Varför är jag så jävla dum? En liten mening och jag tror att det ska bli vi igen. Så jävla dum och så står man här igen med blödande hjärta. Fy fan vad korkat efter att ha läst alla andras historier och så gör jag det ändå… Jag har gjort en bra karriär på att läsa andra människor och förstå vad de vill och vad som triggar dem men nu är jag helt oduglig. Suck…
1 gillning
Det är du inte ensam om… Hoppet är det sista som dör, sägs det ju. Det verkar stämma, det har vi också läst i många historier på forumet.
Men utan hopp… blir ju livet hopplöst! 
Och det går ju inte! Nä, jag tänker inte skämmas för att jag känner hopp ibland. Och det är ju alltid svårare att följa råd än att ge dem, eller hur?
4 gillningar
Vi är alla så dumma. Åtminstone ett tag, tills vi lär oss den hårda vägen. Jag tror att det är typiskt ett sådant misstag man måste göra själv, och inte kan lära av andra.
Vi kan aldrig vara våra egna psykologer. Det går bara inte.
Vi kan normalt sett vara hur starka, intelligenta och klarsynta som helst, men det finns tillfällen i livet då allt det inte betyder ett dugg, och man hamnar i en situation där allting man trodde och allting man var plötsligt liksom inte gäller längre.
Det är jobbigt att omdefiniera sig själv. Men den starka, dugliga och stabila person man en gång var kommer tillbaka - bara ännu lite klokare.
(men i mitt fall tyvärr också än mer misstänksam, avvaktande och avfärdande. Där finns det fortfarande att jobba på…)
2 gillningar
Ja, följa råd är jag tydligen kass på! Och psykolog till sig själv funkar inte heller så bra…
1 gillning
Jag gör bort mig en gång i veckan minst.
Skriver nåt dumt till x som jag ångrar. Missförstår, tolkar hans ord med förstoringsglas och hittar alltid nåt där som egentligen inte finns. Förstår dig så bra. En mening kan få en helt ur spel. Min x skrev också typ något - jaa om det nu var det klokaste jag gjort, det vet jag inte.
Han menade säkert inget men jösses vad jag funderat och kanske hoppats att han ångrat sig… men så är det inte. Man överreagerar så lätt. Välkommen i dumstrutarnas klubb🤣
2 gillningar
Du är inte dum eller så är vi alla korkade. Jag är också en ”övertolkare”. I princip kan jag tolka in ”låt oss börja om” i alla meddelanden.
Sms är kass för oss dumpade. Korta, ofullständiga meningar fulla av hål där vi kan lägga in våra egna ord. O sen emojis på det… Distansen är ju också förrädisk. Vi har vår idealbild av hen i huvudet när vi läser. Klart det blir fel.
Jag har inte alls samma känsla när vi träffas irl som när jag läser hennes sms.
3 gillningar
När det här är helt över inuti mig ska jag skriva en bok om det här. Väljer mellan ”2020, året Gud glömde” och den lite glättigare ”När Average_Joe träffades av bajsmackan”. Skulle vara bra om det blir en storsäljare då jag inte levererat stordåd på inkomstsidan den senaste tiden. Räknar med er alla😀
6 gillningar
Exakt så!
2 gillningar
Själv funderar jag på att skriva ett långfilmsmanus, bara att kopiera rakt av från verkligheten! Viss risk att det blir för mycket Lars Norén-stämning bara, mitt liv blev inte precis en komedi.
Och undrar vem som ska spela Caro? 
4 gillningar
Petra Mede kanske? Visserligen 5 år äldre men lång med långt mörkt hår o som kan leverera träffsäkra oneliners.
Nu blir det väl lite snålt med det då det inte är någon komedi, men väl ett drama.
Jag ska nog också fila på ett långfilmsmanus, men det blir mer åt thrillerhållet.
2 gillningar
Man är inte korkad utan går bara igenom alla faser i sorgearbetet.
Om det är någon tröst tyckte jag att fasen när jag fortfarande hade hopp var den jobbigaste. I den fasen är det lätt att göra våld på dig själv och svårt att sätta gränser. Och man känner att man tappar självrespekten. Glöm inte att om du går med på hennes grejer och inte är hård kommer hon tappa respekten (ännu mer än vad hon förmodligen redan gjort-det finns ju ingen respekt när man behandlar någon som hon gjort) och hon kommer vilja ha dig ännu mindre.
När man har släppt hoppet blir det bättre. Och har är en bra drivkraft som bl.a. gör att man orkar stå emot och sätta gränser. Och därmed ta tillbaka självrespekten.
Det tar tid och läka, men det får det ta. Tycker man ska vara snäll och tillåtande mot sig själv, särskilt när du förmodligen har haft en partner som inte varit det.
