Förstår inte riktigt hur du menar - hade hon stalkat nån eller frågat om att träffas igen eller hade hon stalkat dig?
Att hon inte väljer kan ju ha varit hur hon gjort tidigare eller att den hon “stalkat” visat intresse för henne och att hon först då känt intresse själv.
Det är klart att man väljer om man besvarar intresset eller inte, med att inte välja själv menar iaf jag att jag kanske inte skulle ha varit intresserad att inleda nåt med personen om inte den visat ett tydligt intresse först. Dvs att mitt intresse väcktes först när den andra visar intresse, att jag anpassar mig helt till den andra personen och hans vilja/intressen - tappar lite av min egna personlighet.
Om jag ska förklara det bättre så kanske det skulle vara att det var inte personen i sig som jag blev intresserad av utan just det att han var intresserad av mig.
AJ.
Jag drabbades precis av en hård insikt och den är nåt jag måste fundera över och förändra.
I mitt förhållande med ex och flera av mina andra ex (ibland även kompisar eller andra) har jag ibland funderat över min känsla att vi pratat om saker och kommit fram till nåt eller jag har berättat nåt jag tyckt eller känt och i stunden verkat som om vi var på samma våglängd. I efterhand har jag insett att de inte lyssnat utan kommit med ord, meningar, ljud utan att på riktigt mena eller vara med i konversationen. Jag har på min sida övertolkat och fyllt ut tomrummen med vad jag trott personen menat/tyckt/känt. Det kan ha varit både positivt och negativt men ffa positivt.
Jag har alltså känt att vi haft en djup och meningsfylld konversation men i realiteten har det bara varit mer av en monolog med inspel för att föra handlingen vidare så att säga.
Jag insåg precis att det är exakt det som hände mig förra året med min fling förra året också. Jag berättade saker för honom och kände att vi hade en kontakt, en dialog men nu i efterhand när jag tänker tillbaka gav han inte mycket av sig själv och det jag då tyckte han sa när jag öppnade mig för honom var egentligen inte den djupa kontakt jag inbillade mig.
Jag har insett att jag verkar ha en förmåga att tro att den andre är lika engagerad som jag är fast det inte är så. Bara för att jag känner att jag är redo att öppna upp och berätta betyder inte det att den andre är det men på nåt sätt överbrygger jag omedvetet det jag nu i efterhand ser och förstår är stora klyftor i engagemang eller öppenhet.
Det gör ont.
Hur ska jag nånsin kunna lita på nån eller mig själv igen?
Jag förstår, det är en tuff resa att börja våga lita på någon igen. Jag kan liksom känna med de flesta av mina relationer, att jag vet inte riktigt hur mycket tillit som funnits, egentligen. Vad vet jag om hur en bra relation är, egentligen. När allt kommer omkring. Det kan jag tycka är lite jobbigt. Det är verkligen inte lätt det här med relationer.
Hm, ja detta har jag också funderat en del på. Jag var 21 när jag blev ihop med exet, ingen direkt reaktion innan honom att tala om. Nu när jag kommit igång med dejtande så har jag faktiskt stämt av med en väninna om olika känslor jag haft. Att jag varit skeptisk, avvaktande, kanske lite för trångsynt. ”Lev lite!” Uppmanade hon mig. Ta det inte så allvarligt, låt livet leda dig, inte tvärtom. Våga prova. Och jag har försökt. Men också gjort små avstämningar med mig själv. Tackat nej, avbrutit när det trots allt inte känts bra. Nu, när det inte handlar om att bygga ett hem och familj så går det faktiskt lättare att just våga prova. Jag har gjort precis som du @mordillo och inbillat mig en djupare kontakt, när allt som faktiskt levererades var hummande på rätt ställen, tid och en del andra samtalsskills (som absolut inte är att förakta!) Men inte mer än så.
Jag försöker verkligen att vara observant. Att ge mig själv tid. Både vara i nuet och ”leva lite”, flyta med, slappna av. Men försöka att inte bara dras med, utan stämma av med mig själv lite senare: vad har jag faktiskt varit med om? Hur var vår dejt? Vad sa han, vad gjorde han? Och jag? Är detta vad jag är ute efter? Jag får helt enkelt tugga i mig att jag är ny på det här, och som nybörjare krävs en hel del jobb och tankemöda. Och det går långsamt! En jobbig bit är att hitta balans mellan att bortförklara små men kanske relevanta skav, och att förstora upp petitesser.
