Jag får panik!

Det här är verkligen ett känsligt område hos dig som jag tror går mycket djupare pga händelser i ditt liv som vi inte har en aning om. Men det märks redan i ditt första inlägg. Jag är ledsen om du fått uppleva saker som gett dig vad jag upplever en väldigt negativ och pessimistisk syn på människan och barn.
Det var du som raljerade om natur och naturligt. Två begrepp jag själv oftast undviker för de är skapade av människan för att skydda normer i samhället, normer som just barnafödande, sexualitet och andra beteenden. Då fick du det att låta som om vi som art gick emot vår natur och kläckte ur oss massa barn. Sedan skriver du nu att bara för att det är naturligt behöver vi inte göra så. Så det blir ytterst förvirrande.
Du verkar också använda den slitna mammakroppen som försvar, men det är ju oftast så, vi hör om skräckhistorierna. Jag har själv tre barn och inte en enda förlossningsskada. Jag är långt ifrån unik, de flesta klarar sig bra under flera förlossningar. Med det sagt, visst är det en påfrestning för kroppen.

Jag har skrivit om anledningarna till varför människor skaffar barn, klimatet och att jag tycker att många är dåliga föräldrar/aldrig borde skaffat barn. Detta tolkar du som att detta är ett väldigt känsligt ämne för mig och sen gör du antaganden om att jag har en “väldigt negativ och pessimistisk syn på människan och barn”. Trots att jag också skrivit om skönheten i livet med mera. Dina antaganden är just bara antaganden och har ingen bäring vad gäller mitt liv. Jag hade en högst ordinär uppväxt, medelklasshem, kommunal skola med mera. Varken “sämre” eller “bättre” än många många andras.

Just därför som jag satte “natur” inom " ". Och förresten varken du eller jag har en aning om hur ca 800 generationer samlare/nomader levde, hur många barn som föddes per kvinna osv. De var spridda över hela klotet och som sagt levde som nomader i ca 800 generationer. Vi har bara hittat fragment från alla dessa människor. I vår bofasta historia finns det mer information, som till exempel att det föddes många barn per kvinna av nödvändighet. Jag tror fortfarande inte det är bra för kroppen att föda 5+ barn.

Jag raljerade inte.

De födde många barn förr av nödvändighet. Inte för att det var “naturligt” - för som sagt, det vet vi inget om. Kvinnor föder få barn om de själva får välja och har möjlighet att föda upp färre barn till vuxen ålder - så detta torde ju isåfall vara det “naturliga”.

Och många drabbas av fruktansvärda förlossningsskador.

Jag menade med modernt samhälle att vi upphört med att kläcka ur oss 13 barn under vår livstid. Det var helt “normalt” för bara 100 år sedan. Det var där jag ville få fram att föda flera barn är något som pågått under vår arts hela historia och att det moderna samhället istället vänt på detta så vi skaffar 1,4 barn per familj istället.

Och det var ju just detta jag skrev om. Att så fort kvinnor får mer självbestämmande, tillgång till bättre mödravård, preventivmedel, säker abort, med mera så föder de mycket färre barn.

Jag får en känsla av att du många gånger fått lagt fram dessa argument (eller länge och mycket funderat över dem) för att försvara ditt val. Ledsen om det är så, det borde räcka med att du har gjort ett val och det behöver du inte förklara för andra. Men det är något de flesta som väljer bort barn tvingas göra. För oftast får de höra varför då? Och sedan motargument till sitt varför. Tyvärr.

Faktiskt inte.

Och frågan är om TS kommer att bli en av dessa eller inte, det handlar inte om argument för eller mot att skaffa barn. Det handlar om huruvida den sorgen kommer att drabba personen, som den tydligen drabbat en trådskrivare här i tråden. Det är den sorgen det handlar om, inte det fria valet.

Och jag gav min syn på saken. Inte i en raljerande ton, inte i en upprörd ton.

Du skriver att du har låg självkänsla. Kanske ska du ta tag i detta under tiden och öka din självkännedom/känsla. Det kommer gagna dig för resten av livet och svaret på frågan - “biologiska barn eller inte?” kanske uppenbarar sig helt naturligt under resans gång.

Bara ett förslag.

1 gillning

Det här är en jättebra början för att kunna komma fram till ett beslut!

För det jag hör är ju att du ändå reflekterar över dig själv och dina motiv, och det tror jag är precis helt rätt väg att gå.

För som du säger är ju normen stark, speciellt om man kommer från en stor familj. När jag tog beslutet att inte skaffa barn för egen del var jag i princip den första i släkten (av syskon och kusiner och sysslingar etc) som var uttalat barnfri. Men jag hade ändå tur i den mån att jag aldrig blivit utsatt för påtryckningar eller ifrågasättanden , utan kunde tvärtom ha bra diskussioner med min mamma och syskon om saken.
Även om jag förstår att din omgivning säkert menar väl så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite oschysst att medvetet eller omedvetet styra in dig i ett fack. Precis som du säger kan det vara svårt att göra sig fri från de förväntningarna, och det kan vara svårt att höra sin egen röst ifall den dränks i andras röster.

Men det jag undrar är om du någon gång har kunnat prata öppet om dina funderingar och tveksamheter med någon som det går att ha öppna diskussioner med?
Det är ju tyvärr inte alltid lätt att hitta dessa personer, eftersom många bara vill pracka på en sina egna åsikter. Och barnfrågan är ju dessutom en känslig fråga att problematisera. Men samtidigt finns det jättemånga människor därute som precis som du funderar fram och tillbaka och verkligen inte vet hur de ska förhålla sig. Du är alltså långt ifrån ensam om detta, och jag tänker att det kanske vore lättare för dig att kunna hitta sådana personer för att bolla tankar och känna att du blir tagen på allvar?

Samtidigt vill jag ändå ge en eloge över att du verkligen tar ditt ansvar och tänker igenom frågan. Och en sak kan jag lova dig:
Det går att leva helt fantastiska liv både med och utan barn, och det går att vara lycklig och må bra både med och utan barn. Det finns inte bara en enda universal “one-size-fits-all” väg till ett bra liv.

1 gillning

Det känns ganska skönt faktiskt att man på något vis har kommit underfund med att omgivningen har haft en extrem inverkan på mig. Alla familjemedlemmar som promt måste berätta hur och när man ska ha barn. En moder som envist från min tidiga ålder skulle “spå” hur många barn man skulle få och sedan därefter leva. Även om det antagligen inte är menat ont från alla mina vänner och familjemedlemmar så har detta styrt mig mycket i livet. Och att äntligen ÄNTLIGEN komma underfund med det så man kan arbeta med det gör mig så otroligt befriad.

Jag har turen att ha väldigt nära vänner som har valt livet som barnlösa. Jag kan tala öppet med dom om dessa saker och tycker jag får positiv gehör angående mina synpunkter.

Tack så mycket för alla fina ord och råd :heart: