Jag kommer inte vidare

Alltså, jag började med att googla “hur länge är man förälskad?”, och slutade med att hamna på detta forum och läsa alla dessa inlägg. Och jösses… jag som trodde jag var ensam. Här finns ju så mycket igenkänning i så mycket att det nästan är sjukt.
Min historia påminner så mycket om era andras.

Jag har varit gift i närmare 20 år. Min man var mitt allt. Då han hade barn sedan tidigare ville han inte ha fler, och därmed har vi inga barn. Som jag upplevde det hade vi en väldigt tajt och innerlig relation, gemensamma intressen, mycket att prata om och ett harmoniskt och bra liv.
För ett år sedan började han förändras, blev inbunden och avvisande. När jag frågade vad det var så sa han bara att det var problem på jobbet (han började ett nytt jobb ett knappt år innan). Vi åkte på semester tillsammans.
När vi kom hem därifrån sa han att han träffat en annan kvinna och ville skiljas.
Det var det sista jag hade väntat mig. Och det mest fruktansvärda. Hela min värld slogs i spillror på ett ögonblick.
Det här hände precis samtidigt som första coronavågen slog till (i mars), vilket gjorde att det var väldigt mycket att göra på jobbet. Det blev lite räddning tror jag. Jag borrade ned huvudet och jobbade, kom hem på kvällarna och grät - och eftersom han var kvar hemma så levde vi i en slags fruktansvärd låtsastillvaro.
Efter någon månad började han tveka om han gjorde rätt. Han sa till mig att han gjort slut med henne att det skulle vara vi - men det visade sig efter ytterligare några månader vara lögn, han hade fortsatt träffa henne hela tiden.
Sommaren blev en mardröm. Han flyttade till henne, flyttade hem, flyttade till henne. Han ljög för oss båda. Och eftersom jag älskade honom så innerligt fortsatte jag hoppas. Jag såg ju hur dåligt han mådde, tänkte att “det här är inte han”. Jag ville ha mitt liv tillbaka, min livskamrat, min stora kärlek. Men allt var bara kaos. Han kunde inte släppa taget om någon av oss.
I höstas flyttade han till en lägenhet. Då ville han skiljas, så skilsmässopappren är inlämnade, dock med betänketid. Sedan ändrade han sig. Han ville vi skulle fortsätta vara tillsammans - men behövde hitta sig själv först. Fast det gör han inte. Han bor hos den nya kvinnan, men har fortfarande kontakt med mig.

Jag bor ensam i huset - vårt hus - sedan tre månader, och det går väl an. Jag jobbar, tränar och spelar (jäkligt mycket) golf. Jag träffar vänner. Jag aktiverar mig.
Men jag saknar honom så jag går sönder varje dag, och hoppet om att rädda mitt äktenskap är fortfarande det som håller mig uppe.
Som det känns nu kommer jag inte vidare. Jag tänker jag ska sätta ned foten och säga “nu är det nog”, men jag kan inte. Bara tanken sliter mig i bitar.
Jag känner ingen vrede, har inte gjort på hela tiden. Ingen bitterhet. Bara den stora sorgen.
Det var ju vi, liksom.

13 gillningar

Hej, och välkommen in till forumet! Även om man önskar att det inte behövdes… Ja, det är mycket igenkänning… Jag tänkte också att jag mest var ledsen och kände sorg, men ilskan fanns där också. Och man kan behöva ilskan som kraft en bit in i processen.

En sak som hjälpt mig vidare, och en lärdom jag dragit, är att se vad partnern faktiskt GÖR, vilka val han gjort och hur han levt sitt liv. Inte vad han säger, inte vad som skulle kunna ha varit. Inte vad jag tänkt eller trott om honom. (För det visade sig inte stämma.) Det kan hjälpa att tänka på exet som en obekant. En person som inleder en relation med en annan kvinna, trots att han är gift, som flyttar ihop med henne men fortsätter att hålla hoppet uppe hos sin fru. Det är inte snyggt, inte omtänksamt, det är faktiskt egoistiskt och fult. Han försöker förstås skydda sig själv, tror säkert att han är snäll när han låter dig ha kvar hoppet, men det är inte omtänksamhet på riktigt. Han förtjänar inte sorg, han förtjänar vrede! Om han ska ha tillbaka dig så har han en del att förklara och att reparera!

