Hem | Så här skiljer du dig | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Insikt, kunskap och strategi

Hej alla sårade själar :broken_heart:

Det är bedrövligt att vi ska befinna oss på ett forum om just separation.
Men nu gör vi det och dom flesta med djup sorg och smärta.

Min historia är otroligt lång, 6 år.
Det är inte många år i en relation, men det har varit 6 destruktiva år där jag blivit lämnad 3-4 gånger per år och det bryter ner en människa på ett allvarligt och skadligt sätt.

Så jag tänkte med detta forums hjälp dela med mig av hur jag nu ska bli själsligt fri.
Jag skriver utefter psykologiska kunskaper som jag tagit till mig, jag delar mina känslor och rädslor, jag delar mina tidigare erfarenheter vid varje uppbrott samt det viktigaste av allt, mina strategier för att klara detta.

Jag vet inte om jag kommer klara det denna gången heller, jag vet inte om jag klarar stå emot om han kommer igen…

Men nu för första gången har jag börjat tänka i helt andra banor, jag har mer kunskap om vad känslomässigt beroende handlar om och jag har för första gången hitta några strategier och verktyg på vägen.

Jag kommer till en början nu inte berätta exakt vad som hänt under dessa år, det har egentligen inte så stor betydelse, det enda som är av betydelse är att det har gjort mig illa, att jag mått väldigt dåligt, att jag blivit otrygg, krympt och tappat självkänslan totalt.

Jag kommer hålla mer fokus på mig, på vilket sätt jag SKA ta mig ur detta nedbrytande lidande.

Och jag hoppas att jag på vägen hjälper fler som sitter fast precis som jag och att jag själv får pepp och stöttning på vägen, för det behöver jag verkligen.

Jag vill börja med att gå in på det psykologiska:

Alla har vi upplevt den där nyförälskade känslan, en av dom mest underbaraste känslor vi upplevt, man är lycklig på ett sätt som man aldrig varit förut, självkänslan ökar, man känner sig snygg, vacker och attraktiv. Man känner sig sedd och älskvärd. Man blir pigg, väldigt pigg, helt plötsligt går allt så lätt, dammsugningen går som en dans, stiga upp på morgonen är inte lika jobbigt för nu väntar ännu en dag i lyckokänslan. Man ler mot allt och alla, man blir trevligare för man mår så jäkla bra.
Man behöver inte ens äta hälften så mycket som innan för att bli mätt. Behöver inte sova lika många timmar. Man får bekräftelse som lyfter oss till dom rosa molnen och vi kan knappt greppa att just han/hon vill ha just oss, det är så stort att man nästan vill gå ut med händelsen i pressen och tro att det är lika stort och imponerande för hela svenska folket som för oss.

Att vi befinner oss i detta lyckorus beror på kemiska processer i hjärnan.
Det är endorfiner som oxytocin, seretonin, dopamin och fenyletylamin som utsöndras och får oss att må så bra. Fenyletylamin är liknelse med amfetamin och det som gör oss så pigga.
Allt detta är samma känsla som man får av många droger.

Men detta avtar.
Våra kroppar och hjärnor är inte gjorda för att gå i detta rus hur länge som helst, det skulle tillslut ge oss skador i längden.

Men om förälskelsen övergår till djupare kärlek så får vi en mildare ström av dessa substanser som gör oss lugna och trygga.
Det är även dessa substanser som gör att vi saknar och längtar efter vår partner om han/hon är bortrest eller liknande.
Men det enorma lyckoruset kommer aldrig mer ihop med samma partner.
Det kommer att komma stunder där vi känner oss lite mer glada och bekräftade, stunder som vi ser på vår partner och känner en lätt våg av kärlek strömma genom kroppen.
Men nivåerna av endorfinerna är mer jämna och stabila.

Och det är just dessa endorfiner som blir dom skadliga i en destruktiv relation.
Man skapar ett beroende.

Ska förklara på vilket sätt man utvecklar ett känslomässigt beroende.

Först upplever vi den där enorma kicken av nyförälskelsen.
När den lagt sig och relationen inte blir lugn och stabil som den normalt borde vara utan övergår till ett stormigt förhållande med mycket bråk, många sårade känslor som följs av försoning som ökar endorfinerna.
Nu blir vi lugna, nu gör det inte ont längre, nu mår vi bra igen.

Och när det blir än värre ju mer skriker hjärnan efter endorfinerna, vi måste få må bra.
Och det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt vi blir sårade på.
Det kan vara milt sett i andras ögon men har sårat och gått över gränsen för just oss.
Det kan vara så illa som psykisk misshandel och fysiska slag.
Men under denna tid när vi blivit illa behandlade och sen blivit tröstade och älskade av densamme och detta upprepas gång på gång så har hjärnan kopplat fel tillslut.

Vår partner gör oss riktigt illa, vi gråter, vi får ångest, vi anklagar oss själva för vår del i det, vi vill inte att han/hon gör så här, vi undrar varför vi inte är mer värda m.m
Vår självkänsla går helt i bott och det enda vi vill är att vår partner slutar och kommer med tröst för då får vi tillbaka lite av vårt värde.

