Härligt med semester och hoppas att ni får en fin vandring!
Känner lite som du, att jag ibland funderar på att lämna forumet men det är också fint att kunna följa er andra och få det sociala i det. Jag tänker att vara skild är ju mer än bara att sörja en relation, det handlar om att ställa om sin livsstil och i det kan det vara fint att ha kontakt med andra i samma situation.
10/7
Inom några timmar befinner jag mig delvis i radioskugga och vet inte hur mycket nät jag kommer kunna ha men det ska bli skönt att leva lite analogt några dar.
Jag börjar fixa klart det som måste vara klart här hemma, kollat till grönsaksodlingen, vattna blommorna, sätta de sista blommorna till uteplatsen, slänga skräp.
Efter det ska jag packa kläder, nöjen och mat innan vi åker och handlar det sista - sen åker vi!
De senaste veckorna har jag funderat mycket på mig och mitt liv, mina tidigare relationer, min barndom, mina vänner - kort sagt hur mina relationer sett ut och ser ut. Livet består ju av relationer av olika slag och nu när jag börjar öppna upp för en ny kärleksrelation vill jag tänka igenom hur det varit, hur det är nu och hur jag vill att det ska bli. Några analoga dar borde hjälpa till med det, ska komma ihåg att ta med mig en anteckningsbok för att kunna pränta ned vad jag kommer fram till och funderar över.
Ha en skön bortavistelse i radioskuggans dal 
Ha det så bra i den analogiska världen.
.
Skitbra tanke med detta om att skriva ner.
28/7 Relationsretrospektion och navelskådning
För min egen journal, vill få mina tankar på pränt hur infantila de än är så snälla - om du läser, var skonsam i dina kommentarer…
Jag har tänkt igenom mina viktigaste relationer och försökt spalta upp hur de varit, bra/dåligt, vad som hände, hur det tog slut osv. De kan vara korta eller långa, tiden har ingen betydelse men de har på något vis gjort avtryck.
A. Min första riktiga pojkvän minns jag fortfarande med stor ömhet och kärlek. Hans underbara ögon, läppar och skratt, retsamhet. Vi hade en underbar sommar, dansade, hånglades och skrattade men sen började skolan igen, våra världar kolliderade, jag kände mig aldrig hemma bland hans kompisar för jag passade inte riktigt in. Han gick i specialklass och jag var en pluggis med toppbetyg. Jag var osäker på mig själv, på om han verkligen ville ha mig och fick för mig att han börjat titta på eller vara tillsammans med en annan. Istället för att ta tag i saken och fråga honom gjorde jag slut och han reagerade kraftigt med att säga att vi aldrig hade varit ihop. Mitt tonåriga jag såg aldrig sorgen och chocken i hans ögon utan blev tillintetgjord av tanken att alla skrattade åt mig för att jag kunde tro nåt så dumt som att han ville vara tillsammans med mig, att det var självklart han ville ha den andra för hon var ju så mycket tuffare och mer lik honom. Jag har träffat honom som vuxen igen för ett antal år sedan och vi kunde iaf prata och minnas tillbaka med glädje på den tiden och lite gnista fanns nog kvar än… 
B. Usch. Vet inte hur mycket jag vill skriva om den här. Dysfunktionellt så det heter duga, Stockholm syndrome kan man säga. Mådde rätt dåligt, drack mycket. Han har några försonande drag, han var känslig, kunde teckna naturen men i övrigt nej. Vek så han följde med sin idiot till kompis på idiottilltag. Hans mamma var sur och tyst men det krävdes nog för att överleva i den familjen med maken som söp och t o m försökte få mig full och i sin egen säng när jag var där och hälsade på sonen och frun låg på intensiven… Det var ju så synd om honom vet ni… 
Han gjorde slut och jag blev väldigt ledsen men tack gode Gud för att jag slapp ifrån detta. Nu när jag tänker tillbaka känner jag mig otroligt äcklad över att jag varit tillsammans med honom och skulle vilja kunna tvätta bort det från min kropp och mitt minne…
C. Han var jag tillsammans med två gånger, första gången avslutade jag det för jag hade träffat en annan, andra gången rann det ut i sanden när jag insåg att han var tillsammans med en annan. Jag hade åtminstone den goda smaken att avsluta personligen med honom, han lät mig få reda på det genom att se honom hämta den andra på skolan… Idiot! Han var dum på många andra sätt också och egentligen var det väl ingen stor kärlek från något håll - det bara blev som så många andra av mina förhållanden. Nu är vi vänner på facebook och han skulle nog inte haft något emot en fortsättning men där är det faktiskt nobben från mig. Det som stör mig med den här relationen och varför jag tar upp den är att jag lät andra påverka mig negativt vad gäller honom precis som med min allra första pojkvän. Vi hade kanske kunnat lösa det bättre eller på ett annat vis, ingen av oss lät den andra komma in utan spelade roller för varandra. Vi var ju också väldigt unga.
