@EvaLi1 du skriver också att första tiden är värst.
Jag har ju aldrig kommit så långt.
Varje uppbrott har varat mellan ca 2 veckor - 2 månader.
Som mitt mönster har sett ut vid varje uppbrott är ungefär:
Vid uppbrottstillfället gråter jag enormt, gör så ont.
Sen är det som att något självbedövande ämne sätter in, det gör fortfarande ont men det är som att man även blir lite speedad och gör saker, kan skratta och känner att det är nog nu, nu vill jag inte ens mer själv.
Detta är under första veckan.
Andra veckan börjat bli mer jobbig, saknaden börjar komma, ångestkänslor, stresspåslag. Men här har han ofta hört av sig igen, jag har fått en liten dos av bekräftelse och då går några dagar lättare igen och jag tror åter igen att jag är stark.
Sen kommer ångesten igen och jag bara väntar på ett tecken från honom så jag kan må bättre igen, så håller det på tills vi blir ett par igen.
Men vid ett uppbrott för inte så längesen så blev det helt tyst i 30 dagar, det var det värsta jag varit med om…
Första veckan gick ju som vanligt ganska okej.
Tror nog nånstans att han kommer höra av sig.
Andra veckan börjar ångest, tårar och stress och tankar som att nu måste han väl höra av sig snart.
Tredje veckan då blev varje dag bara värre och värre, jag rasade i vikt, jag hade enorma abstinensbesvär och började ta till mig att det faktiskt var slut, att han inte vill ha mig mer på riktigt, att vi aldrig mer kommer att höras.
Och jag minns så väl dag 30 innan han hörde av sig på kvällen.
Jag låg i soffan på förmiddagen och vred mig av smärtor och abstinens, jag grät som att jag skulle ha förlorat ett barn, jag kunde verkligen inte ligga still, det var som man sett på teven när någon stängs in i ett rum för att avgiftas från droger, på samma sätt vred jag mig av smärtor inom mig, fullständig panik, ohämmad gråt, svetten rann men ändå frossade jag, jag skrek hans namn i en kudde, skrek att han måste höra av sig nu, ångest som gjorde att jag hyperventilerade och jag minns att jag tänkte att nu dör jag snart, nu går jag sönder på riktigt.
Den upplevelsen har satt djupa spår inom mig, det var det värsta jag någonsin upplevt och också blivit totalt livrädd för att få uppleva igen och tyvärr det som håller mig kvar hos honom än mer, för jag vill aldrig dit igen.
Så den känslan när han hör av sig några timmar senare, var den mest befriande känsla jag upplevt, det går inte beskriva men jag fick liksom ett lugnande medel då, och kunde andas ordentligt igen.
Då var det omöjligt att motstå honom.
Och tyvärr det som skrämmer mig nu.
Jag vet att jag måste igenom det.
Och nu har jag åtminstone hittat tankesätt och strategier för att kanske inte behöva hamna i ett sådant fruktansvärt tillstånd igen.
Jag hoppas verkligen det.
Men jag kan heller inte sluta fundera på vad som hade hänt med mig om han inte hört av sig just då, om jag hade fortsatt att hamna i sån abstinens? Om det hade eskalerat och blivit ännu värre för varje dag? Eller om det var toppen på isberget och sen blivit bättre?
Så enligt mitt mönster så blir det värre ju längre tiden går, den första tiden då alltså.
Men sen har jag som sagt inte kommit längre nångång.
Nån som känner igen mönstret??
Eller hur såg det ut för er när tystnad upp stod?
Processen i Noll kontakt??