Du är stark som klarar jobb och hus! Du kommer att ta dig igenom det här!

2 gillningar

Din tid kommer, @Utan-luft. Du kommer också kunna sätta ner foten när det känns rätt för dig. Räkna med att sorgen är med dig ett tag efter det. Det tar tid att sörja, och måste få göra det.

Jag har varit där! Jag hoppades och hoppades och hoppades… tills en dag när jag insåg, alldeles av mig själv, att som min fd man lät mig hoppas och vänta och gav inga klara besked… så behandlar man man inte den man verkligen älskar. :broken_heart:

Det som fick polletten att trilla ner till sist var att han skickade in påföljdsblanketten utan att säga något till mig. Jag trodde vi var på väg att hitta tillbaka till varandra! (för det var det han sa att han ville, och jag ville ju aldrig skiljas)

Hans flotta “erbjudande” till mig var i stora drag att vi skulle leva som särbo, men vara skilda.
Never ever, sa jag. Du får inte äta kakan, och ha den kvar. Ska vi vara särbo ett tag, så ska vi fortsätta vara gifta (vi var gifta i 18 år). Då var ju papperet redan inskickat, för han hade ju redan bestämt att han inte ville vara gift med mig. Dagen efter fick jag beskedet, från tingsrätten. Poststämplat ett par dagar tidigare.

Då fattade jag äntligen att jag var bara bra-att-ha. Tills han hittar nåt bättre. När han känner sig ensam. Och så praktiskt att bra-att-ha-relationen även inkluderar våra barn, som bara bor hos mig. Nix, honom tar jag inte tillbaka! :facepunch:

10 gillningar

Tack för dina ord! Det känns som du varit i ungefär samma sits. En hemsk sak att göra, att skicka in blanketten utan att du visste om det… men någonstans inser jag att det hade nog banne mig min man också kunnat göra som det känns nu.

1 gillning

Hej Uppochner. Tack för dina ord. Med hjärnan kan jag se det precis som du beskriver det, hur fult, falskt och egoistiskt han beter sig. Men hjärtat är liksom inte med på den resan.
Inte än i varje fall.

Det har varit några tunga dagar nu. Dels för att jul och nyår varit så laddade med ångest - jag orkade inte ens plocka fram julpyntet för att det gjorde så ont. Vem skulle jag pynta för, liksom… mig själv?
Men också för att läsandet av alla era historier här på detta forum väckt en del tankar hos mig. Det känns som att jag så länge varit krockkudde för min man, till och med nu har jag hittat ursäkterna för hans beteende och försökt skydda honom. “60-årskris”, “Nya jobbet”, “Mår dåligt”… men när jag kan sätta copy paste på så många av era historier, var tar de ursäkterna vägen då?

Både mannen och jag har alltid varit oerhört privata. Han har fortfarande inte berättat något ens för sina närmsta vänner. Och jag håller masken när jag träffar dem, låtsas som att allt är bra och säger inte ett ord om att deras polare lämnat mig och lever med en annan kvinna.
Det finns inte heller särskilt många runt mig som jag pratar med, även om jag tycker jag har många jättefina vänner. Några vet, någon känner jag att jag kan anförtro mig åt när det känns extra tungt, men normalt pratar jag inte med någon. (Erkänner: Jag har oerhört svårt att skriva det här inlägget, men har bestämt mig för att jag ska våga blotta mig själv åtminstone lite).
Det var min man jag pratade med. Jag var den han pratade med.
Jag hoppas han känner sig lika vilsen som jag.

