Tack för din omsorg.
Hade inte tänkt ägna mer tankemöda åt henne men som lord Peter Wimsey säger till sin betjänt Bunter i “Pinsamt intremezzo på Bellonaklubben”:av Dorothy Sayers:
“-Ge mig mina kläder, sade Wimsey bittert, ge mig dessa vidriga och föraktliga trasor som jag hoppades ha lagt av för alltid”
Hasse och Tage skaldar i sångtexten “LIvets tåg” : “Det bagage vi har med på livets tåg, det vägs in av tjänstemän på livets våg. En del har stora koffertar med livsfilosofi, andra bara en portfölj med bildjournalen i.”
I de alla amorösa nära relationer jag haft utom två har det varit damer med bildjournalen. I ett fall en person som precis börjat öppna upp för livsfilosofi. En enda var på en nivå som jag kände var i samklang med min, en som jag trodde var kommunicerande kärl. Jag försökte ta till mig och sätta mig in i hennes tankevärld och livsåskådning, både där våra tankar kändes nära varandra och dem som kändes mig mycket främmande. Jag ville försöka se det hon såg, känna det hon kände, kanske hitta något korn som jag kunde så i min livsåskådning förutom dem där vi redan kunde mötas och vara överens. Däremot kände jag aldrig att hon var riktigt intresserad av att ta del av min.
Hon ser det fina i tillvaron, är en fena på att i ord och bild fåna kontraster, stämningar, känslor, har fina tankar om människans väsen, ont och gott med mera abstrakta saker som inte alla klarar av att se och förnimma. Hon kan mitt i vardagen fånga ett snabbt förbiilande ögonblick, visa på något som lätt går andra förbi. Men som en gammal grek uttryckte saken: “Den som älskar blir slagen med blindhet vid åsynen av den älskade”
I fyra år har jag följt hennes facebook flöde. Vissa saker kommer igen med liten eller ingen variation. Det är som kyrkoårets texter som upprepar sig, kommer tillbaks till samma bana gång efter annan. Jag börjar känna igen dem.
Hon är generös med vissa saker så länge det roar henne men när det blir missförstånd eller problem är hon flyktig som en fjäril, en daggdroppe, en såpbubbla. När det roliga fått sig en törn är det svårt att få tillbaks det lätta och lekfulla, då kan hon gå och sura länge utan att säga vad det är.
Det är det jag har försökt säga i de sista sju inläggen.
Den här resan, velandet, skrivandet har fått allt fler fjäll att falla från mina ögon.
Hon är kryptisk, svår att komma in på livet, riktigt nära in på livet, men fysiskt är det alltför lätt. Jag ville tro att jag var ett specialfall i det hänseendet men vågade inte riktigt tro på det själv men selektiv perception…
Hon är komplicerad på vissa sätt, enkel på andra. Det är svårt att beskriva, svårt att förklara men hennes plats i mitt liv, i mitt hjärta, sinne är nu urstädat. Jag har låtit rama och glasa in hennes porträtt, hängt upp och låst in det i minnenas galleri i avdelningen avslutade kapitel.
Jag kommer hädanefter inte att själv dra upp något om henne här i denna tråd såvida icke hon själv väljer att höra av sig eller någon annan skribent frågar/ kommenterar något som jag känner att jag behöver/ vill svara på, annars föredrar jag att dra det förgångnas ridå framför hennes porträtt och vända blicken från gårdagen, och förtröstansfullt möta den nya morgonens rodnad som kommer med sina rosenröda fingrar för att travestera Whittaker Baltimore i Lucky Luke-albumet “Skumt spel i Texas.”
och alla andra! 
