Så underbart härligt!
Den här känslan ska du konservera och ta fram när det behövs!
2 gillningar
Men WOW!!! Vad härligt! Glad för din skull, det är du sååå värd!!! 
Jag är fortfarande där i fasen, nämen låt honom gå vidare.
Det är så skönt att slippa vara så fixerad vid andras liv. Undra om det livet är bättre än vårt och så vidare. Alla de tankarna försvann. De försvann när jag råkade se henne när jag skulle hämta sonen. Hon vinkade tveksamt åt mig. Jag fattade först inte vem den där tjejen var på garageuppfarten men vinkade artigt tillbaka. När hon hoppade in i fd mannens bil fattade jag både vem hon var OCH att min bil stod i vägen. Jag backade för att släppa fram henne och DÅ! Fullkomlig lättnad! Jag fattar ingenting. Hon blev en vanlig människa. Och hon har absolut inte gjort något fel. Hon blev ihop med min fd man bara. Det är ju naturligt att man går vidare.
Idag ringde min dotter som är hos sin far. Hon har ringt ett par gånger när hon är där för att fråga om recept och lite köksråd. Djävulen och ängeln har över mitt huvud försökt ge sig in i en diskussion om vad som är värt mest tankekraft. Att jag, med all min förträffliga erfarenhet i köket, inte borde dela med mig för att berika deras middag eller om jag ska vara glad att dottern ringer mig för köksråd. Ängeln vinner men trots att frid har lagt sig över mitt bröst så kan jag inte påstå att jag inte hörde djävulen viska, “ska du inte säga liiiite högre grad på ugnen så att bröden bara blir liiiite brända”…
Självklart lyssnade jag inte.
Jag är god, jag är god, jag är god…
Och såå nöjd med denna fas av “let it goooo”. Jag tänker uppmuntra den till att stanna.
4 gillningar
Haha, särskilt god är jag inte men jag stöttar mina barn genom eld och vatten, oavsett om deras fars nya fru kan dra nytta av det!
Om de får lyckas och skina - gärna så att den nya inte undgår att notera det - då växer sig min belåtenhet till omätbara nivåer. 
2 gillningar
Jamen så klart! Jag åker ju inte direkt dit och lagar middagen åt dem. Jag må vara kärleksfull men några gränser har jag ju. Just nu. 
Dessutom har jag tappat mitt kreativa flow i köket. Det är inte kul att laga middagar längre. Kanske kommer inspirationen åter till hösten? Jag kanske kan locka fram den med mysiga middagsbjudningar? Eller temaveckor i köket? Eller, nej, jag vet inte.
2 gillningar
Sorg idag. Det är så svårt att veta säkert när jag kommit ur en svacka. Men kanske är det här mer händelseutlöst? Idag åker mina barn på en resa. Alla åker med. Det är bara jag som är utbytt. Så mina gråtattacker avlöser varandra. Det har inte gått ett år ännu så det är fortfarande första gången för allt. Jag visar inte mina barn min sorgliga uppsyn. Jag vill bara att de ska ha roligt på sin resa.
Jag tänkte skriva att jag längtar efter ett stabilt känsloliv. Men nu när jag tänker efter så är jag mer i kontakt med mina känslor än på många, många år. Det vill jag faktiskt inte förlora.
Så jag fulgråter vidare medan jag rensar rabatter.
7 gillningar
Åh, jag känner så med dig! De där familjeutflykterna, resorna… Hittar inga käcka tillrop att ta till för att trösta. Jag fick syn på bilder från vår Barcelonaresa för ett par år sedan. X glad och nöjd med livet, liksom vi andra. Familjen tillsammans.
Bra med terapi i blomlanden, sneglar själv på en nästan igenvuxen del av kryddlandet. Men här är det regn så det blir bakning istället. Vi håller ut och imorgon är det bättre. Och blomlanden får i alla fall tonvis med kärlek, om än med lite salta tårar.
5 gillningar
Tror absolut att det är som du säger…händelseutlöst!
Därmed inte sagt att sorgen inte hade kunnat välla över dig ändå.
Det är ju så med sorg…den ber inte om lov att få komma och hälsa på när det passar…nä, den våldgästar hej vilt!
För många år sedan såg jag en film, där någon klok gammal kvinna sa något om att hon föredrog att åka berg- och dalbana istället för karusell.
Hellre ett liv som går upp och ner än bara runt-runt-runt.
Jag har tagit med mig den metaforen och ibland förbannat den…men oftast känt att hur som haver…det ÄR viktigt med känslor och att känna även de dåliga.
Det roliga var att igår kväll när jag trillade ner i soffan och hoppade in i en film på TV…så var det just den filmen. Och jag kom in typ en fem minuter innan den här gamla mormodern (visade det sig) sa just de orden 
Har inte heller några klokord att trösta med…utan skickar en kram! 
2 gillningar
@Uppochner det är inte alltid det behövs tröstande ord. Det är bara skönt när andra förstår. Och när jag får bekräftelse på att det går över. Mitt i den fulaste fulgråten är sådant inte helt tydligt. Tack! 
