Jag missuppfattade att detta inte var till mig nu haha, jag är ny här, får skylla på det;)
Känner igen mig i det allra mest.
Sa precis till min mamma för någon dag sedan att det känns som om någon har dött. Att det är vad man sörjer.
Den som dog var den partner man en gång hade, och de drömmar man en gång hade. Och det liv man en gång hade.
Allting på samma gång.
Jag fick gå på setralin och atarax (tror jag det hette) sist. Ska se hur länge jag klarar mig utan den här gången.
Men känner också igen den bristande kommunikationebi. Att man måste gissa sig till vad som hände med den andra. Och att inga ord man själv säger når fram.
En del av mig önskar att vi hade kunnat reda ut och separera med åtminstone en förståelse för den andre, men i mitt fall tror jag inte det är möjligt. Och inget kan ändå ändra det faktum att en separation är vad som sker, och jag har redan börjat den långa sorgeprocessen.
Önskar jag kunde säga att allt kommer att ordna sig för oss. Men jag har svårt att tro på ett liv för egen del. Jag lever på andras pepp istället. Men jag har åtminstone hoppet kvar, och finns det någon karma i denna värld så är det vår tur snart.
Kramar
3 gillningar
Vilket oerhört fint inlägg. 
Just nu lever jag på andras pepp och tro, eftersom jag inte har någon själv.
Jag är ledsen över vad du har tvingats gå igenom. Det måste ha varit oerhört tungt och lett till besvikelser och krossade drömmar.
Men du har ett hjärta av guld och verkar så stark=) det kommer att gå bra för dig! Och jag ska göra mitt yttersta för att min saga ska få ett lyckligare slut också
Många kramar
1 gillning
sitter hemma sista dagen av min lilla sjukskrivning.jag känner ett stygn av svartsjuka, sambon skall på paddeltennis ikväll. jag hindrar honom inte, fixar o hämtar barn.
men jag kan inte sluta tänka på om det finns någon annan med bilden. har svåra mardrömmar om detta, detaljerade med han som älskar någon annan.det är så jävla jobbigt.
har frågat rätt ut flera gånger om det är så. nej säger han. och jag får ju lita på att han talar sanning.
han jobbar med både män och kvinnor och har nog ett par tjejer som beundrar honom, han är väldigt bra chef, har ju själv erfarenhet av det.jag har tankar på att åka till paddeltennisen o kolla att det verkligen är som han säger, men skulle inte göra det. jag måste sluta tänka så.
det är jobbigt att tänka på den sortens framtid, han med en annan kvinna. som är så mkt bättre än mej.
jag känner mig inte lika lugn idag som igår.
tänker på alla måsten och praktiska saker.
han vill köpa ut mig så de kan bo kvar, men jag kommer inte kunna ta ett eget lån till hus.
och vart skall jag då bo?
jag får hjärtklappning bara av att tänka på det.
ibland är det svårt att hålla logiken i sinnet, ta en dag i taget etc. jag tycker att det är väldigt jobbigt att vara hemma här och känner att det är bråttom på ngt sätt.
han tänker att det ordnar sig att det inte är ngn panik. ja det är ju generöst, och lättare för han när man inte har ngt känslor kvar.
är även lite orolig över att jag har tagit ett glas vin lite för många ggr den härtiden. med tanke på min historik. jag försöker att tänka att det kanske är naturligt och en fas.
@rulle det du hade hittat sombeskrev en man som hade bestämt sig;
“”""En man kan bete sig otroligt korkat. Sett ur kvinnors ögon. Sett med sina egna ögon kan det vara självklart och det bästa för honom. Om han alls tänkt…alltså. En vuxen, och förutsatt mogen, man kan komma till ett hörn i sitt liv och sin självuppfattning. En sorts slutdestination på livets logiska väg. Det är den platsen som plötsligt, kanske över en dag, växlar från ‘okej’ till ‘no more’. Det blir helt plötsligt ett tvärstopp, rent mentalt. Dörren stängs helt.
Hade det varit den gamla tidens Riddare så hade det varit som att hästen plötsligt självdött mitt under ritten. Rustningen var för tung och måste bums av. Och sedan blir det till att långsamt promenera … någonstans… iförd endast ländkläde. En stolt man kan göra precis så. Han försvarar sig själv. INFÖR sig själv. Vad andra tycker spelar inte längre någon roll eftersom en man i bara ett ländkläde (avklädd människa) inte kan vare sig hånas, avkrävas skuld eller engageras för uppdrag.
