Jag älskar barn och är otroligt bra med barn. Har alltid varit. Men har aldrig känt längtan efter biologiska eftersom jag då är förälder 24/7 och blir aldrig av med dem förrän de blir äldre då ju.
Min tid och mitt liv är ändå för värdefullt för mig nu när jag vadat igenom skiten och har nått halvvägs - hade inte velat offra så många år bara på att genomlida småbarnsåren. För att sen sitta och eventuellt känna oro för dem resten av livet.
De flesta i denna åldern har redan barn och jag nöjer mig definitivt med att vara bonusvuxen på mina villkor.
Haha, detta är verkligen upplagt för ordentliga diskussioner =)
Jag ska vara helt ärligt, och klimatfrågan är en faktor som jag vägde in i mitt beslut att leva som barnfri.
Och jag skulle heller inte sörja om mänskligheten dog ut. Så otroligt fantastiska tycker jag nog ändå inte att vi har varit för vårt jordklot, andra levande varelser (eller för varandra, alla gånger) att det vore en katastrof.
Men även med det sagt känner jag fortfarande empati för alla vi stackars själar som råkade hamna här på jorden ett tag. Jag bryr mig om folk, men jag inser också att det absolut bästa vi kan göra för mänskligheten är att bli färre personer.
Däremot kommer jag inte att diktera vilka som ska få skaffa barn och vilka som inte ska få göra det.
Men mycket av det tror jag kan lösa sig av sig själv, i den mån varje enskild person verkligen går in i sig själv och funderar ut vad de verkligen vill och inte vill - och varför.
I väldigt många länder går barnafödandet ned, ibland till och med brant ned, i takt med att personer (framförallt kvinnor) kan välja själva och ta välgrundade beslut. Så jag tror inte att detta med att skaffa barn är en djup drift hos alla, utan mycket av det styrs nog av normer, rädslor, förväntningar, lagstiftningar etc.
Så huruvida man bör skaffa barn eller inte? Ta ett djupt andetag, skit i normen och se till att komma fram till ett alldeles eget välgrundat beslut av “rätt” anledningar.
Det där händer i alla länder där kvinnors självbestämmande ökar och där deras rättigheter efterlevs. Barnafödandet går ner - drastiskt. Helt plötsligt är det rätt många kvinnor som inte vill ha barn alls eller bara ett - vilket jag tror är den absolut sannaste mänskliga naturen.
Hade detta efterlevts hade vi inte varit på väg mot en överbefolkad värld och alltför stora påfrestningar på planeten. Och inte bara klimatet utan allt annat också.
Det är därför som det är så otroligt viktigt att kvinnor får leva fria för då reglerar “naturen” sig självt. Så som det säkerligen var i människans begynnelse.
Vi människor är liksom inte “heliga” och oumbärliga. “Själen” kan bäras vidare av alla livsformer…som sagt en helt annan diskussion kanske
Nåja, i fattiga länder handlar det väl mycket om att fattiga kvinnor väljer bort att ha stora familjer om de kan, eftersom de och deras barn kan se fram emot genuin misär och lidande annars. Att skaffa ett eller två barn ger helt andra förutsättningar att ge dem nog att äta och kunna låta dem gå i skolan än att skaffa 12 barn. Så jag tycker nog att det är lite knepigt att säga att den som väljer bort barn/fler barn p.g.a fattigdom visar “den sannaste mänskliga naturen”.
Fast det gör ju kvinnor i rika länder också? I takt med att välstånd ökar och kvinnor får fler rättigheter störtdyker ju barnafödandet i många västerländska länder också. Det handlar nog snarare om valmöjlighet.
Nja du missförstod. Jag menade att kvinnor i fattiga länder ska ha just möjligheten att bestämma själva.
Inte som nu då många kvinnor inte har tillgång till preventivmedel/säkra aborter, kunskap, självbestämmande, lever i patriarkala strukturer, ska “ställa upp” i tid och otid med mera.
Tror helt enkelt inte det är normalt/kvinnokroppen inte är gjord för flera graviditeter och förlossningar, hence det ligger inte i våran “natur”.
Alltså, och då riktar jag mig till fler än dig @Largo som jag svarar nu, dvs. även @onedaymore och övriga likasinnade… min personliga åsikt är att jag som fått den outsägliga förmånen att få leva mitt liv här på denna jord och som vill att mina efterlängtade barn ska få göra detsamma, inte har någon som helst förståelse för synpunkter om att vi alla skulle känna medlidande/empati för oss alla, dvs. vi alla aka. “stackare” som råkade hamna här och måste/tvingas leva livet här och nu
Den sortens von oben-inställning (sorry men precis så ser jag på det) sprungen ur förmånen att faktiskt få vara född och få leva här, vara frisk och ha exakt allt serverat på silverfat och aldrig egentligen behöva bekymra oss om något av allt det som människor vars största bekymmer ligger långt längre ner på Maslovs behovspyramid ser som en everyday-concern… är rent bulls-t!