Om jag går till min upplevelse som har gjort mig beroende så har det sett ut så här:

Jag blev enormt kär och hade redan låg självkänsla och det hade fått mig att tro att jag aldrig skulle kunna få en man som honom, så redan där gjorde jag honom till något väldigt stort, något som inte vem som helst kunde få.
Jag var så jäkla stolt när jag gick hand i hand med denna enastående man som jag visste att många kvinnor sukta efter.
Det ökade min självkänsla.
Och han var lika galet kär i mig.
Det dröjde bara något halvår så hade vi ringar på fingrarna, har aldrig varit så lycklig någonsin och då har jag varit gift innan.
Det här var en helt annan kärlek än den jag tidigare upplevt, betydligt kraftigare.
Betydligt större attraktion, vi fick inte nog av varann.
Varenda millimeter av hans kropp var perfekt, det fann inget som var mindre fint, inte ens en sned lilltå, inget. Och han var i mina ögon den snyggaste jag har sett. Och inte nog med det gav han mig massor av kärlek och omtanke.
Han var allmänbildad och vi kunde prata i timmar. Vi hade samma humor.
Allt var perfekt så långt.

Men i och med dessa starka känslor uppstod mycket svartsjuka, båda var livrädda för att denna lycka skulle ta slut.
Jag visste redan från början att han haft ganska många kvinnor, några månader med nån och sen snabbt vidare till nästa.
Men han hade också varit gift, fått barn, ägt hus och levt familjeliv, så jag höll fast vid tanken på det.

Sen allt som hänt, allt han gjort spelar inte så jättestor roll i just detta med att skapa ett beroende.
För anledningen till att jag har fastnat i detta är att han har lämnat mig och kommit tillbaka, om och om igen.

Jag blir helt krossad vid varje uppbrott för allt jag vill är att vi jobbar på att ta oss ur det mönster vi fastnat i. Jag vill kämpa, jag vill att vi tillsammans gör det bättre men han väljer alltid att lämna mig.

När han har lämnat mig mår jag fruktansvärt dåligt, jag får kraftig ångest, adrenalinpåslag som gör att hjärtat slår snabbt och ger hög puls. Jag kan inte jobba, jag kan inte äta, jag kan inte sova långa stunder i sträck. Jag är inte närvarande i någonting och allt jag ber om inom mig är att han ska komma tillbaka, att han måste det. Varje dag går ut på att vänta och hoppas på att han hör av sig. Jag har endast fokus på det, det får bara inte vara slut. Jag anklagar mig själv för allt, allt blir till mitt fel. Frågor som -hur kan han göra så-han kan inte älska mig-hur kan han göra slut och direkt fortsätta som inget- varför kan han leva på som vanligt när jag ligger i en blöt pöl-
Frågor som förminskar mig totalt.

Så hör han då äntligen av sig igen.
Äntligen kan jag andas normalt igen, äntligen slår hjärtat normala slag, äntligen släpper smärtan, äntligen försvinner min rädsla och oro, äntligen kan jag äta, äntligen kan jag sova, jobba och fungera som en normal människa igen.
Och han överöser mig med kärlek och ord som att: han vill inte ha någon annan än just mig, han älskar mig så djupt, jag är allt för honom, jag är den finaste som finns. Han kan bara inte leva utan mig. Han erkänner att han gör slut av impuls men det kommer inte hända igen.
Han visar på alla sätt att han vill göra det bättre.
Och det är då dessa endorfiner sätter fart att pumpa igen. Jag blir så älskad igen, han visar omtanke igen och vi blir på nytt nykära och befinner oss i lyckoruset igen.
Sen minskar endorfinerna och vi går in i ett lugnare skede som sen än en gång får det att bli stormigt av olika anledningar och sen lämnar han igen.

Att bli utsatt för den totala smärta det innebär att bli lämnad och bortvald och sen efter några veckor/månad få just den tröst man behöver i det tillståndet och bli lyft till den mest älskvärda på jorden om och om igen, flera gånger på ett år under flera års tid skapar ett beroende av att få just dessa endorfiner av lycka.

Man har skapat ett Traumatiskt band.
Det är partnern som gör dig illa och endast partnern kan sluta att göra det. Det är bara han/hon som kan göra det bra igen med att komma tillbaka och ge dig lyckodosen som är det enda du behöver för att fungera.

Där har vi fastnat, där har hjärnan börjat koppla allt fel.
Och vi bara måste få endorfinerna som personen skapar av att komma tillbaka eller bli snäll och kärleksfull igen.

