Läs mitt inlägg om kärleksbombning.
Det måste ta tid att ens tänka tanken på att förlåta en otrohet och det får det göra.
Du måste få tid att se en helhet, tid att känna efter och komma fram till om du kan förlåta och leva med det.
Träffar han fortfarande den nya?
men jag sa nej och efter det bodde vi v/v i huset fram tills att jag flyttade den 29 augusti 2019.Så, som svar på din fråga: jag “lämnade” honom fysiskt i slutet av mars 2020 (vi umgicks från okt till mars ör barnens skull) men mentalt har det bara gått 2 st. veckor lite drygt.
Rent giftasmässigt lämnade jag honom för många, många år sedan. Vi hade knappt sex de sista 4-5 åren och intimitet fanns aldrig. Han har säkert någon form av funktionsvariation (adhd, autism, m.m.) men det spelar ingen roll när han vägrat utreda sig.
Efter att jag totalblockat honom förutom på mejlen så har det varit väldigt lugnt. Han ringer barnen, dock. Jag ser hans bil dagligen vilket är jobbigt men tack och lov ser vi inte in hos varandra.
Jag har kommit fram till att jag levde kvar för de “fina” stunderna som blev som belöningar mellan de mörka stunderna. Jag har alltid velat ge mina barn den kärnfamilj som jag inte fick (min pappa dog tidigt) så därför tog jag skiten, sas. Plus att jag är snäll och vill andra väl.
Han kunde liksom inte nöja sig med det utan han fick lov att dissa mig 24/7 och för ALLT, trots att han levde gott på min inkomst och min lojalitet. Han kommer dessutom från en dysfunktionell familj själv.
Min exmake är en fullblodsnarcissist utan psykopatiska tendenser, dock. Så jag trodde på allvar att jag inte skulle överleva utan honom. Det gör jag. Med råge. Men det krävs NO CONTACT för att det ska funka.
Långt svar! 
Hon är med i bilden ja. De träffas, skickar sms och ringer. Fast vi bor tillsammans. Och han ljuger och försöker ”skydda” mot det som händer så att jag inte skall se eller veta. Men jag är inte blind. Så nej tåget har gått. Men hade önskat en mer respektfull avslutning på 18år. Nu blir jag istället sårad om och om igen, av nya saker som händer. Hinner inte älta otroheten som varade i flera månader.
Fy vad jobbigt för dig @Mas ! Och så fånigt gjort av honom, de har ju resten av livet på sig att utveckla sitt förhållande. Känner tyvärr väldigt väl igen beteendet, min man höll på exakt likadant efter Kraschen, smög iväg på dejt osv. Det var som att han var förtrollad. Helt omöjligt att snacka med honom om hur gränslöst hans beteende var. Det upphörde inte förrän affären tog slut, och det gjorde den när han fick ett ultimatum av mig: ungarna skäms ihjäl för ditt beteende, du är inte välkommen hem mer. Eller så pausar du och lever familjeliv tills vi kan flytta isär. Han valde familjelivet. (Tills vidare 
)
Denhär tycker ju att det är familjelivet han satsat på. Eftersom han anser sig vara så smidig och duktig lögnare att jag intr märker det han sysslar med. Och de gånger jag blir tillräckligt lessen så säger jag till. Då har det oftast samlats ihop det han smusslat med.
Men han har noll förståelse vad det betyder det han gör, hur det påverkar framtiden och vår relation och vårt framtida samarbete kring barnen. Jag har NOLL tillit även om jag vill ha det. Men han fortsätter att bevisa mig att jag inte skall ha det.
I samma mening som han säger att neeej flytt är inga bråttomt, ta den tid du behöver så frågar han att när flyttar du ut.
Nu e vi inne på att börja berätta åt barnen, men då e vi ju inte riktit sams om vad som skall sägas. Jag könner att det är viktigt för mig att han säger att han inte vill att vi skall vara en familj längre, men det vill han inte säga. Han anser att det är att lägga skulden på barnen. För mig är det att inte ta ansvar för handlingarna/valet han gjort.
Ja det är tydligt att det varit ett destruktivt förhållande med många övertramp.
