur gjorde ni med sjukskrivning/inte sjukskrivning?
Just nu pendlar jag mellan att jobba och inte jobba med ungefär 30 sek mellanrum. Jag har duschat och klätt på mig men inte bestämt mig än. Vi har ledningsgruppsmöte halva dagen som jag borde gå på men det känns så meningslöst. Sitta och lyssna och vara duktig och produktiv när jag bara vill jobba för min familj… Vem kommer tacka mig ock säga: -Tack för att du valde att vara duktig flicka som vanligt även om det betyder att du själv går under! Men man är ju så van att göra det som är “rätt” jämt.
Det beror på vad du har för jobb och framför allt vad du har för kollegor tycker jag.
Jag sjukskrev mig inget ( men var ändå ledig en del eftersom värsta chockfasen sammanföll med påsken) och för mig kändes det bättre att vara på jobbet och skingra tankarna lite. På mitt jobb tvingas jag att fokusera på annat. Men jag berättade/grät ut hos några kollegor, fick fantastiskt stöd av dem och de täckte upp för mig så jag gjorde ärligt talat inte många knop i början.
Om du inte tänker berätta för någon på jobbet hur du mår så tror jag kanske det är bättre att vara sjukskriven ett tag.
Så har jag också funderat, att det är bra med distraktionen. Det enda är att mitt jobb innebär mycket fritt tankearbete där jag ska dra i olika projekt och det är det som känns så svårt, att lyckas samla tankarna. Jag har meddelat att jag är hemma idag då jag sedan tidigare har sagt att jag ändå ska vara ledig imorgon. Då får jag två dagar till att få samla mig, både fysiskt och psykiskt. Idag tänkte jag stanna hemma och städa (det har inte blivit så mycket sånt under veckan). Nu när det är stökigt inombords så vill jag åtminstone ha rent omkring mig.
Familjerådgivning om ett par timmar igen. Wish me luck!
är det ni båda idag också? ja verkligen, lycka till, hoppas det går bra 
Tack snälla! Ja, det är båda.
förhoppningsvis blir det lite annorlunda idag och inte den här chocken som var förra gången… och att det kan komma något konstruktivt ur det…
Lycka till vännen!
Dagens session lär bli lugnare än i fredags får vi hoppas.
Skönt att ni får tider så snabbt!
Jag hoppas verkligen att han kan ge ert äktenskap en riktig chans. Han måste få hjälp att bena ut om det är er relation han är missnöjd med eller om det är “hon” som drar. Om det är “meningen” att han ska vara med “henne”, träffa sina barn varannan vecka, skapa sig ett nytt liv utan din släkt, vissa av era vänner osv så blir det väl så men han måste vara på det klara med att det [U]är[/U] det han vill i så fall.
Om hon verkligen är intresserad av din man och vill honom väl så måste hon kunna acceptera att hålla sig passiv i 6 månader (eller vad ni kommer överens om) framåt. Om hon vill stressa på så är det inte [U]hans[/U] bästa hon har för ögonen.
Kram!
Tack snälla ni för er omtanke. Det var onekligen lugnare idag men jag blev inte så mycket klokare. Han vet fortfarande inte… Det känns som dödläge. Vi var varmt välkomna att ringa igen när han har bestämt sig.
Hur länge ska jag vänta? Det är sån ångest att bara gå och vänta.
Nu är jag inte med. Ska han bestämma sig för om han vill fortsätta? Och ni får inte komma tillbaka till terapeuten förrän han bestämt sig vad som är viktigt i hans liv?
Rätt uppfattat GG.
Ajajaj, det där låter inte bra tycker jag. DU ska INTE behöva gå och vänta på att han ska bestämma sig! Jag tycker att du ska försöka få några samtal själv med en terapeut (samma eller en ny) så att du får hjälp att reda ut dina känslor, hur du mår och FRAMFÖR ALLT: vad DU vill!!
Att bara gå och vänta på att han ska bestämma sig är tortyr och risken är tyvärr stor att du kommer att knäckas psykiskt av det. Låt det inte ske!
Stor styrkekram till dig!
Men hur känner du nu? Att du vill ha honom till vilket pris och att du vill att han ska ta ett beslut? Känner jag igen, så höll ju jag också på. Men han gick ändå och då hade jag kastat bort flera år på honom och den skitiga historien som han levererade. Om han nu fortsätter med henne hur gör du då? Vet att han lovat att stå över, hoppas han håller sitt ord. Men kom det fram något vettigt idag på FR?
Att bara gå och vänta är inte bra, det mår man hemskt dåligt av 
Tack! Ja, kanske måste jag hitta en egen terapeut… (Var hittar man en sån?) Om jag tvingar fram ett svar idag så går han ifrån mig, det är jag ganska övertygad om. Därför vågar jag inte tvinga fram något. Inte ännu i alla fall. Men jag känner att jag behöver sätta en maxgräns hur länge jag ska stå ut, annars kommer jag gå under på vägen.
Det finns många här på forumet som satt maxgrönser och sen tyvärr just nästan gått under på vägen. Är en så sjuk situation att vara i… och samtidigt ska ju han inte få någon tid alls på sig. Men förstår vad du menar såklart.
Just nu vill jag ha honom till varje pris och jag vill verkligen att han ska fatta “rätt” beslut. Jag förstår inte hur man kan kasta bort sin familj på detta sätt!
Jag tycker egentligen inte att han borde få någon tid alls. Jag är värd ett svar! Samtidigt så vågar jag inte begära ett eftersom vågskålen lutar åt andra hållet…
Det är precis så det är! Egentligen borde han väl åka ut med huvudet före men jag vet själv att det inte är så lätt…