D. Min första sambo. Vi blev tillsammans av misstag, jag var på dans och satte mig i en bil i framsätet bredvid en kille som såg ut som nån jag kanske var lite intresserad av - det var det ju inte men jag var full, han var full och vi satt nära - det gick som det gick. Han hade precis haft en kärlekshistoria som gått snett och jag var väl hans rebound och hämnd - jag var svag i kött och ande och så hamnade vi utan att riktigt förstå det själva tillsammans. Jag lämnade honom för en annan men idag är vi kompisar. Han ställde upp för mig senare när jag verkligen behövde det och den nya inte gjorde det. Han hade också en del negativa sidor förstås - en gång pratade han inte med mig på tre dagar för jag hade gjort ett i hans ögon oförlåtligt fel, livet skulle inrättas efter honom då han jobbade natt så jag smög omkring hemma när han skulle sova, kunde inte ta emot gäster osv, blev lätt arg, klagade på min matlagning osv för det var ju givetvis alltid jag som skulle handla och laga mat fast jag jobbade heltid och han deltid natt…
E. Han var rolig, hade fantastiska ögon, gick verkligen in för att få mig och får väl erkänna att han inte hade svårt att locka mig då mitt tidigare förhållande börjat tära på mig. Jag hann inte mer än avsluta med min ex innan han kom farande. Med honom upplevde jag många äventyr, han hade mer pengar (tror jag) än nån jag kände men var inte en sån som skröt, snarare fick man inte alls prata om pengar för då blev han lite sur eller arg. Jag gjorde av med väldigt mycket pengar under tiden vi var tillsammans eftersom han inte kunde förstå att jag inte hade samma ekonomiska möjligheter som honom och jag inte ville “snylta” på honom. Han hade ett mycket nära förhållande till sin pappa som var svårt att ta sig förbi och pappan bestämde väldigt mycket och hade sina bestämda uppfattningar om saker och ting. Jag tog mig aldrig riktigt in i familjen även om jag tror att pappan så småningom tyckte om mig. Jag gjorde slut så småningom när förhållandet gått i stå, vi hade pratat om barn tidigare men det hade aldrig blivit av då han tvekat (tur nog kan jag tänka idag!). Han svek mig dubbelt en gång och jag försökte glömma men det gick inte, så småningom kunde jag inte bortse från det faktum att jag aldrig riktigt släpptes in samt att jag inte återfick tilliten till honom. Jag avslutade.