I början, precis efter att mannen flyttat var det ganska skönt med lugnet som infann sig. Det var så kaotiskt så länge, hela sommaren känns nu när jag blickar tillbaka som en galen cirkus.
Men lugnet blir till tomhet.
Och i dag har tomheten i huset varit extremt påtaglig. Normalt brukar jag dra ned till golfbanan, men nu är det lite för kallt. Och då blir helgen lång. Lång och rastlös.
Gick ned till stan och tillbaka. Gick till Coop och tillbaka. Lagade en kycklingburgare. Kollade lite på PGA-touren från i natt. Egentligen är det inte den fysiska ensamheten som känns, det är tillhörigheten jag saknar. Samhörigheten. Kongenialiteten man har efter så många år tillsammans - ni vet, när man inte ens behöver säga saker högt för att ha ett helt samtal, eller när den andre säger eller gör precis det man själv tänkte.

Saknar inte han det? Hur kan han välja bort det? Välja bort oss? För vad? En 17 år yngre kvinna som visat så sjukt obehagliga sidor (mot mig) och som han verkar vara helt blind för.
Den där puttrande ångesten ligger hela tiden där under ytan. Tankarna slutar aldrig snurra. “Han sa ju att han älskar mig senast vi pratade, han sa han vill hem”. “Kommer han hem?”, “Vad är sant, vad är lögn egentligen?” “Men OM han kommer hem - hur ska jag kunna lita på honom igen?” “Hur kan han svika mig så?”.
Jag går och går och går, för bara när kroppen är i rörelse är det som att tankarna kan få ro.

Och fortfarande fattar jag inte riktigt vad som egentligen hände. Hur han på ett par månader kunde gå från att tycka att vi hade “bästa livet i världen” till att vilja lämna allting.
När slutar mardrömmen? När slutar det göra så ont?
När kan man andas igen?

3 gillningar

Ja, så här malde mina tankar också. Oj, vilka promenader det blev förra sommaren! Du gör helt rätt som tillåter dig att processa detta, och jag är övertygad om att allt arbete man lägger ner på att bearbeta, komma underfund med, omvärdera, allt det har man igen sen. För mig har det gått ett och ett halvt år, och nu är livet ganska bra. Just nu är båda barnen här och då är det mer än så. Du kommer att ta dig igenom detta och livet kommer att bli bra igen.

4 gillningar

Tisdag. På jobbet. I princip ensam här, vi rekommenderas ju att jobba hemifrån om vi kan - men jag KAN verkligen inte. Förr kunde jag, men nu kryper ensamheten innanför skinnet på mig om jag inte får chansen att se åtminstone ett par kolleger under arbetsdagen.
Just nu är det tungt. Att sorg, förtvivlan och ångest kommer och går i vågor har jag väl på sätt och vis vant mig vid vid det här laget - men nu börjar också kroppen protestera. Jag har alltid haft känslig mage som reagerat på stress, och nu har magstackaren puckat ur helt. I lördags låg jag som ett S på golvet i badrummet i mer än en timme, kallsvettades, kräktes, hade diarré, kramper och yrsel. Sedan dess har kramperna och illamåendet kommit och gått lite i vågor.
Men det är kanske inte så konstigt. Det är väl i magen själens oro gror och växer, och förr eller senare måste väl bubblan brista hur mycket man än försöker hålla ihop.
Psykologen jag pratade med precis efter att allting hänt sa att mitt sätt att hantera krisen var att “spela död”. Inte slåss, inte fly, utan mer agera som ingenting hade hänt. “Det är inte fel”, sa hon. “Men det tar oerhört mycket energi”.
Och visst är det så. Jag går vidare som inget hänt, som att det här bara är en ond dröm jag en morgon ska vakna ifrån… och känner hur jag läcker energi åt alla håll. Ibland känner jag mig bara så utmattad att jag inte vill kliva upp ur sängen - och samtidigt är jag så rastlös att jag inte kan ligga ned.
Det är som om jag bara väntar.
Men snart vet jag inte ens längre vad det är jag väntar på.

