Har en ganska stark känsla kring att så kan vara fallet ändå. Cynisk i grunden men smakade ett tag på en annan värld tillsammans med henne.
21/1
Varit på tjänsteresa några dagar. Gjorde gott att få avstånd, fokusera på konkreta arbetsuppgifter och byta miljö. Imorse var jag till och med ganska glad. Kände att logiken började ta lite mer plats. De praktiska detaljerna börjar bli redo att ta tag i.
På resan hemåt så sjönk stämning undan för undan. Pratade med medarbetare och då vi alla har familjer så blev det naturligt samtal om det. Det gör ont att komma på mig själv med att prata som om det fortfarande är vi. Jag känner och berättar som alltid om hur fantastisk hon är.
Nu. Just nu. Vill jag bara att hon ska väcka mig imorgon bitti och säga ”Vänta. Vad är det vi håller på med? Så här kan vi inte göra och slänga bort allt det fina i vårt liv”.
Samtidigt funderar jag på hur vi kan ha så olika syn på vårt gemensamma liv. Ville jag inte se? Duckade jag ansvaret? Min bild är oavsett att vi hade allt någon kan önska sig.
Nu känner jag mig extremt nere och meningslösheten sköljer över mig. Jag vill ha min familj. Jag vill fortsätta känna stoltheten när vi tillsammans anländer en tillställning. Glädjen när vi åker på semester. Hennes leende.
Fan.
3 gillningar
Uppenbart så hade jag en jäkligt dålig dag den dagen.
Jag har svårt att se närheten som något positivt. Om känslan var att - ok detta har nått vägs ände - så förstår jag att det kan fungera. Men det kräver en viss balans i känslorna mellan personerna.
Tut i oturen så är mina yrkesmässiga engagemang nu rätt väl utvecklade med kompetent ledning som hanterar mycket utan en överdriven arbetsinsats från min sida. Jag är inte speciellt orolig över hur jag skall fixa vv-livet i kombination med företagandet.
På sikt kanske det ändras. Men på vägen dit tänker jag faktiskt försöka sätta min känslor först.
1 gillning
@Berka
Känner så väl igen detta, min historia liknar din. Vill ha min familj, stoltheten över den. Du är bra på att uttrycka dig! För mig har det egentligen tagit ändå fram till nu (15 mån senare) att bli kvitt den där starka längtan att få tillbaka familjen som krossades. Ev är jag ovanligt seg, men så är det.
Jag måste erkänna att det här påverkar mig mer än någon tidigare kris i livet. Har första helgen själv. Gråter.
15 månader känns otroligt avlägset. Nästan abstrakt.
Sorgen är så mångfacetterad. Sårad över att bli bortvald av den person som jag valt att leva mitt liv med. Besviken på mig själv att jag inte förmådde mer. Ledsen för mina barns skull. Sörjer framtiden vi inte får. Försöker glädjas alla fina minnen men känns nu bara sorgliga. Nästan som en lögn.
2 gillningar
Att läsa på forumet ger många tankar. Några bra, andra mindre angenäma.
Har en känsla av att det kan vara så att mitt ex har öppnat sig inför någon eller möjlighet till någon. Bekräftelse är viktigt för henne som det verkar vara i allmänhet för flertalet i dagens samhälle präglat av ”instant gratification”…
Tänker att de närmsta sex månaderna lär ge vid handen hur det ligger till.
Jag är uppriktigt ledsen över hur illa många farit av sina relationer eller snarare av hur de nådde vägs ände.
2 gillningar
Måndag 25/1
Idag skrevs pappren under. Nu är det officiellt inte längre en sammanboende familj. En familj men utan en av hörnpelarna. Haltande och lite trasig i alla hörn.
Så otroligt trött. Trött på ett sätt jag inte upplevt tidigare.
Funderar mycket på existentiella frågor. Vem är jag om livet utan mig är bättre än livet med mig? Svaret är inte särskilt upplyftande.
Sörjer vår framtid som ingen av oss nu får uppleva. En annan framtid men inte vår.
