Å, jag kunde prata med min man. Han var mitt allt, han var min bästa vän. Och sedan gick han. Till en annan.
Och nja - jag vet inte om det är så lätt att träffa nya människor. Är det så? Jag är ganska reserverad, att träffa nya personer brukar ta ganska mycket energi från mig.
Alltså, nu har du väntat ett tag på din man som gick till en annan… nu är det hans tur att vänta på dig! (Om han verkligen vill att det ska bli ni igen, alltså)
Sånt där med att en bor långt ifrån en ny kärlek… det är världsliga problem, till för att lösas. Inte för att hitta en anledning att dissa honom direkt! Du vill kanske ändå inte flytta ihop med någon ny (eller gammal, för den delen) med en gång?
Löp linan ut med den nye bekantskapen säger jag. Håller det inte kan du överväga att återuppta relationen med exmaken. Kanske vill du det efter att ha tagit den lilla omvägen, kanske vill du inte. Det är bara du som bestämmer!
6 gillningar
Berätta till din man att du träffat en som är intressant. Sedan ser du vad som händer😁
Jag håller med @Caro och @mamma_mu. Din man har lämnat dig för en annan och vill ha dig tillbaka. Du är ingen beställningsvara som bara ska befinna dig på en viss plats vid ett visst tillfälle när han önskar det. Efter att ha läst så många trådar här och utifrån vad vänner/kollegor/bekanta berättat, är det sällan det fungerar att bli ihop igen. Det går aldrig att vara där man var innan, utan båda måste vara ok med att skapa något nytt, skapa tillit och trygghet igen.
Efter allt dejtande kan jag säga att det INTE är så ofta man klickar så bra med någon, så använd din möjlighet! Du kommer evigt fundera hur det hade blivit om du inte tar tag i möjligheten som dök upp.
Det är DIN tur nu!
2 gillningar
Tiden går. Och tänk, på något konstigt vid går också livet vidare. Jag är i dag på en plats jag aldrig trodde jag skulle hamna på, en plats som är så mycket mer på andra sidan än vad jag någonsin trodde jag skulle befinna mig.
Det är klart det inte höll med mannen 50 mil bort. Men den intensiva och passionerade perioden när vi träffades känns ändå viktig - jag trodde ju aldrig att jag skulle kunna ha känslor för en person igen, jag trodde att exmaken var den ende någonsin eftersom han varit det under alla åren vi varit gifta. Och så kom en annan person och klev in i mitt vidöppna hjärta och gjorde mig glad. Så även om vår relation avslutades efter några månader så är det något jag såhär i efterhand tänker på med värme och glädje.
Inför semestern förra sommaren var jag livrädd. Kände mig inte ett dugg sugen på att vara ledig - vad skulle jag göra som ensam i fyra veckor? Motvilligt gick jag med på veckorna som föreslogs mig… och sen visade det sig att jag inte hade behövt oroa mig ett dugg. Jag hade en superfin semester, även om det var den första ensamma semestern på mer än 20 år. Hade nog kunnat varit ledig lika länge till utan att det hade gjort ont - jag umgicks med väninnor, tränade, åkte runt och spelade golf, grejade i trädgården, hade en och annan golfdejt och lärde mig att trivs åtminstone okej i mitt eget sällskap.
Det var efter semestern som livet brakade igen. Vi fick en ny chef på jobbet, som fick för sig att jag var någon form av hot mot henne… och började rent ut sagt mobba ut mig. Och jag - som alltid varit “duktig flicka” med låg självkänsla - var förstås ett lätt offer. Hösten blev fruktansvärd, och jag hade en fruktansvärd ångest att gå till jobbet. Chefen sa rätt ut till mig att det var fel på min personlighet, att jag var tvungen att ändra på mig för att “passa in”… men när jag frågade hur jag skulle vara då så kunde hon inte konkretisera. Det slutade med att jag fick ett par ångestattacker på jobbet när hon gav sig på mig, jag bara satt och skakade, och det vändes mot mig, att jag “betedde mig illa”.
Och i allt detta blev exmaken ett jättestort stöd. Han och jag har alltid kunnat prata väldigt bra, och nu fanns han där när jag mådde dåligt. Han ringde och hörde av sig flera gånger i veckan, och sakta blev det som att vi hittade en ny plattform på vänskaplig basis.
Allt slutade med att jag sade upp mig från jobbet i slutet av hösten och började jobba inom mitt tidigare yrke igen. Lite av en chansning då det bara är ett vikariat över nästa sommar - men för mig har det varit en räddning. Jag trivs superbra med såväl jobb som kolleger.
Den goda relationen med exmaken är kvar. Han lever fortfarande med sin nya kvinna, och jag hoppas de har det bra. För jag VET att så fort det går grus i det maskineriet så kommer han att vilja komma tillbaka till mig - och det vill inte jag. Jag vill ha honom kvar i mitt liv som en vän, men han har svikit mig för mycket och för många gånger för att jag ska vilja leva med honom igen. Och jag är så rädd att om han står där på tröskeln igen så ska jag inte ha kraften att stå emot helt enkelt för att jag tycker synd om honom, och inte står ut med att han mår dåligt. Jag har ju i så många år gjort allt för att skydda honom från allt ont, det är ränder som inte så lätt tvättas ur.
Ibland pratar han om att han ångrar sig, att han ångrar att han skilde sig… och det gör mig bara rädd. Inte glad.
Som sagt. Det är mycket som har förändrats.
8 gillningar