3 gillningar

Det känns tröstande att höra att livet faktiskt KAN bli bra igen, under de perioder när det känns såhär, när man tror att det alltid kommer att vara så här. Och i väntan på att det ska bli lite bättre är det väl bara att promenera på :wink: Snittar just nu 13000 steg/dag… tror aldrig jag gjort det i hela mitt liv tidigare.

4 gillningar

Ja, alltså det här med promenerandet har nog blivit en bestående skada :wink: har börjat gilla det där med att gå en runda. Annars är jag i bättre skick än innan allt detta drog igång. Inser att jag inte förlorat en fantastisk relation, utan snarare tvärtom. Att sorgen och paniken handlade om vad detta gör med mina barn och att så mycket jag trott på visade sig inte vara sant. Jag tappade fotfästet av allt bedräglighet. När väl kompassnålen slutade att snurra så gick det ganska snabbt att må bättre.

3 gillningar

I något inlägg i någon tråd, så gjorde vi listor på våra krissymptom. Det är eländigt att inte nog med hjärtesorg, utan man ska få alla möjliga krämpor också. Magen kom ju ganska högt upp på listan, kass matsmältning etc. Håll ut och ta hand om dig så gott det går, även fysiskt.

@Utan-luft
Tror du inte att du själv skulle må bättre av att ta kommandot över din situation? Skit i honom, vad han vill och inte, vad han tänker eller planerar?

Tänk bara på dig! Vad vill du? Vill du leva i detta limbo där din man när som helst han vill kan komma tillbaka? Självklart inte!!! Nej, livet blev inte som du ville (välkommen till klubben) men bara du kan bestämma vägen framåt!

Självklart vill du inte ha tillbaka en man som beter sig så illa som han! Du vill bara att din oerhörda smärta ska gå över!

Du har en massa härligt, fint och underbart framför dig (tro mig). Stäng den dörr som står på glänt till din make- han har gjort sitt val och nu gör du ditt. Han har redan förstört den lojalitet som fanns mellan er och den kommer inte tillbaka, tyvärr.

Ovisshet är i nästan alla lägen i livet värre än att veta. Bestäm dig för att din väg framåt är utan honom! Planera för din framtid, vad du vill och vad du drömmer om. Ett första steg: Berätta för era gemensamma vänner. Du har inget att skämmas för! Sträck på dig och berätta det bara. Det kommer göra det lättare för dig att andas! Kanske känner du att din mans val (att välja bort dig) blir så definitivt då? Ja- helt rätt, men det är det å andra sidan ändå.

Låt sorgen finnas där men fokusera framåt- utan honom. Och du? Du är inte ensam💕 Det bara känns så.

2 gillningar

Åhhh känner så väl igen dessa känslor…så var det för mig för 1 år sen, visste inte hur jag skulle kunna få 1 timme att gå. Rådet är tillåt dina känslor, det går inte att trycka bort dom. TA HJÄLP professionellt, dina vänner och kollegor…bara du bjuder in och visar din sårbarhet så ska du se hur mycket hjälp det finns runt dig. Det är för jobbigt att gå igenom och klara detta själv.
Som du säger din kropp håller på att säga stop…se till att du får hjälp att sova, försök ät även om det smakar skosula.
och DU, det blir bättre, jag LOVAR men det kommer ta tid var beredd på det.
Försök ta kontroll över det du kan kontrollera, du kan säga till honom att det räcker nu, vi är klara med varann…även om du säger dessa otroligt jobba ord så tar du kontroll över det du kan ta kontroll över och du kommer känna dig stolt i slutändan.

Du kommer kunna andas…kram

1 gillning

Ibland svänger det fort i detta märkliga liv. Jag tror inte jag ens hängt med själv i turerna de senaste veckorna.
Maken började ta mer och mer kontakt efter jul- och nyårshelgerna. Han ringde, messade, bjöd ut mig på lunch - och pratade om hur mycket han ville ha tillbaka vårt liv, hur mycket jag betydde för honom och så vidare. Han hade till och med en plan som gick ut på att han skulle lämna henne, bo ensam i den lägenhet han faktiskt hyr (men inte bor i), och vi skulle börja om på “dejt-stadiet”.
Jag gillade den tanken.