Men @Buttan det var precis klokord du kom med även om de kom från en film
Vad speciellt att du fick höra de orden igen igår. Kanske både du och jag behövde höra dem?
Innan skilsmässan så upplevde jag exakt känslan av att sitta i en snurrande karusell. Allt bara fortsatte, gick på repeat. Jag visste exakt vad som skulle hända nästa dag. Idag sitter jag i en berg- och dalbana. Väl fastspänd tacka vare min familj, vänner och er här. Även när jag tippar över högsta kanten och svindeln tar mig så finns de där orden eller en liten handling som får mig att förstå att jag inte kommer åka ur. Jag sitter kvar.
Jag grät på min pappas axel. Jag verkar strunta helt i att jag inte gråter framför folk. Nu gör jag visst det. Efter att ha slitit i ogräs Ett tag, kommer min pappa med fyrhjulingen. Det är svårt att se sina barn ledsna. Antagligen även om barnet är typ medelålders. Han ville lindra min sorg med att jag skulle köra. Så jag bytte tårar mot hög fart, skratt och tjut.
Som en berg- och dalbana, absolut så! Vad heter filmen? 
3 gillningar
Det gör jag med!
Var ett par dagar på Södermalm förra veckan (där jag och exet promenerade en hel del) och det var både jobbigt, men också skönt att på något sätt re-claima det!
Satte mig utanför Bluesbaren på Hornsgatan och tog en öl…och började helt enkelt gråta.
Och struntade helt i det!!!
Filmen ja…i de mest banala filmer kan det dyka upp ett och annat guldkorn…“Föräldraskap” med Steve Martin 
2 gillningar
Jag har idag varit med här i ett år!! Hur är det möjligt? Hur kan tiden ha gått så snabbt? Har jag utvecklats? Lärt mig något? Blivit hel? Blivit kär? Tror jag på kärlek?
Ååå, jag vet inte…
Jag trodde jag skulle vara vän med min fd man. Det är jag inte. Min fd har en ny relation. Jag testade men kunde inte. Annars trodde jag ingenting. Och ja, saker har ju hänt och visst sker utveckling utan att man behöver sätta fingret på exakt vad.
Jag har haft stor nytta av forumet. Jag är nyfiken på er som jag ofta stött på i en del trådar. Hoppas ni mår bra? Hoppas ni har bra dagar.
Jag läser inte så mycket längre. Det är svårt att sålla och jag suger åt mig känslor som en svamp. Jag känner mest för att vara nyfiken, glad, sugen på äventyr och tro på kärlek. Jag tror kärlek finns i olika former. Jag tror inte riktigt ännu på livslång, lycklig kärlek. Men jag hoppas fortfarande och det får vara gott nog.
Ett år…
5 gillningar
Hej forumet, det är jag, Solstickan… 
Jag måste få prata relationer. Jag vet inte riktigt vad det är jag behöver prata om men det kanske visar sig när jag skrivit klart?
Jag förstår nu att det finns olika slags relationer. Förstås. Men alltså för mig. Olika relationer som är betydelsefulla på sitt sätt. Olika relationer för olika perioder i livet. Jag är rätt tvåsamhetsinriktad. Men då jag inte varit redo för det där har det blivit annat. Ett par vänskapsrelationer. Sexuella relationer. Jag önskar att det fanns ett forum där man pratade i realtid med både tjejer och killar. Kunde få diskutera ämnen. Men kanske är det här ändå bra? Att få tiden att vara eftertänksam?
Jag tror jag är skeptiskt naiv när det kommer till killar. Jag förstår inte alltid intressesignaler. Och jag vet inte alltid om det är ett intresse för hela mig eller delar av mig. En del försöker jag kommunicera med och fattar ingenting ändå. Andra har det liksom varit en tyst kommunikation med.
Det är svårt när jag vill veta vad killen vill samtidigt som jag själv inte vet. Att längta efter närhet men samtidigt vara lite rädd för intimitet. Att sträva efter den där gemenskapen med en speciell och ändå lyckas krångla sig in i komplicerade situationer så den där nära kärleksrelationen liksom hålls på avstånd.
När jag sedan sitter där ensam i soffan, suckar dramatiskt över kärlekskranka tvivel dyker den där låttexten upp på TV:n. Coldplay tror jag. Minns inte den exakta strofen och hittar den inte nu, men den handlade i stora drag om att det är där i kärleken vi känner oss som mest levande. Det är så sant! Det är det jag vill!!! Jag vill älska ta mig fan!!!
6 gillningar
Vilket trevligt återseende! 
Just nu jobbar jag på helt andra typer av relationer än kärleksrelationer. Jag är i en total mans-svacka. Får se om jag någonsin orkar häva mig upp ur den. Jag är inte säker på att det är värt det.
Men jag göder alla mina övriga relationer! Jag söker upp mina små flockar! Jag har börjat leta upp mina musikvänner som varit dolda under pandemin, och jag träffar olika tjejkompisgäng. Och min släkt, inte minst. Jag försöker prioritera umgänge och sammanhållning.