4 gillningar
Jag inser rent logiskt att den här försmaken av helvetet inte vara för evigt. Men likväl fruktar jag den närmaste framtiden. Sorgen. Tomheten. Känslan av att inte höra till. Inte räcka till. Bortvald. Kommer sätta spår.
Gott ändå av dig att dela med dig av en mer positiv bild av framtiden. När kände du att livet ändå var rätt okej efter separationen?
1 gillning
Det gör ont att läsa din text!
Det där är jättesvårt att säga. Många här inne har erfarenhet av just det, och otrohetsaffärer är alltför vanliga.
Men jag vill samtidigt säga att det är så långt ifrån alltid. Jag själv, exempelvis, har aldrig lämnat ett förhållande där någon annan har funnits i mitt liv eller ens i mina tankar. Så även om jag förstår att det är svårt att låta bli att spekulera kanske det bara blir plågsamt att föreställa sig scenarion som du ändå inte rimligen kan veta ännu?
Jag har själv undrat så många gånger. Jag har undrat varför männen i mitt liv så snabbt tröttnat på mig, eller varför de varit så nonchalanta och likgiltiga inför allt jag försökt göra för dem. Varför inget som jag kämpade för spelade någon roll för dem.
Men idag tänker jag nog mer på att dynamiken mellan två personer kanske är mer avgörande en egenskaperna hos just en person. Kanske var det så att allt det jag gjorde för mina ex hade med en man som passat mig bättre lett till just ett fint, kärleksfullt och långt förhållande? Kanske var det bara så att det som jag ville erbjuda bara inte passade just dessa män, och att det var därför de var så hårda mot mig?
Varje separation ger oss lärdomar, och det ska vi ta vara på. Men låt det inte påverka hur du ser på ditt eget värde, för jag ser ändå en man som kan älska på riktigt (men kanske hade svårt att visa det ibland?) och har väldigt mycket att ge.
2 gillningar
Jag kommer sannolikt aldrig veta om så är fallet eller inte, men som jag skrivit tidigare hade det på sätt och vis varit en bättre situation. Människor är människor och attraktion kan uppstå. Det jag genomgår nu - att bli lämnad för att livet utan mig är bättre än livet med mig - är riktigt jäkla tufft. Hade det varit en tredje part fanns det åtminstone något att rikta min ilska emot.
Jag känner så här angående att ge till någon. Jag tror att människor generellt ger av sig själva det som de själva tror att motparten vill ha. Ofta baserat på vad personen själv skulle vilja få.
Jag tror nog snarare att acceptera olikheterna är enda vägen till en riktigt långvarig relation. Ingen person kan förändra vare sig själv i någon större omfattning och definitivt inte någon annan.
Jag har i många år arbetat med att förändra delar av mina beteenden men i grunden är jag samma person. Beteenden är inlärda verktyg för att hantera livet. Och uppenbarligen har jag inte kommit så långt som jag trodde.
1 gillning
Varför skulle du inte kommit långt? För att du är ledsen och knäckt eller för att ni nu separerar? Inget av detta säger ngt om din förmåga att hantera ngt. Du har gjort det du kunnat, ansett och trott var rätt för ert äktenskap (och det kanske också var rätt) Ibland ändrar sig tyvärr spelplanen och det finns inget vi kan göra, eller hade kunnat göra för att det inte skulle bli så. Att ni nu skiljs har inte med en ev oförmåga att använda de verktyg du har i livet att göra. Ibland blir det bara så ändå💕
2 gillningar
Förstår hur du menar, jag tror att jag också hade haft lättare, iaf till en början, att bli lämnad för någon än att bara bli lämnad. Lättare att lägga förklaringarna utanför sig själv, tänka att det var något annat som lockade bort personen.
Tror dock att det blir mer av en soppa av de separationerna och alla inblandade relationer egentligen efterhand, iaf om man har barn ihop och därmed måste fortsätta ha kontakt och del i varandras liv. Verkar ju också, baserat på forumet, ofta bli mer brådstörtade separationer vilket säkert är chockartat och traumatiskt på sitt sätt.
1 gillning
Jag tror att när du kommer lite längre så kan du uppskatta att det inte var en tredje part inblandad.
