Hon är kär in en annan. När jag ställer det på sin spets och kräver besked om hon vill stanna så ser jag/hör jag/känner jag att den enda anledningen till att hon ens funderar är barnen. Och inte hur de ska hantera skilda föräldrar utan risken för att hon ska få skulden för skilsmässan. Det är så jävla sorgligt… Jag älskar henne och kan förlåta mer en vad en normal människa skulle göra men att leva med känslan att hon enbart söker en utväg för att kunna motivera skilsmässa… det klarar jag nog inte. Jag vet att ingen människa går genom livet utan att känna attraktion till långt fler än en person, och det är något vi inte kan göra något åt. Det man däremot väljer är att såra sin livspartner (om du inte ser det så - gift dig inte) och sin familj för den egna lusten och spänningen. Jag skulle offra mitt liv för alla i min familj utan att tveka. Jag tror att världen skulle vara en bättre plats om det inte alltid var så viktigt att just du får allt du vill. Det finns en sjuk styrka i att tillsammans ta sig igenom alla jäkla problem livet slänger i ansiktet på en men det får man inte uppleva om man slänger löftet man gav på soptippen.
Jag håller med dig fullständigt
Hur vinner man en tävling där nyförälskelse ställs mot gammal kärlek? Grejen med att vara nyförälskad är att man är 100% känslor och 0% hjärna. Hur argumenterar man då? Jag vill inte skrika om att tänka på barnen och allt sånt. Jag vill att hon ska vilja ha mig. Jag känner att jag långsamt går sönder mer för varje dag som går trots att jag trodde jag skulle dö samma dag det kom fram. Det låter så patetisk när jag skriver det och det är ju inte en unik historia på något sätt men jag behöver få det ur mig. Som en del andra män i min ålder har jag varit värdelös på att behålla nära vänner så nu när jag inte har min fru får det bli här istället…
Du har kommit till rätt ställe att leva ut din frustration, ilska, gråt, förtvivlan. Inte ovanligt som du säger att man satsat stort i förhållandet och tappat vänner på vägen.
Andas ett tag. Ingen idé att ens försöka diskutera med någon som är 100 % förälskad, tyvärr. Ge det några veckor och bida din tid, procenthalten sjunker snabbt.
Det tog tre veckor att få kontakt med min man som skaffat sig älskarinna, och han lyssnade inte förrän jag skrek åt honom att barnen skäms för honom och hans beteende (vilket var sant, tonåringar). Han bröt med älskarinnan då.
Jag förstår dina tankar. För jag tänker lika.
Man kan inte vinna. Det är en tävling där man inte har en chans. Det finns inget argument. Att komma till den insikten gör så in i helvete ont, men sen då man kan börja ta det till sig så börjar det att gå… sakta sakta kommer man sig framåt.
Jag skrev ett brev, ett långt brev, där jag fick säga allt jag tänkter och kände. Och efter att jag givit det (typ 4mån efter besked) så kände jag att jag på något vis hade lättare att förlika med tanken att släppa honom.
När/hur berättade du för dina barn Caro?
Det beror helt på vad den enskilda personen värderar. En del värderar trygg, djup och ärlig (om än gammal) kärlek. Andra värderar spänning, ombyte och förälskelse (som egentligen inte är mycket annat än kemi).
Och jag tror inte att man kan ändra en människa. Det enda man kan göra är att sätta sina egna gränser och leva efter sina egna värderingar.
Men världen är ofta orättvis mot de som älskar djupt och riktigt 
Sent samma kväll som Kraschen för äldste sonen (han fyller snart 17) eftersom han själv plockat upp att något hemma gått väldigt, väldigt fel och han frågade vad det var som har hänt. Jag bröt ihop förstås men svarade ändå sansat utifrån förutsättningarna att pappa har träffat en annan kvinna och vi kommer inte att fortsätta leva tillsammans.
Den yngste (12 år) fick veta dagen efter när jag var på jobbet, och det var min man som berättade för honom, och det barnet fick höra hans version och i den fanns ingen annan kvinna med.
