Mmm, det är en surrealistisk känsla. Klick, klick sa Bill. Klick, Klick sa Bull.
Ger Er båda en ”heads-up” på när domen väl kommer. Då kan det kännas i maggropen vill jag lova.
”Tingsrätten dömer till äktenskapsskillnad mellan parterna. Detta innebär att XY och ZY inte längre är gifta med varandra”.
”Tingsrätten påminner om att vårdnaden om… etc etc”.
Hoppas att ni båda kan finna styrka och frid framåt!
mvh
Svarar er båda då jag upplever att ni har liknande perspektiv. @Tailor och @Kommavidare
Jag tycker ändå att det i grunden är fantastiskt att vi bor i ett samhälle som underlättar den fria viljan. Att skilsmässor inte från samhället försvåras och krånglas till. De är krångliga och svåra nog som det är ändå både om du lämnas eller lämnar. Det är väl det här forumet ett bevis på om inte annat.
Jag tror absolut inte att människor skiljer sig mer lättvindigt idag bara för att det exempelvis är fler skilsmässor i statistiken.
Att fler skiljer sig beror på att vi bor i ett sekulariserat (hurra för det!) samhälle där trosövertygelser inte adderar till skuldbördan och stigmat, samt att vi är mer jämställda (inte att tolka som att vi är det).
Fler kvinnor har bättre ekonomiska förutsättningar att leva på egen hand. Båda anledningarna ovan är också det som leder till att kvinnor både:
Kanske vill gifta sig i högre utsträckning (osäker på om det verkligen stämmer), dvs ”att döden skiljer oss åt” är bara ord, del i en ritual som mer kommit att bli en symbol för en ny passage i livet än en absolut sanning. Som du straffas med skärselden om du bryter.
Och skiljer sig, för…vi kan! Därför skiljer vi oss. Det tycker jag är bra för det är verkligen inte självklart i alla kulturer eller historiskt i Sverige.
Betänketiden tycker jag är bra, men enbart ur barnens perspektiv. Som vuxen har man tänkt innan och jag tycker betänketiden mer är en bra markör från samhällets håll att barnen spelar en viktig roll. De påverkas utan att kunna påverka och de ska därmed värnas.
Tycker att man kan ”klicka hem en skilsmässa som ett par byxor” om än tillspetsat, faktiskt är ett bevis på vilket bra samhälle vi bor i snarare än motsatsen.
Det gör vi, men jag antar att du som jag också har läst en del trådar här från både lämnare och lämnade. Om tar det som de exempel vi kan se och sen ändå utgår ifrån att detta forum med sin mängd innehåll och användare ändå kan anses vara en representativ del av Sveriges befolkning. Eller då för att vara exakt alla i Sverige som skiljer sig.
Oavsett om man är troende eller inte.
Du tycker på riktigt att folk inte verkar vrida och vända på sig ut och in på sig själva i tillräckligt hög utsträckning? Inte bryta ihop tillräckligt mycket? Inte tveka, resonera och oroa sig?
Att det du läser här tyder på att människor skulle skilja sig att för lättvindigt?
Menar du att det är för många icke-troende som gifter sig i kyrkan? Är det det som skaver?
Eller menar du att uttalar man ”tills döden skiljer oss åt” till en annan i en ritual. Så är det ett löfte som bör kräva svårare lagstiftning för att bryta?
Eller att man inte ska anses gift om man inte gift sig religiöst eller uttalat löftet ”tills döden skiljer oss åt”?
Tror vi hamnar i en känslig diskussion för att vi har olika perspektiv där det är svårt för den lämnade att förstå beslutet, för man har inte tagit det själv.
Ur egen erfarenhet: Jag har inte heller tyckt äktenskapet varit fem plus, har varit så otroligt låg på oss men valde att kämpa, stanna och lyfta problemet för en lösning. Min fru gjorde det inte. Per se känns det som hon kämpat mindre (även om hon garanterat kämpat på ett annat sätt, men inte inför och involverande mig).
Jag vänder mig inte heller mot att det är enkelt att skilja sig är det dåliga egentligen, utan kanske mer hur samhället i stort har extremt högt fokus på självförverkligande och den enskilda individen. Oavsett om andra blir lidande ska man premiera det till varje pris.
Det är svåra saker att ta på, men de allra flesta står högst upp på Maslows behovstrappa med mat på bordet, tak över huvudet, tryggt socialt sammanhang osv och då har vi bara det luddiga självförverkligandet kvar. Då det inte går att ta på tror jag det gör folk olyckliga att vända ut och in på. Att då facilitera snabba beslut i komplexa frågor gör att vi gör oss själva och andra olyckliga lättare och utan lika stor eftertanke.
Just att skilja sig enkelt var nog bara ett exempel för mig igen större filosofisk fråga tror jag 
Dödsgiftermål…haha! Sjukt roligt ändå. Förlåt. Men jag kan liksom se myndighetskampanjen framför mig. Två lik i sina kistor som krampaktigt håller fast i varandras händer.