Efter honom hade jag ett sabbatsår från män (eller skulle ha haft om jag inte råkat bli tillsammans med nån men det var bara ett kort avsteg 
) det var det längsta jag nånsin varit utan respektive sedan min första sambo tror jag. Jag har en historia av att råka bli tillsammans med första bästa som visar intresse för mig istället för att titta runt lite själv…
X: Honom spanade jag ut och det var ju nåt nytt! Han hade samma humor som mig, intellektuell, intelligent, driven, ambitiös, liknande intressen och grundvärderingar, snygg rumpa och ögon inte att förglömma…
Vi var tillsammans länge, fick 2 barn, jag välkomnades in i hans familj. Allt borde varit bra om det inte var för det att han krävde att allt skulle göras på ett viss sätt, hans sätt. Han kunde ägna mycket tid åt sina intressen eller åtaganden utanför familjen som jobb, föreningar osv medan vi fick stå tillbaka för han hade sån pliktkänsla (känns det igen, tycker jag hört det på flera håll här inne…?). Vi hamnade på undantag. Han hade också ett eldfängt humör och krävde att barnen skulle göra saker perfekt redan första gången de gjorde det annars blev han arg, kunde skrika och gorma åt barnen hemma, knuffa både barnen och mig om han ansåg att vi var i vägen för honom. När det kom andra på besök var han som den gode familjefadern själv… De små utbrott jag fick över hans sätt brydde han sig inte om och jag fick oftast inte ens något gensvar på dem. Det var fel av mig att inte kräva mer direkt jag kände att det skavde men jag var konflikträdd och tänkte att det var ju bara så han var osv osv i all oändlighet.
Efter många år av vånda över vad jag skulle göra tog jag bladet från munnen och talade om på riktigt hur jag kände det, att han skulle fundera över det och säga hur han tyckte att vår relation var, att jag inte mådde bra alls som det var nu i relationen och inpräntade att det var allvar. Tyvärr blev det ingen respons och då blev beslutet att lämna enkelt.
Jag kan sammanfatta med följande:
Jag har varit mkt konflikträdd men jobbar med att förbättra det och mycket har hänt sedan jag började med det för knappt 10 år sen.
Mina män har inte kunnat/velat prata om känslor/relationer
Jag har inte kunnat prata om känslor/relationer med mina män.
Jag har “hamnat” i relationer istället för att kanske låta det vara ett härligt möte som stannat där.
Jag har varit feg.
Jag har låtit mig påverkas av vad andra tycker och tänker eller vad jag tror att andra tycker och tänker
Nu undrar jag om jag lärt mig nåt på resan? Det är nåt jag ska fundera vidare på.
Det här var kärleksrelationerna det - nästa steg blir vänskapsrelationerna, den blir tuffare. 
Vilket fint bokslut! Blir intresserad av att göra på liknande sätt!
Undrar hur du resonerar vad gäller din mognad, vet du med dig att du sökte efter vissa egenskaper/tänkte på ett visst sätt som ung med de första relationerna och hur har detta förskjutits som äldre?
Jag sökte inga egenskaper alls som ung - hamnade som sagt i relationer om nån visade intresse.
Reagerade och svarade på luststimuli kan man väl säga…
Jag har gått på attraktion, det tror jag är sammanfattningen.
Däremot “valde jag bort” populära killar, snygga, charmiga killar eftersom jag tänkte att de:
Den uppfattningen har hängt kvar i min hjärna även sedan jag blev vuxen tyvärr och har spätt på andra negativa tankar om mig själv.
Den enda jag i stort sett valde ut innan var min ex och det höll ju då också betydligt längre än mina tidigare relationer. I hans fall hade jag heller inga tankar på att han inte skulle kunna vara intresserad av mig utan där gick jag helt på vad jag själv ville - vilket ju visar på åtminstone någon form av mognad.
Idag försöker jag ta mig ur dessa gamla föreställningar och kämpar väl t o m fortfarande med tanken att jag kan ha några krav…
Jag har också insett att även “populära” killar kan vara intresserade eller vara intressanta, att jag är värd nån som är intresserad av mig för den jag verkligen är och inte nån jag tror de vill att jag är.
Det jag behöver jobba med framöver är min självkänsla, min självständighet och konflikthantering - inga små detaljer direkt!
Jag har kommit en lång bit på väg känner jag men det kvarstår fortfarande mycket. Bara häromdagen fick jag en insikt att bara för att man träffas och hånglar eller ligger betyder inte det att man måste ingå ett förhållande eller flytta ihop - låter fånigt men för mig har det alltid varit automatiskt så - om man “släpper till” så ska man bli tillsammans. Jag förstår (och har förstått) rent logiskt att jag tänkt fel men från att förstå det logiskt till att känna att det är ok är en helt annan sak. Nu kanske det börjar lossna, vi får se.
