Men åh vilken historia 
stackars dig! Får ont i magen av allting. Fattar att kärnfamiljen är viktig för dig, men förlät du henne ”så” lätt? O på det så tog du på dig allt och ändrade saker i ditt arbete med mera för att de skulle göra henne mer nöjd? O sen ville hon inte vara med dig iallafall?! Alltså blir helt mållös, usch. Du är värd så mycket bättre. Varför gjorde hon inte slut med dig direkt då när du kom på henne istället? Hon kunde ju ha valt att vara ärlig där o då. Och om du inte hade kommit på henne - hur länge hade hon egentligen kunnat fortsätta vara otrogen då o hålla igång det på sidan om erat förhållande? Du måste vara realistisk, hon är ditt allt och du älskar henne, men folk förändras, växer ifrån, känslor går upp o ner hela tiden. Hon kanske var världens bästa förr, men du ser ju vem o vad du har framför dig i dagsläget - och du är värd så mycket mer. Vad är planen nu? Ska ni bo tillsammans tills hon hittar nytt boende? Har du frågat henne om detta har kommit över en natt eller om det har varit såhär i veckor, månader (?) alltså att hon inte vill vara med dig längre.
Tack för förståelsen. Det värmer 
Jag ändrade helt upplägg, Jag driver ett medelstort företag och har gjort det dom senaste 4 åren och ni som gör detsamma vet att det blir en livsstil. Hon har aldrig klagat även fast jag har frågat henne. Men nu plötsligt är det en av dom stora anledningarna till att hon behövde uppmärksamhet…
Jag tänker också i banorna att undrar vad som hade hänt om jag inte kommit på dom när jag gjorde det. Kändes faktiskt bra att kontakta hans fru även om det känns lite barnsligt.
Vi kommer vara tvungna att bo tills hon hittar nytt boende då hon inte har råd med nuvarande, Hon har bott hos sin mamma på annan ort vilket resulterat i att vår son inte gått på förskolan alls. Vilket jag inte gillar, Han är hyperaktiv och behöver vara där han mår så mycket bättre då vilket hon vet om!
Hon säger att hon försökt men att hon inte har några känslor kvar, trotts att jag bad henne vara ärlig vid tillfället för upptäckten. Då hade det nog varit lättare att bryta och bearbeta. Nu känns det bara som jag blivit sparkad på 100 gånger värre
Samt att hon aldrig haft några riktiga pengar själv riktigt, så jag har alltid betalat vårat boende och allt runtomkring, i år har mitt företag gått väldigt bra så i somras förde över närmare 100 000 till henne att göra vad hon vill för och handla och sånt hon alltid velat. Hon blev så glad och hon levde verkligen upp när hon äntligen kunde lite fina kläder och annat hon velat ha.
Nu säger hon att hon ska ha hälften för alla möbler och allt i boendet och när ja tar upp dom 100 000 så säger hon ‘‘Jag bad inte om dom’’ …
Men va? Vilket fruktansvärt beteende, blir helt chockad. Har du alltså ensam stått för boendekostnad, räkningar, mat med mera? Samt fört över så mycket pengar till henne typ för att vara snäll? O på det så har hon mage att be dig om pengar tillbaka?! Att hon inte skäms…
Kan hon ha stannat hos dig så länge kanske för att det har varit en ekonomisk trygghet? Har ni gjort slut nångång tidigare under dessa 7 åren? Eller har det hänt nånting liknande såsom otrohet eller stora bråk eller något som har gjort att ni har tagit en paus eller gjort slut? Eller är detta ”första” gången?
Det där är bs, en efterhandskonstruktion. Du har offrat dig tillräckligt och bara fått skit tillbaka. Hoppas du blir av med henne så snabbt som möjligt (fysiskt och mentalt) och att ni ändå kan ha en fungerande relation kring barnet.
Jag har till 90% stått för allt ja, bil till henne mm.
Jag tror inte hon varit med mig för pengar, Vi träffades när hon precis gått ur gymnasiet och har haft en fantastisk tid tillsammans.
Vi har aldrig gjort slut, klart vi haft våra duster under åren men aldrig något så allvarligt. Vi har alltid varit väldigt nära och öppna mot varandra. Därför känns detta så otroligt jobbigt, jag har förlorat min livskamrat.
Hon förefaller oerhört omogen. Kärlek och lust är inte samma sak, och det är ok att förlåta henne för att känna lust och kanske agera på den, men hon verkar inte själv förstå skillnaden eller dra konsekvenser från sitt beteende. Du har rätt att känna ilska - ja vrede rakt av. Det är ett stort svek. Du ska dock inte lasta dig själv för det som hänt. Det drabbar alla förr eller senare, även om man ibland har tur och kan hantera det utan att relationen rasar ihop. För din egen skull tror jag det är rimligt att dra en gräns och hålla henne ansvarig för hur hon har behandlat dig. Det finns inga ursäkter och hennes övervägande där hon påstår att du har jobbat för mycket är en klassisk projektion. Gå inte på det. Hon är vuxen och kan förklara hur hon känner och var hennes gränser går innan de blir överskridna.