En mans stolthet är något av de mest värdefulla han har. Den behöver inte synas för andra. Den bara finns där. Inuti honom. Många män kan nog till och med hävda att ‘näh, sån är inte jag’ om sin stolthet. Men den finns där i alla fall. När den här stoltheten utsätts för dödsfara så är punkten för livets logiska väg kommen till sitt slut. Allting upphör då.
En man har alltid ett eller några halmstrån till sin räddning. Alla har det. Alla utom de som eventuellt väljer den sista utvägen. Den vi inte vill prata om. De här halmstråna kan vara vad som helst. Vilka de är, det vet han bara själv. Och han pratar aldrig om dem! Det är sådana saker som sakta växer fram under livets gång. Så kallade B-planer. Kanske även C och D…osv.
Det enklaste sättet att se på en man, vilken som helst, är att sätta honom i en situation där hans stolthet blir hans största styrka. Vad gör han då? Vad säger han? Hur uppför han sig? Vad är då viktigast för honom? Hur ser han då ut?
På det här viset kan det möjligen vara lättare för kvinnor att iakttaga sin man och försöka förstå hans egendomliga beteenden. En man kan vara full av skit. Men den förgör honom inte. Han lever i den och han kommer framåt. “”"
jag tyckte det kännes hemskt att läsa för så tror jag (tänker, gissar) jag att det är med sambon.
ja, bestämma tvärhalt helt plötsligt. men allt det vi hade då, och kunde få?
kan han också inte bestämma att dela sina tankar och mjukna, prata och jobba för att det skall fungera?
jag vet att det måste vara så att det ant inte går när kärleken är borta. man kan ju inte tvinga någon att älska. jag orkar inte har han sagt många gånger, stått ut med armarna, och sagt att vi har ju haft det dåligt i så lång tid.
men jag kan inte hjälpa att känna att han inte gjort ngt för att förbättra situationen. han har faktiskt inte gjort någonting för att det skall fungera, inte gjort ngt uppoffringar eller avkall på sitt liv, inte omprioriterat eller kommunicerat. inte lyssnat på mig. jag känner mig arg. arg för att han sonika bara sket i allt, med devisen att han inte orkade. jag har inte haft höga krav, jag ville umgås och hitta på saker, få närhet och kramar. hålla handen. inkludera mig i hans liv.ge mig lite av hans uppmärksamhet och omtanke. lägga tid och energi på mig så som han gjort för andra tom främlingar, kollegor etc har fått mer av hans tid och uppmärksamhet än jag. det känns orättvist och inte konstigt att jag känner mig ensam o lite bitter?
vi hade ju kunnat ha det så bra om han hade gett mig åtminstone lite mer än ja och nej svar.
varför? varför gjorde han så? varför ville han inte jobba, varför inte kämpa åtminstone en liten bit, bara för att se om det var lönt? inte ens det fick jag.
bom stopp som rulle skrev. jag behöver veta varför det inte kändes ens lönt att försöka? jag kämpade ju skiten ur mig, bröt gamla vanor, tog tag i saker, sökte hjälp till mig själv.
gav han all andrum han behövde?
tid till jobbet och till sig själv. ifrågasatte inte. bråkade inte, försökte se med hans ögon.
varför gjorde han inte samma sak?
varför var det omöjligt och jobbigt? det var det ju för mig, jättesvårt faktiskt. att vara ensam och ta steg tillbaka, att inte få synas eller höras. bara vara snäll och tillåtande jämt.
för jag älskade fortfarande. men inte han.
varför slutade han älska mig?
lät allt detta hända?
1 gillning
det hade varit lättare att acceptera uppbrottet om jag hade sett att denna man har verkligen gjort allt vad han förmått för att det inte skulle bli såhär, men så är det inte. sist har jag en man som direkt klev av hästen och utan att ens försöka. det tycker jag att man är skyldig till när man har barn iaf.
att kunna se tillbaka och tänka att jag gjorde allt i min makt att det skulle bli bra.
mannens stolthet?
stolthet att se tillbaka o känna att man gjort ett bra jobb? känner mig så lurad och förminskad.
borde jag inte vara värd mer än främlingar, kollegor, skolkompisarns föräldrar?
jag känner mig arg!
kliv av hästjäveln bara och ge upp, låt mig gå o undra och underkasta mig i åratals, väntades.
låt all din energi gå till jobb.!!!?kollegor.? FAAAAN! säger jag bara.
jag har också ett värde, jag har också behov, jag ville för fan bara ha en hand i min!!!
