Jag läste en tråd innan om ovälkommet intresse från en person och tänkte först ta upp detta där men jag ville inte kapa tråden så jag startar ett eget ämne om det istället.
Jag är intresserad av en kille och vi hade lite på gång förra sommaren men efter ett tag sa han att det inte var aktuellt för honom med en relation. Det får jag ju ta även om det tog en liten stund för mig att fatta.
Vi fortsatte som kompisar (för det sa vi att vi skulle göra) men efter ett tag kände jag att det här håller inte, jag förklarade att jag kände för starkt för honom och att det var svårt för mig att bara vara kompis med honom och att jag skulle släppa kontakten med honom. Enstaka kontakt blev det ändå men jag kände att det var alldeles för jobbigt så jag gjorde så jag inte såg honom på fb och slutade kontakta honom.
Han kontaktade inte heller mig så 1,5 månad gick utan kontakt. Jag började så småningom känna mig “botad”, det var inte en kamp varje dag att inte kontakta honom och jag kollade inte hans fb hela tiden heller (ja, jag vet - värsta fjortisen )
Men plötsligt tar han kontakt och vill ha hjälp med nåt enkelt (hur man fixar ett vacc-bevis) och sen är konversationen igång igen. Det tar ju inte lång stund innan jag är tillbaks i fjortisnivån igen… Minsta mening ses i ett rosa skimmer och jag får drömmar om ett vi i framtiden.
Så vad vill jag med min tråd?
Jag vet inte riktigt - kanske få veta om det finns fler människor som är lika fåniga och kära på avstånd i nån som de inte ens känner på riktigt? (Vuxna personer alltså)
Finns det nån som har någon idé om varför han tar kontakt med den han vet är intresserad av honom när han själv inte är intresserad? Jag hade gått långa omvägar om det varit jag… Han kanske tänker att eftersom jag svarar så är allt ok och vi kan vara kompisar?
Till saken hör att jag trivs att prata med honom, han är rolig, vi messar i stort sett varje dag och det skulle vara mycket enklare om jag inte hade de känslorna jag har, nu måste jag censurera mig och inte säga saker som skulle kunna uppfattas som romantiska/sexuella. (Jag vill ju inte uppfattas som en slusk som inte fattar ett nej).
Jag förstår också att den enda som kan svara på hur han tänker är han själv men det kanske är någon fler som är i liknande sits här och har tankar kring hela situationen? Hur gör/gjorde ni?
Jag behöver också lite kyliga ögon som ser på det utifrån. Jag tror jag vet vad ni kommer säga…
Men jag vet inte, jag vill väl bara prata av mig lite helt enkelt och hoppas nån ser det här och kan komma med tips hur jag kan tänka. Själv lutar jag mig just nu åt tanken att det får vara som det är nu fram till hösten och känner jag fortfarande likadant då och det fortsatt är jobbigt att hålla kontakten så kommer jag att ta upp det (igen) och sen bryta.
Jag tror också att bekräftelsen är härlig för honom. Och när du avföljde honom och försvann ur hans liv, då blev förstås hans liv aningen mindre glittrigt.
Det är ju även en allmänt känd mänsklig mekanism att vi ofta känner mer begär efter det som är ouppnåeligt. Så när du fanns där och var tillgänglig, då var du inte tillräckligt intressant för honom. Men när du vände ryggen åt honom blev du hux flux ouppnåelig. Och därmed genast mer intressant.
Det faktum att han saknar din kontakt/din bekräftelse tyder förstås på att han har ett visst intresse för dig. Om han tyckte att du var total pest och pina skulle han ju inte kontakta dig igen. Men samtidigt skulle han aldrig ha släppt taget ifall han tyckte att du var tillräckligt intressant för en relation!
Den här typen av nästan-relationer är banne mig de värsta. De håller en så pass ljummen nivå att hoppet överlever. Men de lyfter aldrig från marken. De riskerar därför att hålla den ena parten i ett eländigt limbo.
Här kan du inte räkna med att han kommer bestämma sig för att vara rak och ärlig och hålla sig undan från dig för DIN skull. Den omsorgen om dig själv måste du själv ansvara för. Du måste själv se till att hålla dig borta så att ditt intresse svalnar. Han kommer å sin sida anstränga sig för att få ha dig sådär lite lagom i bakfickan, för det passar honom bäst. Var vaksam!
Jag håller med ovanstående, men med ett tillägg att jag tycker att det är ett hemskt beteende. För mig är det höjden av cynism att försöka hålla kvar ett lagom stort intresse från någon som man vet är olyckligt kär. Man måste ju rimligen veta att det gör illa den andra personen!
