Då är det gjort. Jag meddelade min man att jag vill separera. Tre små ord som jag haft oro och ångest för så otroligt länge. Tänk att man alltid är just det, tre ord bort från att bryta upp sin egen och andras verklighet.
Det gick bra, Han är ledsen men ändå väldigt sansad än så länge. För mig känns det tomt på insidan och jag är så trött. Uppgiven.
Och allt är som vanligt fast allt är också annorlunda. Men just nu finns förutsättningarna för att det här ändå ska bli en hyfsat snygg skilsmässa.
Just det här lyckades jag inte med. Men nu är det så. Ser inte fram emot mycket men ändå lite fram emot att ta tillbaka mitt flicknamn, alltid gillat det bättre.
Ja det är verkligen otroligt ledsamt på alla sätt och vis. Och det har varit en lång resa och ja ämnet har, på olika sätt, varit på tal innan. Så det var ingen överraskning även om det absolut var ett oönskat besked.
Nej han blev inte överraskad även om han önskat att det var på ett annat sätt och blev ledsen såklart.
Livet är inte så svart och vitt för mig så att jag kan säga att det var det ena eller andra. Att något är helt borta, det är väl snarare vad som inte är där. På många sätt älskar jag honom, men mer som min bästa vän, familj och den jag delat halva mitt liv med. Men inte längre som den jag vill dela resten av det med. Tröttnat, nja inte så mycket på honom som på känslan att känna mig ensam och inte känna rätt. Jag skulle dock inte använda ordet tröttnat. Det gick inte längre bara.
Såg nu att du skrev kär, jag är kanske cynisk men kär är inte en känsla jag förknippar med ett 20 år långt förhållande oavsett om man är lycklig och tillfreds i det. Tror det är enhörningar som är ”kära” efter 20 år;-) Men det beror såklart på hur man väljer att tolka det ordet. Men nej, jag är inte kär.
Vad modig du är, du står upp för dig själv och din möjlighet till att må bättre. Säkert blir det tufft en period men efter det finns ju alla möjligheter för er båda att hitta andra, bättre versioner av er. Hoppas du tar hand om dig nu och att ni kan klara av det här så bra som möjligt trots sorg och allt som hör till.
Tack, tänk att det är när andra säger att man är modig så känner man sig minst modig själv. Men en dag kommer kanske känslan ihop med orden även för mig. Men den sorg, tomhet och uppgivenhet som beslutet och uttalandet av orden skapat är för tillfället faktisk rätt vilsam. Det har varit så mycket ångest och oro inför detta och nu är i alla fall just den borta.
Ja och dessa beslut är ju inte roliga att ta, tror det vore omänskligt att inte känna sorg, tomhet och uppgivenhet. Men det viktiga är ju att ändå minnas all vånda du haft innan orden kom. Det här är inget beslut man säger ogenomtänkt. Men kan inte nog understryka att du tar hand om dig.
Du har absolut en poäng, långa förhållanden cementerar givetvis roller, på gott och ont. Och det som funkat i början och under tiden kan tillslut vara och bli det som inte gör det längre.
Mer än en vecka sen beskedet lämnades och stämningen hemma är lugn och sansad, vi har pratat lite mer och båda är överrens om att vi släpper varandra nu och vill göra det så respektfullt som möjligt. Det känns bra. Det praktiska kommer vänta tills efter jul, ingen av oss har problem med att varken fira eller leva med den andre. Så för barnens och föräldrarnas så blir det limbo tills efter jul. Och det är verkligen känslan, limbo. Som att allt hänt och samtidigt inget. Skum känsla.
Idag var en mäklare och kollade på boendet för att ge värdering. Overkligt. Kändes som att man lade på tio extra miljarder vuxenpoäng. Mäklaren var snäll och pedagogisk. Men inser också att det är många ord som sägs i förbifarten som man antas fatta. Men där man nickar och samtidigt i huvudet…eh…va?
Man borde ju haft en kurs i gymnasiet som typ var ”livsviktig livskunskap”. Dagens glosor; avräkning, belåningsgrad, restskatt, pantbrev, köpeskilling.
Låter möjligen som en idiot nu, inser det. Men jag lovar, är i stort en välfungerande samhällsmedborgare. Men som på något vis uppenbarligen tagit mig igenom livet hittills genom att då gissa hyfsat😬
Vilka var era bästa infosidor gällande allt med bodelning?
Där kan man även peta in sina egna värden (vad man köpte huset för, lån, renoveringskostnader (om man har några!?), etc bla bla) i en liten ”kalkylator”.
Principen är ju 50/50 (om ni inte har avtalat något annat). Men, till syvende och sist så är det du och din blivande ex-make som skall komma överens. Vad ni vill beakta, vilka poster som skall tas med / upp i er totala bodelning… vad ni kan “kvitta” (en rostig spik mot en cykelpump…)
Börja med de stora posterna först är mitt tips! Bostad, eventuella besparingar (sparkonto, fonder, aktier), där efter andra tillgångar som betingar högre värden (bilar, båtar, sommarstuga you name it).
