Jag får panik!

Kallek · 4 April 2021 15:28

Vet ej hur jag ska börja min lilla historia men strunt samma ska försöka formulera det då gott det går.

Jag träffade min partner genom gemensamma bekanta och vi vart genast störtförälskade. Hon hade barn sen tidigare och jag har inga. Vi pratade tidigt om barnfrågan och hon gjorde det klart för mig att fler barn ej var på kartan och jag visste ej hur jag stod till det. För jag visste inte heller hur jag ville ha det. Men jag tänkte att det var värt ett försök, det kan ju vara så att kärleken till henne och barnen är så starkt för mig att jag ej vill ha barn själv.

Jag har alltid varit barnkär och det får jag höra ofta av nära och kära att jag är så duktig runt barn. Jag tror jag skulle bli en otroligt bra pappa om jag hade egna barn. Men har aldrig riktigt vetat om jag vill ha egna barn och om det är värt det för mig. Har hört mycket skräck berättelser och sett även här inne.

Tiden gick i förhållandet och jag märkte mer och mer att jag gick runt och grubblade över hur jag ville ha det. Jag tänkte på om detta var värt det, att offra egna barn för att ta hand om någon annans. Det var tankar som kunde komma varje dag. Efter ett tag kände jag att ju längre tid jag drar ut på alla dessa funderingar ju längre får partnern lida av min tveksamhet. Så tillslut så tog jag beslutet att lämna relationen. För jag trodde barnlängtan vart för stor. Men nu sitter man här nästan 2 månader efter uppbrottet och funderar på om man gjort rätt beslut överhuvudtaget. Det känns som att man har gjort världens misstag. Det känns som att jag inte vet nånting längre. Vill jag verkligen ha barn? Var detta min livs kärlek? Kommer jag överhuvudtaget lyckas träffa någon som är lika bra som henne eller bättre som ens vill bilda familj med mig? Jag saknar henne så otroligt mycket att jag inte längre vet hur jag ska ta mig till. Jag visste vad jag gav mig inpå och att det kunde sluta på detta viset. Men trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle bli såhär otroligt förstörd. Det känns som att all tid som går bara drar mig djupare och djupare ner i fördärvet.

Lars1 · 4 April 2021 17:33

Förstår dej och hur många man pratar med hjälper det inte. Man blir deprimerad och tar till sprit. Funderar på hur ska man få hjälp.
Fins det hjälp eller ska man vänta att tiden ska gå.

onedaymore · 4 April 2021 17:48

Jag får några funderingar när jag läser din text.

Jag har själv haft anledningar att fundera mycket på barnfrågan, och det är en fråga som många gånger stått i vägen i mitt kärleksliv. Jag har själv valt att vara barnfri, vilket är ett beslut jag är trygg i.

Men eftersom det också är ett beslut som går lite emot samhällets normer har jag ofta fått rannsaka mig själv rätt ordentligt för att kunna hitta rätt beslut för egen del.

Och det jag funderar över när det gäller din text är att du verkar rätt osäker i ditt beslut? Det är svårt att utröna i din text vad som verkligen är din egen önskan, och vad som mest verkar baseras på andras föreställningar om hur det “ska” vara.
Att ha en omgivning som konstant berättar vilken fantastisk förälder man skulle kunna vara är så klart smickrande, men kan också bli ett undermedvetet krav. Om du verkligen är helt och hållet grundad i en vetskap att du känner ett behov av egna, biologiska barn för att kunna bli lycklig så gjorde du helt rätt i att avsluta förhållandet. Men det förutsätter att du verkligen också är grundad i den vetskapen för egen del, och inte bara grubblar över frågan för att folk planterat en tvekan i dig genom att tjata på dig om vilken bra pappa du skulle bli.

Noomi · 4 April 2021 17:54

Tiden drar dig inte ned i fördärvet, iaf inte om du inte initierar och skyndar på förloppet genom att börja dricka eller andra missbruk.