Men sen kan jag inte låta bli att inflika en personlig fråga, nämligen hur du skulle ha önskat att han skulle hantera dina känslor för att göra så lite skada som möjligt? Nu förstår jag att du inte vill vara vänner, för att det är för jobbigt, men hur ska man hantera en situation där man ändå måste träffas och samarbeta? Och ja, jag frågar som sagt med bakgrund av min kollega och min situation. Kan man som objekt för dessa känslor hantera det på bättre eller sämre sätt?
(Och nu är det jag som kapar din tråd, så jag klistrar in denna fråga i den andra tråden också, så kan du välja var ett svar passar bäst)
I min situation som inte träffar honom i jobbet eller annat och inte behöver ha kontakt med honom på andra vis heller hade jag velat ha nollkontakt (om han inte kommit på att han ändå vill ha en relation med mig förstås).
I din situation skulle jag ha velat veta rakt ut att du inte var intresserad alls och att du uppfattar erbjudanden om hjälp som skjuts mm som kontaktförsök och att du inte uppskattar dem. Att du inte vill ha annat än professionell kontakt på jobbet, inget småprat eller annat.
Kan helt relatera till detta då det var liknade för mig med han jag träffade/umgicks med ganska snabbt efter jag separerade.
Vi både ville. Kanske han lite mer till en början men jag kände mig inte alls helt redo så snabbt efter en relation på 18 år.
Så tror hans intresse svalnade men det var liksom på och av hela tiden. Slutade med att vi bestämde vi endast skulle vara vänner. Och han va då väldigt noga med att han ville vi skulle fortsätta vara en del av varandras liv för han ville verkligen inte förlora mig helt och hållet.
Men trots allt det han sa då så upplevde jag det precis lika som när vi träffades mer än som bara vänner att det endast var jag som höll igång kontakten. Såå himla dränerande på energi! Så jag slutade höra av mig. Nu har vi inte haft kontakt alls på flera veckor… så så himla viktig var jag…?!
Gör fortfarande lite ont, insett i efterhand att jag verkligen var kär och vi var väldigt bra vänner innan också. Så saknar han på nåt konstigt sätt.
Men med det sagt så håller jag helt med alla svar du fått redan. Bekräftelsebehov som du matar. Vad får du tillbaka? Inget? Vad är det då värt?
Men jag känner så för dig för jag var i samma situation och det ÄR jobbigt.
Det är knepigt med människor man tycker mycket om men där man inte har en relation. Jag är inte riktigt i samma situation men lite liknande. Hade en kort relation i våras. Tyckte om henne men kände tidigt att det kunde bli knepigt pga av ganska stora olikheter. Det höll i ett par månader men sen gick det inte mer.
Tack alla för svar, det är skönt att få lufta sina känslor och vrida och vända på dem, få andras synvinkel på saker. @Trassel och @Nimue
Jag har väldigt svårt att tänka mig honom som en bekräftelsetorsk, han är inte riktigt en sån person, hur nu en sån är…, men jag får inte riktigt det att stämma. Däremot kan det vara så att det kändes tomt när jag försvann och att det då blev intressantare igen - där tror jag mer sanningen ligger.
Jag tror också att han trivs lika bra med mig som jag med honom men jag är rädd att han helt enkelt inte fattar hur det är ställt @onedaymore så jag tror inte det är av elakhet. Han är en väldigt snäll och omtänksam kille vad jag har sett, både mot mig och andra i sin närhet men kanske inte så uppmärksam på känslor och absolut inte att prata om dem, älta som han säger…
För mig som för dig @Smailer är jag och han väldigt olika och jag är tveksam till att det skulle hålla mellan oss men jag vet inte om jag är ute efter ett långt förhållande heller så här direkt efter skilsmässan.
Och @Hanna8 - jag känner igen din historia och tror vi skrevs lite förut. Vi hade nollkontakt i exakt 44 dagar (fjortisvarning) innan han hörde av sig igen så några veckor behöver inte betyda nåt - ropa inte hej osv.
Vi är alltså minst 2 fjortisar här på forumet… @Smailer
@mordillo Min gissning är att han nog är lika osäker som du känner dig. Möjligen har du inte varit den enda kvinnan på hans radar. Kärlek och attraktion kan ju också komma på olika sätt och vid olika tidpunkter. Fortsätt vara tydlig, äventyrlig och charmig, men kompromissa inte med din integritet: Ta det du vill ha när du vill ha det men vet vad det är du vill. Det var ju han som kom tillbaka så du behöver alltså inte censurera dig - tvärt om.
