Hur vet man?

Lämnare
1

Jag har gått och grubblat över mitt förhållande i 3 års tid nu. Vi har varit ett par i 18 år och har två barn under 8 år. Vi blev tillsammans när vi var 18 år.

Han är snäll omtänksam och efter parterapi och tid isär där vi bodde på olika ställen har han verkligen jobbat på sig själv. Numera är det jämställt hemma med sysslor och liknande, han är bra med barnen och har verkligen tagit tag i det han behövde jobba på. Det är snarare jag just nu som har en del att jobba på, och för min del är det den känslomässiga delen som jag behöver jobba på, att vara mer kärleksfull mot honom.

Problemet är att jag har så svårt för just detta att vara kärleksfull mot honom på det sättet. Jag har inget behov av att vara själv med honom längre, medans han längtar efter det. Jag är hellre själv eller med en vän. Jag kan ha ångest inför sex och hade hellre varit utan. Vill absolut inte kyssas eller vara nära på något sätt, jag är hellre utan. Såhär har jag känt i 5 år. Det är inte dåligt under sexet och han pressar mig inte. Innan var det press då han var missnöjd. Jag älskar och tycker om honom som pappa till mina barn och som en nära person men jag vet inte om jag längre älskar honom som en partner. Hur ska man veta ? Kan de kärleksfulla känslorna komma tillbaka och är detta kanske normalt i en lång relation? 5 år känns dock som en väldigt lång svacka när det gäller det intima.

Jag har också en så stor längtan efter att få vara själv och bestämma själv men vet att jag kommer sakna och sörja familjelivet väldigt mycket.

3 gillningar
2

Av det jag läser, så tror jag du redan vet svaret. Att fundera över relationen i tre år är ett tecken i sig. Och tro mig, jag känner igen mig. Träffade mitt ex när vi var 17 och skildes 20 år senare. Jag var i fas att vilje prova särbo, han bad om skilsmässa innan.

Men mitt råd är att fråga dig själv om han gör dig lycklig. Ger han dig det du behöver för att må bra?

Även då motsatt, kan du ge honom det han behöver?

2 gillningar
3

Man är inte på ljusröda moln hela tiden i ett långt förhållande. Det går upp och ner. Då den ena är mera nere brukar den andra vara mera ”på” och sedan tvärtom. Ibland går det så bra att båda är i läget ”på” och då har man en bra period :grinning:
Jösses vad människor söker efter något perfekt med attraktion varje dag. Livet med någon vid din sida är också vänskap, tillhörighet, gemenskap… och mycket mer.

6 gillningar
4

Jag har inga orealistiska föreställningar om att allt ska vara perfekt hela tiden. Men om man i fem års tid känner att man inte vill vara intim med sin partner på något sätt (ingen vilja av att gå på dejt osv) och att kyssas känns nästan motbjudande så undrar jag om detta verkligen är en fas. Vi har varit igenom andra faser där en är mer på och en mer av, men nu känns det som ett konstant läge för mig. Och jag tycker han ser bra ut, han är snäll och anstränger sig som sagt.

Samtidigt är han en så nära vän och jag värderar det och familjelivet högt. Men är det rättvist mot någon av oss ?

2 gillningar
5

Om du säger detta till honom? Jag förstår att det är svårt, nära på omöjligt. Särskilt med det arbete som du ser att han gjort. Men om alternativet är skilsmässa så är det kanske värt att ta upp även detta innan?

Det kanske är så att ni båda kan vara mer nöjda med det än att vara för sig? Att båda kan få valet kring detta? Om du nu själv kan tänka dig vara kvar tillsammans på de premisserna såklart.

Kanske köra varannan vecka men under samma tak för att ge mer frihet? Det finns så många olika konstellationer av relationer idag så varför skulle inte en föräldravänskapsrelation fungera.