Rubrik: Tycker du att giftermål är för mesar? Nu laserar Skatteverket Dödsgiftermål! Med 5års tvångsgaranti!
Skatteverket - för att döden är fan det enda som skiljer dig åt!
Fattar och köper ditt resonemang till stora delar, men för att dra det till sin spets då. Det du uttrycker är ju en känsla av att ha blivit rundad på olika vis.
Då kanske vi egentligen bör sträva mot ett samhälle som är så tryggt och jämlikt att alla äktenskap per automatik upplöses efter ett visst antal år? Man får helt sonika välja om varann med 5-10 års intervall? Det föregås av
obligatorisk och skattefinansierad parterapi, bodelningsplan läggs till som del i deklarationen och det blir mer stigmatiserat att inte välja varandra aktivt än att göra det?
Finns ingen anledning att ta det på ett annat sätt. Man får tycka olika, det är ju det som gör livet roligt.
Det, och Dödsgiftermål😘
Nja, att inte ha fått en chans att påverka vårt förhållande pga bristande kommunikation är nog en fråga för en annan konversation.
Denna diskussion bygger mer på hur enkelt det med ett knapptryck är att förändra sitt, sin partners och sina barns liv kanske. Men åter igen, mer ur ett större perspektiv där vi i väldigt stor utsträckning bara fokuserar på våra egna känslor och välbefinnande, självförverkligande, utan hänsyn till andra och hur enkelt det är att fatta snabba beslut utan eftertanke kring detta.
Kanske även hur påverkade vi blir av många intryck och i kombination med en ohälsosam stress i livet (som vi egentligen inte borde ha, för vi har ju allt materiellt vi behöver) och då har större möjligheter att med en knapptryckning sätta oss i problem ekonomiskt, emotionellt och kanske även fysiskt.
Så, parallellen med just en skilsmässa handlar nog bara om att vi är på detta forumet och att jag är den lämnade parten. Men trots allt var det jag som kollade upp hur man gjorde och tryckte på knappen först för att inte var sk limbo mer än de tre månaderna vi redan varit det (vilket jag inte riktigt förstår själv idag varför jag gjorde) så är ju medberoende i det hela 
Visst jag kan helt hålla med om att samhället har blivit mer individfokuserat och att det har sina absoluta baksidor. Men framförallt vad gäller att ta sitt samhällsansvar och förståelsen för att man inte bara har rättigheter utan också skyldigheter som medborgare för att ett samhälle ska fungera.
Men inte vad gäller när två vuxna individer efter ett längre förhållande går isär. Oavsett hur det skedde. Oavsett vem som valde. Jag tycker snarare det är ett problem att vi fortfarande lever i ett samhälle där skilsmässa uppfattas så mycket som ett personligt misslyckande. Att samhället fortfarande vilar på tron att två tillsammans hela livet är det bästa, det finaste. Det när så otroligt mycket känslor av skuld och skam.
Jag håller med dig i sak avseende båda dina resonemang. Även gällande skilsmässa. Jag tycker inte att stigmat och hetsen om tvåsamhet för tvåsamhetens skull är önskvärt eller rätt.
Tycker dock inte det är samma sak som det jag vänder mig emot från början i diskussionen. Det är snarare med vilket frekvens och under vilken intensiv påverkan vi fattar stora beslut och kan genomföra dem för oss själva, med självfokus enbart, och så enkelt kan facilitera dem med ett knapptryck så att säga 
Men, kanske får agree to disagree 
Jag fattar vad du menar och det är verkligen helt ok att tycka olika. Jag gillar att diskutera (märks?
Och ja, ett pop-up fönster innan sista klicket med ”Är du säker?” kan jag väl gå med på dårå😘
Haha, låter som en rimlig kompromiss
Bra fråga, jag vet dock inte om jag skulle kalla att vara ogift men leva ihop riktigt är stigmatiserat. Det är ju ingen som lägger huvudet på sned och typ
”Men åh, du är sambo alltså, det var tråkigt att höra.”
Men jag håller absolut med om att det finns en viss press runt att man bör gifta sig för att det ska vara ”på riktigt” framförallt när man är i barnskaffarålder.
Jag tycker det är skönt med bekvämligheter som bankid och onlinetjänster 
Men visst kändes det lite… enkelt. Å andra sidan, varför ska det vara svårt om man väl bestämt sig?
Jag tror mycket beror på personen hur allvarligt man tar på orden “tills döden skiljer oss åt”. För mig betydde dom orden väldigt mycket, men att bära ring spelar inte jättestor roll för mig.
För en person där orden inte har så stor betydelse blir det ju enklare att ta bakdörren ut ur ett förhållande istället för att “tvingas” kämpa.