Ja. Här har du en som funkar så. Min hjärna vägrar att acceptera att det inte finns en chans eftersom JAG är intresserad. Att det krävs ömsesidig intresse tänker jag då löser sig eftersom jag hela tiden letar efter små signaler som tecken på att han upptäckt hur fantastisk jag är. Jag letar belöning och bekräftelse i sådant som andra bara tolkat som vänlighet eller medmänsklig omtanke. I min fjortis-förälskelse blir längtan efter passion och kärlek en besatthet, jag söker efter en bekräftelse hos personen (objektet) på något som kan fortsätta ge bränsle åt min känsla då jag vill hålla mina kickar vid liv. Att ifrågasätta varför jag vill upprätthålla den typen av bindning med en person som vänligt deklarerat ett avvisande finns inte på kartan. Min fantasi har redan gjort oss perfekta, den bilden är starkare och bekvämare att hålla fast vid än att lätta på förlåten och se verkligheten i vitögat.
Jag är precis likadan. Upplever det som väldigt jobbigt. Eller har gjort i alla fall.
När jag är kär är jag verkligen fjortiskär.
Jag tror det är något som skrämmer när det visas “för tidigt”.
Eller så är det bara osexigt med någon som man är säker på, jag vet inte.
Nu senast var hon jag kärade ner mig i väldigt kontaktsökande och nära ibland men sen väldigt avvisande. Det gick i vågor. Det fanns nog en tjusning hos henne att kunna linda mig runt fingret, eller finnas där som reserv.
Jag läste en amerikansk presentation av en forskning/avhandling om begreppet “infatuation”.
Antar att det är just den där fjortisförälskelsen.
Om man känner att det finns en möjlighet någonstans kan detta vara helt förödande och påverka i många år.
Till skillnad mot när man får ett rakt besked och inte träffas på de premisserna längre, då går det över tämligen snabbt.
Med det sagt skulle jag förmodligen släppa allt ändå om hon kom tillbaka i mitt liv, det spelar ingen roll att jag förstår psykologin bakom, jag faller handlöst och ohjälpligt ändå. Tyvärr.
Ja, det är verkligen svårt.
I mitt fall har jag ju fått ett rakt besked på sätt och vis men ändå med en öppning (om en är fjortisanlagd… ) samt fortsatt kontakt men som kompis. När jag då sa upp den kontakten för det var för jobbigt och han trots det efter en tid återkommer - vad ska en tro?
Nu är jag i valet och kvalet
Vara kvar och samtala som kompisar och se vart det leder
Bryta helt
Förklara min attraktion (igen) och se om han ändrat sig
Väger nu mellan 1 eller 2 - vi får se hur jag gör. Jag är mycket medveten om att det (än så länge) handlar om stark attraktion, jag vet inte om det har några förutsättningar att bli något mer men det är ju svårt att veta i förväg tänker jag.
Jag har svårt att tänka mig att spela nån sorts spel - det ligger nog inte för mig och jag har då också svårt att tänka mig att andra spelar nåt spel. Det kanske är omedvetet din flamma gör som hon gör eller andra kör den här på och av-varianten, jag vet inte men jag har svårt att tro att det ska vara så vanligt som det kan tyckas vara efter att ha läst diverse inlägg här på forumet och artiklar som det länkats till. Jag tänker att den andra parten inte är illvillig utan precis lika villrådig som vi. Kram
Haha… VÄLJ 3! Konfrontera - ta befälet! Att älta möjligheter är meningslöst. Antingen vill han eller inte. Om du tvekar så öppnar du dig för manipulation och spel. Om du inte vill välja 3 så välj 2. Att välja 1 är att lägga sig på rygg och visa magen.
Ja, det är 2 som känns som det bästa alternativet just nu.
Att vara i det limbo jag är nu känns inte meningsfullt, jag menar har han ändrat sig och vill inleda nåt vet han ju var han kan hitta mig. Även om jag blockar honom kan han nog lista ut nåt sätt om han verkligen är intresserad.
Vi får se vad som händer just nu har jag bara radiotystnad men måste göra nåt mer permanent om det ska funka över tid.
Åh, det är just den känslan jag själv har och som gör mig/oss så jäkla sårbara.
Känslan av att det inte är ett spel utan att det finns något bakom och att det ändå kan bli “vi”.
Jag körde spår 3 och förklarade vad jag kände och vad jag hoppades på.
Fick då beskedet att hon inte riktigt kände så.
Sen blev jag ändå bombad med inviter, vi träffades även några gånger efter det och så var jag fast igen.