2 gillningar
6

Känner igen mig lite här. För min del började det med för ca 1 år sedan och jag började känna mig obekväm med min fru, mest hela tiden. Lusten till närhet, ömhet och umgänge med frun började avta. Trodde först jag var i nån 40-års kris typ… Men, känslan höll i sig och blev hela tiden starkare. Efter ett tag kom jag på mig själv med att börja drömma om ett annat liv, antingen som singel eller med en annan kvinna. Dessa tankar kom oftare och oftare…dygnet runt. Jag började inse också att jag trivdes som bäst när min fru inte var med. Till slut insåg jag att jag inte är ett dugg attraherad av henne längre och inte har några känslor alls kvar. Vårt liv är enbart ett dagligt arbete med att sköta familjen och våra karriärer. Jag började inse att det var roligare att umgås med nästan vem som helst, utom min fru. Jag tyckte det var väldigt skönt när hon åkte bort och jag fick vara själv.

För ett par månader sedan började jag känna mig rent av olycklig, då ställde jag mig själv frågan; Är det verkligen såhär det skall vara? Skall jag leva såhär i kanske 40 år till? Bli gammal, bitter och undra vad tusan jag gjorde av mitt liv? Mitt svar på den frågan är NEJ! Livet är helt enkelt för kort för att vara olycklig. Där någonstans började mina tankar om skilsmässa gro ordentligt.

Nu har jag bestämt mig för att ta tag i saken, då jag är på nivån att jag tänker på detta hela tiden. Gör jag inget åt det blir jag nog galen till slut och detta kommer äta upp mig inifrån. Måste bara våga och komma till skott…

Som jag ser det är inte 5 år en fas som går över. På det som du beskriver så skulle jag spontant säga att det nog på allvar är dags att fundera på hur du vill gå vidare med livet. Rätt vad det är så sa det gått några år till och sedan undrar du vart livet tog vägen…

Värt att fundera på också är om du tror att det finns någon chans att rädda ett förhållande? Om du inte tror det - ja, då har du ju svaret.

Det är viktigt att vara lycklig!

Mina tankar….

6 gillningar
7

Nej det är inte ett alternativ, jag måste bearbeta detta inom mig och sedan försöka komma till ett beslut. Acceptera att det är såhär det är eller skiljas.

8

Känner du fortfarande kärleksfulla känslor mot din fru? Att du tex kan känna kärlek fast som mot en vän eller annan nära person ? Men kärleken som man har mot en partner är borta?

Jag vill vara lycklig, men vill också att barnen och min partner ska vara lycklig. Nu är dom det men om jag berättar hur jag känner kommer det splittras och förstöras.

9

Jag är rätt så säker på att du redan vet svaret men kanske behöver ventilera och reflektera, i så fall är det mkt klokt! Du kommer få många olika svar här då vi alla utgår ifrån våra erfarenheter.

Jag har lämnat då kärleken och attraktionen försvann. Han var min första riktiga pojkvän och vi var ihop i ca 5 år.

Mitt råd till dig är att det enda viktiga är att du själv utgår ifrån vad som är bäst för dig, andra kan och ibland vill inte förstå. Du har funderat på detta länge, ni har gått i terapi och bott isär. Jag kan inte se att du eller ni kunnat göra ngt mer. Det måste inte finnas dramatiska händelser för att få avsluta en relation. En separation när barnen är under 8 år är mycket enklare än när de är under tonåren…

1 gillning
10

Långt innan jag kom till beslutet om separation så kände jag som du. Det var till och med innan vi fick barn. Det fanns dock bra perioder även efter detta, men i mig fanns ändå längtan efter något annat liv. Så för mig tog det 24 år istället för 11 år innan separation. När jag tänker tillbaka på det så var det nog tom barnlängtan som fick mig att acceptera ett försök till… Jag kan inte ångra det idag, då jag älskar mina barn och trivs med mitt liv, men jag kan verkligen undra hur mitt liva hade varit idag om jag hade följt mina drömmar då.

Som sagt, för mig tog det ytterligare 13 år att nå den botten jag behövde för avstamp. Mycket som skedde som inte var bra, varken för mig, honom eller barnen.
Det var inte bara min tid som jag offrade, det var faktiskt även hans. Även om han inte ville separera så är han lyckligare idag och ser också att vi inte passade så bra ihop.

11

Hej,
Ja det vill man, så otroligt gärna. Men nu är det 3 av 4 som bäst. På det du beskriver så är det nog mer rimligt att det är 2 av 2.