Det kan jämföras med vilket beroende som helst utom nikotin som inte ger dom starka kickarna men nog ger det lugn.
Det räcker att gå till alkohol.
Man är kanske nere eller bara tycker att livet lunkar på i en trist vardag.
Man kan också var djupt sårad och må riktigt dåligt.
Men så dricker man lite alkohol, ett lugn sprider sig i kroppen, en varm behaglig känsla.
Självkänslan ökar, du kollar dig i spegeln och konstaterar att: Detta är fan inte så tokigt ändå.
Man blir pigg, mer framåt, helt plötsligt känns allt så lätt, nu säger hjärna fuck off åt alla problem.
Man kanske går ut, man ler mot folk, pratar med folk för nu mår vi så jäkla bra.

Så vaknar vi dagen efter, kanske har den där klassiska fylleångesten men konstaterar att vi hade en riktigt bra kväll, ler och skrattar åt saker som uppstod.
Så rullar vardagen på igen, allt börjar bli sådär grått och trist igen, du kollar dig i spegeln och är åter igen inte nöjd med vad du ser.
Så blir vi då sugna på att än en gång liva upp stämningen med alkohol och få det där sköna ruset och förhöjda självkänslan…
Som tyvärr kan leda till ett beroende.

Så åter igen…
Om du älskar en person och han/hon är den enda du vill ha, du vill inte leva ett liv utan den personen, inget känns bra utan den personen vid din sida och då faller man hårt när man blir lämnad och han/hon blir ditt alkohol, din lugnande tablett eller kraftigare droger än så.
Det är BARA den personen som kan få dig att må bra igen.
Det har hjärnan lärt sig nu.

Jag kommer göra fler inlägg om felen jag hittills gjort och vad som är skillnad denna gång.

Tack till er som tog er tid att läsa.

Och massa tröstekramar till er som lider nu.

4 gillningar

Hej, det är ju tortyr det du varit med om… :broken_heart:
Håller tummar och tår för att du ska lyckas denna gång att bryta upp för gott, och lämna detta elände bakom dig en gång för alla. :yellow_heart:

2 gillningar

Hej @Andas!

@Caro har helt rätt. Du har blivit och blir utsatt för ren och skär tortyr.
Det smärtar att läsa och även se hur mycket skuld du lägger på dig själv, utan anledning.
Vanligtvis hade jag skrivit att jag hoppas att ni löser det. Men utifrån det du skriver, känns det som att den enda lösningen för överlevnad, är att ni går skilda vägar, du påbörjar en lång läkning och kommer ut starkare på andra sidan.

Håller tummarna för dig!
Styrkekramar!

1 gillning

Bra att du förstår att det är ett medberoende, starkt av dig!!

Vad har du för stöd? Har du vänner, familj el psykolog? För om du vill sluta med ditt medberoende behöver du ett starkt nätverk som stöttar dig framförallt i början.

Jag avslutade ett osunt och destruktivt förhållande där jag blivit medberoende men inte utifrån det du beskriver, att jag måste ha honom, utan utifrån att jag trodde han bara blivit sjuk och att det som krävdes var alla ändringar jag och vi gjorde. Jag känner igen svartsjukan och en del du beskriver.

Min räddning blev att jag inte ville att mina flickor skulle få en sådan syn på förhållandet eller på sig själv, där hämtade jag min kraft. Och så vänner samt psykolog.

Var är du i processen? Vi finns här och stöttar dig :heart:

1 gillning

Tack alla er som läst och svarat :heart:

Det är en månad sen han gjorde slut nu, men har hört av sig och vi har träffats över några promenader, inget mer.
Men för en vecka sen gjorde han något som gick över gränsen enligt mig, han har behandlat mig respektlöst efter alla uppbrott men denna hittar jag inte ens en rimlig förklaring till.
Jag har alltid kunnat hitta nån form av förståelse innan över hans beteende som lett till att jag inte tyckt att det var så illa sen ändå.
Men det gör jag inte nu och jag kommer inte ens leta efter något som kan släta över detta.

Så jag befinner mig precis i början av processen men egentligen har jag befunnit mig i en process i 6 år.
Jag har varit med om detta så otroligt många gånger men nu för första gången förstår jag hjärnans kopplingar och varför jag lider så brutalt varje gång och framför allt varför min hjärna skriker efter honom.
Det är mitt känslomässiga beroende.

Och jag håller helt med att detta är tortyr och rent ut ett psykiskt misshandlande att göra detta om och om igen.

Men jag börjar ta till mig detta på ett helt annat sätt än vad jag kunnat innan.

Jag har vid varje uppbrott letat och sökt efter anledningar till varför jag inte kan släppa. Jag har alltid vetat att detta är helt onormalt. Jag har vetat att jag inte kan låta detta få fortsätta.

Jag har träffat både psykolog och terapeut vid vissa uppbrott, jag har hört vad dom har sagt, jag förstår att dom har rätt och jag har vetat vad som behövs göras.

Men jag har aldrig klarat det, jag har kämpat med alla mina krafter men abstinensen har varit ohanterlig för mig och så står han där och ger mig allt som jag behöver.

