Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Inser nu att jag kommer att missa mycket i barnens liv

Anar en viss bitterhet! :wink: Förstår att ni måste vara jätteglada över att vara av med dessa odugliga män. Hur kunde ni gifta er med dem från början? Mitt ex fungerade bra med barnen. Jag var glad över varannan vecka. Visst vi hade väl vårt innan allt hade satt sig, men jag kunde lämna barnen och veta att de hade det hur bra som helst. Kanske inte enligt “min bok” men det fungerade ändå. Tror att mycket i det är forumet borde läsas av nyförälskade i fasen att bilda familj, finns mycket att lära. Just det här att kvinnan oftast ser sig själv som familjens projektledare och inte släpper in mannen. Hur jämlika vi än tror att vi är så får man sina givna roller, jag tog på mig hemmet och blev martyr utifrån detta. Då vi separerade var jag glad och skadeglad över att kunna lämna över föräldramöten, matsäckar, gympapåsar, försäljningar och allt annat som jag bara avskydde, till exet. Men han klarade det! Så märkvärdigt var det inte men det tog en jäkla massa tid. Jag älskade mina barnveckor men även mina egna veckor.
Idag är barnen vuxna och självständiga individer. Verkar inte ha några trauman ifrån separationen, de fick två lyckliga föräldrar på olika håll. Förra året firade vi jul tillsammans jag, mitt ex, våra vuxna barn, hans nya fru och deras lilla bebis, fungerade hur bra som helst. Vi har följts åt genom livet födelsedagar, konfirmationer, student och även i vardagen. En gång i tiden valde vi varandra och älskade varandra, men livet förändras och bara för att man en gång har valt varandra innebär inte det att man väljer varandra igen och igen och igen.

1 gillning

Skyldig! Ja hos mig finns det bitterhet, och det får det nog göra ett tag. Det som hänt mig har hänt och jag försöker acceptera det, men det är väldigt svårt att bli huggen i ryggen av den man älskar för det är så det känns. Svårt att gå upp varje dag. Mardrömmar. Svårt att äta. Ledsna barn. Ja, jag är bitter för det hade inte behövt vara så här. Jag önskar exet all olycka just nu. Det får vara så ett tag. Kul att du kommer så bra överens med ditt ex men alla historier ser olika ut och man har olika förutsättningar. Sen kanske det har gått längre tid för dig. Jag är knappt tre månader in i processen. Tror det är viktigt att få känna det man känner och få ut det. För i längden vill jag inte vara bitter… Men det får komma längre fram. Just nu försöker jag hålla mig uppe…

6 gillningar

Hej MissCilla och Esther!
Verkar som om du och jag är lite i fas samt vi har en hel del gemensamma erfarenheter. Allt är bräckligt ja, och det är otäckt att inte veta vad han ska ta sig till härnäst. Tror inte att han planerar att det ska skita sig för mig eller jävlas med flit, vet bara att han inte har något konsekvenstänk eller framförhållning.
Det där med att han inte har gjort något hemma och klagar på att han känner sig som en vaktmästare gör min också. Inte ord för ord men det vänd aldrig något och det pustas och suckas och protesteras så fort han ska göra ngt. Har aldrig haft ordning på grejorna vilket är typiskt för ett vuxet barn. Antingen är de pedantiska eller som i mitt fall slarviga utav bara hel…te.
Med den mamman din har så skulle det inte förvåna mig det minsta om han är ett vuxet barn.
Esther då det gäller något att skratta åt sa min äldsta att magen måste ju ta emot när han dansar samt att bugg passar honom bra för att han kan bara stå och vänta medan tjejen dansar runt honom.
Idag skrattade jag då jag pussade och kramade om min yngsta (den äldsta är inte hemma) för att hon är så fin och för att jag är så tacksam att jag har mina två barn. Att han inte kan se det uppenbara sina egna barn mitt framför ögonen, det är den verkliga tragedin.

EMU! Ja mitt ex har haft problem med samlande - lådor med bra att ha grejor överallt. Och vad gör svärmor? Dumpar ännu mer på honom - som att ge alkohol till en alkoholist om du frågar mig. Ja mitt ex är som ett stort barn och det har han varit alla de år vi varit ihop. Och nu när jag inte är kvar skyndar sig hans mamma att upprätthålla barnet i honom. Helt sjukt om du frågar mig. Jag pratar gärna med min älskade mamma och hon ger råd o stöd, men hänger upp tavlor till mig eller bestämmer vilka möbler jag ska ha eller lagar mat eller putsar rutor åt mig det gör hon INTE, för jag är vuxen och det vet min mamma om. Tror EMU att det skriker medberoende om kärringen, och om mig med. Och med den yrkesroll jag har är det ännu jobbigare att inte vara där, att inte fixa eller hjälpa till… Det var inte så här mitt liv skulle se ut…
Glad EMU att du har stunder när du kan skratta o vara tacksam. Det har jag också börjat kunna göra nån gång emellanåt