Jag tänkte precis som du och kände också precis som du. Men så insåg jag att mina känslor, eller då avsaknaden av dem gjorde också min man (nu X) olycklig. Men han höll i, precis som jag. För barnen, för tryggheten och för tanken att ”jag borde kunna nöja mig med det här”.

Efter flera års vånda, sa jag det.
Det var inte lätt och så läskigt. Han blev så ledsen. Men, hämtade sig också snabbt. Vilket gav en hittills lugn och respektfull skilsmässa. Där vi hjälper varann isär och till en ny typ av familj.
Har jag skuttat lyckligt genom detta? Absolut inte. Jag gråter och jag sörjer men, jag ångrar mig inte.
För det finns inget att ångra, jag hade egentligen inget val. Vi två var rätt på en del av vår livsresa och han är en oerhört fin och bra man på alla sätt. Jag rekommenderar😉
Jag bryr mig så mycket om honom. Men han är inte för mig, inte längre. Och jag är inte för honom.

Barnen då? Ja, jag har två sådana också☺️ Inte jättelångt från dina i ålder. De har hittills vida överträffat mina förväntningar. Klart det varit tårar, sorg och besvikelse men också dans i vardagsrummet, skratt och mängder med kramar. Och framförallt, en vardag som rullar på.

Allas resor är olika, jag delar min med dig som ett inspel att det kan gå bra. Det kan bli ok.
Priset är väldigt högt för kärnfamiljen när 50% av dem som är i den är olyckliga. För högt i min mening. Fler borde ärligt talat skilja sig.

2 gillningar
12

Mmm… jag blir lite ambivalent när jag läser ditt inledande inlägg. Kanske har jag vaknat på fel sida… :sweat_smile: …men jag blir lite “störd” av vissa ordalydelser… inte alls min mening att trampa dig eller någon annan på tårna. Absolut inte. Sen är det bara ord som sagt…

Jag kan inte till fullo spegla mig i din historia, dina känslor. Men jag kan känna igen uns av det utifrån min tidigare relation (+22år). Det fanns tillfällen då jag upplevde det som att mitt ex hellre umgicks med andra, eller i olika ”par-konstellationer” snarare än att det fanns en tydlig önskan i att vilja umgås med mig… Det gjorde att jag kände mig nedprioriterad, bortprioriterad, bortvald. Och det är en fruktansvärd känsla att bära, när man lever i en relation – och i en relation som på ytan ter sig fungera, som känns jämlik, ordnad etc bl a bl a…

Så det gnager lite i mig att ni inte verkar jobba tillsammans… !?.. Han har jobbat på sig. Ok. Bra. Men du säger själv att du har lite att jobba med gällande dig… men att du har svårt för det…

All respekt. Men detta känns inte bra… Du lurar dig själv, och du lurar din partner.

Framför allt om du bara låter detta fortgå… För att balansera upp det lite… du kan även skapa problem för dig själv som kan vara svåra att komma till bukt med även om ni skulle gå isär…

Ja, det är en lång tid. Oaktat om det handlar om det intima eller relationens vara eller icke vara.

Svackor är just svackor. Då “försvinner” känslor, upplevelser, beteenden. Sen kan de komma tillbaka. Svackor som sagt…

Gör tankeövningen med att byta plats mellan dig och din partner. Tänk inte bara utifrån intimitet, sex och samliv. Utan generellt. Ett vi.

Om du var den som längtade efter att göra saker tillsammans, men samtidigt “visste” att din partner hellre var själv, heller umgicks med vänner. Partnern vill absolut inte vara intim och kramas och kyssas. Partnern kände “ångest”, avsmak… men… Sexet är inte dåligt, det är ingen press… men partnern är hellre utan…

Skulle du må bra? Över tid? Skulle du känna dig tillfreds? Med den vetskapen? Skulle du kunna förlika dig med dessa känslor?

Mitt enkla svar, som givetvis är utifrån mig själv, som person, som människa - är ett rungande nej!!!

Hur man vet? Genom att jobba igenom alla känslor rejält och duktigt (!) och vara sann mot sig själv och mot sin partner.