Jag har fått mycket kunskap genom dessa år men det är först nu jag förstår det, på riktigt.
Jag är helt insatt i det psykologiska och nu har det nått mig denna gången.
Det hjälper mig att förstå varför jag reagerar som jag gör, har liksom själv tyckt att det är sjukt att jag blivit så nedbruten vid varje uppbrott och det har lett till tankar som att jag inte kan vara frisk, att det är nåt fel på mig.
Men nu kommer jag inte trycka ner mig själv med dom tankarna igen, nu vet jag anledningen.

Jag har också greppat detta mer denna gången om att det är JAG som styr över mitt liv, ingen tvingar mig att vara med om detta om och om igen, jag har hela makten att lämna allt detta en gång för alla. Jag håller i ratten och styr dit jag vill.
Jag är inget offer om jag själv tillåter att det får hända om och om igen.
Det är synd att jag skulle bli så handlöst kär i en man med dessa beteenden men det är inte synd om mig så länge jag låter det upprepas, för valet är mitt.

Det har tagit år av att printa in detta i min hjärna, det har inte nått mig.
Och jag har inte varit kapabel att sätta stopp för detta, jag har tänkt så fel och han var enda räddningen.

Nu har jag hittat strategier och verktyg att använda mig av när abstinens blir kraftig.

Ska göra ett inlägg om det❤️

Beundrar er alla som blivit lämnade på ett respektlöst sätt, som blir lämnade för någon annan, bli totalt utbytt från ena dagen till den andra. Som förlorar så mycket annat i livet för att han/hon lämnar, ni förlorar hus, förlorar att få vara med era barn på heltid, får sämre ekonomi, förlorar gemensamma vänner och mycket mer.
Jag är galet imponerad av er styrka ändå, trots grundlös sorg och smärta så står ni upp för att gränsen är passerad, ni vill inte ha honom/henne mer efter det.:heart:

Och jag beundrar er alla som befunnit er i ett känslomässigt beroende och klarade att bli fri från det❤️

4 gillningar

Bra där @Andas!
Starkt och målinriktat!

1 gillning

AVGIFTNING.

Ja det har jag fått kunskap om nu.
Att det är en avgiftning som måste göras för att bli fri från detta beroende, precis som vilket beroende som helst.

Här handlar det inte enbart om enorm sorg, smärta och saknad för en man som man blivit lämnad av även om bara det i sig är fruktansvärda känslor.
Här måste även min hjärna avgiftas ifrån alla lyckokickar den fått ca 3-4 gånger/år.

Så vad innebär en avgiftning…

Jo först och främst är det noll kontakt som gäller.

Blocka på alla sociala medier och det kan även krävas att blocka gemensamma vänner.
För du ska inte se din drog och lockas och känna mer sug än nödvändigt.
Eller alternativ pausa dina egna konton för en tid.

Man behöver säga till sin familj och vänner att man inte vill höra ett ord om drogen.
Jag pratar om drogen när jag har behov av att sätta ord på tankar och funderingar men det är jag som inleder det samtalsämnet.

Och det behövs över lag hjälp med lite medicinering som insomningstablett och något lugnande.
Läkare idag är väldigt restriktiva mot att skriva ut lugnande av starkare sort just för att dom är beroendeframkallande och det är bra, vi ska inte byta ett beroende mot ett annat.
Så vi håller oss till dom mildare sorterna så gott det går, men det kan komma stunder då abstinens är kraftig och vi tappar kontrollen över den och då kan behöva något starkare just den dagen.

Och vi behöver ett nätverk som finns för oss nu, nära och kära som bara är ett samtal bort.

Kontakt med terapeut eller liknande, dock inte nödvändigtvis om man redan haft det och fått kunskap om vad allt handlar om.

Det finns forum som detta.

Och det finns olika linjer att ringa för att få pepp.

När vi checkat av allt som behöver göras så kan vi påbörja avgiftningen.

Och nu börjar det värsta som i slutänden är det bästa.
Jag har varit där så många gånger, jag vet vad det innebär och vad som väntar mig men det måste göras.

Denna gången har jag hittat verktyg och strategier som jag aldrig har haft innan.

Gör ett inlägg om det❤️

1 gillning

STRATEGIER.

Nu gäller det att ta sig igenom den värsta abstinensen.

Jag har som jag tidigare skrivit att allt jag har väntat på är att han ska komma och göra slut på detta lidande med att visa mig kärlek igen.
Att jag får känna att jag har ett värde för honom, bli bekräftad, att han älskar mig, få krypa in i hans famn igen.
Och slippa orostankar om framtiden.
Få min kropp och själ att fungera igen.
Så fruktansvärt fel tänkt.

Strategier jag har nu är:

Att låta alla känslor får finnas, dom får vara med mig i allt jag gör.
Jag ältar hela tiden inom mig, det lämnar mig inte för en sekund men jag håller dom i bakhuvudet.

När jag fastnar vid en tanke och börjar tänka djupare på den och spinner vidare på den med mina egna teorier och fantasier så säger jag STOPP.
Och låter den få lägga sig i bakhuvudet igen.