Hej MissCilla!
Det var inreda här ditt liv skulle se ut och det kommer det inte att göra heller resten av ditt liv. Om du är medberoende och erkänner det så har du kommit så långt. Att du dessutom jobbar dig igenom sorgen istället för att fly från smärtan är också något som styr dig mot tillfrisknande.
Mannen försökte ju att såra mig i onsdags, men jag mådde faktiskt bättre då han hade åkt än då han var i min närhet. Med det inte sagt att jag inte tvivlar eller inte har ångest. Bara att ibland ser jag ljusning.

1 gillning

Usch, sitter på ett tråkigt hotellrum å längtar ännu mer efter barnen än vanligt. Tidigare när man varit iväg så här har man alltid haft familjen att ringa hem å kolla läget med nu känner jag mig bara så otroligt ensam…

Visst kan det finnas mer bitterhet hos vissa av oss. Kan ju också ha att göra med hur man blir lämnad… Både jag å barnen har otroligt svårt att ta sveket som x:et/pappa utsatt oss för. Pratade med en samtalsterapeut igår å han pratade om att svek kan vara en mycket svårare känsla att tackla än sorg. Jag å många andra här har bägge två att dras med…

1 gillning

Japp myranmamma sveket är för mig ogreppbart. Precis som jag inte riktigt vill fatta. Börjar bli lite “vant” nu att se exet som en stor svikare o lögnare. Vaknar oftast med att jag vet att jag numera räknar med mig själv och ingen annan. Innan vaknade jag o det tog en stund innanmin hjärna hade lagt pusslet. Tror hjärnan bearbetar en del på natten…

1 gillning

Hej Pia,

Känner exakt samma sorg att inte kunna vara med barnen varje vecka. Min fru gjorde klart för mig för ett par veckor sedan att vi var klara med varandra, att hon ville skiljas efter 13 års äktenskap. Vi har två söner på 8 respektive 12 år. Den yngre är rätt cool och menar att det kommer att gå bra ändå. Den äldre är av en känsligare sort och för honom är det tuffare att acceptera.

Känner mig tom, men har accepterat att det sker, vi har heller inte, de senaste åren, haft ett så fantastisk relation. Vi är så olika och har driftat isär.

Men att vara den som blir lämnad är, trots att man med perspektiv känner att det här är det ända rätta, tufft och ett hårt slag för självförtroendet.

Det är faktiskt inte min stora förälskelse som väljer att gå och det låter kanske märkligt, men så är det. Sorgen och tomheten man känner är främst att lämna det Invanda, framförallt att inte ha tillgång till barnen varje vecka. Att gå in i något nytt som man ska bygga själv från grunden igen, 44 år gammal. Men jag har börjat teckna hur jag vill ha det om 1-3 år och där finns mitt i allt osäkert också något som är spännande.

En dag i taget, Pia!

Styrkekramar!

3 gillningar

Jag HATAR det här!!! Jag vill inte ha mina barn VV å så kommer de de hem å pratar om vad HON har gjort som stjäl dem ifrån mig VV. Jag HATAR henne å vill inte ha henne i närheten av mina barn - det gör fysiskt ont att höra om vad de har hittat på under veckan jag inte fått vara med…

1 gillning

Myranmamma jag känner med dig! Vet ju att jag själv kommer att hamna i den sitsen med en dag. Jag tycker det gör ont bara att vara den som inte får vara med. Finn ett fel och jag var felet i familjen. Så det måste vara mycket jobbigare när man dessutom måste ha en ny inblandad med. Ibland känner jag att kan han inte bara gå och dö så jag kan ta hand om barnen ensam. Låter fruktansvärt men det är ärligt så jag känner det. Stor kram till dig från mig

Tack MissCilla! Ja, jag vet inte hur många gånger jag har önskat livet ur honom… Då hade man “bara” haft sorgen att hantera å inte sveket också…

1 gillning

Hej Atlas!
TACK för att du skrev den här stärkande meningen…de orden tar jag med mig…just den här natten behövde jag så väl HJÄLP att TÄNKA FRAMÅT…hade blivit väckt och fått svårt att somna om efter att ha läst ett jobbigt sms fr min exman…
“Men jag har börjat teckna hur jag vill ha det om 1-3 år och där finns mitt i allt osäkert också något som är spännande”

2 gillningar

Hej Dalkullan,

Ja, vilket helvete det är att vara mitt uppe i det. Dessa pendlande känslor, att man tar på sig skulden för att det skett, att man inte kommer att få umgås med barnen varje vecka etc.