Hittar ni en väg framåt så slipper ni kanske bråka om tändstickstavlan av Bodens Fästning…
Tack för tipset! En liten kalkylator låter ju oerhört smidigt.
Hoppas verkligen inte heller vi kommer till bodens fästning. Just nu finns alla förutsättningar för att vi ska kunna hålla oss ifrån det. Men väljer att inte ropa hej innan så att säga, hej kan ropas.
Ja som vanligt när det gäller skolan, varför lärde ingen oss detta Problemet är att när man är 17 är detta helt oväsentlig kunskap där och då. Inte många elever skulle ta till sig det. Däremot gillar dom att prata relationer…så där borde skolan trycka på mer. Vad är en bra relation och hur bygger man en bra relation?
Ja det kan jag absolut göra, eller försöka i alla fall. Och det är ju som du säger, ja jag har känt, och känner mig, ensam. Gjort så länge och ja, tröttnat på det. Tröttnat på känslan av att känna sig ensam trots att man inte är det.
Hur han skulle förändra sig, där är jag ändå helt klar över att han aldrig kan förändra sig till den grad att mina känslor som är nu i formen av att vi är ihop som nu skulle kunna förändras. Då skulle han behöva bli så mycket en annan än den han är och jag har ingen vilja att kräva den förändringen av en annan människa varken nu eller sen. Dels för att jag inte tror att det går och dels för att det inte bara handlar om honom, det handlar om mig också. Jag har förändrats. Det händer ju, tråkigt men sant.
Vi träffades när vi var unga (som de flesta) och vi har blivit vuxna och bildat familj ihop, haft många fina år, det betyder att vi nu faktiskt snarare fler likheter och gemensamma nämnare än vi har olikheter både till det yttre och det inre.
Det har gått bra, det har varit bra men nu är det inte det längre för mig. Det räcker inte. Jag kan inte göra våld på honom som person för att passa mig, det är inte rättvist, blir inte genuint och han är verkligen bra som han är.
Nej, vårt samliv har inte funkat de senaste åren. Det har funkat helt ok innan men i takt med att min känslor började ändras så märktes det självklart där. Vad hönan och ägget är i det är ju svårt att veta nu, men när du kommer till punkten att du känner ett inre motstånd inför att någon ska röra dig fysiskt. Inte för att du tycker illa om dem men för att det känns fel. Ja då…ja, då är det svårt att se utvägar som innebär att man stannar. Men, som jag önskat att jag vore en person som klarade att bygga ett äktenskap på huvudsakligen vänskapliga känslor och vara nöjd med det och allt annat som faktiskt är bra. Så mycket mycket djup sorg och intensiv skuld jag känt över att jag inte bara kan vara nöjd.
Men jag är inte den människan. Jag klarar inte det.
Nu har skilsmässoansökan lämnats in. 900 pix och signering med e-leg.
Klick, klick, klick betalt och klart! Känslan när man gör det blir lätt att man liksom lajvar skilsmässa, är det inte svårare? Ska ingen sträng domstolsgubbe ringa upp och typ
”Hmm jaha hörrni, nu gick larmet här, tydligen har ni ansökt om skilsmässa. Det kan man liksom inte bara klicka hem som ett par nya byxor.”
Men ingen ringde och det kan man tydligen.
Det är en surrealistiskt känsla att, som vi, sitta vid frukostbordet och klicka lite och skriva under med Mobilt BankID och sen har man beställt 1 st. skilsmässa. ”Jag tar en Big Mac & Co och en skilsmässa tack”.
Galet att det inte är mer. Men det är ett tecken av vår tid tror jag. Allt ska gå snabbt och smidigt och med ett knapptryck. Fan va gammal jag kände mig när jag skrev det! Men är nog gammeldags. ”I nöd och lust…tills döden skiljer oss åt” betyder verkligen något. Detsamma gäller betänketiden som jag såg som just det, tid att tänka. Men ja, nu är jag åter igen den lämnade och har mitt perspektiv på sakerna
Ibland känner jag dock att det är för enkelt att skifta fot i vårt samhälle och det bjuder inte direkt in till eftertanke och det oroar mig för mina barn kanske?
Med det sagt, har man bestämt sig och båda spelar boll är det kanske bra så vet man att det är inne direkt om man vill börja dela upp boet.
Nu har ni tagit ännu ett steg och det är bara att fortsätta ta dem då där är några kvar, hoppas ni kommer kunna fortsätta göra det med respekt och lugn.
Problemet är att när man är 17 är detta helt oväsentlig kunskap där och då. Inte många elever skulle ta till sig det. Däremot gillar dom att prata relationer…så där borde skolan trycka på mer. Vad är en bra relation och hur bygger man en bra relation?