Jag jobbar på att vidga begreppet kärlek till något större, något som handlar om omtanke och välvilja i största allmänhet. Det passar mig så otroligt mycket bättre i det läge jag är nu.
6 gillningar
Åh, @Trassel, heeeeej!!! Det är ju exakt så! Kärlek i vid bemärkelse. Släkt, vänner, nykomlingar, gamlingar i en härlig blandning. Nu är jag visserligen i en fas av förtjusning när det gäller män. Eller mer specifikt en. Jag har haft kontakt med flera och försöker förstå om det är så stor skillnad egentligen mellan kvinnor och män?
Den största skillnaden som jag upptäck när jag jämför killar och den tjej jag känner bäst nämligen mig, är att de saknar skamkänsla och bara kör, testar, skiter det sig så skiter det sig. När de bestämt sig för att tycke finns från deras håll kan de vänligt höra av sig igen trots att en tjej förklarat att rätt känsla inte fanns där. Det kan i vissa fall vara gulligt. En del glider över i kompisrollen. Flera kör snabbtaktiken för att möjligen avancera efter en tids paus:
”Hej, hur är det? Har du träffat någon?”
Kanske handlar det om trygghet? Många separerade tycks söka upp tidigare kärlekar. Har ni varit med om det? Efter en separation försöker ju de flesta hitta sig själva igen. Man blir lite mer den man var innan relationen. Och då har en del haft en relation i många, många år. Hur går det då om man ska testa att vara ungdomsversionen av sig själv? Skrämmande ibland. Frihet och spänning ibland. Och då tänker man kanske: ” men den där Sören var väl het ändå när jag var 17? Jag kollar väl på fb om han har hår kvar?” OBS! Hår är inte viktigast vill jag säga till de eventuella mön som läser och sörjer Sörens hårsvall.
Likheten som jag ser det, är väl ändå att både män och kvinnor vill bli omtyckta och få känna sig bra precis som man är? Efter en relations död vet man ofta vad man inte är bra på. Det är fint att få höra de där positiva grejerna igen. Få känna sig som en kvinna i mitt fall. Få känna att någon längtar efter mig. Vill vara med mig. Det upplever jag att män blir glada av också.
Jag har tänkt så här, oavsett vart det leder så kan tiden få fyllas av fina känslor? Och öppna upp! Så jag säger att han är fin när han är det. Jag säger att han är rolig, duktig osv. Just nu säger jag även när jag är osäker, nojjig. Men jag doserar den där galnaste galenskapen. Jag tror det är därför jag är här igen. Var mitt filter mina främmande vänner! För jo, jag tycker vissa saker ska filtreras om jag ska kunna vara öppen, oblockerad och lära mig nytt.
Åh! Det är roligt att vara tillbaka! Men mitt fokus nu är alltså inte separation, förtvivlan och döööööd åt alla män. Jag är mer intresserad av personlig utveckling, relationer som man får till bra, mod, nyfikenhet, att vända kris till ett mer levande liv. Vill ni diskutera det?
4 gillningar
Idén kom upp för en liten tid sedan om en tråd som kretsar kring just de frågorna, snarare än sorg över uppbrott, så den skapades på stört. In och bidra! 
Det jag funderar på just nu är att jag tycks tappa bort mitt trygga, öppna jag när det dyker upp en man i bilden. Män drar in osäkerhet i mitt liv som inte alls finns när jag är singel. Jag är en betydligt härligare och mer avslappnad människa när jag umgås med kvinnor.
Och om jag måste välja mellan att ha en partner och att känna mig bekväm så är ju valet enkelt. 
Men kanske måste det inte finnas någon motsättning.
3 gillningar
Det är exakt en sådan tråd jag är intresserad av. Ska kolla in! Tack! 
Ja. Absolut! Är ungefär på samma plats i tankarna vad gäller relationer. Har tyvärr ännu inte helt släppt mitt ex utan idealiserar och längtar efter det som var och kunde blivit. Men, jag har bestämt mig för att parallellt jobba upp nya relationer och möten. Jag vill tro på möjlig vänskap och samhörighet.
Ja, jag tror att det är så jag funkar också!
Jag funderar på om ett särbo-förhållande skulle vara bättre men är rädd att jag blir mitt “gamla” jag som formar mig helt efter mannen (även om jag med åldern blivit bättre och bättre på att behålla mig själv)?
Någon som har erfarenhet av särboförhållanden?
1 gillning
Jag har
Och det passar mig utmärkt.
Först när barnen var små och jag slapp jonglera en bonusfamilj…och även nu när barnen är vuxna.
Beror såklart till viss del på distansförhållande också - inte lika lätt att ge sig in i ett samboskap då.
Eller kanske inte lika lättvindigt att göra det?
Jag vill gärna somna i en kram och få en godmorgonpuss…men behöver inte ha det varje dag.
Värdesätter en egen vrå och egen tid…och förutsättningen för det är såklart att han gör det också.
Och att vi ändå är Numero Uno för varandra 
7 gillningar