2 gillningar
Och vem är jag då? Riddarens stallpojke? Som står kvar där på vägen fullständigt tillintetgjord, tömd på all energi och kraft? Ett vrak, som bara grinar o klänger kvar? Utan stolthet, utan kärlek, ensam?
har ev hittat ett hus att bo i om jag ens kan få lite tur med det, ant många som vill ha det.
det kostar 10 000kr/mån och vet inte om det blir lite mkt igt. men barnen får varsitt rum och det är nyrenoverat och fräscht.nära till där vi bor nu och havet.
har ett stort pirr i magen. främst är jag rädd för pengarna.
har fått den nya medicinen nu som heter mirtazapin 15mg. har googlat och känner ett visst svek då jag sett att det kan leda till viktuppgång.jag vill inte gå upp men vill må bättre och få sova, vilket det tydligen skall hjälpa mot.
har någon erfarenhet av den medicinen?
jag har en lam dröm, jag önskar att jag vann på lotto. ja, jag vet men jag gör det, en sån dröm.
sitta i sitt egna hus med sina grejer. sin bil.
hahaha, så sad.
ville bara skriva lite, känner att jag vill skingra tankarna. sambo kom precis hem och jag vill bara hoppa på honom med tusen frågor. han är trött säger han han har inte sovit inatt. jo tack välkommen till klubben.
har lagat äppelpaj idag, det är ungefär lika troligt att jag vann på lotto att jag orkade göra det. men det gjorde jag iaf.
imorgon skall jag jobba första dagen efter en vecka hemma. känner stor stress.
har tydligen fräst åt en kollega men minns inte det. jag orkar inte bry mig, såklart inte meningen.
och @rulle som du säkert fattar så använde jag din text i vårt sammanhang och så se inte att min text var i relation till dig.
har läst alla dina inlägg och du har kämpat, såsom jag, inte bara gett upp huxflux.jag skriver så snurrigt men hoppas att du fattar.
2 gillningar
Kom inte ens ihåg att jag skrivit den. Var tvungen att går tillbaks och läsa och uptäckte att det hade jag inte heller gjort. Det är en text “InteBitter” hade skrivit. Det var därför jag inte kände igen den.
Vad är det din partner såg hos dig? Kanske älskade han dig en gång. Kanske älskade han den bekräftelse din uppmärksamhet gav honom. Han kan ha utvecklats åt ett håll, du åt ett annat. Det han först gillade hos dig kan han ha ledsnat på. Vissa män har svårt att tala om känslor. Tar de slut tar de slut. Det går inte att krysta fram dem.
Du kan vara nöjd med det du har tills du träffar någon som öppnar dina ögon, som får dig att se att det kan finnas något mer, något som du kanske inte ens visste fanns eller något du längtat efter men inte trodde du kunde få.
Du kommer aldrig att kunna förstå eller få en förklaring på andras val och handlingar. Visst, de kan säga något men det kan vara en undanflykt, en lögn, en efterhandskonstruktion. Ibland vet vi inte själva vad det är som styr. Det kan vara detets impulser och reflexer som jaget klär i vackra ord eller bekväma undanflykter för att försvara sig inför sitt eget överjag, andras eller samhällets normer.
Det enda du kan ta ansvar för är dig själv och ditt eget mående. Dina frågor om varför någon annan gör si eller så är för alltid förborgade i dens hjärtas djup, den kanske inte ens själv vet utan är antingen lika frågande eller konstruerar svar för att hitta förklaringar.
Känslor kan ändras från kärlek till avsky, från passion till leda. Ibland känner man att gränsen är nådd. Det går inte. Man mår dåligt i relationen. Känner att det är kört. Hur mycket, hur länge ska man ävlas? Naturligtvis ska man kommunicera det med sin partner. Många kan vara rädda att säga något. Som sagt, andra kan bete sig otroligt korkat i andras ögon men för dem är det fullt logiskt. Deras erfarenhet, karaktär, intressen, förutsättningar, personlighet - kort sagt vilka de i grunden egentligen är och hur de reagerar på och hanterar olika situationer - gör att de inte kan handla på något annat sätt än de gör.