Nu är det ju bra att det finns vägar ut ur förhållanden som inte är sunda.
Jag tycker nog fler ska diskutera vad giftermålet innebär för respektive person innan man gifter sig. Det vet jag att vi inte gjorde. Ofta antar man att den andra personen tycker samma som en själv, vilket ofta/aldrig är fallet. Jag upplever att många gifter sig för att det är en fin ceremoni och en slags garanti att man ska hålla ihop. Det bara ska vara så, ungefär som vissa konfirmerar sig trots att dom inte är troende.
Sedan kommer ju en del fördelar med ett giftermål i form av ekonomi och delat ansvar.
Jag håller med att man absolut bör diskutera vad olika saker innebär för varandra och hur mycket vikt man lägger vid saker och ting, det görs för lite. Och det hade säkert bidragit till både bättre och längre förhållanden i vissa fall.
Men, trots det så tror jag att vi ofta överskattar effekten av sådana samtal, att de på något vis skulle betyda att saker ändå inte kan ändras. Löften brytas även om man vid ett läge försäkrade varann om att dessa löften var otroligt viktiga. Exempel, när du är 20-30 och har en önskan att ta ditt förhållande “till nästa nivå”, kanske bilda familj, kanske gifta sig. Då är du ju i övertygelsen och föreställningen av ATT det kommer funka, att det kommer gå, då är det löftet “lätt” att göra. Även om du pratar om betydelsen av det sinsemellan. Ord är liksom bara ord ändå och sker alltid mot bakgrund av vissa omständigheter. Så det är ju inte att man inte menar det där och då men att man aldrig kan förutse framtiden.
Jag förstår att det du far och flera här farit lite efter är att det ändå borde finns någon typ av försäkran eller gemensam förståelse för att man “inte bara ger upp”. Och den finns. Men den ändras. Och inga löften, om så sagda i kyrkan eller i djupa innerliga och ärliga samtal är mer än det man kan lova just där och då, och utifrån människan man är just där och då.
Det har du rätt i, det finns inga garantier oavsett.
Det viktiga i slutändan blir ju att man är trygg i sig själv och klarar av kriser, för det enda vi kan vara säkra på är att dessa kommer. Har man den tryggheten i sig själv, vetskapen att inget varar för alltid och en modig inställning (att man väljer tvåsamhet trots att man vet att det kan ta slut när som helst) istället för naiv (tron att allt varar för evigt eftersom orden sagts en gång), så får man ju uppleva många vackra saker i livet, även om saker tar slut.
Ja, precis så:-)
Tänk om folk visste hur mycket tanke, tid och ork som krävs av att bryta upp. Sympati finns det massor av, men för empati då krävs det något annat. Då behöver man befunnit sig i det. Varit här.
Jag har ju då på ytan lyckligtvis en relativt lugn skilsmässa framför mig (utifrån hur det verkar nu). Och kommer därmed få min historia återspeglad hos andra i ordalag som “Vad skönt att det gick så lugnt till” “Åh så bra att ni ändå inte varit elaka mot varandra”. Och jag håller med, jag håller verkligen med. Det är jättebra, allt annat är verkligen värre. Så mycket värre.
Men jag har så svårt att koncentrera mig på jobbet, svårt att hålla i en tanke från början till slut, sover oroligt. Funderar och tänker i konstanta åttor. Oroar mig för barnen. Ibland känns det som att man bara är just det, en stor jävla överhettad hjärna som inte kan tänka på något annat än just att bryta upp och att göra det så bra som möjligt, ta hand om alla och sig själv samtidigt. På vad som händer, hur det känns nu och hur det kommer gå. Runt, runt, runt.
Jag är trött. Så otroligt trött och utsliten efter det här året och nu kommer det ett till år som antagligen kommer bjuda på ett annat men minst lika hårt motstånd.
Det känns tröstlöst ibland, det gör verkligen det. Vad ville jag ha sagt med det här? Vet inte. Jag tänker ju inte på annat så det var väl mest det. Man tänker ju inte på annat.
Hög igenkänning. ”Vad skönt att ni inte bråkar”, ”Bra att det fungerar med barnen”, ”Det verkar ju gå smidigt”.
Det kräver också väldigt mycket att se till att det är så. Sympati, empati, förståelse och tanke gentemot den man ska separera ifrån. Fast man inte alltid känner så. Mot sig själv. Evig tankeverksamhet gentemot barnen. Och det är bara den känslomässiga delen av separationen. Tillkommer gör den praktiska.
Hjärnan är full av tankar och scenarion. Vilka skiftar efterhand processen går framåt. Undrar när man är färdig? Aldrig kanske om man har barn tillsammans. Men åtminstone nöjd?
Upplever mig också tråkig. Då hela min hjärna är full av detta blir det ju också det jag har att prata om. Men det kommer bli bättre har JÄTTEMÅNGA personer lovat mig