Helt otroligt egentligen att vi ens har en diskussion om det här…ett välfärdssymtom i sin prydno.
Jag tänker på ett annat sätt, bullshit eller ej. Jag känner empati för människor på jorden, bullshit eller ej. Och jag ser både med glädje och djup sorg över livet och över mänskligheten, bullshit eller ej.
Jag ser det inte som någon slags överlägsen syn på det hela. Tvärtom, jag ser med ödmjukhet på livet på jorden, vilket är grunden för många av mina åsikter. Bullshit eller ej.
Varför är det så konstigt?
Vi pratar om vikten av att fatta välgrundade beslut i barnfrågan. Det är inte så provocerande, i min värld.
Och vi pratar om vikten av självbestämmande i den frågan. Det borde inte heller vara så provocerande, i den bästa av världar.
Men det du/ni pratar om är ju inte alls något som poängterar vikten av självbestämmande… ni har ju tvärtom väldigt klara synpunkter på hur outcome faktiskt borde vara/bli
Så här är ju frågan snarare hur respekten ser ut i förhållande till de som inte önskar (medvetet eller omedvetet) att mänskligheten kort sagt dör ut
Visst kan jag helt krasst konstatera att vi måste bli färre människor på jorden, men det vet ju alla - oavsett vilken ståndpunkt man har annars.
Men annars trodde jag åtminstone att jag var tydlig med vikten av att fatta ett eget, välgrundat beslut. Och möjligheten till självbestämmande är ju en förutsättning för det. För jag tror att något så enkelt kan komma att reglera befolkningsmängden. Win-win, alltså
Nu tror jag nog du tänker lite baklänges. Det är mer onaturligt för oss som art att begränsa barnafödandet. Det moderna samhället är knappa 200 år gammalt, tillgång till preventivmedel, aborter mm är inte ens 100 år gammalt. I fattiga länder föder man många barn för hälften dör och ett par ska man ha kvar som kan vårda en i äldre dar. Om du tror att vi begränsade oss och skaffade ett eller två barn i vår arts begynnelse då du tror du helt fel. Alla andra arter kläcker fram ungar på löpande band så även vi. Det moderna samhället har ju sett till att vi upphört med detta.
För övrigt bygger evolution just på att föra gener vidare. Så svaret att man vill göra det är inte så konstigt, det är inbyggt i vårt DNA att vilja det. Sedan kan du tycka det är skitsnack för att du inte väljer det.
Alltså jag håller med dig till punkt och pricka förutom barnskaffandet. Jag tackar min lyckostjärna nästan varje dag att jag som kvinna är född i ett land som Sverige. Jag tycker livet är vackert och underbart i all sin prakt och skönhet, till och med mörkret och det destruktiva kan jag finna skönhet i. Jag är väldigt stolt över att få representera livet i form av människa. Vi är både storslagna och ynkliga.
Jag tror du tolkar bland annat mig felaktigt. Jag kritiserar inte människor som skaffar barn. Men jag ifrågasätter varför många skaffar barn och varför det skulle vara “meningen med livet”.
Man gnäller inte eller är bortskämd bara för att man ifrågasätter människors anledningar till att skaffa barn.
För det första - Jag tror inte heller att de första människorna skaffade bara ett eller två barn. Som du skriver så skaffade de säkerligen 5-10 stycken för att hälften dog innan 5 års ålder. Precis så som fortfarande sker i fattiga länder med undermålig mödravård och stor barndödlighet till följd.
För det andra - Människans graviditeter är långa. Barnets huvud är jättestort. Människans förlossningar är smärtsamma och farliga. Många kvinnor drabbas av förlossningsskador. Sitter och skiter på sig och kan inte ha ett sexliv efteråt. Jag hoppas att du inte jämför oss med suggor som ploppar ut små minigrisar typ 13 stycken på en gång…
För det tredje - BARA FÖR ATT NÅGOT ÄR NATURLIGT BETYDER DET INTE ATT DET ÄR BRA OCH ATT KVINNOR DÄRMED SKA KLÄMMA FRAM 5-13 UNGAR UNDER EN LIVSTID (med tanke på ovanstående).
För det fjärde - med tanke på ovanstående så dog kvinnor i barnsäng som flugor förr i tiden. Jävligt naturligt att vi skulle gå tillbaka till det bara för att det är naturligt. EN graviditet är otroligt påfrestande för den mänskliga kroppen.
För det femte - visa mig där jag har skrivit att det inte skulle vara “inbyggt i vårt DNA”. Jag uttryckte det bara annorlunda, jag skrev ungefär “det sitter i våra ryggar”
Vad menar du med att “det moderna samhället har ju sett till att vi upphört med detta”?
Här kommer en kort slutsats från egna erfarenheter. Jag valde att stanna i min relation trots att han inte va säker på att han ville ha fler barn. Jag valde kärleken till honom. Tänkte att jag älskade hans dotter och vårat liv som familj och det var allt jag behövde och önskade.