Men vad är det som känns jobbigast för dig nu?
Vill du nånstans fortfarande ha en relation med honom?
Eller befinner du dig i sorgen över allt han gjort mot er?
Det är en fruktansvärd situation du befinner dig i nu💔
Men han verkar ha bestämt sig.
Så för din egen skull, gör slag i saken och flytta.
Du behöver inte fortsätta att vara åskådare till hans svek och lögner.
Det räcker med vad du redan har fått.
Hur sorgligt det än är och hur ont än detta gör så kommer du få mer frid i ett eget boende och påbörja processen.
Och barnen…
Jag tycker verkligen inte att han ska säga att han inte vill vara en familj längre!!!
Det ska barn inte behöva höra från en förälder!
Det gör mer skada än nytta och kan sätta sina spår hos barnen.
Hur sårade vi än är så måste vi skydda barnen så gott det går.
Vet att hans nuvarande “förhållande” redan är av-på-av-på med mycket bråk trots att det inte ens gått 2 månader (barnen har berättat) vilket är ett annat stressmoment då hans omdömeslöshet och impulsivitet skadar dem.
Så, sorgen ligger också i att det jag trodde så på 2003 blev rena rama farsen… Bara igår t.ex. mejlade han glatt info. om ngn dynga kring barn och katterna, kattansvar som han dumpat över på mig så att han kan ut och “leka” när han vill men jag sitter fast… Missförstå mig inte men han hotade att lämna bort “sin” katt till en kompis i skogen eller låta henne bo kvar i huset m nya ägare. Därför tog naturligtvis jag över den försummade, deprimerade och feta katten. På 3 mån. lyckades han förstöra katten också…
Den här glada, kontaktsökande mejlaren hotade alltså med advokat, tingsrätt, psykolog och polisanmälan för en dryg månad sen - bara för att jag satte ner foten. Satte tydliga gränser.
Oss emellan 
vore det bättre om han bara försvann. Drog till sitt nästa offer och lämnade mig och barnen ifred. Igår satt min yngste son (med funktionsvariation) och beklagade sig över “pappas nya tjej” som jag börjar misstänka är i landet olagligt och typ säljer sig för giftermål och uppehållstillstånd och kan lika gärna bli hans nya “mommie” imorgon, liksom.
Jag går hos en psykolog och hon sa såhär:
“Du har inget med hans liv att göra längre - skönt! - men p.g.a. barnen lägger sig inte din stressnivå eftersom du får städa upp efter honom (för hos mig slappnar de av och lättar sina hjärtan)… Samt att du kommer aldrig att läka fullt ut så länge han gör sig påmind (vilket han gör ca 1 gång i månaden) och det är nog tyvärr uttänkt så”.
Jag känner med er som har skrivit, tack för att ni delar med er. Jag känner igen mycket av det ni beskriver. Det var över ett år sedan jag avslutade det nu. Jämfört med många andra kom jag lindrigt undan då det inte var så långvarigt och vi inte har barn tillsammans. Men usch vad trasig jag var…
Några av mina strategier för att bryta traumabondet och komma ur den kognitiva dissonansen:
• Noll kontakt i den mån jag kunde påverka, blockade överallt.
• skrev ner en lista på allt han gjort, denna plockade jag upp och läste när jag bara mindes de fina stunderna.
• Fokuserade på när jag tänkte på honom, att inte bara minnas utvalda delar utan hela bilden. Hur han varit under hela förhållandet, det är den han är.
• Slutade förebrå mig själv, jag visste inte bättre då. Nu gör jag det och jag kan säga att jag är tacksam för det idag.
Alla kan göra misstag. Men att göra illa sin partner på samma sätt om och om igen är otroligt destruktivt. Att söka upp och ljuga för att åter få såra på samma sätt är vidrigt. Människor med empati, som är självreflekterande och rannsakar sig själva beter sig inte på det sättet.
Tack för att du delar med dig❤️
Det behövs verkligen.
Så skönt att läsa att det finns dom som kom ut hela på andra sidan.
Och att det finns styrka att stå emot även när det är som värst.
Idag har jag en -Allt är förlåtet dag-
Saknar enormt och får fokusera för fullt på strategierna.
