Så länge man inte tror att detta är en ofrånkomlig väg så är det ju okej. Om man tar risker för att man är beredd att ta risker - då finns det egentligen inget problem.
Men om man har fastnat i tanken att enda sättet att må bra är att ha en relation, och att enda sättet att hitta rätt är att utsätta sig för känslomässiga risker med dåliga odds, då kan det finnas anledning att fundera ett varv till.
Det finns helt klart säkrare och mer konstruktiva sätt att dejta och hitta en bra relation än att hålla sig fast vid någon som man egentligen redan vet inte är tillräckligt intresserad. Men ibland behöver man uppleva det. Det var väl ungefär det jag gjorde förra gången jag var singel. Jag dejtade, hade ONS och avskydde alltihop.
Jag visste det egentligen i förväg, men jag trodde nog inte riktigt på mig själv. Jag behövde göra det. Behövde bevisa det för mig själv, kanske. Resultatet var ingen överraskning men det lilla tvivlet suddades ut en gång för alla.
Just nu har jag ett läge där jag skulle kunna ta tillbaka senaste exet som en FWB. Det sitter inte fast hos honom, och även om jag numera ser tydligt att vi inte alls är tillräckligt kompatibla för att ha en seriös relation av den sort jag behöver så har vi ändå kvar en stark kemi.
Men mina tidigare erfarenheter och mitt förnuft hindrar mig. Jag har ju äntligen lyckats släppa honom känslomässigt så pass att jag inte längre mår dåligt av att träffa honom, och inte heller av att INTE träffa honom. Det gör inte längre ont när han dyker upp på bild i flödet hos gemensamma vänner, och impulsen att ringa honom så fort jag vill berätta något har försvunnit. Gamla minnen är inte längre plågsamma, utan lite nostalgiska. Vi ses då och då, och jag tycker det är skönt när vi åker åt varsitt håll efteråt.
Den friden och det lugnet vill jag inte sätta på spel. Och även om jag aldrig haft en KK/friend with benefits så känner jag mig själv tillräckligt väl för att veta att det skulle sätta igång hela karusellen i min hjärna igen.
Teoretiskt sett skulle det kunna bli bra. I teorin vore det kanske perfekt för en egensinnig ensamvarg som jag? En pålitlig typ som jag känner sedan länge, har bra kemi med och litar på, men som aldrig kommer kräva något djupare? Det kanske vore optimalt?
Jag kommer aldrig få veta det om jag inte tar risken. Men nej. Inte värt för mig.
Kör hårt! Jag älskar verkligen det här fria samhället där man faktiskt FÅR göra precis som man vill! Ja, med hänsyn till andra förstås. Men inga lagar hindrar oss från att utforska oss själva. Ingen kyrka. Ingen arg mobb. Ingen upprörd släkt. Vi har en väldigt förmånlig situation där vi kan tänja våra egna gränser så långt vi har lust.
)
)