Hur klarar man av sånt här? Knappt tyvärr. Det blir skador som måste läka. Fysisk motion hjälper. Liksom att vara noga med sömn och mat. Se till att träffa en psykolog.
Det är det till 100% för så har de inte varit helt. Hon har gått och sagt till våra gemensamma vänner att vi haft ett skitförhållande mm, endast för att rättfärdiga det hon gjort och det sårar mig otroligt mycket.
Jag vill inte ha någon kompisrelation med henne, men dom här månaderna tills hon finner nytt kommer vara fruktansvärt jobbiga för mig.
Precis så tänkte jag med. Jag höll på att förlåta henne och önskade att det inte hänt såklart men nu gjorde det de och jag tänkte gå vidare med våra framtidsplaner vi haft tillsammans, men nej.
Mina vänner har sagt samma sak men det är svårt att inte lasta sig själv och nu ser jag minsta fel jag gjort i vår relation som en bidragande orsak.
Jag har försökt få till samtal med psykolog men det är inte så lätt nu i covid tider och jag tycker det känns så opersonligt med facetime.
Åh ok. Det finns ingen möjlighet för dig att fixa annat/tillfälligt boende under tiden tills hon har flyttat? Eller hon, kanske kan bo hos någon kompis eller hyra ett rum eller något under tiden?
Jag har tyvärr mitt kontor hemma då vårat nya är under uppbyggnad. Där vi bor är det extrem bostadsbrist och det finns knappt bostadsrätter att köpa…
Igår ignorerade jag henne fullständigt, då ringde hon mig kanske 15 gånger och tillslut under kvällen svarade jag då hon skrev att de gällde pojken. Skitjobbigt, vi började bråka nästan direkt…
.
Ok. Det suger ju. hör hon av sig så mycket varje dag eller var de bara idag? Vill hon prata med dig enbart om sonen o de praktiska eller vill hon även prata om andra saker?
Ja det kommer vara fruktansvärt jobbigt för dig. Jag bodde kvar med mitt ex i 6 månader innan jag kunde flytta ut. Bor i Malmö så bostadsmarknaden är som den är.
Det VAR oerhört jobbigt. Det blir liksom ett vakuum. Man kommer varken fram eller tillbaks. Du får helt enkelt se dom månaderna som förlorade och bara härda ut. Försök undvika henne så mycket som möjligt. Gör ditt så får hon göra sitt.
Facetime (eller annan tjänst) är bättre än inget dock. Pröva Mindler - de gör ett bra jobb.
Jag är i liknande sits. Tappa den man har planerat hela sin framtid med. Jag skulle ge min högra arm bara för att fortsätta vara tillsammans fast med ändringar såklart.
Och min motpart vill bara vara själv. Hur tänker man då på barnen?
Lider med dig, vi har en jobbig tid framför oss men det borde bli bra nån gång. Skriva här är en bra grej
Förövrigt har jag också sökt hjälp men väntar på tid hos psykolog.
Jag mår faktiskt lite fysiskt illa över vad hon gjort mot dig. Förstår att du mår dåligt men hoppas du kan finna styrka att ta dig igenom detta, jag tror du behöver få distans till henne ett tag för att kunna bearbeta detta och hitta ett sätt att sedan kunna ha en relation till henne som medförälder till ert barn. Ge henne inte mer pengar än hon har rätt till, kolla upp allt sånt noga. Men se till att alltid sonen har det bra. Jag hoppas hon inte försöker flytta med sonen till en annan kommun, tänker eftersom hennes mamma bor nån annanstans, hon har inte rätt att bara göra det utan ditt godkännande och det tycker jag inte du ska ge i detta läge. Ja det är mycket för dig att tänka på, hoppas du har stöd från nära och kära i detta.
Jag mår illa jag med…
Att hon ska bo hos sin mamma är för att hennes jobb ligger i denna kommun där hon arbetar och om hon inte bor där kan hon inte jobba kvar på sitt jobb och fortfarande lämna/hämta på förskolan. Därför tror hon att hon har rätt att ta honom 6 mil från mig under sina veckor och då låta han vara hemma från förskolan den tiden. Jag vill inte vara elak mot henne men sorgen börjar nästan vända till ilska och det kommer bli så otroligt problematiskt att lösa denna situationen för oss.
Nu fick jag äntligen träffa min son efter 3 dygn, har aldrig varit ifrån honom mer än 1 natt tidigare och jag har verkligen haft ont i hjärtat av detta. Suttit helt ensam i vårt hem.
Det är fruktansvärt. Önskar jag gjort något bättre men helt ärligt vet jag inte vad jag kunde ha gjort för hon vägrar säga något.
Pratar ni dagligen? Pratar hon om annat än eran son eller gäller de bara sonen och de praktiska?
Känner igen det du skriver men vet inte hur jag ska skriva för att tröśta.när man lever ihop med den man älskar är det svårt att sluta älska oavsett vad som händer , har hänt när man blir lämnad.
När detta hände mej tog det ett år att bli hel igen. Hoppas att du
Blir hel fortare. Du har ju din son. Lycka till med ett stort hjärta.
Kan dessvärre känna igen mig mycket i det du skriver…
Håll ut. Det här tar tid och kan bli mycket, mycket jobbigt.
Kolla in min historia, du kanske känner igen dig.