Jag skulle tro att Noomi skulle komma med invändningar här och menar att terapi skulle kunna hjälpa. Till viss del håller jag med. Förutsättningen är dock att de vill och är mottagliga för en sådan behandling. Vissa - beroende på personlighet o s v är inte beredda att göra det utifrån vad jag skrev ovan - deras karaktär o s v gör att de aldrig skulle gå igenom en sådan behandling.
1 gillning
jag sitter här hemma nu och har datorn och sambon framför mig. han lagar mat.
kom precis hem. han smsade idag och önskade mig lycka till idag på jobbet.
synd att han inte kunde göra det när vi var ett par.
har inte hört ngt om huset eller kvällens eurojackot så jag släpper dem.
jag hade en bra dag idag iaf på jobbet. men det känns annorlunda, ant är det jag som är annolunda.
har fått tid hos nån arbetsterapeut, skall få ett tyngdtäcke, har även fått ett frikort eftersom jag ränner där stup i kvarten. känns förjävligt.
@rulle jag vet inte så mycket om detet och jaget, tycker mest att det låter som vackra ord.
antingen vet man eller inte. men jag vill ställa frågor för att ta mig vidare.
jag tycker att det inte skall vara så lätt att man bara kan få lov att säga tack o hej utan reflektion.
om han vill ha det som en hemlighet så får han säga det. eller säga att han inte vet. men att acceptera “äh jag vet inte riktigt”, det känns som ett jävligt enkelt sätt att fly ansvar.
dagens kvinnor har rätt att begära att bli sedda o inte leva kvar i 1500-talet där en man är tyst, stark och stolt.
han måste och borde verkligen blicka innåt och rannsaka sig själv och tvinga sig att åtminstone försöka att sätt namn på känslor.
det känner jag han är skyldig mig. även om jag tar hand om mig själv etc.
jag har tänkt, rannsakat och satt namn påminna känslor och ser att det hela blir väldigt ojämställt annars.
1 gillning
Även om det bara blir ett hitta på? Även om det är lögner gan fabricerar? Du lever hellre i tron på en konstruerad lögn än ett ärligt “vet inte”?
Nu vet jag inte hur mycket du har läst andras historier men det finns några män här som lever med liknande frågor utan att ha fått några svar så på det sättet är det jämställt: även män blir lämnade och står som levande frågetecken utan att få veta vad deras partner egentligen tänkte och kände utan undrar vad tusan som hände.
@rulle min frågeställning om att ge svar gäller inte endast män, det måste jag verkligen förtydliga.
jag (som jag också skrev) sa aldrig att det inte gick att acceptera ett “jag vet inte” -utan att det var själva frågeställningen som var viktig.
alltså att blicka inåt, och FÖRSÖKA förstå ist för att bara inte gå dit i tanken.
jag tror inte att du förstår vad jag menar, jag vet inte hur jag skall förklara.
kanske känner du att jag sårat dig på ngt sätt. eller inte är tydlig nog. jag KAN ta ett “jag vet inte”, MEN jag vet inte om jag kan acceptera ett “jag orkade inte sätta ord på det, jag orkade inte känna efter”.
jag blir förvirrad av munhuggningen, känner mig inte van att känna att jag måste försvara mig.
och ja kvinnor lämnar också, det har jag aldrig hävdat.
jag lever inte gärna med en konstruerad lögn, vad får dig att tro att det är det är vad jag menar?
det har jag inte sagt, och som du kan läsa i min historia så är jag trött på “fejk”.
jag är ny här, det är inte du, jag sökte mig hit i hopp att få råd och pepp.
jag har läst mångas historier och jag förstår att det känns jobbigt för dig att läsa hur ledsen jag är att bli lämnad, likaså jobbigt att för mig att läsa att du lämnar. men jag dömmer inte dig, jag hade kunnat vara du om jag hade fattat mkt tidigare, så snälla var lite juste mig mig nu. jag har ingen lust att munhuggas.
kanske behöver jag bara lite tid att tänka på det du sagt.
jag har vill få svar förutsatt att det inte är fabricerade efterkonstruktioner.
varför känner du att det är konstigt att fråga efter, är det så att jag är mitt uppe i det och att du är bakom det?
jämställdhet gäller åt båda håll, lämnad eller “lämmnare” satt åt sidan.
jag har levt med en människa i 17 år som aldrig känt inåt, som kör över och ignorerat, inte satt ett ord på sina känslor, inte pratat eller reflekterat. jag har försökt att kommunicera med honom, jag har försökt allt. jag måste tyvärr säga till dig att inte döma eller generalisera mig eller tro att du känner mig. jag tar gärna emot positivitet och konstruktiv kritik.
