Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

Inser nu att jag kommer att missa mycket i barnens liv

Nu 2 månader efter flytten inser jag att jag kommer att missa så mycket i barnens liv. De ändrar sig en del på en vecka och det gör så ont att inte få vara med dem varje dag. Mina barn är 7 och 12 år gamla. Jag och pappan skiljs efter 20 år tillsammans. De sista åren ett helt kärleks löst liv. Har nu nattat barnen och börjar redan fasa för när de skall åka. Hur skall jag klara detta. Hur har andra klarat det?

3 gillningar

Jag förstår dina känslor! Jag tycker det är så svårt när det är dax att lämna barnen. Att gå från att ha full kontroll till att inte ens veta om de kommer till träningar å gör läxor, men man vänjer sig nog. Känns nog lite lättare nu, har hållt på så här tre månader nu…

2 gillningar

Jag håller med Pia! Bara det att inte finnas där när de är sjuka utan få reda på det i efterhand. Jag kommer aldrig att komma över just den punkten med barnen. Exet kan dra åt helvete men barnen vill jag få vara med alltid. Mina älskade fina barn som nu åker fram o tillbaka som en jojo.

2 gillningar

Sjukdom bör man väl rapportera till den andre vårdnadshavaren. Så är överenskommet mellan mig och i***ten jag var gift med.

3 gillningar

Saknar mina älskade barn något så kopiöst idag. Somnade på soffan å drömde om att de låg å sov i sina sängar å när jag vaknade å de inte låg där fick jag panik innan jag kom på att de är hos sin pappa… Känns inte som att man någon gång kommer att vänja sig vid att inte ha dem hos sig alltid…
Läste lite i en annan tråd om förlåtelse å jag är inne på det också å jag tror att jag har kommit till att jag kan för mig själv förlåta mitt x för att han lämnat mig, men jag ser inte hur jag någonsin ska kunna förlåta honom för att han tar mina barn ifrån mig varannan vecka. Saknar dem sååååå!

2 gillningar

Fina myranmamma! Jag förstår det där med längtan efter barnen och där håller jag med dig att det blir mycket svårt att förlåta det. Jag tänkte mest på förlåta det att han lämnade på ett så fult sätt… Kram till dig!

1 gillning

Min värsta farhåga är att den yngsta ska vilja bo hos pappa i framtiden. Den äldsta kommer aldrig vilja bo hos honom.

Det är också en farhåga jag har. Pappa bor mer centralt som några år när det börjar hängas med kompisar kanske den bostaden är mer attraktiv, men den dagen den sorgen, då får väl jag också flytta in till stan…

Tankarna gled iväg härom dagen. Hur skulle mitt ex och svikare hantera om ett av barnen ville bo heltid hos honom? Det skulle han aldrig gå med på för då hade inte HANS liv fungerat. Han bor i nya kvinnans boende i storstan på mina barnveckor och reser i jobbet dessa veckor så att han kan vara präktig och ha barnen varannan vecka. Så om någon av dem skulle fråga hade han bekymrat rynkat pannan och nekat dem. Det hade aldrig fungerat med hans jobb och inte om han vill vara med henne. Hon och hennes barn hade aldrig valt att flytta utanför stan. Där ser man var fokus ligger. Jag fann lite frid i denna tanke.

Nej att ha barnen på heltid hade inte passat in i deras egovärld just nu! Jag blir så ledsen när barnen hela tiden får komma i andra hand på hans veckor. I helgen missades två träningar för barnen av två möjliga… Första snön kom utan att det tigs fram några vinterkläder (trots att de finns hemma hos pappan, jag har inga här) å barnen skickades till skolan i måndags i nästan 10 minus i vanliga gympaskor??? Dottern sa när hon kom till mig att hon hade frusit om fötterna så att det gjorde ont! :cry::triumph: Jag fick flänga iväg hastigt å lustigt å köpa lite vinterkläder… svårare än så var det inte faktiskt, det var fixat på en halvtimme men var tydligen för svårt för honom att fixa på en hel dag… Vet inte om man ska skratta eller gråta?!

Myranmamma jag vet vad du menar. Men i alla år har jag skött det där och nu fallerar det. Jag är rak mot honom o fick bla säga till häromdan att sonen måste duscha. Sen efter det har jag inte behövt nämna det igen (han hatar att få tillsägelser). Det är synd bara att barnen ska hamna så i kläm.

Ja listan kan göras lång…Sedan ska du se att exet ska vara en präktputte av rang för att demonstrera hur duktig han är. Springa på föräldramöten och sånt som han aldrig gjort förut. I början meddelades jag alla duktigheter som om jag skulle bekräfta honom. Men jag mötte det med tystnad.
Nu i dagarna flaggade sonen för att han nog inte “orkade åka med på pappas alla planerade resor” och idag fick jag veta att han inte frågat barnen utan bara informerat dem om resor han planerat. Typ gilla läget! Så här blir det! Och inget kan man göra. Det är bara att hoppas på Karma och göra så rätt man bara förmår själv.

