Alltså, jag började med att googla “hur länge är man förälskad?”, och slutade med att hamna på detta forum och läsa alla dessa inlägg. Och jösses… jag som trodde jag var ensam. Här finns ju så mycket igenkänning i så mycket att det nästan är sjukt.
Min historia påminner så mycket om era andras.
Jag har varit gift i närmare 20 år. Min man var mitt allt. Då han hade barn sedan tidigare ville han inte ha fler, och därmed har vi inga barn. Som jag upplevde det hade vi en väldigt tajt och innerlig relation, gemensamma intressen, mycket att prata om och ett harmoniskt och bra liv.
För ett år sedan började han förändras, blev inbunden och avvisande. När jag frågade vad det var så sa han bara att det var problem på jobbet (han började ett nytt jobb ett knappt år innan). Vi åkte på semester tillsammans.
När vi kom hem därifrån sa han att han träffat en annan kvinna och ville skiljas.
Det var det sista jag hade väntat mig. Och det mest fruktansvärda. Hela min värld slogs i spillror på ett ögonblick.
Det här hände precis samtidigt som första coronavågen slog till (i mars), vilket gjorde att det var väldigt mycket att göra på jobbet. Det blev lite räddning tror jag. Jag borrade ned huvudet och jobbade, kom hem på kvällarna och grät - och eftersom han var kvar hemma så levde vi i en slags fruktansvärd låtsastillvaro.
Efter någon månad började han tveka om han gjorde rätt. Han sa till mig att han gjort slut med henne att det skulle vara vi - men det visade sig efter ytterligare några månader vara lögn, han hade fortsatt träffa henne hela tiden.
Sommaren blev en mardröm. Han flyttade till henne, flyttade hem, flyttade till henne. Han ljög för oss båda. Och eftersom jag älskade honom så innerligt fortsatte jag hoppas. Jag såg ju hur dåligt han mådde, tänkte att “det här är inte han”. Jag ville ha mitt liv tillbaka, min livskamrat, min stora kärlek. Men allt var bara kaos. Han kunde inte släppa taget om någon av oss.
I höstas flyttade han till en lägenhet. Då ville han skiljas, så skilsmässopappren är inlämnade, dock med betänketid. Sedan ändrade han sig. Han ville vi skulle fortsätta vara tillsammans - men behövde hitta sig själv först. Fast det gör han inte. Han bor hos den nya kvinnan, men har fortfarande kontakt med mig.
Jag bor ensam i huset - vårt hus - sedan tre månader, och det går väl an. Jag jobbar, tränar och spelar (jäkligt mycket) golf. Jag träffar vänner. Jag aktiverar mig.
Men jag saknar honom så jag går sönder varje dag, och hoppet om att rädda mitt äktenskap är fortfarande det som håller mig uppe.
Som det känns nu kommer jag inte vidare. Jag tänker jag ska sätta ned foten och säga “nu är det nog”, men jag kan inte. Bara tanken sliter mig i bitar.
Jag känner ingen vrede, har inte gjort på hela tiden. Ingen bitterhet. Bara den stora sorgen.
Det var ju vi, liksom.