För om vi fastnar vid en tanke och börjar analysera den och börjar tänka tankar som tänk om han/hon gör det nu, vi får upp olika senario, den ena värre än den andra.
Då har vi börjat spinna vidare på en tanke och ju mer vi spinner vidare så ökar ångesten, rädslan och paniken och den riskerar att öka till en nivå som får oss att agera på känslorna.
Och då har vi tappat kontrollen.
Det är då vi mer än någonsin behöver vår drog för det har blivit olidligt och då tar vi kontakt.

Så vi får inte spinna vidare på en tanke, för inget blir bättre av det.
Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker finna ett svar. Det spelar ingen roll om vi målar upp alla tänkbara senario för vi får ändå inget svar, vi fantiserar ihop något som kanske inte alls stämmer.
Vi gör bara allt värre.
Och tankar skapar känslor så det är dom vi måste hålla på plats.

Min strategi om jag ändå har börjat spinna:
Har jag fått upp ett senario som får mig att få panik och känner att det får bara inte hända, jag måste ringa honom. Eller att saknaden är enorm eller vad som.
När jag får ångesten, adrenalinpåslaget med hjärtklappning och hög puls och jag känner att jag brister totalt av smärta snart och bara måste kontakta honom då blundar jag och tänker att det är beroendet som vill bli matat nu.
Jag har använt mig av en strategi tagen ur boken Äntligen icke-rökare som jag läste för många år sen och som fungerade mot nikotinsuget.
Det går ut på att när suget blir som störst så ska man se suget som ett monster som befinner sig inom dig som vill bli matad, men nä du ska då fan inte mata den, den ska inte få nån näring mer så den lever och bor kvar inom dig, den ska få svälta och bli svagare och tillslut har den dött ut.
Så jag blundar som sagt, känner hur monstret vill bli matad och jag tänker att du får inget mer du ska bort från mig.
Och sakta känner man hur suget avtar och man har samlat sig igen och återtagit kontrollen.
Man är galen lättad över att man stod emot suget till kontakt.

Men det är ett energikrävande jobb, det måste upprepas gång på gång, man åker i vidriga känslostormar.
Men det får vara så nu, vi kan inte streta emot.

Gör ett inlägg om tankar som leder till känslor som leder till ett agerande.
Hur jag tidigare har skapat ett olidligt lidande med just tankar❤️

3 gillningar

Väldigt bra skrivet, tack! Följer med spänning :+1:

1 gillning

TANKAR.

Ja det är just bara tankar.
Det finns många böcker om vad just tankar kan skapa för problem och tips på hur man kan hantera dom.

Det har dock inte fastnat hos mig tidigare, har inte kunnat ta mig till det.
Men nu äntligen har jag greppat det och fått någorlunda kontroll över tankarna.

Vi får inte förbjuda våra tankar att finnas, vi kan inte kämpa med att få bort alla tankar för det blir ett omöjligt jobb.
Men vi måste kämpa med att hålla dom på plats, att låta dom komma och passera.
Men vi får inte fastna vid en tanke och ge den en stor plats.

När vi känner det där obehagliga hugget i magen eller att hjärtat slår till extra snabbt så utlöstes det av en tanke.
Utan tanke känner vi inget.
Det är våra tankar som skapar vad vi känner.

Vi måste bearbeta det vi varit med om.
Vi måste få älta händelser och få sätta ord på det men det får inte övergå till ett skadligt ältande.
Och det blir det om vi aldrig slutar att älta det ens för en timme om dagen.
Lika mycket som vi behöver bearbeta händelser och få prata om det behöver vi också jobba på att inte göra det vissa tider.
Vi ska trots allt gå vidare och då måste vi börja tänka på oss själva också. Vi måste träna på att vara närvarande i något som vi gör för vår skull.

När vi bestämmer oss för att göra något som vi tycker om så ska vi inte älta samtidigt.
Några exempel på det:
Om jag gillar att virka och sätter mig skönt till rätta och ska virka en liten grytlapp men tillslut tappar fokus på grytlappen och faller in i djupt ältande så har jag helt plötsligt virkat en duk passande ett långbord för 20 personer och jag fattar inte ens hur det gick till.
Jag var inte närvarande i det jag gjorde.
Det gäller i så många situationer.
Tar man en promenad så ska man fokusera på omgivningen, dofter, känslan av vinden m.m
För tappar vi närvaron och faller in i ältandet riskerar vi att promenaden slutar i grannkommun och vi får ta tåget hem.
Frågar din vän dig om promenaden var skön?
Vad svarar vi då…
Ööhhh det vet jag inte jag var inte där?!

Och det som kan göra oss illa med att älta när vi gör något för vår skull, något som vi gör för att må lite bättre och som vi vet att vi tyckt om att göra innan är att vi kan förstöra den känslan och det nöjet totalt.
För ältar vi och får upp tankar som får oss att känna smärta och sorg samtidigt som vi tex virkar så kan vi sen koppla virkandet till något smärtsamt, för det gjorde så ont i dig när du satt där och virkade, att bara se en virknål efter det kan göra ont.
Och han/hon ska inte vara med dig när du gör något för enbart dig.