Men sen kom tvärvändningen. För två veckor sedan blev det tvärtyst, och när vi pratade så var han otillgänglig och diffus i sina svar. Det var mer “jag är förvirrad”, än “jag älskar dig”.
Och så i måndags, efter en veckas total tystnad kom sms:et att “Vi måste prata om framtiden, vi kan inte ha det så här. Kan jag komma efter jobbet imorgon eftermiddag?”.
När jag ringde upp svamlade han bara, när jag bad att han skulle komma samma kväll för att jag skulle slippa ha ångest ett helt dygn vägrade han med argumentet att han behövde jobba ett tag till (fast jag kunde se via skype att han stängde ned datorn direkt efter att vi pratat).
Och när han kom var det naturligtvis för att säga att han kommer att driva igenom skilsmässan. Han har börjat gå hos en psykolog, och insett att han måste “göra rent bord i sitt liv”. Och då måste han lämna mig, för han kan inte leva med hur han har behandlat mig. (Jag hade ju önskat att han hade sagt som det var: att han väljer sin nya kvinna… men nädå)

Det konstiga är att jag inte ens reagerade. Det dök aldrig upp något svart hål, det kom ingen smärta. Jag har nog varit förberedd på det här ganska länge.
Det som var märkligt var istället den känsla av lättnad som dök upp efter att han hade gått. Lättnad över att jag inte längre måste vara hans krockkudde, den som skyddar honom mot allt ont, som till och med skyddar honom från sig själv. Den som alltid finns där.
Jag har ju insett att jag inte kunde vara den som gick. Jag kunde inte stänga dörren för honom på grund av den där förbannade envisa kärleken.
Men när han själv väljer att stänga dörren, då kan kanske också jag bli fri.

För första gången kan jag också känna vrede över hur han behandlat mig det sista året. För: Inte ens när han bad mig om skilsmässa kunde han vara ärlig. Alla dessa svek. Alla dessa lögner.
Vad jag har svårt att fatta är hur han ska kunna bygga något riktigt med sin andra kvinna, när starten varit så ful, och han ljugit nästan lika mycket för henne som han gjort för mig.

Så vad gör jag nu?
Jag började med att regga mig på en dejtingsajt för golfare (inte för att jag kan tänka mig att dejta någon, men det hade ju varit kul att kanske hitta lite nytt spelsällskap). Sen gick jag till skönhetsinstitutet i stan och kollade upp vad det skulle kosta med en typ föryngringskur för fejset (snordyrt!). (Alltså, det kan jag säga till alla som klagar över lite extra hull på kroppen: Det är inte särskilt kul att vara en tunnis, för man får sjukt mycket rynkor i ansiktet när man passerat 50, och det senaste året har ju inte direkt gjort den saken bättre!)

Annars blir skillnaden kanske inte så stor. Jag har ju ändå bott ensam i huset sista halvåret. Skillnaden nu är att jag kan sluta vänta på att han ska komma hem.

9 gillningar

Det skulle kunna vara jag som hade skrivit den här tråden. Jag förstår dig så väl. (Jag har till och med kollat upp föryngringskuren. :smiley: )

2 gillningar

Att åldras är inte nåt fel. Man blir rynkig och får gråa hår. Jordens dragningskraft har något med det att göra , allting dras neråt🤣 bröst, ögonlock, mage mm… allting hänger lite. Men… det gör inget. Va stolta över er ålder. Ni är fina ändå. Föryngringskur… nej och nej. Ni är bra som ni är!

