Jag är fortfarande där i fasen, nämen låt honom gå vidare.
Det är så skönt att slippa vara så fixerad vid andras liv. Undra om det livet är bättre än vårt och så vidare. Alla de tankarna försvann. De försvann när jag råkade se henne när jag skulle hämta sonen. Hon vinkade tveksamt åt mig. Jag fattade först inte vem den där tjejen var på garageuppfarten men vinkade artigt tillbaka. När hon hoppade in i fd mannens bil fattade jag både vem hon var OCH att min bil stod i vägen. Jag backade för att släppa fram henne och DÅ! Fullkomlig lättnad! Jag fattar ingenting. Hon blev en vanlig människa. Och hon har absolut inte gjort något fel. Hon blev ihop med min fd man bara. Det är ju naturligt att man går vidare.
Idag ringde min dotter som är hos sin far. Hon har ringt ett par gånger när hon är där för att fråga om recept och lite köksråd. Djävulen och ängeln har över mitt huvud försökt ge sig in i en diskussion om vad som är värt mest tankekraft. Att jag, med all min förträffliga erfarenhet i köket, inte borde dela med mig för att berika deras middag eller om jag ska vara glad att dottern ringer mig för köksråd. Ängeln vinner men trots att frid har lagt sig över mitt bröst så kan jag inte påstå att jag inte hörde djävulen viska, “ska du inte säga liiiite högre grad på ugnen så att bröden bara blir liiiite brända”…
Självklart lyssnade jag inte.
Jag är god, jag är god, jag är god…
Och såå nöjd med denna fas av “let it goooo”. Jag tänker uppmuntra den till att stanna.