Det är inte lätt att hålla detta ältande i styr men det är det vi måste jobba på, hela tiden.
Vi måste säga till ältandet att: Nu ska jag bara göra detta först så ältar jag sen.
Vi måste ta kontroll.

:heart::heart::heart:

4 gillningar

LETA EFTER SVAR.

Ja jösses vad svar jag har letat efter.

Först och främst svar på:
*Varför?
*Hur kan han?
*vad har jag gjort för att förtjäna detta?
*är allt mitt fel?
*Skulle jag inte gjort si eller så?
*kommer han tillbaka?
*Har han lämnat mig för gott nu?
*Har han träffat någon annan?
*Vad gör han nu?
*Tänk om han gör det nu?

Man grottar ner sig totalt i dessa frågor.
Man ger sig själv svar på frågorna, gärna svar som gör känslan lite lättare, men även katastrofala svar som får tillvaron att rämna.
Vi gör detta om och om och om igen.
För att vi inte är nöjda med dom svar vi själva har gett oss.
För att det inte är några riktiga svar alls.
För att vi bara måste hitta ett svar som vi kan nöja oss med för att sen släppa.
Men det gör vi aldrig.
Det finns ingen möjlighet att vi själva ska kunna svara på allt.
Så därför står frågorna på repeat.
Vi ställer frågorna till våra nära, vi vill höra vad den personen tror gällande en fråga.
Vi kan få ett svar som känns bra, som känns rimlig och som dövar smärtan lite.
Vi kan också få ett svar som inte alls faller oss i smaken, nä så kan det inte vara, det gör för ont.
Vi blir nästan förbannade inom oss på vår vän och tycker att vännen inte förstår någonting, nä den vännen ska jag aldrig mer diskutera frågor med.

Allt detta gör vi helt i onödan för allt vi får är ändå påhittade svar.

Man börjar leta svar på nätet…
Det måste vara något fel på honom/henne.
Är den narcissist? Psykopat?
Vi läser allt om det och vill att det ska stämma för då får vi nån form av förklaring till vissa beteenden och händelser.

Vi vill kunna ställa en diagnos på personen.
Vi går igenom allt…
Adhd, borderline, bipolär…

Vi hittar några liknelser på varje diagnos som finns att ställa.
Men faktum kvarstår, vi vet inte med säkerhet ändå. Vi kan inte göra en utredning på personen och fastslå en diagnos.

Vi gör även en brottsutredning.
Vem av oss har begått det värsta brottet?!
Ja då konstaterar vi att det är ju han/hon.
Då har vi vår gärningsman.
Vi håller ett förhör med gärningsmannen.
Efter det utreder vi om det stämmer det han/hon säger.
Vi gör en djupdykande efterforskning.
Vi kollar sociala medier med hopp om att kunna hitta inlägg som anger dagar och tider som kan bekräfta det gärningsmannen har sagt eller att kunna ta honom/henne på något annat.
Vi letar efter eventuella medbrottslingar, går grundligt igenom var den/dom gjorde vissa dagar och tider.
Vi samlar in så mycket fakta som möjligt och lägger det på bordet.
Då börjar vi kartlägga allt och får tillslut fram ett tänkbart senario.

Varför gör vi denna utredning?
Jo för vi bara måste få ett svar!
Men vad gör det med oss?
Jo det bara bryter ner oss ännu mer.
Vi får oavsett inga svar som är helt sanna.
Och vi kan koppla ihop saker helt fel och då mår vi dåligt över något som kanske överhuvudet taget inte stämmer.
Och visst vi kan hitta något som stämmer.
Men hjälper det oss?
Nej, inte det minsta.

Det enda som kan hjälpa oss att må bättre är att inse att vi aldrig får svar, att allt letande och tänkande är förgäves och bara kommer fortsätta.
Så där måste vi sätta stopp.

Vi behöver inte veta mer än det vi redan vet och upplevt.
Där ska vi stanna och bearbeta det som vi faktiskt vet har skett.

Vi ska låta det såret få läka nu.
Vi ska inte fortsätta att riva i såret, det räcker som det är och mer behöver vi inte.

:heart::heart::heart:

5 gillningar

Du har så rätt. Tror jag gjort allt som står i din lista😱 Har nu så småningom slutat för det är precis så…desto mindre jag bryr mig om vad han och hon sysslar med, desto bättre.

2 gillningar

Exakt!!
Vi ska inte hålla fokus på deras liv, det ger oss inget.
Vi ska endast hålla fokus på vårt liv.

Visst vill vi gärna höra att dom inte mår bra, att saker inte blev som dom ville och trodde, det kan vi njuta av en liten stund, men förändrar det situationen dom utsatte oss för?
Nej, det gör fortfarande lika ont, vi har forfarande råkat ut för det oavsett hur deras liv blir.
Inget kan ta bort den upplevelsen och den smärtan vi blev utsatta för.