För att åter få veta att hon inte vill bli tillsammans.
För att sedan ändå få höra av henne hur hon saknar närhet och kärlek mm, vilket jag förstås tolkade som att hon beskrev en saknad av just det jag kunde erbjuda och att hon ändå ville något mer.
Jag är säker på att hon är osäker själv och att det lika gärna hade kunnat bli vi två, men så länge jag har ett hopp kan jag inte släppa henne eller låta annat få plats i mitt hjärta. Och min säkra känsla utgår från att jag själv inte spelar spel och inte tror andra gör det heller och tyvärr har det visat sig förr att andra människor faktiskt inte tänker som jag
Jag vet att jag skulle tolka alla signaler på ett sätt som skadar mig om jag fortsätter träffa henne.
Så för min del är det nummer 2 som gäller. Inte så att jag sagt till henne att jag inte vill träffa henne, men jag har slutat springa efter hennes inviter vilket också gjort att de slutat komma.
Sen har jag sprungit på henne några gånger i olika sammanhang och då har hon sin flirtiga sida, men jag kan ändå se att vi längre fram kan träffas som vänner, åtminstone hoppas jag det. Och att jag inte trillar dit återigen.
Jag tror i alla fall att enda sättet att slippa undan den vånda det kan ge att vara förälskad i någon som antingen inte vill, kan, vågar eller förtjänar det, är att klippa banden helt, tills känslorna gått över. Vilket de gör efter en tid oavsett om man tror det eller inte.
Sedan hur vanligt det är, det vet jag inte, men flera av mina vänner jag pratat med säger att de varit med om samma sak.
Lycka till, jag håller tummarna för dig!
Hmm, varför tycker du det?
Jag har ju redan berättat vad jag känner (det var ju ett tag sen förstås, han kanske inte minns… ),
Egentligen funderar jag väl på en kombo av 2 och 3 dvs säga upp kontakten och förklara varför. Är han då mot förmodan intresserad är det ju upp till honom att säga bu eller bä, korten ligger ju på bordet.
Då har jag iaf gett det en chans utan att kravla i gruset för honom.
Sen måste jag väl erkänna att jag vet inte riktigt vad jag vill själv heller, nån att flytta ihop med - nej tack, åtminstone inte på ett bra tag. Kanske inte ens ett kärleksförhållande, möjligen dejta.
Nu är jag kanske inte känd som forumets största optimist, och därför är det kanske inte så förvånande att jag skulle framhålla alternativ 2 som den enda egentliga hållbara alternativ.
Jag tror inte att det är nödvändigt att informera dem om era känslor igen, för det vet de troligen redan. Risken är bara att ni fortsätter att dels göda ert eget hopp och dels göda deras velande. Och det är ju ren tortyr!
Jag hoppas innerligt att det inte rör sig om några spel från deras sida. För sådant är enligt mig förkastligt. För även om de inte menar något illa måste de ju förstå att de gör illa!
Men samtidigt är det svårt att tro att deras beteende bottnar i en osäkerhet eller vilsenhet hos dem. Hade så varit fallet hade de ju kommunicerat detta och agerat därefter, eftersom de i sådana fall inte haft något att dölja. Men om de istället kommunicerar ointresse men ändå agerar för att hålla kvar ert intresse är jag rädd för att deras motiv är lite grumliga
Om jag ska dra en parallell till min egen (rakt motsatta) situation skulle jag ju säga att det sista jag vill är att uppmuntra eller skicka dubbla signaler till den person som just nu har lite väl starka känslor för mig. Både för hans skull och min skull. Man gör helt enkelt inte så, om man är en seriös person som menar vad man säger. Och man gör helt enkelt inte så, om man har den minsta respekt för motparten
Vi killar kan ha kort minne ibland, jag vet inte om du vill ge han en sista chans - kanske du redan gjort.
Sen tycker jag att varför måste denna dejt vara inkörsporten till ett partnerskap !
Du är tveksam även till ett kärleksförhållande om han säger ja, varför då ? Du har väl inte fått reda på allt om denna kille, hur är han tex. om ni vaknar upp tillsammans en morron, vad gillar han för frukost, finns mera.
Tycker inte du ska stänga dörrn för snabbt, om inte så får du massor av erfarenhet.
Må så gött
.
)
) samt fortsatt kontakt men som kompis. När jag då sa upp den kontakten för det var för jobbigt och han trots det efter en tid återkommer - vad ska en tro?
Om du tvekar så öppnar du dig för manipulation och spel. Om du inte vill välja 3 så välj 2. Att välja 1 är att lägga sig på rygg och visa magen.
),