Jag tror att du ska ge dig själv ordentligt med tid att landa i detta nya, betydligt mer än två månader. Det är inte så konstigt att du nu känner panik över om du tagit fel beslut, eller ditten eller datten. Du har ju egentligen inte lämnat relationen för att den var dysfunktionell eller att du träffat någon annan… du har lämnat för att du och hon var på olika ställen i livet när det gäller en för de allra flesta människor väldigt avgörande och närmast existentiell fråga. Nämligen den om egna barn eller inte.

Av det korta du skriver så är det formellt sett fel av mig att ens gissa… men tar jag mig ändå friheten att göra det så skulle jag säga att du tagit rätt beslut.

Du har lämnat en person som betydde och fortfarande betyder mycket för dig för att ni inte var kompatibla i frågan om iaf ett barn tillsammans. Nu vet jag inte hur gammal du är men skulle jag gissa även där så skulle det vara någonstans mitt mellan 30 och 40?!

Jag tror så här… att även om ditt ex var tydlig direkt att hon inte ville ha fler barn, så måste ändå den frågan ha varit ett ongoing vägskäl för henne under en stor del av tiden som ni varit tillsammans. För om det nu inte är så att hon inte kan få fler barn, så var det viktigare för henne att inte bilda egen familj med dig, än det var att behålla dig och er relation. Och det säger trots allt en del skulle iaf jag säga.

Ge nu den välsignade tiden en fair chans… behöver du så sök upp ett samtalsstöd och gå igenom alla dina funderingar och tvivel.

Du kommer att träffa någon när du är redo och det är verkligen inte just nu… så låt det bero ett tag. Min tro är också att du kommer att få egna barn och om inte förr, så då, kommer du att fundera över hur du ens kunde tvivla på om du villa ha “dem” in the first place. För när man väl fått sina barn så förkroppsligar de verkligen uttrycket livets mening… lååååångt mycket mer än en vuxen partner någonsin kan

onedaymore · 4 April 2021 18:01

Fast det där vill jag ändå reservera mig emot.

Det är så för många, men långt ifrån alla!

Det är otvivelaktigt ett tabu att ångra sina barn, men gudarna ska veta att det är mycket vanligare än vad man tror. Jag tror att det var DN (eller SvD) som för en del år sedan hade en artikelserie om den frågan, och efteråt konstaterade de att det var den artikelserie som de fått störst respons på på år och dag.
Även en stor engelsk tidning (tror att det var Daily Mirror) gjorde samma sak lite mer nyligen, och även de bombades av inlägg från föräldrar som kände igen sig.

Det har även publicerats böcker på ämnet, och jag tycker mig märka att det tabut börjar luckras upp lite.

Som uttalat barnfri hör jag också en del sådant i mitt eget liv. Jag tror att det lär lättare att erkänna sådant för mig än att prata om det med andra föräldrar, i risk för att bli alltför hårt dömd av dem.

Men världen är full av föräldrar som ångrar att de skaffade barn. De flesta av dem älskar sina barn ändå, men skulle - om de kunde - vrida tillbaka klockan och ta ett annat beslut.

Själv tänkte jag ofta även på följande:
Det är bättre att inte skaffa barn och ångra det
Än att skaffa barn och ångra det.

Nu har jag ännu aldrig känt någon ånger, men för min del var det väldigt viktigt att jag tog ett eget beslut i frågan, och INTE lyssnade på alla som ville pracka på mig livets mening och lögnen att ingen någonsin ångrar barn.
Och det skulle jag även råda dig @Kallek. Lyssna verkligen inåt och förankra verkligen ditt beslut i dig själv. Bry dig inte om omgivningens åsikter, för en norm kan aldrig bestämma vad som är bäst för dig.

Noomi · 4 April 2021 18:11

Jag har inga synpunkter på de som aldrig velat ha barn och hur de känner och jag respekterar deras beslut utan minsta tvivel.