Det blir helt andra tankar i det sveket och lögnerna som tillkommer.
Då lämnar de inte bara för att livet blir bättre utan dig, utan för att de tror att det blir bättre med någon annan som de redan testkört pararellt. Det finns ofta noll och inget omdöme eller respekt vare sig för den man lämnar eller gemensamma barn.
1 gillning
Jag kände samma sak i början. Mitt ex hade ingen annan, utan föredrog att vara ensam hellre än att behöva dras med mig. Tack för den, liksom.
Men efter en tid började jag verkligen uppskatta att det inte fanns någon annan. Det gjorde det hela betydligt mindre infekterat.
1 gillning
Det känns som mitt livs största misslyckande. Jag fixade inte att hålla ihop familjen genom att möta min sambo i hennes behov. Klarade inte att se hennes perspektiv.
Jag är livrädd att inte lyckas höja mig över de här rent vidriga känslor jag har just nu. Rädd att ingen dels kommer vilja ha mig och dels att ingen ska kunna duga jämfört med henne.
Vi möttes först på det fysiska planet. Har alltid haft en stark sexdrift som matchade overkligt bra. Den är helt bortblåst sedan en månad tillbaka. Kan inte ens föreställa mig att vara intim med någon annan. Kanske förstörd för livet?
1 gillning
Söndag 31/1
Veckan har känts helt ok. Några dippar så klart men vara ett par fulgråtsanfall. Framsteg tänkte jag.
Idag sitter jag mitt i en flyttröra. Undrar vad sjutton som pågår. Hennes flytt pågår. Dags om en vecka räknat från idag.
Blev väldigt sårad över att grannar och gemensamma kompisar skulle genomföra flytten. Gå runt i resterna av vårt gemensamma hem. Mina minnen. Vårt innersta. Om hon ändå frågat mig innan. Då kanske jag till och med hade kunnat känna att jag också kan hjälpa till.
Vansinnig på förmiddagen. Produktiv mitt på dagen. Ledsen under hela kvällen. Ledsenheten är bråddjup ikväll. Både hon och jag gråter.
Jag vill inte vara del i det här. Rädd för framtiden. Rädd för ensamheten. Rädd att inte få känna det där som jag alltid känt med henne vid min sida.
1 gillning
Du har helt rätt i att det är enklare att lägga skulden på någon annan. Tror också samtidigt att det som jag känner nu, och är rädd att känna i många år framåt, hade varit enklare i och med att X då inte hade varit den fina person som hon är.
Alltid lättare att separera när man inte tycker om en persons inre tänker jag?
Just ikväll hade det gärna fått finnas en tredje part som jag kunde rikta all min ilska mot.
@Berka
Skrev ett privat meddelande till dig häromdagen som svar på din fråga för ngn vecka sedan. Ville bara säga😊 (längst upp i höger hörn)
Läser dina inlägg och du beskriver precis den sorgen som vi alla som separerat kan känna igen oss i. Det är tufft nu, men det kommer bli bättre! Och oroa dig inte över sexbiten, den kommer tillbaka!
Kämpa 
1 gillning
Tisdag 2/2
Bara några dagar kvar till flytt. Jag och lilltjejen ska tillbringa lördagen med att handla prylar för att täcka hålen som finns där när vi kommer hem igen.
Har inte en aning om hur jag ska klara hålla ihop fredag- och lördagkvällen. Sista gången med - förvisso spelat - familjemys i soffan.
Det är verkligen chockerande hur extremt påverkad jag är av situationen. Pendlar hela tiden mellan ursinne och djupaste sorg. Balanserar på branten.
Vill inte vara hemma men känner att jag måste så jag arbetat rätt mycket senaste dagarna. Lilltjejen får inte känna det som att jag flyr och inte finns där för henne. Verkar som hon tar ut sin ilska mer på mig än X, märkligt nog eftersom X är den som väljer att lämna och splittra familjen.
Stora tjejen är svår att nå. Vet inte vad hon känner och tänker om framtiden. Svårt med en nästan vuxen som samtidigt är så mycket ett barn i den stora världen.
4 gillningar