jag tror inte som du, att om jag frågar så kommer jag att få lögner som jag inte vill/behöver ha.
jag tänker att jag kommer få ärliga svar, kanske ett “jag vet faktiskt inte”. det jag var ute efter med min man är att han inte blickar inåt , och det är hans sätt att undfly saker som är jobbigt.
well, det ÄR jobbigt. och det skall inte vara så att han kan ducka kulan av ren lättja.
och jag generaliserar INTE detta till någon annan man just min sambo.jag känner att jag måste försvara mig och jag känner mig utsatt och attackerad av dig på ett sätt som inte känns bra.
jag är inte ute efter ja-sägare men detta känns fel.
jag har gjort många fel i vårt förhållande och det krävs två att dansa tango om du fattar.
jag får inte göra samma misstag igen eftersom jag behöver en man som kan kommunicera med mig även jobbiga saker, och YES jag kan ta det. iskall tystnad kan jag däremot inte klara igen.
jag känner att det är viktigt för mig att förstå min sambo i vad han känt/tänkt dessa åren, så mkt osagt.
jag har också hållt mig på min sida, så att han får lite frihet.
jag tänker att det är väldigt viktigt att lufta detta nu när allt är packat och klart. ingen vinning, ingen manipulation, ingen skuldsättning.
han och jag har barn ihop, jag kan inte ha bitterhet, eller hemliga tankar om allt jag borde ha sagt. jag har ju inget att förlora liksom.
han är så mkt enklare i sinnet än mig, kanske därför vi inte var kompatibla.(missförstå inte, han är ingen imbecill)
jag vet inte vad ni tycker om mig/mina tankar därute, kanske är detta en dålig ide att skriva här.
jag är inte nån galning, jag är en helt vanlig människa.
@onedaymore jag blev tillsagd av dig att här var det var fritt fram, här var det tillåtet att vara bitter, gråta, vråla … whatever. -är det så?
och kommer jag komma över detta? jag vet inte helt ärligt. fråga mig om ett år?
Klart du kan skriva här.
Jag är också frustrerad över en expartner som inte kunde kommunicera. Han höll uppenbarligen hellre inne med missnöjet än att säga något. Och på mina frågor svarade han vanligtvis “jag vet inte”.
Man blir galen. Det är inte alls konstigt.
Har du läst den här tråden om vad man kan förvänta sig i kommunikationsväg?
Jag ber om ursäkt.
Jag anklagar.diig inte.
Inget du skriver har sårat mig.
Nackdelen.med skrivna texter är att varken tonfall eller kroppsspråk kommer med.
Jag tror du har en del av svaret själv. Du skriver att ni levt tillsammans i 17 år som aldrig känt inåt, som kör över och igonrerat, inte satt ord på sina känslor, inte pratat eller reflekterat. Jag tror inte han kommer att göra det.nu heller.
Det är en bra idé att skriva här, rakt av, precis vad du känner. Jag är inte ute efter att provocera utan för att stötta. Känner du att jag angriper dig ska jag hålla mig härifrån. Vad jag försökte göra var att få dig att fundera på om en person alltid kan förstå och förklara sina känslor motiv och handlingar. Vissa är rädda för och varken kan eller vill tala om och hantera känslor.
Jag kan förstå om du uppfattar det jag skrivit som anklagande, det var som sagt inte min avsikt. Jag förstår om det jag kommer att skriva nu kan tolkas så men det är inte min avsikt: “Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Vad kan du påverka för att må bättre? Tyvärr tror jag inte du kan få honom att kommunicera på det sätt du önskar, inte om han inte kunnat det under sjutton år.
Än en gång förlåt .
1 gillning
Ja, det ska vara fritt fram här. Just tanken med forumet tror jag är att kunna få ur sig allt man inte kan få ur sig i vardagen annars och dessutom upptäcka att man inte är ensam i sin situation.
Jag tycker också att det är frustrerande att inte få några svar eller klarhet. Det har jag inte lyckats få i något av mina två uppbrott. Det är bekvämare för dem med locket på, vilket ju också var en av anledningarna till att det tog slut. Utan kommunikation har man ingenting.