Men för den som mer eller mindre alltid har velat ha egna barn och är väldigt barnkär så tror iaf inte jag att det är några samhälleligt outtalade krav som ger den känslan. Annat om man egentligen inte vill och aldrig velat men känner sig tvungen av olika orsaker, men så upplever iaf inte jag TS i det han beskriver. Men jag kan ha fel…

Är verkligen “världen full av föräldrar som ångrar att de skaffade barn” Det har jag personligen väldigt svårt att tro på. Visst finns det absolut de som var både impulsiva och naiva och inte förstod vad det innebar och när det väl gick upp för dem så var det både för sent att ångra sig och på tok för svårt/omöjligt att kalibrera om sig… sådana känner vi nog till allesammans

Men min tro är iaf (än så länge) att de allra allra flesta som får barn är normala vuxna människor som inser att livet aldrig blir detsamma med barn som det var innan, men där det (såklart) blir “sämre” och mer inskränkt i vissa stycken, så blir det bättre i så väldigt många fler.

Men man får tycka vad man vill, det finns inget rätt eller fel i det personliga valet om att skaffa egna barn, eller inte göra det

Lisa0987 · 4 April 2021 18:12

Det här kan ju bara du svara på och din ex-partner. I min värld skulle det helst även finnas ett alternativ där ni även funderar på ett gemensamt barn, men det verkar inte vara ett alternativ.
Är det inte din ensamhet som gör att du tvivlar? Beslutet måste tas på rätt grunder. Ta lite mer tid.

onedaymore · 4 April 2021 18:16

Jag respekterar också fullt ut att för många är det verkligen livets mening och ett beslut de aldrig någonsin ångrat.

Min enda poäng är väl mest att det måste vara något man ska försöka vara säker på för egen del, och i den mån det går koppla bort andras förväntningar, åsikter eller till och med myter.

Det är väl bästa sättet att försöka få ned antalet föräldrar som sedan ångrar sig

Noomi · 4 April 2021 18:21

Men det var väl det TS kände sig säker på när han beslutade sig, iaf som jag uppfattade det. Men ensamhet, sorg, saknad, tvivel över de egna valet etc. kan ju så lätt göra att ursprungsfrågan tappar lyskraft och bäring och tvivlen över om det verkligen är så viktigt etc. tar över.

Är ju inte det minsta mer konstigt än det vanligt sedda, inte minst här, där de som äntligen tar sig ur och lämnar riktiga skitrelationer efter ett tag av relativt lugn och stiltje börjar tvivla på sig själva, sina upplevelser/känslor och inte minst sitt beslut… för kanske var det inte så dåligt, eller kanske menade inte hen det hen gjorde/sa etc. etc.

Men tiden är en riktig vän, i synnerhet i sådana kontraproduktiva sammanhang… om man bara ger den chansen.

onedaymore · 4 April 2021 18:23

Jag tänkte mer på formuleringar såsom att han “grubblade över det”, “inte visste hur han ville ha det” och även

Men sen är det nog helt sant att vid uppbrott är det alltid lätt att börja tvivla. Och ofta längtar vi alltid tillbaka till det gamla och trygga ibland, även om vi avslutar förhållande på goda grunder.

Nimue · 4 April 2021 19:52

Jag tänker att hur fantastisk en person än är så finns det ofta flera därute man kan passa ihop med, och att ha valt bort egna barn som man egentligen ville ha för relationen lägger en oerhörd, kanske krossande, tyngd på den. Jag menar, tänk nu om ni ändå hade gått isär av olika skäl när så pass lång tid gått att tåget mer eller mindre gått för dig att bilda familj? Skulle du ha klarat att lämna om 15 år när du mådde dåligt av relationen av något skäl, med vetskapen att för denna kärlek valde du bort att få egna barn? Hur skulle det kännas för henne om hon kände att hon behövde avsluta relationen, med vetskapen att du valt bort barn för att vara med henne?