Ok, funderar på hur öppen jag ska vara med barnen…
Hon vill att jag ska säga att vi ska ta en paus först. Hon säger att hon åtminstone måste se om det kan bli något med killen…
Finns det något sätt jag kan gå med på det utan förlora all stolthet? Vem vill ha någon som tycker att det är ok att ens älskade får ”prova lite” för att se om det känns bättre med någon annan? Pissig midsommar blev det.
För helvete @Average_Joe
Vill hon pröva så får hon finna en lägenhet själv, ut med henne.
Om du har barn så berätta för helsicke, hon ska vara med…
Du ska va öppen, ålder på barnen avgör samtalet
Hur gamla är barnen?
De behöver oavsett få veta att ”något” händer, det kommer hon inte undan. Hon (eller du) kan ju tex inte flytta ut utan en bra anledning. Och de lär ju märka att du mår dåligt!
Viktigt att komma ihåg dock att barn, oavsett ålder, inte behöver få precis alla äckliga snaskiga detaljer, för det mår de inte bättre av. Men det behövs ett tillräckligt informativt sammanhang, för de fattar mer än vuxna tror.
Jag är själv skilsmässobarn och mina föräldrar berättade snabbt, så att vi barn skulle ha koll på läget. Jag var 14, syrran 17. Vad som verkligen hänt mellan dem sa de absolut inget om men det tog inte många timmar innan vi visste det ändå pga bodde i en liten håla där alla vet allt… Det hade de inte tänkt på. De försökte med att de ”vuxit ifrån varandra och skulle prova att bo isär”. Helt obegripligt för oss barn förstås, för de var aldrig ovänner, inga bråk, ingenting. Vi såg det inte komma! Jag hade önskat mer information, för när de sedan försökte tiga ihjäl det hela, var det som att det som hänt var något vi alla skulle skämmas över. Det hade varit mycket bättre om de sa som det var!
Än idag bär jag med mig såren från deras skilsmässa. Men jag lärde mig å andra sidan att absolut aldrig skämmas åt andra, eller försöka släta över andras katastrofala misstag, särskilt inte om det innebär att det är JAG som får betala priset för det.
Mina barn vet att jag fortfarande älskar deras pappa, men att jag är väldigt arg och besviken på honom, att jag inte tror att jag kan förlåta det han har gjort och att jag inte vet om vi någonsin kommer bli tillsammans igen.
Och svaret på det är förstås att du absolut inte ska gå med på det. Såna här gränslösa beteenden måste du vänligt men bestämt sätta stopp för. Hon kan inte både äta kakan och ha den kvar.
Ni har såklart rätt, jag vet. Jag känner att jag börjar koka inombords. Fy fan!!!
Agera @Average_Joe
Det är du som MÅSTE SÄTTA GRÄNSEN, du skall inte tollera att hon beter sig såhär.
Bli lite arg och visa dina känslor att detta ACCEPTERAR DU INTE.
Vi tänker på dig 
Det är gjort nu och nu tar det slut. Hon är helt frågande till att jag har ”så bråttom”. Jag undrar om jag blir smygfilmad i en riktigt skruvad version av dolda kameran. Hur gick det här till? Från ”jag lever mitt drömliv” för någon månad sedan till iskall blick och ”jag vill åka till honom”.
Jaja, tur att jag har ungarna kvar att krama.
Och tack.
Kram!
Vi undrar nog alla hur vi hamnade här.
Det var ju inte så det skulle sluta…
Jag kan inte ge några klämkäcka råd, för det finns inga i den här situationen. Resan går upp och ner, men jag tror åtminstone att ingen av oss i backspegeln ångrar våra väl, hur svåra de än är. Och det är viktigt att komma ihåg
Beundrar ditt lugn, försök att prata ut smärtan med nån bekant eller så, du behöver det.
Låt henne förstå att det är hennes handlingar som tvingar fram dina beslut.
Somnar efter 01 och vaknar innan 05 igen. Mår skit och tänker svarta tankar. Längtar hem men hem finns inte längre.