Slösa inte bort mer tid, för dig själv och för din partner!

I all välmening!

7 gillningar
13

Har du inte viljan att göra resan tillsammans med honom, att comitta ömsesidigt för att ge ert förhållande en uppriktig chans att förbättras för er båda, då har du med all sannolikhet redan svarat på din egen fråga.

Du vill helt enkelt inte själv längre, inte tillräckligt för att göra den resan tillsammans med honom…

3 gillningar
14

Nej säger jag, kämpa på!! Ge allt innan ni ger upp!!
Försök vända denna kris nu till något som gör er ännu lyckligare i framtiden.
Något positivt!

Läs denna bok, den hade kunnat rädda mitt förhållande om jag och mitt X läst den tidigare och hon hade kommunicerat hur hon mådde samt vilka tankar hon då bar på:

Jag anser att vi ger upp för snabbt idag och skilsmässor har blivit lite av en trend.
Våra barn kommer aldrig att få det lika bra som de hade när vi var tillsammans.
Jag kan aldrig dela deras uppväxt med någon som kommer känna samma glädje med mig och jag kommer dessutom knappt att få se dem i framtiden (X flyttar).

Mitt sista hopp är att mitt X inser att livet inte blev bättre utan mig och gräset kanske inte heller är direkt grönare. Själv avskyr jag detta liv jag har nu trots att det kanske inte var perfekt förr heller, men otroligt mycket bättre.

Varför gifta sig, när man i nästa stund skiljer sig?
Jag förstår inte, kommer aldrig mer kunna gå på ett bröllop och dela deras lycka när de antagligen ändå tar slut om några år.

3 gillningar
15

This!! :point_up:

2 gillningar
16

Så himla bra skrivet! Vad är det folk söker efter egentligen? Tillfälliga lyckokickar och en “självständighet”? Man kan vara självständig i en relation också. “Att få bestämma själv” det kan man också göra i en relation. Det känns som dåliga ursäkter.

Det är bättre att erkänna för sig själv att man vill känna pirret, man vill ha kicken, man vill ha det tillfälliga för att känna att man har “kontroll”, “Jag träffar xyz när det passar mig för JAG bestämmer”.

1 gillning
17

Jag tycker inte det är rättvist mot honom och jag känner mig som en fruktansvärd människa som tänker på detta sätt när jag vet att han inte gör det, jag känner mig som en skådespelare som måste låtsas vilja vara nära och ha tid ihop när jag inte vill. Sen trivs jag väldigt bra när hela familjen är ihop, och när vi var isär kändes det väldigt tomt i familjelivet och jag saknade det väldigt mycket. Men jag saknade inte vår egentid som par ihop

1 gillning
18

Jag söker inga tillfälliga lyckokickar. Vi har varit ett par i 18 år och jag vet att det går upp och ner. Men jag vill att vi båda ska vara lyckliga, och framförallt barnen. Jag vill kunna ge dom den bästa barndomen, och ska vi gå isär så blir den största skillnaden för dom att dom inte kan ha tillgång till båda föräldrar hela tiden och familjen splittras och inga fina minnen kommer finnas så känner jag.

1 gillning
19

Så låter det nu men snart så vänder det :slight_smile: inte för att det är något dåligt men det är bättre att vara ärlig mot sig själv. Det är tydligt att du tappat känslorna till din man och det är okej! Men få det inte att låta som att du vill bestämma mer över dig själv eller inte för det gör du redan om du inte lever i en väldigt destruktiv relation vilket inte verkar vara fallet.

Jag tror du är inne på rätt spår att det är klar med denna relation. Han är värdig att bli älskad precis som du är. Som någon skrev lite högre upp “Hur vet man?” Du vet redan!

20

Du vet redan, men din partner vet inte. Jag skulle må fruktansvärt dåligt om jag fick reda på att min partner kände avsmak för mig fysiskt, inte ville vara nära eller ens ensam med mig. Du kommer inte att få tillbaka någon attraktion för du har känt så här i fem år. Så släpp bomben och ge honom en chans att gå vidare i livet med någon som VILL vara med honom.

1 gillning