Jag tänker att den tyngden kan bli kvävande, till och med när allt egentligen är bra. Just barn är nog inget man ska kompromissa med, hur kär man än är. Varken att avstå barn eller att skaffa barn man ej önskar själv. Det är ett val som faktiskt trumfar kärleken till en partner, det är ett så stort ansvar och ett så viktigt beslut.

Men såklart låter det hursomhelst som att du verkligen behöver bottna i dig själv om du vill ha barn eller inte. Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag föreställer mig att du inte är jätteung längre utan i en ålder när det är dags att bilda familj om man vill ha det. Så på nått sätt måste du nog försöka söka innåt för att veta hur det ska bli. Om den här kvinnan istället gärna hade velat ha ett barn med dig, hur hade det fått dig att känna och tänka då?

Kallek · 5 April 2021 09:43

Tack för alla otroligt fina svar och frågor ni ställer. Känns så otroligt skönt att få skriva av sig och få synpunkter av andra människor.

Har haft ännu en riktigt dålig dag men tror på någotvis att det kommer bli bättre. Det har inte gått så långt att jag har börjat dricka som tur är och det har jag inga planer på att börja med heller.

Vad jag upptäckte i förhållandet som tog slut var att jag älskade familjelivet. Jag tyckte om att vakna på morgonen av att ett av barnen väckte en och sedan få göra frukost och alla andra sysslor. Köra barnen till olika träningar och göra läxor. Att få agera vuxen för en gångs skull. Jag är i tidig 30 års åldern och har aldrig känt såhär starkt för familjelivet som jag gör nu. Som jag skrev tidigare så är det mycket folk runt om mig som påtalar hur bra pappa jag skulle vara med mera. Såklart så är det smickrande att få höra sådant, men det får ju en ändå att fundera på om det verkligen det jag vill. Jag blir rädd att folk har tryckt in allt detta i mitt huvud och att jag lyssnat allt för mycket på andras åsikter. Men jag gick ju hela förhållandet och funderade på hur jag skulle ta mig till och tog sinom tid mitt beslut. Dock känns beslutet så långt bort nu och allt är bara en röra i mitt huvud. Jag är rent ut sagt livrädd att jag valt fel.

Nu var det så att partnern ej kunde få fler barn på naturliga sättet. Men fanns andra alternativ som jag förespråkade utan gehör. Dock förstår jag varför jag fick ett nej men känns ändå otroligt tungt. Om hon hade gått med på något av alternativen för att få ett gemensamt barn hade nuläget varit annorlunda.

onedaymore · 5 April 2021 10:03

Det finns ju många olika aspekter att fundera på, för sin egen skull. Och jag tycker att det är bra att du faktiskt funderar, för det här är ju kanske det största beslut som finns i livet. Och så länge som man är tveksam, så länge bör man kanske avstå?

Men det här är lite frågor jag får:

Om hon HADE kunnat och varit villig att skaffa fler barn med dig, hade det då varit viktigt för dig att det skedde på en gång?
Det jag försöker få fram är om du verkligen har en trängande barnlängtan här och nu, eller om du bara vill känna att alternativet är öppet för dig framöver om den barnlängtan verkligen slår till längre fram?

Hur viktig är fet för dig med biologiska barn? För du skriver att du älskade familjelivet, men ändå valde du bort ett familjeliv? Det var kanske inte dina biologiska barn, men du levde ju som en slags förälder i en familj med ditt ex och hennes barn. För den som vill ha familjeupplevelse och vara en förälder finns det enormt många möjligheter som inte inkluderar just biologiska barn. Det finns massor av barn därute som vill ha och behöver en pappa, och det finns även ett stort behov av fosterföräldrar och andra viktiga vuxna.
Är det alltså själva biologin snarare än familjelivet som är viktigt för dig?