Jag har precis släppt det hopplösa läget där man tänker, varför kan vi inte försöka få det bra?
För det har vi gjort förut, gått i familjeterapi vid tre tillfällen, men faller tillbaka i gamla trista beteenden igen efter en tid.

Jag hälsar på och bor hos mina syskon nu över julen, är borta två veckor. Otroligt tufft att inte få vara med barnen över jul, men känner att jag behöver komma ifrån det plågsamma, ifrån min fru.

Det här kommer att ta tid, vara smärtsamt ännu en tid, inte minst så länge man bor i samma hus. Därför är det min övertygelse att man, för att klara av det, måste teckna upp målbilder i hur det kan bli längre fram. Där ser jag möjligheter och fördelar som inte minst kommer att vara bra för barnen, hur märkligt det än låter. Det handlar nu om att frigöra sig från känslan att livet man levt i äktenskapet med vanor och vardag, hus och gemensamma vänner, bara är ett sätt att ordna tillvaro på. Är övertygad om att det finns fler sätt att leva på som är bättre. Nu handlar det om att övertyga sig själv och tro på det också. Det är ju som bekant så lätt att tex vakna på natten och få en känsla av ångest och bli offer för situationen och känna hopplöshet.

Men alla skärsår läker, även de djupa, men det tar tid. Ärret får man sedan leva med och se som en påminnelse om att man inte vill landa där igen och vis av erfarenhet ser man till att undvika situationer och beteende som orsakade det.

Kram

2 gillningar

Jag ska också försöka måla upp den bilden om hur jag vill ha det om en viss tid. Har letat efter hjälp att komma dit dock utan att lyckas… Är det så tabu att tycka illa om den personen som har varit involverad i att ta min familj ifrån mig att det inte skrivs något om hur man kan hantera dessa känslor av hat (eller vad det nu är) när de kommer? Barnen berättar ju inte om henne av illvilja men det gör ju fysiskt ont att höra att hon umgås å har roligt med mina barn när de inte är hos mig… Någon som har något tips?

Hej Myranmamma!
Inga tips tyvärr hur du ska låta bli att känna som du gör. Jag förstår dig så väl. Hade kunnat vara jag. Jag är verkligen inte en förlåtande person. Det enda jag kan säga att det är tillåtet att känna som du gör. Hata henne och honom för all del men försök att inte fastna i hat och bitterhet. Inte för deras skull utan för din egen. Hans mamma fastnade i bitterhet och hon sitter kvar där än idag efter 40 år.
Det går liksom inte att komma framåt och utvecklas när man är bitter. Är som om tiden springer ifrån och vaknar man upp en dag märker man att man ältar samma saker, finner syndabockar för att saker blev som det blev och har slutat att ta ansvar för sitt eget mående.
Det här är kanske inte vad du vill höra, men jag tror att det i mångt och mycket handlar om vilken inställning du bestämmer dig för att hålla. Försmådd, offer eller ansvarstagande för ditt eget mående.
Därmed inte sagt att du inte blivit illa behandlad eller att du givetvis har rätt att bli sårad och arg.

4 gillningar

Tack EMU för dina kloka ord. " Det går liksom inte att komma framåt och utvecklas när man är bitter". Man finner syndabockar… .jag känner någon som skyller jämnt på mig…han skyller på sina Xs. Jag skulle inte bli förvånad om han skyller på mig för att han är ensam osv.

BDC

Hej Baby_Don’t_Cry!
Jo, du kan nog räkna med att han skyller även sin olycka på dig eller någon annan. Är ju så mycket lättare än att ta tag i sitt liv och ansvar för sina handlingar. Jag är långt ifrån något helgon, men jag är väl medveten om att jag inte alltid behandlat mitt X föredömesgillt. Har tvärtom varit väldigt hård och krävande, och någon gång ska jag försöka att säga det till honom, men först ska jag försöka att visa det i handling.

2 gillningar

Väcker liv i den här tråden igen då mina tankar kring saknaden av barnen gäckar mig idag.
Hur har det gått för er? Hur klarar man att leva med all tid med barnen som går förlorad, där man inte har någon kontroll och insyn? Livrädd för att han ska bilda lycklig familj med våra barn och jag kommer att stå där bitter och ensam.

1 gillning

Mamma79! Det är väldigt jobbigt och jag saknar dem mycket när de är hos sin pappa. Men jag försöker på mina lediga veckor att ta ansvar för mig själv och mitt mående. Träffa kompisar, se en bra film, äta ute, shoppa etc. För det ansvaret har jag inte tagit innan, tagit ansvar för alla utom mig själv. Sen när barnen är hos mig försöker jag göra det så bra som möjligt. Jag har inte valt denna situation själv, men den bästa hämnden är att leva väl…

2 gillningar