Jaa - vad vet jag om hur en bra relation är?
I teorin ser jag den framför mig.
I realiteten famlar jag i blindo, jag vet inte ens om jag är tillräckligt mogen att ha en relation eftersom jag inte ens känner mig själv.
Eller kanske att jag känner mig själv för bra - jag vet precis vilka fel och misstag jag gör om och om igen.
Jag är inte ens nöjd med att vara med mig själv, finner ingen ro eller har någon kärlek eller självmedkänsla för mig själv - hur ska då nån annan kunna älska mig?
Exakt! Du satte i en kort kärnfull mening ord på precis vad jag menade. Jag är alltså inte ensam om att bedra mig själv så. Känns skönt på ett sätt men samtidigt ledsamt.
Men hur gör man det?
Jag gjorde det trodde jag förra året men oj vad ont det gjorde! Vet inte om det var bättre än att vara sunt skeptisk faktiskt.
För oss som kanske inte klarar att kasta sig ut och “leva” och ta saker lite mer med en klackspark utan kanske investerar mer av oss själva i en ny person eller relation får lätt en smocka när verkligheten slår till och den man träffade visade sig leva lite mer utan att lägga ner sin själ i det.
Jag har svårt att ta del av livet utan engagemang - det blir liksom inte värt något då och jag vet helt ärligt inte ens hur man gör. Eller varför man skulle göra det.
Jag får för tillfället dra mig lite tillbaka och hoppas att jag törs kasta mig ut i virvelströmmen igen om det dyker upp nån intressant. Däremot tror jag inte att jag kommer göra annorlunda utan jag kommer nog dyka huvudstupa i den djupa änden direkt istället för att glida runt på ytan i den grunda delen.
Jo, men jag har nog blivit bättre på att våga. Men också att ”våga” kan få betyda att det är bra i stunden, vara tacksam för det och inte tänka alltför långt fram. Jag blir väldigt engagerad och det vill jag inte ändra på. Tvärtom har jag nog lärt mig en del om mitt engagemang, att jag inte är så sval som jag ibland trott. Och jag klarar nog bättre nu att låta känslorna ha sin plats, och sedan, efter lite tid ta ett steg tillbaka och låta logiken prata en stund. Det där med att Våga Prova innebär också att våga avsluta. Det går bättre, men jag märker att jag drar ut på det. Krävs mycket tanke, känna efter, vrida och vända innan jag blir helt trygg med beslutet. Att det är ok att känslan säger åt mig att försöka lite till, men logiken säger att det är dags att släppa och gå vidare. Nu ska vi dock inte dra för höga växlar på denna nyfunna visdom… Dejtar just nu en man, och det känns toppenbra, även logikhjärnan har gett sitt godkännande. Så vi får väl se hur det går - och hur jag då mår…
Men grattis!! Det låter ju bra - både att du hittat en man du trivs med och att du törs mer.
Jag ska fundera på hur jag ska gå vidare, jag vet ju hur lätt jag kastar mig in i nåt och hamnar i beroende av den personen - jag kanske måste lära mig att vara själv först kanske?
Ja, det tror jag mycket på. Har ju inte kommit så långt med denna romans än, och det är en del katastroftankar som spökar hos mig. Och då är just detta att jag VET att jag har det rätt gott när jag är själv en väldigt lugnande tanke. Går det åt skogen så kommer det att göra ont, ja, men jag har ett bra singelliv som också är trivsamt. Jag har verkligen kommit att trivas med att bo själv (ja, ihop med tonårsdotter, hund och katt, då…) och min strävan med att finna en ny relation handlar inte om gemensamt boende. När jag på riktigt förstod att jag kunde ha kvar min safe zone -mitt hem som jag äger själv, mitt självbestämmande - så lättade också en del kramp kring det här med ny relation.
Just här har jag också landat - eller det gjorde jag redan innan min skilsmässa. Jag ville redan då bli särbo - i mitt nästa liv som jag sa då - och särbo är det jag kommer sträva efter om jag hittar nån att inleda en relation med.
Jag trivs nog också rätt bra som jag bor nu om jag tänker efter men däremot har jag ännu inte lärt mig att trivas med mig själv, det kommer nog ta betydligt längre tid!