Jag är bara i början av mitt arbete med mig själv än och just nu känns allt bara som ett virrvarr av lösa tankar och trådar och att sålla ut vad jag vill ha hos en man jag tänker leva med känns omöjligt. Jag vet bara att jag (som det känns just nu) inte vill ha ett förhållande där vi delar bostad 100%.
Tack för svar!!! Så intressant! Mycket igenkänning!
Och det här har jag också svårt med. För mig blir den fysiska närheten ett mått på förtroende (tillit) och därmed intimitet. Och det tar tid för mig att vilja komma nära. Det är lixom sista steget innan jag tycker att jag är på väg in i att börja utforska möjligheterna att påbörja en relation. Avsaknaden av intimitet med ex och starka konflikter var ju det som gjorde att vi bröt, så på något vis ser jag intimitet som vägen in respektive vägen ut (vid avsaknad).
Givetvis förstår jag att det inte behöver vara så, men jag har svårt just för att börja med attraktion. Det känns som en slags sell-out. Kanske för att det just är vad så många söker där ute. Bekräftelse genom fysisk närhet. Märkligt.
Är mycket nyfiken på hur du resonerar för att ta dig fram! Tack för uppdatering!
Jag är ungefär likadan som det du beskriver, och jag tänker absolut inte att jag har fel. 
Det är sån JAG är, helt enkelt.
Garantier får man ju aldrig men jag hoppar inte i säng med någon om det inte finns en stor sannolikhet till en riktig, långvarig relation. Det är helt enkelt inte intressant.
Har jag lärt känna någon så pass väl och litar så mycket på honom att jag vill vara intim - då är det utan tvivel en redan långt gången relation för mig. Då har jag redan stora förhoppningar om att det kan bli seriöst.
Och om jag inte alls känner honom tillräckligt väl för att avgöra om det kan bli något på sikt eller inte, då vill jag heller inte ha sex med honom.
En utmärkt logik enligt mig. Men sen får man ju inse att andra har ett helt annat sätt att betrakta det. Det är också logiskt. 
Och jag har hoppat rätt in men sen också fortsatt direkt in i att vi har ett förhållande… 
Jag har haft svårt att motstå lusten som uppstår, jag har alltså inlett förhållanden med rena främlingar - jag vet, det låter helt galet men det är så jag har opererat.
Jag försöker bryta det mönstret men inte är det lätt inte. Jag vet inte varför det har blivit så - kanske pga min låga självkänsla som gör att jag blir kär i att nån verkar tycka om mig?
Yrkesmässigt är jag inte alls likadan utan litar mer till mig själv och mina kunskaper men det handlar ju mer om självförtroende och inte självkänsla.
Jag har lätt att hänga upp mig på andra människor och det kan gälla både partners och vänner - jag märker att jag har fallit bakåt lite igen denna sommaren och levt mitt liv mer i “hoppas att det händer”/“nu är den och den ledig så vi kan göra nåt” istället för att göra vad JAG vill när JAG kan, att hitta på egna saker utan att först kolla om jag missar nåt med nån (FOMO-expert…).
Jag måste också börja säga mer nej - jag har sagt ja till för mycket igen och tröttar ut mig både fysiskt och psykiskt för alla andra som vill ha en bit av mig, jag måste börja ta mer hand om mig själv igen.
Så intressant iaf att ta del av era berättelser som till vissa delar är väldigt lika min och till andra delar (som här ovan) är diametralt motsatta.
Aha, du menar att du har känt en sorts skyldighet att bli tillsammans med dem?
Jag är ju mer åt hållet att jag inte har någon som helst lust till någon som jag inte känner väl och vill ha en relation med. Och därför betyder sex/hångel/intimitet mycket mer för mig än vad det tycks göra för många andra.