Det är frustrerande att vara den som hela tiden försöker göra rätt. Som försöker kommunicera, även när det är jobbigt. Som försöker att se till relationens bästa, hur trött man än själv är. Som försöker att tänka på vad man säger och gör, även vid de tillfällen då man helst vill skrika och gapa som ett barn.
Och så möts man av en partner som är just ett barn. Som inte tar något ansvar, som avsäger sig allt som är jobbigt och lämnar en totalt ensam med att försöka hantera allting. att
Det är för jävla orättvist.
Jag blev också lämnad, men efter ca 13 år.
För mig kom det plötsligt även om det hade gått upp och ner i vårt förhållande.
Vi var inne i en bra period (tyckte även min fd) och därför blev också chocken större för mig.
Jag ansåg att vi inte hade gjort allt som vi kunnat.
Vi kunde gå prata med en oberoende part, men det ville inte hon och har aldrig velat det.
Just MIN känsla av att vi inte gjort allt och att jag inte fick vara med och besluta gjorde det riktigt tufft och svårt att förstå. Jag hade aldrig sett skillsmässa som ett alternativ på våra problem och olikheter.
I mina ögon uppfattade jag henne som känslokall och oförstående. Hon ville/orkade inte längre och jag kunde inte förstå det.
Jag har fortfarande svårt att förstå varför hon inte ville försöka till 100% , men jag har accepterat hennes val.
Dock så har jag i efterhand tackat henne för att hon orkade och vågade separera då vi inte var helt kompatibla.
Vi var FÖR olika, men jag hade svårt att inse det när vi var tillsammans. Jag tänkte att det löser sig.
Vi är numera vänner och kan i princip prata om allt och hjälpas åt med barnen på bådas veckor.
Det positiva är att jag numera känner mig mer som mig själv och tror mig veta vad jag behöver i en ny relation.
Relationer (par, vänner, jobb) kan vara svårt då vi alla är olika på olika sätt. Vår uppväxt, tidigare relationer mm påverkar oss mer än vad vi tror.
Fortsätt att skriva av dig, reflektera och gör det du mår bra av.
Men tyvärr så får vi inte alla svaren vi vill ha…
Önskar dig (och er andra) en trevlig helg.
Sköt om er 
1 gillning
@rulle jag satt i bilen senast igår och rabblade sinnesro bönen, det hjälper jättemkt.jag känner att det är viktigt att ha sånna som inte bara stryker medhårs här, du är varmt välkommen att stanna.
ja, jag har funderat mkt och jag har en del saker klara för mig.som att det inte går att förändra någon, övertala någon, och att tvinga någon.
det är vad det är börjar jag fatta även om det känns orättvist.
och nu får man ju köra på ett nytt liv vara sig man vill eller fattar hur, det är ju ett faktum.
fortsätt att diskutera jag har inget mot det nu när vi rätt ut det.
hjärtans frid rulle
jag har idag pendlat mellan ok och inte så ok. jag läser på forumet och medans jag skriver till andra inre jag saker om mig själv. att gränsen att lämna och bli lämnad i mitt fall igt är ganska hårfin, det handlar väl om olika tidsspann på ngt sätt. trots att jag fortfarande älskar min man och inte vill att det skall ta slut, ser jag nu att jag själv inte har trivts på länge och kanske borde reflekterat över ett avslut själv. jag borde inte kämpat på så hårt, känner nu att jag troligen har lagt år på ngt som var fruktlöst. detta gör mig låg och förtvivlad, samtidigt känns det som om att jag ändå inte hade kunnat förstå det som det var.
folk runt om mig har rått mig att avsluta och jag har inte alls sett/förstått vad det menar.
jag kan se på era historier ni som lämnat att det är så lika min på ngt sätt.
jag ville så gärna, jag älskade och såg inga fördelar i att ge upp på familjen. men samtidigt var jag ju den som reflekterade över det som skedde, och inte min man.
han verkar inte sett detta alls, förvånad av hur länge det pågått. han sa det tom till mig när jag berättade om hur jag mått, att det är ju inte klokt att jag tagit denna skit så länge.
jag känner mig lite matt och orkeslös, känner att jag borde ta tag praktiska saker lite mer.
borde börja sortera mina och hans saker… gör det i huvudet, men orkar inte i verkligheten.
har inte nånstans att ta vägen ens…önskar så att jag kunde fått det där huset jag hittade.
är lite trött att torrdrömma om saker. känner att jag börjar tappa tron att bra saker skall hända mig. har haft ett par riktigt tuffa år det senaste. när skall det vända?
