- Vi tog beslutet i augusti 2018.
- Fortsatte bo ihop pga son med hf autism. Jag behövde hitta ett vettigt boende då vi efter mkt bråk kom överens om att han skulle köpa ut mig och bo kvar för sonens skull.
- Påsken 2019 flyttade han ihop med ny tjej - yay! - men ville “komma hem” efter 3-4 dgr men jag sa nej och efter det bodde vi v/v i huset fram tills att jag flyttade den 29 augusti 2019.
- Skilsmässan gick igenom i maj 2019. Då ringde han och grät över att domen kommit per post. Direkt drogs jag in i nätet igen och hulkade på själv fast jag egentligen hurrade inombords.
- Sen ångrar han sig och säljer huset i september OCH flyttar in bredvid mig. Jag tvingade till mig hälften av vinsten p.g.a. “sveda och värk” och för att ingen annan hjälpte honom med flytten.
- I oktober börjar en fruktansvärd period av “kärleksbombning, förtryck och dumpning” trots att vi inte var ett kärlekspar.
- Det har alltid varit hans grej, att håna mig som fru och mamma - jag dög aldrig - och varje ny tjej ska han prompt berätta om: hur fantastisk hon är och hur lycklig han är. Trots att de är ALLT han hånat mig för.
- Det ledde till att jag reagerade oerhört skarpt på hans fortsatta beteende och tappade det en period där jag jag mejlade massor och skickade sms. Om hur han förstörde allt och hur mycket jag hatar honom.
- Han anv. det mot mig förstås och hotade med polisanmälan, Tingsrätten och att få mig psykiskt utredd (!).
- I april hade vi 2 st samarbetssamtal som slutade med beslut om mejlkontakt en gång i veckan (när barnen byter boende) men det bröt han mot omgående. Han ringer barnen under mina veckor oxå fast soc. sagt att det inte är bra. Plus att han vid ett tillfälle ville “hämta hem” vår 15-åring mot dennes vilja genom att ringa på min dörr och prata genom brevinkastet när jag vägrade öppna dörren och fick hota med polis.
- Sista “kontakten” var på min födelsedag för ca 2 veckor sedan - då ringde han tidigt på morgonen (blockad på min tfn men det syns via ett sms) efter att ha planerat presentinköp med min yngsta son dagen innan. Som jag fick avstyra.
- Detta är alltså en man som känner sig ofredad, hotad och kontrollerad av mig i april (via arga mejl och sms från mig samt det faktum att jag gett honom skit för att prioritera nya tjejer före barnen) - men fira mig på födelsedagen i maj det vill han! Tackar min lyckliga stjärna att jag inte “släppte in” honom i det.
Så, som svar på din fråga: jag “lämnade” honom fysiskt i slutet av mars 2020 (vi umgicks från okt till mars ör barnens skull) men mentalt har det bara gått 2 st. veckor lite drygt.
Rent giftasmässigt lämnade jag honom för många, många år sedan. Vi hade knappt sex de sista 4-5 åren och intimitet fanns aldrig. Han har säkert någon form av funktionsvariation (adhd, autism, m.m.) men det spelar ingen roll när han vägrat utreda sig.
Efter att jag totalblockat honom förutom på mejlen så har det varit väldigt lugnt. Han ringer barnen, dock. Jag ser hans bil dagligen vilket är jobbigt men tack och lov ser vi inte in hos varandra.
Jag har kommit fram till att jag levde kvar för de “fina” stunderna som blev som belöningar mellan de mörka stunderna. Jag har alltid velat ge mina barn den kärnfamilj som jag inte fick (min pappa dog tidigt) så därför tog jag skiten, sas. Plus att jag är snäll och vill andra väl.
Han kunde liksom inte nöja sig med det utan han fick lov att dissa mig 24/7 och för ALLT, trots att han levde gott på min inkomst och min lojalitet. Han kommer dessutom från en dysfunktionell familj själv.
Min exmake är en fullblodsnarcissist utan psykopatiska tendenser, dock. Så jag trodde på allvar att jag inte skulle överleva utan honom. Det gör jag. Med råge. Men det krävs NO CONTACT för att det ska funka.
Långt svar!