14/8:
Så - då har sommaren gått och mina förhoppningar om en rolig singelsommar gick väl i stå av flera olika skäl.
Från att ha bott singel flyttade ett barn in och bodde med mig i stort sett hela sommaren - det var givetvis trots att det förändrade mina planer väldigt trevligt och mysigt och jag känner att vi har fått tillbaks mycket av den kontakt som jag känt att vi tappat iom både mitt mående innan skilsmässan men även skilsmässan i sig.
Min ekonomi har inte varit på topp så mycket uteliv har det inte blivit.
Jag har haft svårt att släppa tankarna på HanSomInteVillMerÄnIbland (inte att förväxla med HeWhoMustNotBeNamed… ) och nog faktiskt stängt dörren för alla andra potentiella trevliga män.
Det sommaren har lett till istället är nog att jag nu känner mig mer tillfreds med det liv jag lever, mycket tack vare att jag fick ha mitt barn hos mig.
Jag har också funderat mycket över hur jag är som person, hur mina relationer sett ut tidigare, både med män, vänner och familj. Jag har tagit upp några relationer tidigare i tråden.
Jag funderar också mycket över min relation till mig själv. Jag vet inte om jag tycker om mig själv, jag är ambivalent och jag funderar på om det beror på att jag i vissa fall har ett gott självförtroende men däremot alltid dålig självkänsla. Jag kan tycka att jag är “duktig” eller bra i vissa saker jag gör men jag är aldrig nöjd med hur jag är eller ser ut.
Det är mycket viktigt för mig (oftast, det har blivit bättre) att få positiv bekräftelse.
Tänker man så är det ju svårt att klara av att inleda en relation utan att vara i underläge och svara på minsta positiv signal och det kanske är därför jag “hamnar” i relationer (man, vän) istället för att aktivt välja?
Nu när jag är själv igen har jag börjat tänka på HanSomInteVillMerÄnIbland och hur jag ska göra i förhållande till honom. Ska jag låta det vara som det är med sporadisk kontakt och antingen hoppas på att det så småningom blir något mer eller nöja mig med det jag ändå får eller ska jag bryta och tillämpa nollkontakt för att sluta tänka på honom och kanske öppna upp för nån annan som faktiskt vill vara med mig?
Jag förstår att det för många låter helt sjukt att jag ens funderar men så är det ju när känslorna har slagit sina klor i en.
Jag satte ett datum innan sommaren när jag skulle ha fattat ett beslut och det var 1 september och för att fortsätta med kontakten skulle jag ha signaler om att det faktiskt skulle kunna leda till nåt mer än det vi (inte) har idag men inatt läste jag några trådar här på forumet som ledde till några relationsbloggar och med olika ord blev meningen “hör han inte av sig är han inte intresserad” intrummad i mig. Precis som @Noomi sagt till flertalet (inklusive mig) här på forumet.
Jag började så att jag markerade honom som “Begränsad” vilket gör att jag inte ser honom i mitt flöde och inte får några aviseringar - det blir bra.
Min rädsla inför eventuell relation i framtiden är ju då - hur ska jag veta att det är en “riktig” känsla jag har och inte bara min dåliga självkänsla som pratar?
Kommer in lite sent pga semesterpaus men vilken intressant diskussion. Fastnade direkt för din genomgång av dina ex och de lärdomar du dragit av detta. Känner igen mig mycket i det du beskriver, kan också se att jag “hamnat” i relationer som jag aldrig egentligen menat själv. För mig tror jag att det till viss del handlar om att jag är ganska selektiv med hångel/ons så när jag väl får till det med någon så är jag så svältfödd på närhet att jag inte riktigt kan skilja lust från förälskelse. Men när du skriver om detta i koppling till dåligt självförtroende/självkänsla så kan jag se att det kan nog vara en poäng där för mig också. När sedan den andra är intresserad av att gå vidare har jag svårt att bryta trots att jag nog sett varningstecken på t ex bristande kompabilitet. Blir peppad att göra en liknande genomgång, både av mina ex och som du skrev att du också tänkte, av dina vänskaper. Bra för att se sina mönster och få ökad möjlighet att bryta de negativa sådana.