Nej - inte att jag har haft någon slags skyldighet utan mera min inställning till det hela - du har lust till mig alltså är du intresserad av mig och vill vi att vi ska vara tillsammans.
Jag tror att jag är lite mer noggrann nuförtiden och försöker se till att vi har samma grundvärderingar t ex.
Mitt senaste ex visade inte att han var intresserad av mig utan där fick jag jaga själv vilket var något nytt och jag kände också honom lite mer innan.
Man kan väl säga att jag tidigare inte kommit ur hur det var under högstadie- och gymnasietiden utan reagerade och tänkte likadant som då. Nu hoppas jag att jag är mer mogen men ibland tvekar jag på om jag verkligen är det
OK, det vill säga att du hellre blir vald än väljer själv?
Det minns jag att jag diskuterade massor med min terapeut. Varför man hamnar i den rollen.
Ja precis så är det nog!
Om jag själv inte väljer har jag liksom inte ansvar för om det inte blir bra… Logisk tankevurpa men så är det nog.
Det låter väl jävligt förnuftigt, det är ju du som vill
Och för mig är det mer att jag inte känner att jag har någon rätt att välja. En sorts rädsla för förmätenhet. Att jag är en sån som ska nöja mig utan att ställa krav.
För ett par år sedan följde jag en amerikansk dejtingcoach som hela tiden återkom till att kompabiliteten måste vara väldigt hög för att en relation ska funka. Han delade in det i en tiogradig skala och menade att kompabiliteten (dvs vad gäller värderingar, livsdrömmar mm) bör vara minst 9 för att det ska hålla på sikt.
Däremot räcker det med en 7:a i attraktion/kemi för att kunna skapa ett lyckligt, långvarigt förhållande. Dejtingcoachen räknade helt krasst med att om man startar på 7 så kommer det sjunka två snäpp ner till 5 med tiden - men det är alltså tillräckligt, så länge man strävar åt samma håll i livet.
Däremot funkar inte det omvända i längden. En sprakande kemi kan inte väga upp bristande kompabilitet, såvida man inte längtar efter ett berg-och-dalbaneförhållanden med massor av bråk och drama. Ändå är folk mer benägna att följa kemi-stigen och bortse från kompabiliteten.
Och nu i efterhand, med två förhållanden bakom mig, inser jag att han har helt rätt. Livsstil, värderingar, familjenormer, intressen, kommunikationsförmåga, utvecklingslust… allt sånt måste synka på ett bra sätt.
Hur man sedan bedömer denna överensstämmelse på ett pålitligt sätt, ja det är en annan fråga.
Hahaha - ja verkligen! Dessutom är det ju nåt som är svårt att bedöma på förhand, det är ju nåt man upptäcker under tiden man lever tillsammans.
Dessutom har jag svårt att tro att det finns en enda rätt person - jag tror att den man valde kunde vara rätt just då men sen inträffar livet för både mig och den andre och vi kanske utvecklas åt olika håll, vi får andra krav på tillvaron och vår kompatibilitet minskar med tiden oavsett hur mycket vi arbetar för att hålla liv i förhållandet.
Så är det, och det har gjort mig sorgsen av och till. Jag ser ju att det finns par som lyckas upprätthålla en bra, givande relation i decennium efter decennium.
Varför kunde inte jag det? Jag hade ju egentligen velat det. Ombyte är inget som förnöjer av princip för min del.
Men här tror jag att slump och tur spelar in. De var kanske inte nämnvärt smartare än jag. Kanske hade de inte bättre självinsikt eller människokännedom. Kanske hade de bara större tur och lyckades träffa rätt med en partner som visade sig utvecklas i ungefär samma riktning.
Eller så kan det också vara så att relationen inte är så bra och givande som det ser ut utifrån.
Ja, det är ju förmodligen så i fler fall än man anar!
Ingen större idé att jämföra sig med andra, av just den anledningen. Man vet inte vad de tampas med som de inte visar utåt. Eller ens för sig själva.