Han svek och kärleken tog slut. Det innebar att jag nu inte har barn i mitt liv och eftersom jag är kvinna så har mitt bäst före-datum passerat. Det är en sorg.
Alla vill inte ha barn i sitt liv men om man vill det så låt inte en kärlek vara anledningen till att inte gå den vägen.
Det här är verkligen ett känsligt område hos dig som jag tror går mycket djupare pga händelser i ditt liv som vi inte har en aning om. Men det märks redan i ditt första inlägg. Jag är ledsen om du fått uppleva saker som gett dig vad jag upplever en väldigt negativ och pessimistisk syn på människan och barn.
Det var du som raljerade om natur och naturligt. Två begrepp jag själv oftast undviker för de är skapade av människan för att skydda normer i samhället, normer som just barnafödande, sexualitet och andra beteenden. Då fick du det att låta som om vi som art gick emot vår natur och kläckte ur oss massa barn. Sedan skriver du nu att bara för att det är naturligt behöver vi inte göra så. Så det blir ytterst förvirrande.
Du verkar också använda den slitna mammakroppen som försvar, men det är ju oftast så, vi hör om skräckhistorierna. Jag har själv tre barn och inte en enda förlossningsskada. Jag är långt ifrån unik, de flesta klarar sig bra under flera förlossningar. Med det sagt, visst är det en påfrestning för kroppen.
Jag menade med modernt samhälle att vi upphört med att kläcka ur oss 13 barn under vår livstid. Det var helt “normalt” för bara 100 år sedan. Det var där jag ville få fram att föda flera barn är något som pågått under vår arts hela historia och att det moderna samhället istället vänt på detta så vi skaffar 1,4 barn per familj istället.
Jag får en känsla av att du många gånger fått lagt fram dessa argument (eller länge och mycket funderat över dem) för att försvara ditt val. Ledsen om det är så, det borde räcka med att du har gjort ett val och det behöver du inte förklara för andra. Men det är något de flesta som väljer bort barn tvingas göra. För oftast får de höra varför då? Och sedan motargument till sitt varför. Tyvärr.
Personligen behöver jag inte höra massa argument för att inte skaffa barn, jag har gjort mitt och skaffat och jag tänker inte försvara det heller med massa argument. Vi har våra fria val här i livet. Med det sagt så finns det dock en stor del människor som inte fick det valet och det är för dem som sorgen är stor, inte för dig eller mig. Och frågan är om TS kommer att bli en av dessa eller inte, det handlar inte om argument för eller mot att skaffa barn. Det handlar om huruvida den sorgen kommer att drabba personen, som den tydligen drabbat en trådskrivare här i tråden. Det är den sorgen det handlar om, inte det fria valet.
Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om allt eller hur man ska komma fram till någon sorts beslut. Har mer och mer funderat på om viljan av egna barn kommer från omgivningen. För jag vet att andras åsikter har påverkat mig för mycket. Beror med största sannolikhet på min självkänsla är så pass låg och alltid varit. Sen har jag en extremt stor familj och släkt så det känns som att det har påverkat mig kraftigt att man inte kan vara den som står där utan barn. Sedan normerna som ni säger att det är “klart” man måste ha barn och allt medföljande.
Nu när man sitter här och tänker känns det igen som att det rätta vore att försöka med denna underbara kvinna igen. Att strunta helt i egna barn och leva mitt liv med henne och barnen hon har. Nu när jag tänker på det så blir jag glad av bara tanken men ändå livrädd av tanken på att jag ej är säker. Jag vill inte stå där om något år eller månader och bryta upp förhållandet för att det visa sig att man vill ha barn igen.
Kanske ge dig själv och hela detta du nu tagit beslut om lite mer rimlig tid att landa inom dig
Mtp. de inlägg du tidigare gjort där du lite kortfattat men ändå helt klart nedslående beskriver er relation så vore det nog klokt av dig att se dina nuvarande panik, desperation och grubblerier som uttryck för hur du beskriver dig själv med låg självkänsla och inneboende osäkerhet.
Nu är jag inte riktigt på det klara över hur länge ni varit tillsammans, men det låter som ett flertal år iaf. och är du nu runt trettiosnåret så har du kanske delat stor del av din vuxentid med henne och hennes barn… såklart blir även det en stor skillnad för dig, att nu lever helt själv.
Men det blir vår nu och sommar snart, människor kommer att bli alltmer sociala i takt med att vaccinationsgraden i samhället ökar och du kommer att kunna dela mer av din tid med andra och inte ha så mycket tid till övers för att grubbla, känna dig ensam och gräva ner dig helt i dessa grubblerier.
Ge ditt nu nytagna beslut iaf ett rejält antal månader till, innan du i rena desperationen kastar allt du kommit fram till överbord igen… för att återigen efter en tid upptäcka att det beslut du nu tagit trots allt inte var ett hugskott…