Jag tänker att ska du fortsätta med honom ska du göra det för att det upplägg han erbjuder passar dig - det vill säga att du är nöjd med sporadisk kontakt och att du kan ta det för vad det är. Men ser du att det kommer att leda till att du hoppas på mer (nu eller sen), vilket det ju verkar som i hur du beskriver, då tycker jag att du ska bryta. Min erfaranhet, både personligen och av folks berättelser här på forumet, är att människor sällan förändrar sig. Är han inte intresserad av något seriöst med dig nu, så kommer det troligen inte ändra sig framöver. En lärdom som jag själv behöver eftersom jag har en tendens i att vänta på förändring. Jag tror att det bästa att göra är att inse att det finns fler fiskar i sjön och att det kommer att dyka upp någon som passar bättre. Du förtjänar någon som verkligen vill vara med dig, och som har de egenskaper som du behöver. Det är uppenbarligen inte denna man.
Ja, gör det! Det var en nyttig genomgång för mig och fick mina tankar och känslor som tumlade runt i mitt huvud att sorteras och hamna rätt. Jag såg de mönster jag misstänkte och fick mig att börja fundera över hur jag är i förhållande till andra människor i mitt liv. Men jag vet inte om jag orkar gå igenom mina vänskaper än - det kommer bli smärtsamt för jag har tappat så många längs vägen…
Det har nog jag aldrig kunnat - eller rättare sagt, när jag tänkt efter har jag insett att det nästan alltid handlat om lust. Hur blir man förresten förälskad om inte lusten är där? Eller händer de samtidigt? Jag har nog inte ens alltid haft lust till personen innan men när jag märkt hans intresse har lusten och intresset väckts.
Ja, hade det fortsatt som det började hade jag varit nöjd med det men så lite som det är nu räcker inte för mig.
Det sjuka är att jag nog kan tänka mig att även han skulle vara nöjd med det jag tänker mig men han är rädd att hamna i en relation med villa, vovve och volvo tror jag men det är jag ju lika rädd för…
Iofs tror jag att jag känner mer för honom men det är bara sån jag är - jag har svårt att bara ha en sexuell relation utan känslor men för den sakens skull behöver man ju inte binda fast varann och ständigt vara tillsammans eller flytta ihop? Det har jag redan gjort och känner inte alls för det just nu.
Hm.
Så var det det där med att tro på att man förtjänar bättre också - varför? Varför skulle just jag förtjäna en bra man?
Nää, jag vet inte - jag är bara väldigt tveksam till hela relationsgrejen just nu men min närhetslängtan och lust har inte minskat, tvärtom och det är väl därför jag trillar dit varje gång på honom. :
Vi får se hur jag gör - just nu är han begränsad och jag har varit upptagen med att göra en klart en present hela dagen och inte ägnat många minuter åt att tänka på honom faktiskt. Inte ens gått in på hans sociala media eller vår messengerchat. Kanske klarar hela dan.
Jag ser fram emot att se om du kommer att skriva om dina realtioner och om din historia liknar min - det kanske är många som “hamnar” i relationer och det är bara vi som tror att alla andra är så planerande och aktiva i sitt val av partner.
Ska ta tag i att göra det! Känns ju som att vi är rätt lika. Känner också igen det du beskriver av att ha tappat vänner längs vägen, tänker att hanterandet av vänskaps- och kärleksrelationer kan ha med liknande mekaniker att göra.
Sen tänker jag lite om tanken handlar om att förtjäna en “bra man” eller om tron på att det faktiskt fin en bra man som väntar därute. För mig tror jag att det handlar lite om att jag har så svårt att se att det finns andra, andra som kanske skulle passa mig bättre. Det är kanske någon slags “du vet vad du har men inte vad du får”-tanke. Att det liksom på något sätt är denna man eller ensamhet som gäller. Jag tror att det är det som i alla fall gör att jag ger min in i relationer, och kanske framför allt håller kvar vid dem fast jag ser tecken på att vi kanske inte helt är kompatibla.
Ja - det är det jag också funderar över. Men också att jag gått så in i mina kärleksförhållanden att jag missat att underhålla vänskaperna.
Ja, vi är nog rätt lika i det här avseendet, ältandet fortsätter iaf här från mitt håll.
Du har nog rätt - det handlar inte om att förtjäna något utan om att tänka att man inte ska nöja sig med att nån visar lite intresse utan man ska för det första själv vara intresserad av personen och att lära sig mer om honom, vilja lära känna honom på djupet (och att han vill lära känna mig på djupet).
