Hej alla sårade själar 
Det är bedrövligt att vi ska befinna oss på ett forum om just separation.
Men nu gör vi det och dom flesta med djup sorg och smärta.
Min historia är otroligt lång, 6 år.
Det är inte många år i en relation, men det har varit 6 destruktiva år där jag blivit lämnad 3-4 gånger per år och det bryter ner en människa på ett allvarligt och skadligt sätt.
Så jag tänkte med detta forums hjälp dela med mig av hur jag nu ska bli själsligt fri.
Jag skriver utefter psykologiska kunskaper som jag tagit till mig, jag delar mina känslor och rädslor, jag delar mina tidigare erfarenheter vid varje uppbrott samt det viktigaste av allt, mina strategier för att klara detta.
Jag vet inte om jag kommer klara det denna gången heller, jag vet inte om jag klarar stå emot om han kommer igen…
Men nu för första gången har jag börjat tänka i helt andra banor, jag har mer kunskap om vad känslomässigt beroende handlar om och jag har för första gången hitta några strategier och verktyg på vägen.
Jag kommer till en början nu inte berätta exakt vad som hänt under dessa år, det har egentligen inte så stor betydelse, det enda som är av betydelse är att det har gjort mig illa, att jag mått väldigt dåligt, att jag blivit otrygg, krympt och tappat självkänslan totalt.
Jag kommer hålla mer fokus på mig, på vilket sätt jag SKA ta mig ur detta nedbrytande lidande.
Och jag hoppas att jag på vägen hjälper fler som sitter fast precis som jag och att jag själv får pepp och stöttning på vägen, för det behöver jag verkligen.
Jag vill börja med att gå in på det psykologiska:
Alla har vi upplevt den där nyförälskade känslan, en av dom mest underbaraste känslor vi upplevt, man är lycklig på ett sätt som man aldrig varit förut, självkänslan ökar, man känner sig snygg, vacker och attraktiv. Man känner sig sedd och älskvärd. Man blir pigg, väldigt pigg, helt plötsligt går allt så lätt, dammsugningen går som en dans, stiga upp på morgonen är inte lika jobbigt för nu väntar ännu en dag i lyckokänslan. Man ler mot allt och alla, man blir trevligare för man mår så jäkla bra.
Man behöver inte ens äta hälften så mycket som innan för att bli mätt. Behöver inte sova lika många timmar. Man får bekräftelse som lyfter oss till dom rosa molnen och vi kan knappt greppa att just han/hon vill ha just oss, det är så stort att man nästan vill gå ut med händelsen i pressen och tro att det är lika stort och imponerande för hela svenska folket som för oss.
Att vi befinner oss i detta lyckorus beror på kemiska processer i hjärnan.
Det är endorfiner som oxytocin, seretonin, dopamin och fenyletylamin som utsöndras och får oss att må så bra. Fenyletylamin är liknelse med amfetamin och det som gör oss så pigga.
Allt detta är samma känsla som man får av många droger.
Men detta avtar.
Våra kroppar och hjärnor är inte gjorda för att gå i detta rus hur länge som helst, det skulle tillslut ge oss skador i längden.
Men om förälskelsen övergår till djupare kärlek så får vi en mildare ström av dessa substanser som gör oss lugna och trygga.
Det är även dessa substanser som gör att vi saknar och längtar efter vår partner om han/hon är bortrest eller liknande.
Men det enorma lyckoruset kommer aldrig mer ihop med samma partner.
Det kommer att komma stunder där vi känner oss lite mer glada och bekräftade, stunder som vi ser på vår partner och känner en lätt våg av kärlek strömma genom kroppen.
Men nivåerna av endorfinerna är mer jämna och stabila.
Och det är just dessa endorfiner som blir dom skadliga i en destruktiv relation.
Man skapar ett beroende.
Ska förklara på vilket sätt man utvecklar ett känslomässigt beroende.
Först upplever vi den där enorma kicken av nyförälskelsen.
När den lagt sig och relationen inte blir lugn och stabil som den normalt borde vara utan övergår till ett stormigt förhållande med mycket bråk, många sårade känslor som följs av försoning som ökar endorfinerna.
Nu blir vi lugna, nu gör det inte ont längre, nu mår vi bra igen.
Och när det blir än värre ju mer skriker hjärnan efter endorfinerna, vi måste få må bra.
Och det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt vi blir sårade på.
Det kan vara milt sett i andras ögon men har sårat och gått över gränsen för just oss.
Det kan vara så illa som psykisk misshandel och fysiska slag.
Men under denna tid när vi blivit illa behandlade och sen blivit tröstade och älskade av densamme och detta upprepas gång på gång så har hjärnan kopplat fel tillslut.
Vår partner gör oss riktigt illa, vi gråter, vi får ångest, vi anklagar oss själva för vår del i det, vi vill inte att han/hon gör så här, vi undrar varför vi inte är mer värda m.m
Vår självkänsla går helt i bott och det enda vi vill är att vår partner slutar och kommer med tröst för då får vi tillbaka lite av vårt värde.
Om jag går till min upplevelse som har gjort mig beroende så har det sett ut så här:
Jag blev enormt kär och hade redan låg självkänsla och det hade fått mig att tro att jag aldrig skulle kunna få en man som honom, så redan där gjorde jag honom till något väldigt stort, något som inte vem som helst kunde få.
Jag var så jäkla stolt när jag gick hand i hand med denna enastående man som jag visste att många kvinnor sukta efter.
Det ökade min självkänsla.
Och han var lika galet kär i mig.
Det dröjde bara något halvår så hade vi ringar på fingrarna, har aldrig varit så lycklig någonsin och då har jag varit gift innan.