Dom kan få ett fantastiskt liv eller ett liv som går helt åt helvete, men det är inget vi ska ta del av längre.
Nu ska vi endast ta del av vårat liv.

:heart:

2 gillningar

Det skulle nog göra mig glad, som att jag fick lite rättvisa, även om det inte ändrar något så skulle de vara bra för mig.
När man har barn ihop får man ju ändå ta del av deras liv, oavsett om man vill eller inte.
Lämnad från ena dagen till den andra där maken flyttade hem till sin nya dagen efter jag fick ur han att han inte ville leva med mig. Däremot sa att till mig ytterligare en vecka att som det kändes just nu ville han skiljas men han var inte riktigt säker.

Men just det med traumatisk bindning var bra att läsa om, att släppa fokus är så svårt.
Det är ju inte bara dagarna som påverkas. I förrgår natt drömde jag om dem, att de hade sex och allt möjligt. Bröt ihop totalt, grät resten av natten, kunde inte somna fick inte ut bilderna. Hela dagen och även idag mår jag katastrof. Men har kommit ur att jag kontaktar honom om det.

1 gillning

Jag genomgår just detta nu, det är horribelt.
Vi jobbar dessutom på samma arbetsplats, vilket försvårar denna abstinens nåt så fruktansvärt. Idag är en exceptionellt svår dag, gråter inne på damernas.
De tankar som plågar mig idag, är hopplösheten. Vad jag än skulle säga eller göra, spelar det ingen roll. Han skulle aldrig välja mig.
Då skenar mina tankar iväg totalt, tex
vem tänker han på? Kommer han få det liv vi målade upp med någon annan? Hur överlever jag det? Varför duger jag inte? Varför gråter jag över någon som krossat mig så fruktansvärt?

Han räddar alltid mig när jag är ledsen, vilket du @Andas fått mig att inse är fel.
Han är ju alla roller för mig, gör mig glad, gör mig ledsen, tröstar mig, är min trygghet.

Jag har inte möjlighet att gå hem och jobba, utan måste kämpa igenom dagen. Det tär i mig och mitt hjärta kan ju aldrig bli helt igen…

Han levde i en destruktiv relation tidigare och svor att han aldrig ska hamna i en sån medberoende relation igen. Men jag är rädd att han dragit in mig i just en sån.
Att jag också skulle hamna i en destruktiv relation, trodde jag inte för mitt liv.

Jag var ju stark och trygg - var är hon?

1 gillning

Det är hemskt det du har varit med om.
Och livet rämnar totalt!!
Allt måste byggas upp på nytt och det är ett jobb man förvånas över att alla faktiskt klarar tillslut.

Och har man barn ihop går det inte skydda sig helt från insyn tyvärr.

Självklart mår vi bra av att höra att det inte går nåt vidare för dom.
Men det jag menar är att vi ska inte forska om det, vi måste låta bli att leta efter svar på det, för ser vi inte det vi vill se utan det motsatta mår vi ännu sämre.
Jag menar att vi inte ska lägga fokus på dom, vi måste vända fokuset till oss själva så dom bleknar i bakgrunden.

Jag har sagt till alla mina nära att jag inte vill höra ett ord om honom om det absolut inte är något som gått väldigt illa och som skulle få mig att njuta en gnutta.
Men då får det komma till mig, jag vill inte gräva i det.

Men vi alla måste hitta våra egna sätt, vad som funkar för oss.
Så därför läser jag gärna om hur ni andra gör så man själv kan testa lite olika strategier.

Så bra att du inte kontaktar längre❤️
Bara att komma dit är en jäkla resa.

1 gillning

Jo, jag vill ju inget hellre än att få gråta ut i hans famn nu. Men jag håller mig, kämpar och trycker ifrån tårarna. Så fruktansvärt svårt!

Vi har inga barn ihop, men vi planerade det. Nu när det aldrig kommer hända, äter det upp mig inifrån. Han kan ju få det med vem som helst, men mitt bäst-före-datum lär väl ha passerat. Det skär i mig, förbannade livskris på detta också!

1 gillning

Ojojoj @Madde80
Jag känner enormt med dig!
Jag jobbar också på alla förlorade drömmar och den framtid jag målade upp.
Det har jag gjort vid varje uppbrott.
Det har varit det enda jag tänkt på.
Tänkt att nu får någon annan uppleva det med honom, jag har sett olika tänkbara kvinnor framför mig, jag målade upp hela deras liv.
Jag anklaga mig själv för hur jag är och i min fantasi att alla andra är bättre.
Man går totalt sönder inom sig, man får panik av dessa senario man målar upp som känns som en sanning och man mår så dåligt att man bara måste förhindra att detta sker, man ringer!

Hela ens väsen skriker efter omtanke från honom, om tröst, att han genast slutar låta mig lida mer, han måste bara komma tillbaka.

