Mitt liv är i spillror. Det skulle vara vi. Jag älskade henne. Jag älskar henne fortfarande. Varför gör hon såhär?
Vi har varit ihop i snart 10 år. Vi har haft problem, men vi har lyckats lösa dem. Intimitet, förståelse, sex, kommunikation - rubbet! Men för 6 månader sedan hände något som satte händelser i rullning och nu sitter jag här. Ensam. När hon är med honom. En gift man.
Det började med att de chattade hela natten om jobbrelaterade saker. Sen frågade han henne om en promenad nästa morgon. Hon sa ja. Men till mig sa hon att hon skulle ut och promenera själv. Det var första lögnen.
De fortsatte promenera i flera helger. När jag väl krävde ett svar på om hon går med någon annan så tog det 40 minuter av gråt från min sida innan hon erkände det. Sen - ändrades något. De utvecklade känslor för varandra och jag märkte det. Hon började säga saker om vårt förhållande som jag inte kände igen. Har hon känt såhär hela tiden? Varför först nu?
Kvällen innan midsommar råkar jag se ett meddelande från honom till henne. Ett kärleksbrev. Jag vet att jag inte borde läsa andras meddelanden, men jag blev nyfiken av alla hjärtan och pussar. Han var ledsen av att ”han inte längre fick ha henne så som han en gång hade haft henne”. Varningsflaggor!
Jag konfronterade henne om detta. Vad i helvete är det som händer? Nej - ingenting. Han är tydligen sådär kärleksfull ofta när de skriver. Inget pågår. Hon lovar. Hon går ner på hennes knän och lovar att det inte är något som pågår. Fyfan vad onödigt att göra slut över ingenting, säger hon. Bortkastade 10 år i så fall. Sant, jag har inga direkta bevis. Han har kanske bara blivit lite kär i henne. Men helt ärligt - jag tänker inte tolerera sånna meddelanden! Säg ifrån på skarpen sa jag!
Tre veckor senare ska hon helt plötsligt på AW på en torsdag. De brukar ha AWs på en fredag men denna gången är det annorlunda, de är bara 4st kvar på kontoret för att alla andra har tagit semester. Jag köpte inte det så småningom. Så jag snokade igen - och hittade hennes nuvarande plats via mobilens gps. Hennes ”AW” var mitt ute i skogen.
Så, jag tog mig ut dit. Jag var så rädd att bli påkommen att jag kröp på marken, klättrade över buskar för att undvika huvudvägar, ifall jag hade fel och hennes kolleger börjar röra sig hemåt.
Jag hittade tillslut henne, med honom, på en filt där de myser, kysser varandra och ser varandra djupt i ögonen. Fan. Vad ska jag göra nu?
Jag gjorde det jag tyckte var rätt - och gick fram till dem och konfronterade dem. Där och då. Skällde ut henne - frågade honom hur hans fru mår, vad tycker hon om detta. Och sen började jag ta mig hemåt. Hon försökte få mig att stanna, försökte trösta mig men det var för sent.
Hon kom hem innan mig. Jag stannade längs vägen och ringde två nära vänner. Han ena yrkade på att bara göra slut. Det är över. Han andra gav mig hopp. Man kan hitta tillbaka efter otrohet. Jag visste inte det än. Men jag skulle ge henne en chans till.
Så när jag kom hem fick jag en urkass förklaring. Lögner rent ut sagt, men det kan jag inte bevisa. Han skrev meddelanden till henne, han var orolig att jag skulle slå henne. Fyfan vad skrattretande. Tanken hade inte ens slagit mig. Och det är nu jag börjar inse vad som sker - han har vänt henne mot mig. Hon börjar säga saker om vårt förhållande som inte är sanna. Hans nästa projekt var att få mig att framstå som en våldsam person. Jag, jag kan inte tro det… Har aldrig rört henne fel. Har inte ens skällt ut henne - och nu är jag våldsam enligt honom. Fuck that.
Så jag gav henne ett ultimatum. Antingen säger du upp all kontakt med honom, eller så lämnar jag här och nu. Hon sa att hon skulle försöka säga upp kontakten, men det var svårt eftersom hon har utvecklat känslor. Okej - du får en övergångsperiod. En kort. Säg ert hejdå och sen kan vi börja på att fixa oss! Ok.
Det verkade gå bra, efter en initial period av stormigheter. Hon säger att hon kom till insikten att han aldrig kommer att lämna sin fru. Och att hon själv har varit dum som trott något annat. Det kändes inte bra, men jag ser en väg framåt fortfarande. Efter det upphörde det mesta av deras kontakt.
Trodde jag. För ett par veckor sedan åkte hon till USA på en jobbrelaterad resa. Resan skulle egentligen ske förra året, men ni vet, COVID. Och han skulle med. Men hon försäkrade mig om att de inte pratar något mer, och att policyn är att tjejer bor med tjejer och killar med killar. Efter resan så skulle hon stanna och turista lite, hon har ändå åkt så långt bort.
När turistandet började så märkte jag små olikheter i hennes meddelanden. Detta gjorde mig nojig, så jag gjorde det otänkbara och snokade. Det är andra gången jag snokar, men förra gången kom jag på henne. Jag hoppades så att jag skulle skämmas denna gången.
Men ack, en bokningsbekräftelse för en bussresa för två, vidarebefordrat från honom. Och ett hotellrum i två nätter, med en stor säng . Och en massa meddelanden tidigare där de skriver att de älskar varandra.
Det är kört - jag har ringt till henne och berättat allt jag vet. Och ändå så ljuger hon mig rätt upp i ansiktet. Herregud. Fortfarande. Det tog mig 30 minuter att få henne att erkänna det. Och även då försökte hon intala mig om att de bara är vänner och sover fullt påklädda bredvid varandra.
Sen sa jag att jag vill göra slut. Hon bad mig att vänta tills hon kommer hem, så att vi kan snacka om detta. Jag känner att jag ger upp. Hon har visat 0 intresse av att låta vårt förhållande överleva så jag tänker inte ens försöka längre…
Sen gick hon och bokade en tredje natt med honom…
Jag har pratat med 3 vänner om detta, alla säger att jag borde göra slut. Det är över. Men jag älskar henne fortfarande, jag lever fortfarande på något jävla hopp om att det ändå blir vi i slutändan, om hon skärper sig. Mina vänner kommer tycka att jag är helt dum i huvudet. Usch - jag kollar på möjligheten för parterapi just nu, men är det rätt väg att gå? Eller är det bara att säga hejdå till henne, till hennes fantastiska föräldrar, och sen bara säga upp all kontakt efter att vi flyttar isär? Jag har redan sörjt förhållandet efter att jag kom på henne förra gången. Jag märker att jag ser en massa roligt i situationen denna gång. Så på något sätt känns det som att jag tänker klarare denna gång…
Jag vet att jag antagligen kan hitta någon mycket bättre än henne. Men, det är henne vi pratar om! Jag är fortfarande djupt förälskad i henne - och jag vill inte lämna. Men det känns som att jag måste.
Har ni haft samma tankar under er separation?