HanSomInteVillMerÄnIbland är nog inte en sån, mer ytlig och lustbetonat känner jag nog inför honom men jag ska inte slå på mig själv för att jag trillade dit på det - det var väl vad jag behövde och kände för just då. Det är ingen katastrof, eftersom jag ändå just nu inte är mogen för något djupare spelar det ju egentligen ingen roll om han hör av sig eller inte - det får bli som det blir. När jag är mogen kommer jag att släppa honom och antingen hitta någon annan som passar mig bättre eller vara själv.
Vad skönt att du känner så! Själv funderar jag lite på hur jag ska tänka kring vad jag egentligen behöver nu. Känner å ena sidan att något ytligare på ett sätt skulle passa mig bra som “första steg” efter skilsmässan och den långa relationen. Jag ser dessutom att jag gått mellan olika långa relationer utan att ha fått rebounda lite och att det kanske inte varit helt bra. Samtidigt blir jag avskräckt av alla Tinderkillar som är tydligare med att de bara vill ha lite “kul” och jag vill heller inte ge mig in med den ansatsen och sen märka att jag vill ha mer med någon som inte kan ge det. Svårt!
Ja - det här brottas jag nog med lite också.
Jag kan logikt tänka som jag skrev ovan men känslomässigt är jag ju inte riktigt där hela tiden.
Kunde varit jag som skrev…
Jag har ju testat den här och det gick väl sådär…Iofs visste jag inte när jag inledde det hela att det var så det var - det blev jag ju upplyst om i efterhand. Note to self - antingen frågar du innan eller så förutsätter du att det handlar om lite sex.
Jag har haft en period med tankar om hur barnen uppfattat livet med mig först som sjuk och sen hur de tyckt att det varit att leva i vår familj. Om pappans humör påverkat dem negativt och vad de tänker och känner inför skilsmässan.
Jag har frågat dem och känner att jag fått ärliga svar.
Jag har varit rädd att de skulle ha fått men av att jag i stort sett bara låg och sov under ett antal månaders tid men de säger att de accepterade det och tyckte nog inte det var så konstigt - det var ju bara så det var som de uttryckte det.
De har heller inte känt att det varit svårt att acceptera skilsmässan eller livet som vi lever nu.
Jag har däremot inte vågat fråga dem om deras förhållande till pappan, hur de uppfattat hans humör och min roll i det hela. Jag har däremot förklarat väldigt översiktligt att det har varit en av anledningarna till att jag ville skiljas och att jag själv inte tycker jag varit den mamman jag hade velat vara.
Jag har inte sagt mer eller frågat mycket mer än hur de uppfattat det för jag förstår att det dels kan uppfattas som kritik från mig mot pappan och dels vara svårt för dem att säga något negativt om honom till mig, att det skulle kännas illojalt.
För mig känns det som att de tycker att de haft en rätt hyfsad uppväxt ändå, de vet att vi älskat och älskar dem. Det är nog ändå huvudsaken!
Utöver dessa grubblerier har jag faktiskt landat tror jag. Jag trivs. Visst kommer det fortfarande dippar och visst funderar jag ibland på om jag gjort rätt men i det stora hela är jag väldigt nöjd. Jag vill inte tillbaka och det känns som om jag kan börja se framåt igen - inte bara bakåt och inåt.
Nu kommer också den underbara hösten när vi med gott samvete kan stanna inne, tända ljus och bara mysa! Jag ska försöka bli i den känslan och inte stressa över helgerna som kommer där mitt i vintern - ni vet vilken jag menar.
Jag förstår inte alls vad du menar känner mig så himla udda. bästa helgen av alla!
Jag är faktiskt nästan klar med julklapparna till barnbarnen, har ett kvar att köpa till .
Så vi får väl se hur det går - och hur jag då mår…
) och nog faktiskt stängt dörren för alla andra potentiella trevliga män.
Jag trivs. Visst kommer det fortfarande dippar och visst funderar jag ibland på om jag gjort rätt men i det stora hela är jag väldigt nöjd. Jag vill inte tillbaka och det känns som om jag kan börja se framåt igen - inte bara bakåt och inåt.
bästa helgen av alla!
.