Ibland svänger det fort i detta märkliga liv. Jag tror inte jag ens hängt med själv i turerna de senaste veckorna.
Maken började ta mer och mer kontakt efter jul- och nyårshelgerna. Han ringde, messade, bjöd ut mig på lunch - och pratade om hur mycket han ville ha tillbaka vårt liv, hur mycket jag betydde för honom och så vidare. Han hade till och med en plan som gick ut på att han skulle lämna henne, bo ensam i den lägenhet han faktiskt hyr (men inte bor i), och vi skulle börja om på “dejt-stadiet”.
Jag gillade den tanken.
Men sen kom tvärvändningen. För två veckor sedan blev det tvärtyst, och när vi pratade så var han otillgänglig och diffus i sina svar. Det var mer “jag är förvirrad”, än “jag älskar dig”.
Och så i måndags, efter en veckas total tystnad kom sms:et att “Vi måste prata om framtiden, vi kan inte ha det så här. Kan jag komma efter jobbet imorgon eftermiddag?”.
När jag ringde upp svamlade han bara, när jag bad att han skulle komma samma kväll för att jag skulle slippa ha ångest ett helt dygn vägrade han med argumentet att han behövde jobba ett tag till (fast jag kunde se via skype att han stängde ned datorn direkt efter att vi pratat).
Och när han kom var det naturligtvis för att säga att han kommer att driva igenom skilsmässan. Han har börjat gå hos en psykolog, och insett att han måste “göra rent bord i sitt liv”. Och då måste han lämna mig, för han kan inte leva med hur han har behandlat mig. (Jag hade ju önskat att han hade sagt som det var: att han väljer sin nya kvinna… men nädå)
Det konstiga är att jag inte ens reagerade. Det dök aldrig upp något svart hål, det kom ingen smärta. Jag har nog varit förberedd på det här ganska länge.
Det som var märkligt var istället den känsla av lättnad som dök upp efter att han hade gått. Lättnad över att jag inte längre måste vara hans krockkudde, den som skyddar honom mot allt ont, som till och med skyddar honom från sig själv. Den som alltid finns där.
Jag har ju insett att jag inte kunde vara den som gick. Jag kunde inte stänga dörren för honom på grund av den där förbannade envisa kärleken.
Men när han själv väljer att stänga dörren, då kan kanske också jag bli fri.
För första gången kan jag också känna vrede över hur han behandlat mig det sista året. För: Inte ens när han bad mig om skilsmässa kunde han vara ärlig. Alla dessa svek. Alla dessa lögner.
Vad jag har svårt att fatta är hur han ska kunna bygga något riktigt med sin andra kvinna, när starten varit så ful, och han ljugit nästan lika mycket för henne som han gjort för mig.
Så vad gör jag nu?
Jag började med att regga mig på en dejtingsajt för golfare (inte för att jag kan tänka mig att dejta någon, men det hade ju varit kul att kanske hitta lite nytt spelsällskap). Sen gick jag till skönhetsinstitutet i stan och kollade upp vad det skulle kosta med en typ föryngringskur för fejset (snordyrt!). (Alltså, det kan jag säga till alla som klagar över lite extra hull på kroppen: Det är inte särskilt kul att vara en tunnis, för man får sjukt mycket rynkor i ansiktet när man passerat 50, och det senaste året har ju inte direkt gjort den saken bättre!)
Annars blir skillnaden kanske inte så stor. Jag har ju ändå bott ensam i huset sista halvåret. Skillnaden nu är att jag kan sluta vänta på att han ska komma hem.