Det här var en helt annan kärlek än den jag tidigare upplevt, betydligt kraftigare.
Betydligt större attraktion, vi fick inte nog av varann.
Varenda millimeter av hans kropp var perfekt, det fann inget som var mindre fint, inte ens en sned lilltå, inget. Och han var i mina ögon den snyggaste jag har sett. Och inte nog med det gav han mig massor av kärlek och omtanke.
Han var allmänbildad och vi kunde prata i timmar. Vi hade samma humor.
Allt var perfekt så långt.
Men i och med dessa starka känslor uppstod mycket svartsjuka, båda var livrädda för att denna lycka skulle ta slut.
Jag visste redan från början att han haft ganska många kvinnor, några månader med nån och sen snabbt vidare till nästa.
Men han hade också varit gift, fått barn, ägt hus och levt familjeliv, så jag höll fast vid tanken på det.
Sen allt som hänt, allt han gjort spelar inte så jättestor roll i just detta med att skapa ett beroende.
För anledningen till att jag har fastnat i detta är att han har lämnat mig och kommit tillbaka, om och om igen.
Jag blir helt krossad vid varje uppbrott för allt jag vill är att vi jobbar på att ta oss ur det mönster vi fastnat i. Jag vill kämpa, jag vill att vi tillsammans gör det bättre men han väljer alltid att lämna mig.
När han har lämnat mig mår jag fruktansvärt dåligt, jag får kraftig ångest, adrenalinpåslag som gör att hjärtat slår snabbt och ger hög puls. Jag kan inte jobba, jag kan inte äta, jag kan inte sova långa stunder i sträck. Jag är inte närvarande i någonting och allt jag ber om inom mig är att han ska komma tillbaka, att han måste det. Varje dag går ut på att vänta och hoppas på att han hör av sig. Jag har endast fokus på det, det får bara inte vara slut. Jag anklagar mig själv för allt, allt blir till mitt fel. Frågor som -hur kan han göra så-han kan inte älska mig-hur kan han göra slut och direkt fortsätta som inget- varför kan han leva på som vanligt när jag ligger i en blöt pöl-
Frågor som förminskar mig totalt.
Så hör han då äntligen av sig igen.
Äntligen kan jag andas normalt igen, äntligen slår hjärtat normala slag, äntligen släpper smärtan, äntligen försvinner min rädsla och oro, äntligen kan jag äta, äntligen kan jag sova, jobba och fungera som en normal människa igen.
Och han överöser mig med kärlek och ord som att: han vill inte ha någon annan än just mig, han älskar mig så djupt, jag är allt för honom, jag är den finaste som finns. Han kan bara inte leva utan mig. Han erkänner att han gör slut av impuls men det kommer inte hända igen.
Han visar på alla sätt att han vill göra det bättre.
Och det är då dessa endorfiner sätter fart att pumpa igen. Jag blir så älskad igen, han visar omtanke igen och vi blir på nytt nykära och befinner oss i lyckoruset igen.
Sen minskar endorfinerna och vi går in i ett lugnare skede som sen än en gång får det att bli stormigt av olika anledningar och sen lämnar han igen.
Att bli utsatt för den totala smärta det innebär att bli lämnad och bortvald och sen efter några veckor/månad få just den tröst man behöver i det tillståndet och bli lyft till den mest älskvärda på jorden om och om igen, flera gånger på ett år under flera års tid skapar ett beroende av att få just dessa endorfiner av lycka.
Man har skapat ett Traumatiskt band.
Det är partnern som gör dig illa och endast partnern kan sluta att göra det. Det är bara han/hon som kan göra det bra igen med att komma tillbaka och ge dig lyckodosen som är det enda du behöver för att fungera.
Där har vi fastnat, där har hjärnan börjat koppla allt fel.
Och vi bara måste få endorfinerna som personen skapar av att komma tillbaka eller bli snäll och kärleksfull igen.
Det kan jämföras med vilket beroende som helst utom nikotin som inte ger dom starka kickarna men nog ger det lugn.
Det räcker att gå till alkohol.
Man är kanske nere eller bara tycker att livet lunkar på i en trist vardag.
Man kan också var djupt sårad och må riktigt dåligt.
Men så dricker man lite alkohol, ett lugn sprider sig i kroppen, en varm behaglig känsla.
Självkänslan ökar, du kollar dig i spegeln och konstaterar att: Detta är fan inte så tokigt ändå.
Man blir pigg, mer framåt, helt plötsligt känns allt så lätt, nu säger hjärna fuck off åt alla problem.
Man kanske går ut, man ler mot folk, pratar med folk för nu mår vi så jäkla bra.
Så vaknar vi dagen efter, kanske har den där klassiska fylleångesten men konstaterar att vi hade en riktigt bra kväll, ler och skrattar åt saker som uppstod.
Så rullar vardagen på igen, allt börjar bli sådär grått och trist igen, du kollar dig i spegeln och är åter igen inte nöjd med vad du ser.
Så blir vi då sugna på att än en gång liva upp stämningen med alkohol och få det där sköna ruset och förhöjda självkänslan…
Som tyvärr kan leda till ett beroende.
Så åter igen…
Om du älskar en person och han/hon är den enda du vill ha, du vill inte leva ett liv utan den personen, inget känns bra utan den personen vid din sida och då faller man hårt när man blir lämnad och han/hon blir ditt alkohol, din lugnande tablett eller kraftigare droger än så.
Det är BARA den personen som kan få dig att må bra igen.
Det har hjärnan lärt sig nu.
Jag kommer göra fler inlägg om felen jag hittills gjort och vad som är skillnad denna gång.
Tack till er som tog er tid att läsa.
Och massa tröstekramar till er som lider nu.