Har du funderat konkret på den här frågan förut, eller blev det panik just nu när du märkte att du involverar dig med någon som gör att frågan kanske inte är möjlig att ställa längre fram?

Kallek · 5 April 2021 11:13

Om hon hade kunnat, enligt henne ville hon men vågade ej riskera fler skador. Om hon hade varit villig att skaffa fler hade jag väntat så länge som hon hade behövt. Var inget krav från min sida att det skulle ske här och nu.

Jag nämnde flera olika alternativ för henne. IVF, surrogat, och även adoption. Men ingen av alternativen kunde ändra. Men för mig är biologiska barn ändå väldigt viktigt känner jag. Även om jag älskade hennes barn så kände jag verkligen att dom inte var “mina”. Och som sagt så älskade jag att umgås med hela familjen men kände ändå att det var något som saknades. Jag antar att biologin vart viktigare för mig i slutändan än familjelivet jag levde då.

Jag trodde jag hade funderat klart men tydligen så fick detta mig att fundera ännu mera.

Noomi · 5 April 2021 13:14

Här har du svaret på dina grubblerier, det är ingen idé att jag säger att du inte ska grubbla mer på om du gjorde rätt, eller inte… för grubbla kommer du säkert att göra ett tag till

Men när du gräver ner dig för mycket och för långt i tvivel över det beslut du tagit så gå tillbaka och läs det här, om och om igen

Kallek · 5 April 2021 16:50

Jag ska försöka minnas dina ord! Tack så mycket

Largo · 5 April 2021 18:45

Jag blir lite så här du vet och ta absolut inte detta som en dömande fråga, men varför är dina gener jätteviktiga att föra vidare? Jag tänker att det är en otroligt egoistisk inställning.

Det är otroligt egoistiskt att skaffa barn till att börja med, ingen blir tillfrågad om den vill bli född eller inte. Hade jag fått frågan hade jag avstått.

Människor anger de mest egoistiska anledningarna till varför de vill ha barn/skaffade barn - “alla andra började skaffa barn”, “jag vill inte bli gammal ensam”, “jag vill föra mina gener vidare”, “jag vill att någon sörjer mig när jag dött”, “hon ville ha barn” osv osv…

Jag blir helt ärligt bedrövad.

Jag säger såhär: skaffa bara barn om du är 100% säker på att du vill ha barn och skaffa bara barn för den blivande människans skull. Älskar du livet fullt ut och vill ge det åt någon annan så ja, om du kan förmedla kärleken till livet till någon annan, ta ditt fulla ansvar så att den blivande människan får de bästa förutsättningarna så ja skaffa då barn.

Gör det inte för din egen skull, för att du längtar, eller måste föra dina gener vidare. Gör det för den blivande människans skull.

Jag läser mycket på facebookgruppen “I regret having children” och på Quora, amerikanska sidor plus många andra olika sidor, har läst flera studier osv. Det verkar som om många ångrar att de skaffade barn eftersom uppoffringen/påfrestningen är så total. De tycker helt enkelt inte att det är/var värt det. Människor i hela världen tvingas in i normen och skaffar barn och upptäcker alldeles försent att nej detta var inget för mig. Många blir rentav väldigt skadade får PTSD, depression, ångest, och andra allvarliga psykiska sjukdomar.

Det sitter i våra ryggar att vi ska skaffa barn, det är så organismen överlever. Men mänskligheten i det stora hela kommer överleva ändå eftersom tillräckligt många skaffar barn.

Jag läser också mycket om psykologi och om hur många som är skadade av problematiska barndomar. Alldeles för många skaffar barn “för att det är det man gör” och det sitter i benmärgen på oss, MEN de drar med sig hela mörka bagaget in i sina egna familjer och fuckar upp sina barn. Barn som sen sitter långt upp i vuxen ålder och bearbetar dessa barndomstrauman. En sabbad syn på relationer/olika trauman med mycket mera.