5 gillningar

Åh! Beklagar verkligen att du får gå igenom detta! Bra att du öppnar upp och pratar. Du tar din plats genom att berätta din historia. Fortsätt sträck ut handen till vänner och familj, sätt ord på vilsenheten och sorgen bredvid en människa som lyssnar. Att ta steget att se den egna smärtan må vara skrämmande, men också så läkande! Och lättare att göra tillsammans med andra som älskar dig och gör dig trygg. Du är värd att bli stöttad i det du går igenom! :two_hearts::heart:

Det var ju vi!!! Jag känner igen detta, men hittar man kärleken på annat håll kan man tyvärr inget göra.
Jag vill skapa ett forum och träffpunkt att träffa andra som dej för att bryta ensamheten. Man är ju inte på krogen när man bor på landet.

2 gillningar

Livet är absurt. Allt är bara galet. Kan det inte sluta vara kaos?
Alltså - efter att maken bestämde sig för att genomdriva skilsmässan så började jag på något konstigt sätt må ganska bra. Okej, då fick det väl vara så, ungefär.
Som jag skrev i förra inlägget - jag reggade mig på en dejtingsajt för golfare, jag tog den där skönhetskuren och kände mig lite fin igen, och började helt enkelt gilla läget. Jag accepterade skilsmässan, och det blev ju också så mycket lättare genom att maken också slutade ta kontakt genom mess och telefonsamtal.

Ja, och så började jag ju chatta med en kille på den där golfsajten då. Det var lite spännande och roligt, såg varje dag fram emot att få ett nytt meddelande från honom. Allt eskalerade tills vi bestämde oss för att träffas.
Han bor ganska långt bort, men jag tog en fredag ledigt och körde. Det kändes som ett spännande och lite smågalet äventyr - vi skulle ses på golfbanan i staden där han bor.
Vad jag inte hade räknat med var att vi skulle klicka som vi gjorde. Alltså, jag har ju inte varit på en dejt på över 20 år, men som jag minns det så brukade man vara lite stel och spänd, och så himla angelägen att visa sig från “sin bästa sida”. Eh, det glömde jag bort med den här killen efter typ fem minuter - vi tillbringade hela helgen tillsammans, och det kändes som att jag var mig själv hela tiden. Vi hade roligt. Vi skattade. Vi kramades. Vi myste. Vi gillar samma saker.
Och när jag körde hem så tänkte jag att “kan det verkligen vara så här bra? kan man få må så här bra?”

Och nej, det kan man ju inte. För plötsligt vill ju ex-maken hem. Plötsligt har han insett att det är mig han vill ha, dumpar sin nya kvinna och vill att vi ska börja om.
Och där står jag - på en helt annan plats än jag någonsin trodde jag skulle komma till. Jag är inte alls så säker på att jag vill försöka igen - vilket ju varit mitt stora hopp och min stora önskan så himla länge.
Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag har sagt till ex-maken att jag behöver tid att fundera, en rejäl paus för att någonstans få chansen att läka ihop och känna om jag kan komma över alla sveken och lögnerna som varit. Och OM jag är beredd på att börja om, så får han börja med att bjuda ut mig på dejt. I så fall måste vi ta det från scratch.
Men vill jag det? I hjärtat vill jag ju så gärna träffa min dejt fler gånger, för att se vart det kan bära. Var det bara en galen, underbar helg, eller fanns det något mer? Samtidigt vet jag ju att det är hopplöst case - han bor för långt bort för att det ska kännas realistiskt. Och jag är inte alls säker på vad HAN vill… för honom kanske det här stannade vid det spännande äventyret? (Vill liksom inte fråga efter första dejten… :slight_smile: ).

Så vad gör jag nu? Varför kan livet aldrig bara vara enkelt?

1 gillning

Det är alltid lätt och roligt att träffa nya människor. Man kan prata om allting och inget känns svårt. Testa bara att bo med någon… då blir det inte så enkelt.
Det att alla som nu träffat någon ny säger att … otroligt vad vi kunde prata, hela natten igenom . Det kunde jag aldrig med min man… Nähä, som sagt … det är inte samma som att dela vardagen med någon. Matlagning, byk, smutsiga golv, elaka barn… jaa…vardagen.
Menade inte att det är fel det du gjorde. Är glad för din skull. Kanske han är din blivande kärlek… man vet ju aldrig.

1 gillning