@JagHoppasjag ser vad du menar att det inte KÄNNS, att det har givits upp för tidigt utan ngn igt kamp. jag upplever min man som du skriver med, med undantag att jag ännu inte riktigt accepterat det. men som du också skriver så känns det iaf bättre att han står på sig och inte vacklar nu när jag känt att jag fått svar.
det kommer troligen kännas bättre när vi inte bor ihop, det är svårt att se klart då.
@onedaymore ja det känns jobbigt att känna att man gjoryall vad man kan för att få det rätt om o om igen.
det känns lättare nu när jag vet, jag behöver inte imponera, prestera, duga till han, det har krävts en jävla massa energi att vara den människan. just nu undrar jag vad han någonsin såg hos mig, vi är olika. jag kan verka exotisk med allt vad det innebär men kanske är det svårt att leva med?
jag undrar så vad som kommer att hända nu framöver, gillar inte direkt denna nya otrygghet, jag vill veta och jag vill känna igen saker. inte så bra på denna ovisshet. också att detta är mitt i livet, har inte varit ensam singel som vuxen. ser inte ut som ett troll, har humor och jag är en inte helt puckad människa.
men vem är jag igt?
jag vill inte råka ut för detta igen, jag vill absolut inte det.
det känns som om jag blivit gråhårig på kuppen, utmattad och misstänksam?
jag måste reflektera över vad ni skriver, se om set stämmer på mig eller ej.
jag misstänker att allt missnöje sambo känt kommer ligga i graven, osagt, nu stryker han medhårs för att göra detta lärare för mig. lyssnar osv för att han vet att det finns ett slut på det hela.jag är tacksam att han vill göra detta lättare för mig, det är ok. även om mkt blir osagt antar jag.
jag önskar bara att alla var bättre på att säga till innan detta stelfrusna hat inträffar.
jag har haft ett par riktigt bra dagar.jag känner at ngt håller på att hända med mig, jag håller -med sambons konsekventa nej, på att känna att jag börjat acceptera att det är såhär kommer det att bli.
visst det är inte kul och jag kommer troligen halka på ett bananskal men just nu känns det bättre.
jag bor forfarande i samma hus som han men det är tillfälligt på ngt sätt.
jag har tagit tag i gamla spöken som inte fått plats och bördan av att få lämna sorgen ger mig lite energi.
har vart tillbaka till jobbet och känt att det går att fungera där med fast med en annan sorts approach.
jag har fått stöd av min chef, och det är skönt att vara sig själv igen.
jag har talat med psykolog orm nya medicinen och hon håller med om att jag borde stå på mig och att byta antidepp är bättre än mirtazapinet som jag verkligen inte gillade.
jag berättade att jag är på detta forum och de positiva vibrationerna det ger mig.
jag insåg idag vid vårt samtal att jag igt aldrig har varit singel, aldrig bara fått vara den jag är, utan igt alltid anpassat mig till den jag borde vara. det var ett litet fyrbloss för mig, vem ÄR jag igt?
sambon forsätter att vara en juste snubbe och det funkar ok för mig.
jag har fått vara med i ett radioprogramm på p3 verkligheten om mina två trauman de senaste åren och det verkar varit en högre makt som fick in mig på att göra det fast det var överjävligt att göra det.
fick en panikångest attack som hette duga efter att adresserat detta ämne.
jag ser det som ett konstigt men fungerande läkande i frågan av det som hände efter min systers död och en kidnappning i tanzania. ngt jag lagt åt sidan pga min separation. lyssna gärna på senaste avsnittet i p3 appen “de kidnappade systrarna”.
jag fattade inte varför men jag gjorde det fast det var så jobbigt -av denna yttre kraft som ant ville mig väl.
jag postade den på fb till familjen som inte visste hur jag mådde runt detta och har fått jättemkt stöd och kärlek från alla.
jag tror jag är på väg någonstans och det är väl bara att följa med.
3 gillningar
Jag har äntligen kunnat lyssna på avsnittet nu.
Det är en helt sanslös historia och sätter det mesta annat i perspektiv.
Jag är så ledsen för din skull och för din familjs skull. Det känns inte rättvist, det ni har fått vara med om.
Men det måste ha varit ett stort steg att berätta om det så öppet, och jag hoppas att det kan hjälpa också att veta att andra lyssnar och berörs?
Kramar till dig, hoppas att du mår lite bättre?
1 gillning