Tycker man har rött att känna alla känslor och må piss. Vill du dricka vin och träffa tjejer så gör det! Det är väl inget fel med det.
2 gillningar
Jag tror att du har helt rätt, så länge man har hoppet kvar är det nog som tyngst. Men att tänka mig ett läge där hoppet om att vi ska bli gamla tillsammans är dött och borta är inte heller så lockande ( och ja - jag fattar i hjärnan att det är kört) Jag önskar på ett sätt att jag hade möjligheten att bara dra långt härifrån och bygga ett annat sorts liv som inte kan jämföras med det jag haft.
Jag känner hat, och känner att hatet funkar som drivkraft för att träna, göra nya saker, jobba hårt och sånt.
”Problemet” är att jag fortfarande känner kärleken starkare…
Jag vet att loppet är kört. Jag vill ju inte ha honom mera, jag har insett en massa på dessa 6 månader men… jag vill inte mista honom heller…Det är ännu något tokigt i mina tankar. Vill inte, men vill ändå på något sjukt sätt… jobbigt
2 gillningar
Jag tror att du är inne på något här! Att drömma om ett annat liv. Ok, det kanske inte är realistiskt eller önskvärt att bara dra, men att både ha den där väl invanda drömmen/bilden av en framtid tillsammans, att bli gamla tillsammans, och bilden av att man bygger upp ngt nytt och helt eget, en framtid utan henne. Kanske testa att fantisera lite mer om ett framtida liv. Kanske ngt närmare det du verkligen lever, eller kanske bara långt borta tidsmässigt Sisådär om 15 år… Tror att det är en hjälp på vägen för att släppa taget om hoppet, få ha positiva drömmar om framtiden utan henne. Realistiska eller ej.
1 gillning
Att vara hemma utan min kvinna och mina barn är det värsta. Kämpar med mig själv för att fungera. Allt har liksom bytt plats, måndagar är bättre än helger, jobb är bättre än ledighet, borta är bättre än hemma. Vet att det helt plötsligt kan slå om och kännas ok igen och försöker ta mig dit.
4 gillningar
Att vara ensam hemma utan mina barn för att de är ute och har roligt med mitt ex och hans nya som han lämnade mig för är värsta känslan i världen. De var det igår och jag bara hatar att de tycker hon är trevlig och rolig.
Ja jag har iaf skött mitt jobb och inte snackat skit om henne eller honom. Men egot vill verkligen inte att det ska gå bra, jag vill inte att deras fruktansvärda svek ska löna sig på något sätt.
7 gillningar
Instämmer. Var så avundsjuk då barnen fick åka hans båt och gå på restaurang med honom. Ok, hon var ju inte med men jag borde ju ha varit. Och att de ska träffa henne gör mig spyfärdig. Fast jag VET att det är jag som är mamma, men ändå…
2 gillningar
Det är tröstande att höra att fler barn reagerar så. Trodde att det var helt otänkbart att barnen bara skulle ta pappans nya till sitt hjärta omedelbart. Särskilt med större barn så borde de ju fatta vad som hänt. Jag tänker att ett svar är att de inte har något val, det är acceptera eller bli bortvald.Antingen är man med i den nya familjen eller också inte. Ganska enkelt val. På det sättet kanske det är svårare om man först separerar och börjar bygga upp två nya vardagsliv, som barnen tycker funkar. Och därefter ska en introducera en ny partner. Då finns det ju ett alternativ till att släppa in denne. Ett annat svar är att vi har trygga barn, med god relationskompetens, som är öppna för en ny, och inte låter ev ilska på föräldrarna spilla över på en annan utomstående person. Ett tredje svar: vi får väl se hur det går när man kan lägga undan den där första artigheten, bara göra roliga saker ihop och samla poäng genom att komma överens med varandras barn. När smekmånaderna är över, så att säga…
1 gillning
Jag har också en helg utan barn. Det går bättre och bättre, faktiskt. Det var för jäkligt de första gångerna, mycket ångest. Man vill inte vänja sig, vill inte bli en person som kan vara nöjd och trivas utan dem ens för en kväll. Men nu sitter jag här i soffan, ingen ångest, en katt i knät… Gör väl som de flesta andra och städar hela huset frenetiskt på den ”lediga” helgen, men ändå… Läser en bok för första gången sedan kraschen för drygt ett år sedan.Börjar kunna slappna av och fokusera tillräckligt, äntligen. (Vävarnas barn… kunde väl valt en mer upplyftande historia men…) Du kommer att lära dig att hantera de här dagarna! Et tips är att hitta nya rutiner. Jag börjar med att träna, sedan städa, handla, äta något gott som barnen inte gillar…
2 gillningar