1 gillning

Esther! Jag har samma känsla att exet nu gör massa saker som han aldrig gjort under våra 15 år, och jag har funderat väldigt mycket på vad det beror på. Han vill också att jag ska se att han är bästa pappan. Men det gäller även saker som att städa laga mat etc. Fattar inte varför han inte kunde gjort det innan??? Nån som har en vettig förklaring?

3 gillningar

Hej tjejer!
Mannen i mitt fall har inte gjort en enda ansträngning för att visa sig präktig inför mig eller barnen. Kanske han låtsas om ngt annat gentemot andra. Trots att det förstås stör mig att barnen inte är viktigare för honom så att han anstränger sig för att visa att de är viktigast för honom så bekräftar det ju samtidigt att han är en skitstövel (milt uttryck).
Samtidigt tror jag inte han har förmågan nu. Han har lika rörigt i sitt nya hem som han alltid haft i vårt gemensamma. Dessutom är han ju inte fokuserad på annat än sin jakt och honom själv.
Jag förstår dock er frustration, känns tror jag som att han inte älskade er tillräckligt för att hjälpa till innan, men nu visar han sig på styva linan och får kanske dessutom beröm från andra samtidigt som det känns som om han vill trycka till dig. Handlar liksom inte om att göra det för barnen utan bara för att boosta sig själv få dig att känna dig ovärdig och oälskad.
Jag känner också så ibland och har gråtit floder över att han inte älskade mig lika mycket som jag älskade honom. Läste en sak som jag använder som ett mantra. Vi väljer själva att låta andra såra oss. Låter enkelt, men förstås är det inte det. Jag blir sårad, men när jag lugnat ned mig kommer jag ihåg att jag själv valt att bli sårad och då är det lättare att släppa samt att inte bli sårad nästa gång i en liknande situation. Särskilt då det gäller mannen har jag en tendens att släppa ned garden, men nu vet jag ju att det är väntat att han kommer att försöka att trycka till mig både medvetet och omedvetet, men visst svider det. Det har hjälpt mig fast det tar som sagt tid.

1 gillning

EMU! Ja precis så känns det samtidigt som jag undrar om jag hindrat honom från att göra allt han nu gör?? Till mig klagade han jämt på allt han skulle göra och att han var som en vaktmästare hemma. Men nu då? Nu kan han minsann. Det är så oerhört sårande. Denna veckan som gått har jag haft två av de allra svåraste dagarna i mitt liv… Tur man inte vet i förväg vad man måste och ska gå igenom…

Hur jag blir behandlad kan jag ta, men när barnen blir utsatta är det väldigt svårt att ta ett steg tillbaka och bara låta det ske. Men man är maktlös så det är spilld energi. Jag försöker kämpa på och hoppas att saker och ting löser sig med tiden. Det har redan gått mer än ett år det går i alla fall inte på fel håll. Då och då får jag bekräftelse på att det inte var en sund relation även om jag trodde det förut. Att han alltid småljugit och undanhållit saker, oftast löjliga saker, för mig det visste jag och eftersom han är ganska genomskinlig har vi mest skojat bort det. Och fortfarande får jag aha-upplevelser från tiden runt separationen. Som idag när jag försöker ta bort ett extra googlekonto från min telefon och det tydligen inte går utan att återgå till fabriksinställning. Då fattar jag plötsligt varför surfplattan fabriksåterställdes och dotterns alla program och annat försvann strax innan han flyttade (för att rå sig själv som han sa). Tänkte han överhuvudtaget på dottern då?

1 gillning

Jag har fått många skratt just pga av detta. Den återupplivade ungdomen, inlines, rockklubb mitt i (barn)veckan, rock-posters, kvällsträning (innan han kör hem till barnen) samt lågprisvaruhus och klädstil som han tidigare smädat och föraktat…tänk att jag har hindrat honom från detta i 20 år!!! Där får jag plötsligt lugn och frid i min egen trygghet.

1 gillning

Gillar din attityd Esther!! Min har helt plötsligt satt upp en förstoring av sig själv från studenten. Jag höll på att dö när jag såg det. Tror hans mamma har ett finger med i detta… Fick verkligen kväva skrattet som bubblade upp inom mig…

1 gillning

MissCilla(och ni andra); Spara den känslan av det bubblande skrattet. Jag brukar plocka fram detta när jag retar upp mig riktigt mycket eller är bittrare än bitter. Favoritbilden är ifrån senaste utvecklingssamtalet med exet i sin businesskostym och blåa skoöverdrag.

1 gillning

Ha ha ha så kul!!!