Jag säger såhär: just dina gener behöver inte överleva för vi är alla en och på det stora hela spelar det verkligen ingen roll.

Skaffa barn om du inte har ett uns tvivel och för den eventuella människans skull.

Plus, väg in att klimatet är ganska sabbat och det är troligen försent att vända, så väg också in vad för slags framtid dina eventuella barn och barnbarn går till mötes.

(Jag kommer säkerligen få en massa skit för detta för människor som skaffat barn är alltid så överkänsliga när detta kommer på tal, men men, detta är fortfarande bara mina egna personliga åsikter och jag läser gärna era andras)

Jag är bara helt jävla trött på människor som skaffar barn “för att det är det man gör”/“måste föra mina gener vidare”. Ingen reflektion, ingen eftertanke - bara ren o skär egoism. För ärligt talat - jorden behöver inte fler barn.

Noomi · 5 April 2021 18:58

Här får du mothåll… inte skit, nota bene!

För hade mänskligheten sett på saken på samma sätt som du gör så hade inte du funnits och kunnat tycka som du gör. Att få barn är en djupt mänsklig och existentiell fråga som berör de allra flesta på det verkliga djupet. Så att hänföra den grundläggande och instinktiva viljan, längtan och ambitionen till något som rör klimatet är verkligen i klartext too much.

Men du har absolut rätt i att “jorden” inte behöver fler innevånare… men vem som du tycker ska avstå är skrivet i stjärnorna. Vi i västvärlden (som har möjlighet att ta hand om de relativt sett få barn per capita som uppstår) eller de i utvecklingsländerna som har minimal möjlighet att sörja för de liv de sätter till världen?

Vem/vilka tycker DU ska avstå egna barn?

Largo · 5 April 2021 19:10

Fast jag ser det i ett större perspektiv än så.

Om mänskligheten aldrig existerat eller om mänskligheten går under (vilket den kommer göra förr eller senare, något annat kommer ersätta oss) - ingen kommer sakna oss. Det kommer vara som om vi aldrig existerat.

Härefter kommer vi in på riktigt “flummiga” diskussioner. Om livet, själen, “The oneness”, “Gud”, skapelsen… Vad man nu kallar det eller inget alls (vilket gör det ännu mera obegripligt för mig varför man skaffar barn då om man bara tror på en svart grav/intet).

Men visst är det så att själva organismen vill överleva här och nu precis som allt liv tex virus, bakterier osv. Men det är inte det jag talar om, eller vem som skulle ha rätt att skaffa barn eller inte…

(och som jag skrev, jag hade inte velat existera, iallafall inte i detta formatet)

Caro · 5 April 2021 19:17

Lägger mig i lite. Jag är 46, men är skilsmässobarn. Jag har fått lära mig att i första hand uppskatta de medmänniskor som dykt upp i mitt liv. Och det gör jag. Jag har en jättestor “släkt” särskilt om vi räknar in alla andra barn som dykt upp i och med min pappas giftermål med en kvinna som har en syster som haft en man som börjat om med en kvinna som börjat om flera gånger! Jag tror jag egentligen är “släkt” med rätt många familjer i Karlstad faktiskt, och det är jag stolt över! Vi borde nog ordna en “släktträff” i sommar!

Själv har jag inte älskat småbarnsåren. Har genomlevt dem (hell). Barnen (iofs mina biologiska) blev roligare ju äldre de blev. Kanske borde en ändå fått fler? Nu är pappan och jag skilda, men jag tänker ändå att eventuella bonusbarn i framtiden kan bli några som en har en nära relation till (och påverkan på), och som jag faktiskt ser fram emot att lära känna.

Säger som min kloka fd kollega Inger: Det finns så många barn därute som inte har det bra, och de behöver bara EN bra vuxen i vardagen som bekräftar att de är bra, så kommer de bli helt OK vuxna. Jag tänker att jag ska bli en sådan vuxen! Vad gör DU?