Men det är där vi måste bryta!
Vi kan inte fortsätta att skena iväg i fantasier, vi kan inte förbereda oss för det värsta för skulle det värsta hända så gör det precis lika ont även om vi redan tänkt tanken tusen gånger innan.

Gråta är bra, det renar och rensar och ger ett lugn efteråt.

Försök nu ändra dina tankar att du måste ha honom.
Du måste inte det, på riktigt.
Var ärlig mot dig själv och tänk:
Han vill uppenbart inte ha mig, hur mycket jag än vill, hur mycket jag än skriker efter honom inom mig så vill han inte.

Det gör ont detta och det får det göra.
Vi saknar enormt.
Men försök att jobba med att inte spinna vidare på en tanke som dyker upp, när du börjar dra iväg med dina fantasier så säg till dig själv på skarpen att sluta, jag brukar säga till mig själv att vad hjälper det att jag målar upp en bild här nu, en bild som får mig att få fullständigt panik utan att ens behöva vara sann! Jag gör bara mig själv illa av det.
Träna på att släppa den och låta den ligga lite längre bak i ditt tankeflöde. Den tanken kommer att komma om och om igen och du behöver säga till dig själv att sluta varje gång du fastnat vid den.

:heart::heart::heart:

VARFÖR TROR VI ATT VI INTE KAN LEVA UTAN DOM.

Ja det är en klurig fråga.

Psykologiskt har vi skapat ett band till den personen.
Vi har kanske byggt ett halvt liv med den personen.
Vi har kanske funnits vid varandras sida i många många år.
Man delar så många upplevelser.
Man är inte bara ett par man är även bästa vänner.
Man är varandras trygghet.
Personen var famnen man landa i när allt annat var jobbigt.
Det var den personen som gav närhet och beröring.

Ja livet rämnar och man måste bygga upp ett helt nytt liv.
Allt tas ifrån oss.

Man kan även tro och känna att man inte kan leva utan en person även om det varit en kort relation.
Man kanske inte har byggt upp nåt alls tillsammans.
Men man har troligtvis målat upp en framtid, man ser den så klart och tydligt framför sig, man tänker ofta på den, längtar till den och man mår så bra av att befinna sig i den uppmålade framtiden.
Och blir man då lämnad och alla drömmar raseras så gör det ont.

Men det var just bara drömmar, en illusion, något man ville och hoppades på.
Men vi vet faktiskt inte om drömmarna hade blivit sanna, vi vet inte säkert att det skulle blivit så lyckligt och bra som vi målade upp det.

Och när man blir lämnad i ett tidigt skede av en relation så har man fortfarande mycket endorfiner som utsöndras.
Man är fortfarande sådär nykär och går fortfarande lite i ett rus.
Mitt i det lämnar personen.
Och det gör ont.
Och vi tror att vi inte kan leva utan personen, vi var ju så förbannat lyckliga.
Men vi har inget annat än just känslor som skapat bandet.
Vi har inte delat något materiellt eller ekonomiskt som gör att vi tror att vi inte kommer klara oss på egen hand.
Så här handlar det enbart om känslor, och då är det lätt att hjärnan spelar oss ett spratt.
Endorfinerna vi forfarande fick mycket av kapades direkt och allt vi vill är tillbaka till den känslan endorfinerna gav och då måste vi ha just den personen.

Men vi klarar oss oavsett.

Självklart gör det ont, det är hemskt att bli lämnad av någon man kände så mycket för som man så gärna ville dela livet med.
Det ger alltid självkänslan en törn.
Det ger sorg och smärta.

Men vi kan inte lägga hela vårt framtida liv och mående hos just den personen.
Den ska inte få ha makten över det.

Då måste vi fan ta tag i ratten och styra åt en annan riktning.

Jag brukar tänka så här:
Om jag kollar på mina kollegor eller på folk i mataffären och dom ser ut att trivas med livet och ser trygga ut så tänker jag att hon där klarar ju att leva utan just honom, drogen som jag kallar honom.
Massa människor lever ett liv utan honom, då kan väl jag också det.

Jag kan leva ett liv utan era män och ni kan leva ett liv utan min.

Så vårt liv hänger inte på den mannen/kvinnan vi har känslor för just nu.
Det finns inte bara en.

Svårt att ta in när man inget annat vill ha, när alla känslor finns för honom/henne.

Men vi måste hitta några som helst logiska tankar och inte vara sitta fast i känslostormen.

Vad har ni för tankar och strategier för att lugna ner era känslor? Och försöka tänka lite logiskt?

:heart::heart::heart:

3 gillningar

Jag levde så i 15 år… Förälskelse som gick över i ett “dumpa-håva in”-förhållande.

Våra 15 år tillsammans känns som 30… Jag är helt slut. Börjar piggna till men det krävs:

  • Total blockering!!
  • No contact el gråstenskommunikation
  • Stenhård gränssättning
  • Omprogrammering (INTE kontrollera…)
  • En reality check varje dag

Tar mycket energi men är ingenting mot hur dränerande förhållandet var.

Kram! :heart:

2 gillningar