Gör så ont och är så jobbigt!!
@Andas, jag lider med dig. Önskar att jag kunde ta en del av din smärta för en stund.
Du är stark, tänk så långt du har kommit! Alla nya insikter och hur mycket du utvecklats. Det kommer att bli bra, jag lovar!! Stegvis kommer det att bli bättre, håll dig till det du bestämt dig för och lita på processen.
Hjärtligt tack❤️
Ja det är inte klokt att det skulle kunna bli så här i vuxen ålder!
Vi är liksom 40+ och 50+
Trodde verkligen att jag hade mer koll på sunda relationer än vad jag hade!
Det trodde jag också, jag runt 40 år. Detta var en man jag mötte när jag varit separerad från min make i några månader (18 års förhållande).
Men oj så många insikter jag har fått om mig själv och varför jag har agerat som jag har gjort, hur han kunde nästla sig in och manipulera som han gjorde. Beteenden jag har lärt mig sedan barndomen, vissa saker i mitt äktenskap och senare med denne destruktiva man. Jag har verkligen tvingats rannsaka mig själv för att läka. Det var väl först då, när jag vände fokus och frågor till mig själv som jag verkligen var på god väg.
Han försökte manipulera mig tillbaka senast för två veckor sedan, använde sin son. Är så lättad att jag inte känner någonting längre, inte ens oro för vad han kan tänkas göra. Han kan inte nå mig och jag ser honom helt och fullt för den han är och vad han försöker göra. Logik och känsloliv i synk utan dimma. Min verklighet utan hans manipulationer. Kan jag så kan vem som helst.
Underbart att läsa! Det ger mig styrka❤️
När du/han lämnade, led du också mycket av saknad/abstinens?
Kul det där med att försöka genom sonen, min försöker genom sitt husdjur!
Som sagt, mycket insikt har jag fått nu, hittat strategier som hjälper mot det värsta men jobbar på att hitta fler.
Men jag är precis i början av avgiftningen, så vet inte hur långt mina strategier och min insikt kommer att hålla.
Men jag ska göra allt jag kan.
Nu ska jag bli fri från känslor för en väldigt giftig person.
Oh ja, absolut! När jag lämnade honom så var jag tvungen att avgifta mig från den kemiska cocktail som han frambringat genom all manipulation.
Träning var en livlina för mig, i kombination med att läsa på och jobba med mig själv.
Vet du, början är absolut värst. Man är ju som i en dimma och kan inte riktigt tänka klart. Eller så var det i alla fall för mig. Allt eftersom jag kom längre ifrån hans grepp så kom jag till fler insikter, mindes händelser som jag förträngt och kunde se verkligheten som den var. Att kunna se manipulationerna.
Du kommer att fixa det, lita på vad du har bestämt. Att det är rätt. Även om det känns fel. Jag vill inte förringa vad du skriver, men det är inte säkert att det är känslor det handlar om för dig. Det är lätt att förväxla hjärnans behov av de kemiska substanserna och känslor. Varför skulle du ha känslor för någon som inte behandlar dig väl? För någon du inte kan känna dig avslappnad och trygg med?
Du är värd så oerhört mycket mer!
Vet inte om jag gjort detta rätt😜 men vilken bra mening. Försöker ta det till mig. För just så är det med mig. Har gått på tå i evighet… handlat, fixat mat, allt för att han skall ha det bra…ändå räckte det inte
Tack för dina ord. Förstår att det måste vara svårt, mår du ok?
Det är ju det som är risken när vi fokuserar för mycket på vad alla andra behöver och vill. Vi glömmer bort att fokusera på vad vi själva behöver och tycker att vi förtjänar för att må bra.
Det räckte inte skriver du, men skulle du verkligen vilja välja honom då?
Exakt! Det behöver inte ens handla om känslor längre, inte äkta sådana.
Jag är också övertygad om att det sitter mer i hjärnan än hjärtat.
Och har även med anknytning att göra.
Vi knyter ju an till en partner på ett sätt som vi inte gör till vänner, syskon eller förälder i vuxen ålder.
Det var hos sin partner man hade närheten, famnen och det intima.
Och som du skriver @mamma_mu man har kämpat så, man har gjort så mycket för en person för att den ska må bra som sen inte var värt nånting för dem.
Så det är än fråga väl värd att fundera på som @EvaLi1 ställer… hade vi valt den personen?
Tack, jag mår ok. Upp och ner, men bättre nu än för en tid sedan. Snart 5 månader sedan… Men 36 år med samma man sätter djuuuupa spår. På gott och ont. För 10 år sedan bodde vi 2 år isär. Denna gång är det mera definitivt. Nej, vill inte ha honom tillbaka men saknar honom ändå.
@EvaLi1 du skriver också att första tiden är värst.
Jag har ju aldrig kommit så långt.
Varje uppbrott har varat mellan ca 2 veckor - 2 månader.
Som mitt mönster har sett ut vid varje uppbrott är ungefär:
Vid uppbrottstillfället gråter jag enormt, gör så ont.
Sen är det som att något självbedövande ämne sätter in, det gör fortfarande ont men det är som att man även blir lite speedad och gör saker, kan skratta och känner att det är nog nu, nu vill jag inte ens mer själv.
Detta är under första veckan.
Andra veckan börjat bli mer jobbig, saknaden börjar komma, ångestkänslor, stresspåslag. Men här har han ofta hört av sig igen, jag har fått en liten dos av bekräftelse och då går några dagar lättare igen och jag tror åter igen att jag är stark.
Sen kommer ångesten igen och jag bara väntar på ett tecken från honom så jag kan må bättre igen, så håller det på tills vi blir ett par igen.
Men vid ett uppbrott för inte så längesen så blev det helt tyst i 30 dagar, det var det värsta jag varit med om…
Första veckan gick ju som vanligt ganska okej.
Tror nog nånstans att han kommer höra av sig.
Andra veckan börjar ångest, tårar och stress och tankar som att nu måste han väl höra av sig snart.
Tredje veckan då blev varje dag bara värre och värre, jag rasade i vikt, jag hade enorma abstinensbesvär och började ta till mig att det faktiskt var slut, att han inte vill ha mig mer på riktigt, att vi aldrig mer kommer att höras.
Och jag minns så väl dag 30 innan han hörde av sig på kvällen.
Jag låg i soffan på förmiddagen och vred mig av smärtor och abstinens, jag grät som att jag skulle ha förlorat ett barn, jag kunde verkligen inte ligga still, det var som man sett på teven när någon stängs in i ett rum för att avgiftas från droger, på samma sätt vred jag mig av smärtor inom mig, fullständig panik, ohämmad gråt, svetten rann men ändå frossade jag, jag skrek hans namn i en kudde, skrek att han måste höra av sig nu, ångest som gjorde att jag hyperventilerade och jag minns att jag tänkte att nu dör jag snart, nu går jag sönder på riktigt.
Den upplevelsen har satt djupa spår inom mig, det var det värsta jag någonsin upplevt och också blivit totalt livrädd för att få uppleva igen och tyvärr det som håller mig kvar hos honom än mer, för jag vill aldrig dit igen.
Så den känslan när han hör av sig några timmar senare, var den mest befriande känsla jag upplevt, det går inte beskriva men jag fick liksom ett lugnande medel då, och kunde andas ordentligt igen.
Då var det omöjligt att motstå honom.
Och tyvärr det som skrämmer mig nu.
Jag vet att jag måste igenom det.
Och nu har jag åtminstone hittat tankesätt och strategier för att kanske inte behöva hamna i ett sådant fruktansvärt tillstånd igen.
Jag hoppas verkligen det.
Men jag kan heller inte sluta fundera på vad som hade hänt med mig om han inte hört av sig just då, om jag hade fortsatt att hamna i sån abstinens? Om det hade eskalerat och blivit ännu värre för varje dag? Eller om det var toppen på isberget och sen blivit bättre?
Så enligt mitt mönster så blir det värre ju längre tiden går, den första tiden då alltså.
Men sen har jag som sagt inte kommit längre nångång.
Nån som känner igen mönstret??
Eller hur såg det ut för er när tystnad upp stod?
Processen i Noll kontakt??